Efter lunchen får de som vill en kopp kaffe eller te, eftersom att det är avslutningslunch för en jättetrevlig tjej som går sin sista dag på Capio. Jag var med i början av lunchen, men den var lite knepig, så efteråt känner jag mig inte jättepratglad, utan det känns skönt att bara lyssna och kanske inflika något. Från att ha pratat om hur alla dricker sitt kaffe har de kommit in på huruvida chai te är gott eller inte. Vi kommer ganska snabbt fram till att vi alla tycker att det är för sött, och fortsätter att diskutera smaken och den överdrivna sötheten. Och några kommer fram till en ytterligare likhet mellan oss; de flesta har svårt att äta saker som är för söta. Det går liksom inte. Jag, tjejen som ska sluta och en till lyssnar och funderar. Och under en paus kommer det slutligen mittemot mig, från ena hörnet; "Ja, ni tror inte att det kanske kan bero på att vi alla är ätstörda? Eller vad säger ni?". Och så skrattar vi allihopa, samtidigt. För det är bara så enkelt, svårt, lätt, tungt, självklart och omöjligt som det är. Men när jag snabbt lämnar matsalen bakom mig ligger orden kvar. Och jag känner verkligen att jag inte är ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar