Om du själv har "problem"

Jag vet hur svårt det är att leva med detta. När varje tanke som kämpat sig upp som säger att kanske, kanske har jag ett problem snabbt slits bort och bagatelliseras är det nästintill omöjligt att tänka klart. När en mur är rest mellan dig och dina klara tankar, och du är fast på andra sidan, tätt inlindad med anorexian finns det knappt någon möjlighet att se hur det faktiskt är. Så om du någon gång får tillgång till dina klara tankar - bestäm dig, vik dig inte och sök hjälp! Om du inte har något problem är ingen skada skedd, eller hur?

tisdag 31 mars 2015

Viktig vikt

Tisdagar är lika med vägning, vilket betyder att detta otyg inträffar en gång i veckan. Det är med väldigt blandade känslor som jag går in i det där rummet varje vecka, och idag var det väldigt motstridiga känslor som trängdes inuti mig. Mörkret därinne vill inget hellre än att gå ner i vikt. Det oroar sig för hur jag har ätit, vad jag har ätit och hur mycket jag har ätit. Mörkret mal på om att jag är oförbätterlig, tjock och ful och idiotisk. Att jag har dålig självdisciplin och att jag har gått upp hur mycket som helst i vikt. Såklart. Jag både ser och känner det. Magen känns konstant utspänd och spegelbilden bekräftar farhågorna.

Dörren låses upp och släpper ut en person. Det är min tur, och jag går in. Stänger dörren, besvarar frågorna om jag ätit och varit på toaletten. Klär av mig, mår dåligt över hur hemsk jag ser ut och kliver sedan upp på vågen. Står stilla och väntar på att den ska sluta beräkna vikten. Vågen tvekar, men visar sedan att jag gått upp 0,2 kg. Den velar lite mellan 0,1-0,2, men när den väl bestämt sig stannar den alltså där. Jag andas ut. Demonen är inte nöjd, men inte helt galen heller.
Och trots allt så känns inte demonen så mycket. Vägningen går över förväntan. Långt över förväntan.
Någonstans kan jag ändå känna mig lite glad, att jag vänt på att stå still eller gå ned. Jag har ändå börjat gå upp lite, vilket är bra, för jag var ärligt talat också orolig för att gå ned. Det göder monstret något otroligt mycket, och jag har varit lite rädd för vad som ska hända om jag går ner ännu mer.

Idag lyckas jag faktiskt äta två tredjedelar av mackan, trots viktuppgången. Igår lyckades jag äta halva mackan, så det börjar gå lite framåt iallafall. Näringsdryckerna gick sådär - jag försökte verkligen hinna med båda idag faktiskt, men det gjorde jag inte. Jag drack en hel, och sedan hälften eller två tredjedelar av den andra. Lunchen gick inte alls då det var bakad potatis med skagenröra - det vill säga världens största potatis. Jag hade panik innan jag gick in i matsalen, och det gick bara att äta salladen och dricka lite mjölk. Sedan var jag tvungen att gå ut. Det blev bara jätteutdragen ångest, som tillslut utmynnade i en ångestattack trots att jag äter medicin nu. Jag har tagit det till några måltider, men jag måste säga att det nog än så länge har fungerat mindre än hälften av gångerna. Så ja, jag oroar mig lite för att de ska vilja att jag tar något starkare, och jag har väldigt svårt för att ta massa medicin.

Annars har dagen ändå varit helt okej - jag mår så mycket bättre av det här soliga vädret :)

torsdag 26 mars 2015

Torsdag 26/3

Torsdag 26/3 (ensam)

  • Oro/ångest: 6
  • Kroppsliga symptom:
    - Svårt att andas, tryck över bröstkorgen
    - Hjärtat rusar
    - Hyperventilerar
    - Skakningar
    - Pirrar/domnar
    - Väldigt starkt illamående
    - Kraftig yrsel
    - Väldigt "borta" (overklighetskänslor)
    - Stress/panik
    - Skrapade upp ena fingret (fastnar i monotona rörelser)
    - Sorg/ledsen
    - Huvudvärk
    - Väldigt trött
  • Tankar:
    "Jag är verkligen patetisk, barnslig och helt dysfunktionell"
    "Jag måste ha världens sämsta självdisciplin"
    "Jag är jättelöjlig och pinsam"
    "Du måste göra något åt det här, det är INTE okej"
    "Jag är vuxen och borde inte bete mig såhär"
    "Ta tag i dig själv och skärp till dig"
    "Jag orkar inte med mig själv, jag förstår inte hur någon orkar med mig"
    "Jag orkar inte med det här, det får inte hända igen/det måste ta slut"
    "Jag måste be om ursäkt för att de måste lägga extra tid på mig/hålla extra koll"
    "Dem måste bli trötta på mig"
    "Du är så jävla patetisk och svag"
    "Varför händer just det här "bara" mig? Varför kan jag inte bete mig som en normal människa?"
    "Du är verkligen störd"
    "Du beter dig verkligen onormalt"
Min psykolog bad mig att skriva upp en ångestattack om dagen, och även om den idag inte var den värsta, utan en sexa, så hade jag mycket jobbiga tankar idag (vilket jag i och för sig har varje dag). Men just idag kom allt under den här attacken. Den kom under lunchen, så jag gick ut mitt i - jag kan ju liksom inte sitta kvar därinne och hyperventilera. Jag tog min tillflykt till toaletten, och satte mig i ett hörn (det hjälper att sitta i ett hörn). När den värsta paniken började lägga sig kunde jag känna de kalla kakelväggarna, och försöka fokusera på annat. Lyssna på dörrar som öppnas och stängs, och de enstaka fotstegen som traskar förbi. Min grupp gick in på vilan, de vuxna åt, och personalen hade lunch, så det är relativt tyst och lugnt just den tiden. Lamporna styrs automatiskt, så när jag lugnat mig och bara sitter still släcks de efter ett tag. Det är ganska skönt faktiskt - det blir tyst, och mörkt, och jag försöker få ordning på allting.

Det som var mindre skönt var den enorma skammen som inte ville släppa idag. Jag har tyckt det är jobbigt med den här ångesten hela tiden såklart, men ibland blir det mer påtagligt. Jag har heller aldrig varit typen som visat eller pratat så mycket om hur jag mår, utan jag har bara tryckt undan alla känslor och kört på. Jag har alltid utgått ifrån att jag kan styra exakt allting, så därför är överdrivna känslor bara ett bevis på att jag har dålig självdisciplin. Detta gör att jag egentligen tycker att jag borde kunna styra över mina ångestattacker, vilket man inte kan. Man kan påverka till en viss gräns, men man kan inte bara bestämma sig för att aldrig mer ha en ångestattack. Tyvärr fungerar det inte så.

Det är även väldigt jobbigt för mig att skriva om de nedvärderande tankarna jag tänker om mig själv. Min stenyta krackelerar lite. Självhat är något fult och svagt, och inget som ska visas upp för alla. Men det är en krass sanning, och många, många måste ta itu med sådana här tankar dagligen. Jag har bestämt mig för att vara öppen, så därför skriver jag om mina knäppa tankar. Ärligt talat förstår jag inte riktigt att hänger ut mig själv såhär.

Summan av det här virriga inlägget är att såhär ser det ut. Jag skäms över mina ångestattacker, och även om jag aldrig skulle förvänta mig att någon annan ska kunna styra över sina (och jag tycker inte att det är konstigt eller något att skämmas för när andra får så), så gäller inte samma regler för mig. As always. Dessutom så kan jag inte sluta fråga mig själv varför just jag är så konstigt. Varför får jag så mycket ångestattacker? De andra i min grupp behöver inte gå ut ifrån matsalen för att de börjar hyperventilera. Under hela min tid på capio (förra behandlingen också) så har jag bara sett/hört en eller två som har fått ångestattacker på dagsjukvården. Och då har det bara varit en gång. Sedan kan det ju självklart hända när de är ensamma, eller hemma, men det gör det ju även för mig. Så varför får jag så mycket mer?

Det är heller ingen annan som tagit upp det som ett problem på utvärderingarna, och det var det knappt förra gången heller (då fanns det dock två stycken som hade haft som jag, men när de varit på heldygn). Så jag kommer egentligen bara fram till att jag måste vara oerhört svag eller ha sämst självdisciplin eller något.. Jag vet inte. På grupputvärderingarna har de andra påpekat att jag borde vara stolt som ens tar mig in i matsalen när jag vet vad som kan hända, och det känns faktiskt, för ovanlighetensskull, skönt att höra. Jag brukar inte kunna ta till mig positiva saker om mig själv, men det hjälpte faktiskt lite att höra. Sen att de kanske bara säger så för att vara snälla är en annan sak.

Jag hoppas verkligen att det blir bättre med attackerna snart iallafall. Även om jag får hjälp och de säger att det är okej så känner jag mig jättejobbig, barnslig och mest patetisk. Jag tänker mer och mer att jag ändå får ta och skärpa till mig snart, på riktigt. Jag beter mig som värsta idioten. Och det är inte såhär jag är. Jag har alltid haft full kontroll, och nu får min kropp panik som jag inte kan styra över, hur mycket jag än vill.

Jaja, jag känner att det inte riktigt finns någon röd tråd i det här inlägget (det måste vara ett av mina mest oplanerade någonsin. Jag bara skriver det jag tänker). Jag hoppas att det inte är helt förvirrande och någorlunda sammanhängande.

Näringsdryck

Idag (eller rättare sagt igår, kanske, eftersom att jag kommer ha skrivit klart när klockan passerat tolv) så la min behandlare fram ett förslag om att börja med näringsdryck. Jag har i princip stått still i vikten sedan jag började, med undantag från förra veckan då jag hade gått ned i vikt, och det är tyvärr något som triggar sjukdomen väldigt mycket. Den här veckan var ena sidan av mig faktiskt orolig för att jag skulle ha gått ned i vikt då sjukdomen göds så otroligt mycket av det. Jag var orolig att jag, den friska sidan, skulle tappa kontrollen och bli uppslukad av den sjuka. Kraften från det friska sugs liksom upp av det sjuka direkt, och då tar det sjuka över. Den andra sidan vill dock såklart att jag ska ha gått ned i vikt och mår jättebra om jag gjort det. Svår balansgång.

E ritade iallafall upp ett exempel, som var bra, tydligt och väldigt tänkvärt. Ärligt talat så blev jag lite ställd, eller hur jag nu ska uttrycka mig - jag har inte riktigt tänkt på saken på det sättet.
Först frågade hon mig vad som händer, eller vad jag tänker, när jag har gått upp i vikt. Vad får jag för impuls? Mina tankar blir negativa kring min kropp och vikt, och utmynnar i att äta mindre. Så viktuppgång = äta mindre. Okej. Då har vi ett annat alternativ; jag står still i vikten, den har inte förändrats. Vad händer då? Jag vill gå ned i vikt, alltså äta mindre. Stillastående vikt = äta mindre.
Det sista alternativet är att jag har gått ned i vikt. Och vad händer då? Jo, jag ser fortfarande mig själv som tjock, blir triggad av att ha gått ned och vill gå ned ännu mer. Så, viktnedgång = äta mindre.

Viktuppgång = äta mindre
Stillastående vikt = äta mindre
Viktnedgång = äta mindre

Jag har fått höra att när man är i svält, eller har en låg vikt, så blir man mer och mer fixerad kring ätandet och vikten, vilket jag faktiskt tycker stämmer. Förra gången när jag började gå upp i vikt så kunde jag efter ett tag släppa det mer och mer. Först var det jätte, jättejobbigt att jag gick upp, men successivt så kunde jag ändå.. Släppa det. Ibland acceptera det. Jag jobbade iallafall mot att kunna acceptera vikten. Mot slutet så var den stabiliserad, så då var det inte värsta stora grejen, eftersom att den knappt förändrades. Jag är mer fixerad när jag är underviktig eller har en låg vikt. Därav beslutet om att börja med näringsdryck.

Jag ska ju inte sticka under stol med att jag vill gå ned i vikt. Just då känns det så ofantligt skönt om vågen visar på minus; det är som när Bamse får sin dunderhonung. Sjukdomen är Bamse, och en sjunkande vikt är dunderhonungen. Sjukdomen får jättemycket kraft av det och blir så mycket starkare. Och det är väl just därför som det är viktigt att jag går upp, så att jag inte fastnar här. För egentligen är det ju inte det jag vill. Jag vill inte vara sjuk, och jag vill inte dö. Jag vet att jag aldrig kommer se mig själv som smal eller nöja mig oavsett hur mycket jag går ned. Och jag vill inte leva som en maskäten zombie. Jag vill vara jag, jag vill vara lycklig, och jag vill inte leva genom en sjukdom. Och därför måste jag gå upp i vikt. För livet handlar inte om att inte äta eller att gå ned så mycket i vikt som möjligt. Det är precis vad livet inte handlar om.

Det kommer suga, och jag kommer klanka ned och vara så arg på mig själv för att jag ens gick med på att börja med näringsdryck. Monstret kommer döma mig så hårt och säkert vara hur elak som helst. Men jag kommer ta mig igenom det. Det är jobbigt ändå, så egentligen spelar det ingen roll. Det är bara att köra på, fortsätta gasa för att kunna nå slutet av tunneln där solens ljus väntar. Och tills dess lever jag på de solstrålar som sipprar in.

Och förresten så hade vi samtalet innan tiomålet, så jag började med ND idag. Jag ska ha två till att börja med, sen blir det kanske tre beroende på hur jag går upp och så. Jag fick dock bara i mig en, och jag kan bara säga att fy vad mätt jag blev! Jag mådde väldigt illa efteråt, och kände mig bara supermätt. När vi skulle äta lunch så kändes det som om jag redan hade ätit lunch, så det blev rätt jobbigt efteråt. Men men, jag kommer att vänja mig så småningom.
Så nu är det full ordination, juice på morgonen och till kvällsmålet, mjölk till lunch och middag, samt att jag ska ha ost på mackan på morgonen. Yay..! Haha, jag måste säga att jag känner mig taggad att bli frisk, men jag känner mig väldigt otaggad över alla hinder som jag ska kravla mig över på vägen dit. För vägen dit är ingen rak, fin och välskött väg, precis.


Fortimel Fortimel
(Idag tog jag en choklad och en vanilj. Jag drack chokladen, och jag kan väl inte påstå att den var särskilt god, men den var bättre än vaniljen iallafall, som jag bara smakade på. Tyvärr har de bara fyra smaker, varav en är Mocca, och jag gillar inte kaffe. Så imorgon ska jag testa jordgubbssmaken, och så får jag se sen vilka vi ska ha hem och så).

onsdag 25 mars 2015

Värst av de värsta

Det är torsdag, och dagen har fungerat relativt bra. Efter frukosten blev det ganska jobbigt, men jag missar tio-målet (och därmed mackan) då jag ska till min psykolog. Så jag går i solen, från tåget mot byggnaden där hon arbetar, och äter mitt äpple. Jag får flera impulser att kasta iväg det, vilket är konstigt, för jag upptäcker det först när kroppen gjort sig redo för att kasta. Men jag gör det inte. Jag äter snällt upp det och slänger det i papperskorgen innan jag går in. Upp för trapporna, vilket jag blir löjligt trött av, och in i väntrummet.

Vårt möte går bra, och jag åker tillbaka till Capio. Jag hinner tillbaka i god tid innan lunchen, spelar kort med de andra och dagen flyter på, som dagar gör. På eftermiddagen träffar jag läkaren på avdelningen, och har samtalstid med E. Vi blir klara precis innan melliset, så jag stoppar undan min pärm och styr stegen mot matsalen.

Det första jag ser när jag kommer in är att det är jättetomt på bänken där maten alltid står. De flesta har redan tagit och satt sig, så de är inte sena. Sekunden efter så ser jag att det står ett fat med en toast och en kopp bredvid, och då förstår jag direkt att det måste vara varm choklad. Vi pratade nämligen om just den här kombon för bara en eller två dagar sedan. Det är inte ett särskilt populärt mellanmål, direkt. Jag känner bara nej, nej, nej. Jag hade helt glömt bort att det var utbytesmellis idag, och att det dessutom ska vara det svåraste av alla känns bara helt hopplöst. Men jag tar min toast och kopp och sätter mig mittemot en tjej i min grupp. Alla andra sitter vid bordet mitt emot, som är fullt. Det gör mig absolut ingenting; det är skönt att inte sitta med så många just idag, när det känns så svårt.

Det är helt omöjligt att börja. Jag vill verkligen inte. Jag kan inte. Tankar om att det är helt förbjudet att äta TOAST till mellanmål (!) flyger genom hjärnan, och varm choklad är bara.. F-ö-r-b-j-u-d-e-t-! Inte ens diskuterbart. När jag ser att hon i min grupp tillslut kommer igång, trots att även hon tycker det är jättejobbigt, så försöker jag motivera mig med hjälp av det. Hon gör det, hon klarar det även om hon tycker det är svinsvårt. Då borde jag också kunna. Och det kanske hjälper henne lite om även jag kan äta den himlans jäkla mackan (toasten). Så tillslut plockar jag upp den förbenade toasten och börjar äta. Det känns som en evighet (vilket det i princip tar också) innan den är slut. Chokladen går inte, men att jag klarade toasten är ett underverk.

Innan jag går ut ur matsalen så frågar de hur det är. Det är en tjej som jobbar där, och som jobbar med ungdomsgruppen, som är jättebra. Hon frågar hur det är, och jag tror att jag svarar att det är "sådär" eller "helt okej". Och även om det inte känns bra så är det när jag börjar gå därifrån som jag verkligen känner hur jobbigt det är. Ångesten börjar välla ut, så när jag kommer till grupprummen går jag in och sätter mig i ett av våra (vi har två) som är tomt. Stress, oro, ångest och panik börjar välla fram, och jag känner någonstans att det här kommer kanske inte bli så väldans kul att ta itu med. Efter ett ganska kort tag kommer I, och frågar hur det är igen. Hon ser väl antagligen att det inte är så bra. Hon frågar mig någon fråga, och jag svarar kort. Det är en bedrift i sig att bara kunna svara, även om det kan låta konstigt. Tillslut rämnar mitt ynkliga lilla försvar, och ångesten slukar mig. Bara sådär. Och det är kört. Hjärtat dunsar och kastas omkring inuti mig, och jag får ingen luft. Det är tungt att andas, och även om jag andas så blir det liksom inget syre kvar i det som sipprar in. Paniken stegras och jag börjar hyperventilera och spänna mig. Jag spänner mig mer, och mer, och mer, vilket jag inte riktigt kan känna just när jag gör det, men i efterhand vet jag att jag gjort det. Just då är ju hela min kropp på helspänn och helt panikslagen, och då kan det vara svårt att ens vara medveten om saker som händer.

Tillslut så exploderar det bara. Det är något av det absolut värsta jag varit med om, och den här ångestattacken kvalar lätt in på topp 3 av alla mina ångestattacker. Ever. Jag kan inte röra mig, kan inte röra händerna eller armarna. De är fastlåsta, och liksom så spända att de kommer explodera. Hela kroppen och hela jag får totalpanik. Jag kan inte styra, jag sitter fast. Det gör ont, men egentligen gör det ingenting. Det som verkligen är så sjukt läskigt är paniken och att kroppen sitter fast och är så spänd. Det brinner i mina leder.

Det tar väldigt lång tid innan jag ens får ned andningen någorlunda, och när allting äntligen börjar släppa så andas jag fortfarande ytligt. Jag känner mig yr, och fortfarande spänd. Jag börjar skaka och känner mig helt borta. Och så ofantligt trött. Och ledsen. Jag känner mig verkligen ledsen över det som hänt, och att det här händer mig. Att jag får så mycket ångest och ångestattacker. Över hela en här skrämmande och uppskakande situationen. Det känns bara hemskt. Och luddigt; jag är lite förvirrad. I pratar lite med mig, har en hand på min arm, klappar lite. Frågar efter ett tag om hon får ge mig en kram. Det får hon. Jag vill ha en kram, och jag behöver verkligen en kram. Men när hon kramar mig så brister det. Så jag sitter där och gråter, blir kramad och lyssnar på hennes tröstande ord. Efter ett tag hämtar hon lite papper åt mig, och ger mig en till kram. Frågar om jag vill ha vatten, och hur hög ångesten är på en skala mellan 1-10. Den är inte så hög längre, jag känner mig bara uppriktigt ledsen. Jag har sällskap ett tag innan jag ber mamma hämta mig, och sen är jag dödstrött resten av dagen. Jag är inte riktigt säker, men jag tror att det tog runt fyrtio minuter. Jag minns inte allt som hände, och det känns inte som om det varade så lång tid. Jag minns bara den hemska, hemska känslan, och jag vet att jag aldrig vill känna så igen. I och för sig skulle jag inte vilja känna det andra heller, men just det där när hela kroppen blir helt låst fast den är så spänd och jag bara är totally uppfylld av ren och skär panik. Aldrig mer. Jag vill aldrig mer känna så.




Torsdag 19/3

Ny plånbok! Yay!

Jag kaosar inte bara omkring, även om det kan verka så. Jag skriver ofta om saker som är jobbiga och svåra, men utelämnar faktiskt ofta det som är bra. Mina dagar är inte bara ångestattacker och mörker, utan de går upp och ned. Jag får en massa ångest i samband med maten, vikten och kroppen, men jag kan också gå ur det jobbiga och njuta av stunden. Sen visst, jag oroar mig mycket, är trött och har huvudvärk. Men det kommer att bli bättre, och då kommer jag ha ännu mera ork att hitta på saker.

Hur som! För någon dag sedan kom min nya plånbok, och den är ännu snyggare än på bilden! Nu har jag ägnat otaliga minuter till att sticka in varje kort och flyttat över pengar från den (mycket) gamla trotjänaren. Rosa for the win!


lördag 21 mars 2015

You ruin me

'Cause you play me like a symphony
Play me till your fingers bleed
I'm your greatest masterpiece
You ruin me




fredag 20 mars 2015

Spara är bra

För engångsskull så hade jag skrivit ett riktigt ordentligt, välskrivet och dessutom väldigt långt inlägg. Jag skrev det via mobilen, och när jag nästan var klar var det bara 1% kvar. Äsch, tänkte jag, den håller sig, jag skriver jättesnabbt (annars brukar jag spara saker och vara rätt noggrann). Jag skriver snabbt-snabbt-snabbt, och precis när jag nuddar knappen "spara" så dör mobilen. Preciiis då. Jaja, det är bara att gå vidare, tyvärr :c

Kortfattat: i onsdags fick var jag tvungen att gå ut under frukosten, då jag fick en ångestattack. Jag blev lite desorienterad när jag kom ut ur matsalen och andningen bara exploderade, och jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag började gå mot toaletterna, men var tvungen att stanna på vägen då det bara var kaos inuti. I ögonvrån såg jag att någon kom och stannade upp i dörröppningen till vardagsrummet, och jag antar att de i vuxengruppen satt där inne och väntade på att deras frukosttid skulle börja. Det var nersläckt och väldigt tyst. Bakom mig kom två andra från vuxengruppen, från hissarna, och gick förbi. De fortsatte att prata, och jag kände bara att jag kan inte stå och hyperventilera där alla ser mig. Så jag ignorerade allt och gick till toaletten. Efter ett litet tag knackade det på, och en behandlare från vuxensidan hjälpte mig.
Vid tio-målet klarade jag att påbörja mackan för första gången, iof var det typ bara två-tre tuggor, men ändå. Alltid något!


tisdag 17 mars 2015

Sommar och framtidsutsikt

Jag försöker fokusera på vart jag vill komma. Vad jag -jag- vill. Vad jag vill med mitt liv. Jag vet att jag inte vill begränsa maten, jag vet att jag vill bli frisk. Ibland vet jag det. Ibland täcker någon för mina tankar, och så finns inte -jag- just då.

