Det här inlägget kan vara triggande. Om du har en dålig period så avråder jag dig från att läsa. Ta hand om dig själv och var rädd om dig själv; och om du inte kan göra det för din skull så gör det för min skull.
Ibland så kan jag bara, helt plötsligt, kastas tillbaka. Jag känner bara att jag vill tillbaka till hur det var förut, hur skönt det vore med det där dödliga målet att gå ner så jag blir "smal". Det har inte riktigt funnits ett mål, bara att bli smal. Kruxet är att jag aldrig tycker att jag blir det. Jag är nöjdare med min kropp nu än när jag svalt. När jag vägde alldeles för lite, då mådde jag riktigt dåligt över att jag var så ful, hemsk och äcklig. Och tjock. Jag vet inte riktigt vad jag såg, för det jag såg var inte där. Det jag inte såg, det var där. Sjukt.
Ibland vill jag bara tillbaka till det där, jag vet exakt hur jag ska äta och hur bra det känns när det "går som jag vill". Det konstiga är att jag inte har något större problem med vad jag ska äta, jag går inte runt och behöver ha planerat hur jag ska äta. Jag börjar kunna äta mycket mer flexibelt, och kan lita mer och mer på hunger och mättnadskänslor (dock inte alltid, jag kan fortfarande vara mätt när jag behöver äta). Jag mår så, så, så galet mycket bättre. Jag mår verkligen hur mycket bättre som helst, skillnaden är enorm. Enorm verkligen. Så jag blir arg på mig själv, rädd och förvirrad. Jag förstår inte vad det är jag vill åt. Jag vill ha livet som jag har nu, ändå kan jag ibland bara kastas in i en så galet stark längtan att gå tillbaka.
Jag tänker "vad är det att gå tillbaka till? Sjukhus? Svimningar? Skador? Sjukdom? Ohälsa, trasig kropp? Tro att du ska dö? Inte kunna använda kroppen, inte styra själv? Tappa livslusten och viljan för allt? Inte kunna leva normalt, tappa relationerna igen?". Jag skriker inuti mig "VAD är det du vill tillbaka till?". Ingenting. Jag kommer inte på någonting. Jag kommer på allt jag INTE vill tillbaka till. Men trots det så sitter den starka, äckliga längtan kvar. Jag har svårt att förhålla mig till det där. Jag förstår det inte. Jag blir arg på mig själv, ledsen, rädd, frustrerad. Jag vill bara panik-sopa bort tankarna och känslorna, men det går inte. Det bästa är att bara köra på, försöka att inte fastna i det där. För vid en viss punkt kan jag liksom inte övertala mig själv mer, eller tänka mig ur det, och då är det bara att äta om det är det jag ska göra eller hitta på något.
Dumma, dumma sjukdom. Och dumma, dumma känsla. Jag vill inte ha er, så gå bara.
antar att det man saknar inte är det du skriver, för som du säger, varför skulle man vilja tillbaka till det? kanske är det känslan av kontroll, uppmärksamhet, identiteten, känslan av att vara perfekt (även om den ju kanske inte riktigt infinner sig), att få känna sig speciell och viktig, extrem och något utöver det "vanligatråkiga", typ. Folk bryr sig ju oftast mer om en när man är sjuk, av förklarliga skäl. Även om vi är sjuka nu med, så är det kanske inte så många som vet det förutom våra närmaste, och det kan ju vara jobbigt om man känner att själen inte hänger med i kroppens återhämtningstakt. Så, ur ett sjukt perspektiv finns det väl saker att sakna och vilja tillbaka till, och så kan det ju vara, det är inte konstigt, inte alls tycker jag. Däremot får man ju komma ihåg att man lurar sig själv, det är lätt att tänka tillbaka och bara minnas det positiva, (för nog fanns det väl än del, om än rätt lite positiva saker med att vara sjukare). Det är lite som när någon dör, helt plötsligt har man glömt alla personens negativa egenskaper, hur snål hen var, hur mycket man faktiskt tjafsade med personen eller att man när hen levde inte alls brydde sig speciellt mycket, men när hen dör - då är det som om personen varit ett helgon hela sitt liv och man kan inte fatabur en sådan fantastisk människa ska behöva dö.. ja, du fattar kanske. Antar att vi fungerar så, hjärnan minns kanske vad den vill minnas, det är ju egentligen rätt fint, att man har en förmåga som faktiskt lyckas trycka bort det negativa, och förhöjer det positiva, det är ju riktigt bra i alla avseenden förutom just detta. Nu måste vi komma ihåg det negativa, och kanske också VARFÖR det var negativt. Inte bara att vi svimmade och hade ont på rumpan när vi satt, för jag tror nog att anorexin finner någon slags "glory" i det också, eller vad tror du? Minns istället alla gånger du faktiskt gråtit sönder dina ögon över hur fruktansvärt förtvivlad du varit, trots din smala kropp som du saknar ibland, eller hur obehagligt det faktiskt ÄR när hjärtat slår konstigt, eller hur dålig kondis man har.. Du kommer säkert på bättre grejer själv :) Önskar dig i alla fall ALLT lycka till, är djupt imponerad över dig, och hur du faktiskt har orkat! Heja dig!
SvaraRaderaHej! Jag ser att jag aldrig svarade på din kommentar. Men precis som du skriver så är det ju inte det man längtar tillbaka till, och jag tror att du har väldigt rätt i att det nog i mångt och mycket handlar om kontrollen. Att det på något sätt strukturer upp ens vardag och liv, även fast det egentligen kanske bara är det motsatta? Det är ju en väldigt falsk kontroll.
RaderaTack för din kommentar, den värmer både idag som då, när jag läste det första gången. Jag hoppas att du mår bra och tar hand om dig!
Kram