Jag tänker på sommaren, som jag älskar. Värmen. All god mat. Glass, sockerärtor (speciella, stora, finns supergoda i Danmark). Njuta av livet, av solen, av att bara vara. Av att bara finnas till. Kunna äta god frukost, lunch och middag. Kunna äta efterrätt, glass när jag vill, fräscha frukter. Mysa med godis eller chips på kvällen. Tillåta mig att äta, och tillåta mig att leva. Det längtar jag efter. Och att inte ha folk som håller koll på mig, inte behöva kompensera, inte behöva ha ångest för att jag ätit en vindruva för mycket. Bara leva.

Jag tänker också på allt jag vill göra. Jag vill inte vara sjuk. Jag vill inte sitta på ett sjukhus, eller begränsas av sjukdomen hels tiden. Jag vill inte ha en massa ångest- och panikattacker. Jag vill inte. Men det är så svårt att ta sig över hinderna, så svårt att känna allt detta när det väl gäller. När det väl gäller kämpar monstret tills sista blodsdroppen, kastar bort min vilja och mina tankar. Och jag blir uppslukad och glömmer helt bort vad jag vill. Det är svårt att tänka att den här mackan gör mig frisk. Det här glaset med juice gör mig frisk. Den här osten gör mig frisk. För det är en macka, ett glas juice och en ost varje dag (till exempel). Det är sex måltider. Just nu är jag bara besviken att det inte funkar helt, samtidigt som monstret sitter på andra sidan och bankar i mitt huvud och mal på om att jag ätit för mycket. Men det ska bli bättre med tiden. Jag måste bara komma igång. 


måndag 16 mars 2015

Write your own story

I'm the writer.
This is my story.
I will not give it up, and I will not give it away.
So now, let's write the greatest of stories
and master the joy of living.

(Bild: thelatestkate.tumblr.com)

lördag 14 mars 2015

Första dagen utanför behandling, men i behandling

Idag var det upp tidigt, fixa i ordning allt som fixas skulle, och upp, upp och iväg! Mot tävlingen. Så jag kan lugnt säga att jag är trött idag - och det är lite mitt fel också, eftersom att det här med att följa ordinationen inte har gått något vidare. Nu är det snart dags för middag, och jag känner bara "kan man dra en filt över huvudet och försvinna för resten av dagen?". Men I guess not.

Ursäkta mig, jag vet att du inte har några ben i kroppen, men du måste ju ändå kunna gå

Något återkommande som jag hör här hemma är att jag bara måste bestämma mig. Att jag låter monstret styra. Att jag måste ta kontrollen. Jovisst, no shit sherlock, jag måste bestämma mig. Jag måste bara göra det som känns omöjligt. Jag måste bara göra det som är något av det svåraste jag gjort, flera gånger om dagen.
Men jo, det handlar bara om att bestämma mig. Om jag bara skärper till mig och inte är så löjlig, om jag bara bestämmer mig och äter upp. För det är bara det det handlar om. Att jag är dålig och svag - vilket jag i och för sig redan visste om.

Jag förstår att det är jobbigt för dem runtom mig. Jag tänker på det varje dag, oroar mig över det varje dag, är medveten om det varje, varje dag. Vilket problem jag är. Vilket misslyckande jag är. Vilken ynklig människa jag är. Jag mår dåligt varje dag över att jag gör min mamma ledsen. Jag mår oerhört dåligt varje dag över att hon har så mycket att göra, är så stressad. Att jag förstör hennes liv, även om hon säger att hon vill hjälpa mig. Jag vet hur mycket hon har att göra. Jag vet hur mycket hon oroar sig. Jag vet hur stor del jag är av hennes magsår, att hon börjar blöda näsblod för att hon är så stressad. Och jag mår verkligen dåligt över det. Det är mitt fel. Om något händer med henne så är det mitt fel, och ingen annans. Jag kommer aldrig att förlåta mig själv i så fall.

Samtidigt kan det inte bara handla om alla andra. Jag bär på skulden över det, även om hon inte skuldbelägger mig. Jag bär på skulden över att jag på senaste tiden är otrevlig, ställer till med mycket problem. Jag blir trängd varje dag, tvingad varje dag. Inte fysiskt, men psykiskt. Och jag läser av mycket, så det krävs inte särskilt mycket. Jag hör hur hon suckar varenda -varenda- gång jag inte ätit upp (de få gånger hon inte kommenterar det, eller ja, även när hon kommenterar det). Och jag behöver inte ens höra något, för man känner av allt det där. När någon är arg/ledsen/irriterad/besviken på en. För jag är aldrig bra nog. Om jag inte äter upp exakt allt alla måltider, inte går på toaletten gärna två timmar efteråt, om jag är otrevlig just för att jag blir trängd, pushad, "tvingad", tjatad på, kollad. Ibland, inte alltid, så känner jag bara att det inte finns utrymme för mig. Det är okej att jag mår dåligt, men bara på ett visst sätt (sen kan mamma vara jättetålmodig, men jag är tyvärr tillräckligt störd eller något så jag tar åt mig av alla små delar, alla gånger hon blir arg på mig). Och hon har ändå blivit både arg och irriterad flera gånger, just för att jag inte sköter mig lika bra som förra gången.

Så ibland, och mer och mer, känner jag att jag bara vill flytta. Då behöver jag inte bära den dubbla skulden av att förstöra för någon annan, och att känna mig misslyckad hela tiden. Det är svårt att förklara, som med allt annat. Jag mår dåligt som det är, om man inte ser till allt det där. Det här bygger bara på min oro och panik.

Att förstå en ätstörning

Tänk dig att gå emot allt du tror på, allt som är rätt. Som Du vet är rätt. Alla andra talar om vad som är rätt, och det ska du förlita dig på. Fast hela ditt inre skriker nej, skriker att det är fel, rycker och sliter och drar och kämpar, kämpar, kämpar! För det är så fel! Du vet det, din kropp vet och dina tankar vet. Men samtidigt vet du, någonstans långt, långt, långt därinne, att behöver göra det här. Att du har rätt. Men din kropp kan inte inse det, den förbereder sig på flykt, reagerar som om du möter en stor björn, som om du möter din största rädsla.

Att ha en ätstörning är som att bli släpad till en klippa, ställd vid en kant med en hel hög av människor som ber dig att hoppa. Övertalar, lirkar, konstaterar fakta. Hoppa. Hoppa. Du måste hoppa, du kan lika gärna hoppa direkt så är det gjort. Och tillslut kan du känna hur dina tår rundar sig runt den steniga kanten, du kan känna hur den förrädiska vinden sliter i dig och hur du lyfter ena foten. Andra foten. Och du faller. Faller genom luften, mot en klippig och vass botten. Långt därnere. Du kommer spetsas, dö. Du har precis hoppat från klippan, flera tusen meter upp. Du får panik, för du vill leva. Panikångest, för du vet att marken närmar sig. Du faller. Fritt. Plågsamt. Och när du slutligen landar, vettskrämd och panikslagen, överlever du, men måste ta itu med dina känslor. Paniken. Eftersom att din kropp, och din själ, var inställda på att du skulle dö. Men det gjorde du inte. Och nu måste du handskas med efterdyningen av din handling.

 Det är en sådan stark panik att du skakar, kan inte andas, hyperventilerar. Hjärtat rusar, det känns som om du kommer explodera. Allt går på högvarv. Andningen ökar, vilket skapar ännu mer panik. Det gör ont. Du kan inte andas fortare. Bröstkorgen kommer sprängas. Du skakar ännu mer, kan inte tänka klart, hela du är uppfylld av panik. Snart börjar det pirra. Det växer sig starkare på mindre än en sekund, och ibland kan du inte känna dina händer, ben, huvud eller mun, eftersom att pirrandet tyder på att syret börjar ta slut. Du kan inte fokusera blicken, faller nästan ihop, men blir uppfångad.

Tillslut lägger paniken sig. Ibland ligger det kvar under ytan, bubblar, länge, länge, länge. Du känner dig besvärlig. Svag. Vill bara säga att det är bra, men inte ens det kan du förmå dig att göra. Du måste ha sällskap, fast du känner dig så besvärlig. Du klarar dig inte själv, vilket du alltid har gjort förut. Du vill inte vara själv. Vågar inte, vet att paniken bara blir värre och mycket mer ohanterlig när du ska ta itu med den själv. Det kan vara tio minuter, tjugo, trettio. Ibland svimmar du nästan, måste hållas i, sitta länge för att komma tillbaka, kunna hålla ögonen öppna, blicken fäst och fokuserad.
Ibland leder all spänning till att du bara kan sitta och skaka i flera minuter efteråt. Ibland kommer tårarna, och en sådan djup sorg, avgrundssorg. Ända inifrån. Varje tår innehåller så mycket sorg, så starka känslor.
Och tröttheten som följer är en trötthet som du nästan aldrig känt förut. Det är tröttheten av att fortfarande finnas till, trots att din kropp varit inställd på strid. Den har stridit, på sitt sätt. Dessa starka ångest- och panikpåslag tömmer ur varenda droppe energi ur dig, och att ha flera under en dag omformar dig till ett levande skal. Du är lite av ett levande skal. Men för att kunna rädda din själ måste den på något sätt fortsätta att förtryckas, eller lida, ett tag till.

(skrivet i augusti någon gång 2014, men fortfarande aktuellt)

fredag 13 mars 2015

S, zip it!

Idag har vi, bland annat, spelat kort, och vi var nog rekordmånga. Vi spelar ett kortspel som kallas för "asken", och nu när vi blev tretton stycken så blev det så få kort var att vi började utarbeta ett system för att spela med två kortlekar. Sagt och gjort. En tjej i min grupp (ungdomsgruppen) kom ganska snabbt fram till en lösning, men en av behandlingsassistenterna var lite i gasen och hade svårt att vara tyst. "Staffan, zip it!". Och så fick vi veta planen för det nya upplägget. 

Frukostmackan är svår (och juicen), och gick inte idag heller. Den här gången sparade de den till tiomålet, men ja, som sagt. Gick inte. Jag satt kvar efter utsatt tid, och fick tillslut en väldigt kraftig panikattack. Usch usch, hemskt. Och jag undrar hur det känns för personen som sitter bredvid egentligen. De har ju säkert varit med förut, men jag undrar ändå vad de tänker och så. 

Jag blir ju aldrig arg på dem eller utåtagerande på det sättet, utan får hjärtklappning/hjärtat rusar, jag får jättesvårt att andas eller ingen luft, det känns som om jag har en tvångströja som bara spänns åt och paniken rusar genom kroppen. Tillslut börjar jag hyperventilera, händerna börjar domna, och oftast även fötter, ben, armar och ibland även i ansiktet och tänderna/munnen (inuti på något vänster). Och så får jag ännu mer panik, blir yr. När det börjar släppa brukar jag börja skaka, är jätteyr och oftast "borta", så då behöver jag sitta ett tag och bara.. Put my shit together. Hålla styr på andningen. Ibland kommer det igen. Och nyligen verkar jag ha börjar gnissla tänder/slå ihop tänderna. Och så kan jag sluta andas mitt i ibland, och då kan jag hålla andan länge utan att egentligen tänka på det. Jag bara stänger av då, det blir som ett "andrum" när allt bara blir stilla. Vilket inte hjälper mot yrseln direkt. Men när de påminner om det brukar jag komma på mig själv, men då är det ju tillbaka till att hyperventilera.

Men förutom det så gick de med oss som ville ut idag. Vi satt i solen, och det var jätteskönt att komma ut när det är så fint väder. Jag pratade med min behandlare, som följde med ut, och en tjej i min grupp. Jättemysigt!
Annars har alla måltider varit väldigt omysiga, och efter frukosten fick jag en mindre ångestattack efteråt. Till lunch var det bla potatis, som inte gick (jag åt dock lite av den, vilket var över förväntan), och drack lite av mjölken. Så nu är jag trött, och har huvudvärk! Melliset fungerade, det brukar vara ett av de enklare målen, speciellt om jag haft en jobbig dag, för då är jag så trött, haha, och det hjälper faktiskt lite.

(Thelatestkate.tumblr.com)



torsdag 12 mars 2015

Dag ett och två x2

Första dagen avklarad. Och andra dagen avklarad. Jag skulle väl inte påstå att det gick smärtfritt, men ja, det gick. Och det är ju alltid något!

Dag ett:

  • Möte med E kvart över tio
    - Vi gick igenom behandlingen, ordination, regler, förändringar, tankar.. Ångestattacker.
  • Vägning
    - Man kan ju inte annat än älska vägningen alltså! (not).
  • Möte med matsalen (lunch)
    - Och jag kan ju inte påstå att jag saknat matsalen, heh. Första veckan är det halv portion, och det var (tack och lov) soppa (ingefärssoppa om man ska vara exakt. Den var lite stark). Matmuffinsen är en annan historia, men jag lyckades, mot alla odds och en liiiiten övskridning av tiden, äta den. Med lite (mycket) hjälp ifrån E och lite (mycket) jäklaranamma och accepterande av en eventuell ångestattack (den kom bara halvt) så klarade jag lunchen. Yay. Eller inte. Eller både och. Jag har två sidor att se på det.
  • Vila..
    - Som kändes bättre än väntat. Jag läste min bok och låtsades som om jag visst kunde andas och inte höll på att få en hjärtattack. Det funkade det också.
  • Spela kort, träffa de andra
    - Ja, what to say, kortspel är i princip obligatoriskt på Capio, haha. Någon dag ska jag räkna alla kortlekar. Jag pratade med de andra, och gruppen verkar/är jättebra. Jättebra tjejer, så det känns toppen! Jag känner ju dessutom redan en tjej, eftersom att jag gick med henne förra gången jag gick i behandling.
  • Mellis
    - Som också gick över förväntan. Jag drog bara ut lite på tiden, men det är okej i början. De har sagt att det är okej, och att det tar ett litet tag att vänja sig. Och det är skönt ändå att höra. I, som jobbar väldigt mycket med oss och har väldigt bra koll måste jag säga, bad att få prata med mig efter melliset. Hon märkte att jag hade det ganska jobbigt, och jag tror att de antingen minns alla mina ångestattacker och/eller att E har pratat med dem. Eventuellt både och. Så hon småpratade lite, frågade hur det var och så. Kollade när jag skulle hem, och spelade med mig tills mamma hämtade mig vid sjukhuset.

    Övrigt:
  • En ny ändring är att de lägger upp mat åt en första veckan, vilket faktiskt (konstigt nog) är lite skönt. 
  • Jag sitter bredvid den platsen jag hade första gången förra gången jag började (intresseklubben antecknar, haha). Vi fick byta platser flera gånger, så det lär väl bli så igen. Jag sitter i mitten just nu, vilket jag inte är så glad i, men första dagen var vi bara tre vid mitt bord.Så jag har bara en på ena sidan om mig, och ingen mittemot.
  • Jag fick inte näringsdryck eftersom att jag gick upp väldigt jämnt i vikt förra gången. Det lät dock som om det var väldigt nära, men om jag börjar gå upp så tror jag inte att det ska vara något problem.
  • Jag frågade E om hur de gjort med patienter innan mig som haft likadant som jag. När jag gick i behandling så var det ingen som fick ångest/panikattacker så starkt i samband med att vi åt, och vad jag har förstått efter att ha pratat med andra som har varit i behandling flera gånger så är det inte så vanligt. Det verkar mest förekomma på heldygn. E sa iallafall att hon inte riktigt hade jobbat med någon patient som hade just så med ångestattackerna. Jag tror kanske att de flesta som får så som jag oftast hamnar på heldygn, efter vad jag hört, och så är det bättre med den saken tills de kommer till dagsjukvården. Eller så är det bara jag som är extremt skum/svag.
  • Ja, jag tror att det var allt.. Middagen och kvällsmålet gick helt okej. Jag tyckte portionen vid middagen var för stor och lämnade lite, mamma höll inte med. Och till kvällsmålet åt jag fruktblandning, men vi hade ingen keso och inte nötter heller, så fick lite valnötter till. Men ärligt talat, det hade inte gått med keson ändå. Jag åt inte upp allt, för det gick bara inte.
    Överlag tror jag att dagen var ganska lik min första dag första gången.


    Dag två (idag):
  • Frukost
    - Jag har väldigt svårt för frukost. Jag lyckades äta upp all yoghurt/flingor/tillbehör, men inte mackan och juicen (jag drack dock iaf 1/3. Important stuff). Jag behövde faktiskt inte ta igen, vilket jag tror att jag fick göra förra gången (?) trots att det var första veckan. Men jag vet att även nr jag gick så var det många nya som inte behövde ta igen, så jag antar att de har ändrat det. Ärligt talat så är det tungt och jobbigt som det är, och det blir ju väldigt mycket mat. Jag är väldigt glad att jag slapp mackkriget iallafall, för jag hade nog ingen större chans om jag ska vara ärlig.
  • Tiomålet
    - Banan. Och många fler lär det bli! Det blir inte så kladdigt som ett päron, och låter inte lika mycket som ett äpple. Lättare och snabbare att äta, helt enkelt. Jag är så stressad som det är, och det känns som om hela världen hör och ser mig om jag sitter och tuggar på ett äpple.
  • Stepwise
    - Jag missade kroppskännedomen (vilket jag inte sörjer ett dugg) då jag behövde fylla i Stepwise-undersökningen igen. Dock tror jag inte att den var lika utförlig denna gången.
  • Lunch
    - Ingefärskyckling med ris. Och sallad. Och roccula! Vem äter det frivilligt? Efter första behandlingen så har jag dock utarbetat en jättebra taktik. Man plockar ut många rocculablad, tuggar (snabbt) och sväljer (snabbast möjligt). Viktigt att hålla andan, och sen måste man dock äta/dricka något snabbt efteråt för att få bort smaken. Kan vara lite jobbigt eftersom att jag är så stressad i matsalen att jag har väldigt svårt att andas - att hålla andan gör att det blir värre, och det blir närmare till att börja hyperventilera. Men hur som, jag lyckades äta upp allt, och nästan inom tiden. Mjölken gick dock inte alls, och sen fick jag en ångestattack. Men den var inte lika stark som de brukar kunna vara, och varade inte alls lika länge, så det är jag glad över!
  • Jag missade vilan, så satt ett litet tag i vardagsrummet och läste (det var några minuter kvar av vilan, och då fick jag faktiskt välja om jag ville gå in eller sätta mig någon annanstans). Sen hände egentligen ingenting speciellt. Det var utbytesmellis (fruktsallad med keso och ett kex). Kexet gick inte. Och de vill att jag ska dricka, vilket jag uppenbarligen är dålig på. Men jag blir liksom inte riktigt törstig, eller så är jag bara så van vid att ignorera sånt att jag gör det per automatik. Jag är inte riktigt säker.

    Ja, min fantastiska sammanställning av mina andra första dagar. Det är skönt att jag känner personalen och hittar och så. Men jag avskyr matsalen. Och ibland önskar jag att jag bara kunde pausa, eller snabbspola. Eller gå i dvala för ett litet tag.


fredag 6 mars 2015

Startdatum

Min behandlare ringde idag. De hade haft möte idag på Capio, så jag fick veta startdatum för behandlingen bland annat. Hon sa även att hon pratat lite snabbt med M, min psykolog, och att vi skulle titta på schemat så att vi kan få in att jag går till henne, även om jag går i behandlingen. 

Jag börjar på onsdag, och jag lever väl typ i förnekelse. Jag orkar inte tänka på det, eller ens förhålla mig till det. Det är som det är, och flippar jag så får jag ta det då. Jag oroar mig lite såklart lite, eftersom att oroa sig är min specialité, men det går ändå ganska bra att bara förtränga det i princip. E, min behandlare, sa även att vi skulle diskutera mer kring hur vi ska göra om jag får ångestattacker. Så ja, vi får väl se vad de kommit fram till. Ärligt talat så känns det som att vad det än är så kommer det inte kännas bra.

torsdag 5 mars 2015

Solen skiner

Jag och mamma ska snart ut med hundarna. Solen skiner, värmer, och det känns alldeles vårigt. Jag har varit hos min psykolog, som verkligen är toppen, och efter att ha varit hos henne känns det ännu bättre. Redan imorse när jag vaknade kändes allt lite lättare, och det är så otroligt skönt. Nu varken vill eller tänker jag tänka mer på behandlingen. Den dagen, den sorgen, men jag blir bara helt knäpp och deprimerad av att tänka på det. Så jag tänker äta min godis och njuta av vårsolen, och glömma allt om snö, slask och behandlingar.



(Dock inte den godisen, den var inte god!).


Quotes










Värsta sämsta dagen

What to say, igår tänkte jag att "imorgon vaknar jag upp till en bättre dag. När jag sovit på saken kommer det att kännas bättre". Eh, ja, tanken var ju god. Fast nej. Det hände inte. Jag vaknade och mådde precis lika dåligt som dagen innan. Och ja, man kan ju må dåligt, må dålig, och sen kan man MÅ DÅLIGT. Jag mådde som det sistnämnda. Jag har fördömt mig själv som patetisk och svag och alla elakheter ni kan komma på (typ), men oavsett vad så kvarstår faktum att jag verkligen har mått skit idag, rent ut sagt, precis som igår. Det här är ett konstigt tillstånd, och två av de absolut värsta gångerna som jag mått riktigt, riktigt dåligt. Jag har bara känt en slags.. Hopplöshet. På riktigt uppgivenhet, och det har bara känts hemskt.

Det är så fruktansvärt svårt att förklara, men jag vill, vill, vill bli frisk! Jag vill äta glass i sommar, äta efterätt, äta god frukost/lunch/middag. Inte vara hungrig, inte svälta, inte ha viktfobi, inte avsky mig själv. Inte vara tvungen att kräkas för att inte få panik. Jag skäms verkligen över det, och det är fruktansvärt äckligt och förnedrande och allt, men jag får sådan panik att det inte går. Nu har jag gjort det minst en gång om dagen, och jag vet att det är helt motbjudande. Jag vet allt det där. Jag är ganska så hopplös.

Men, tillbaka till det jag skulle förklara. Jag vill som sagt bli frisk, och bara leva normalt. Vara lycklig. Vara NORMAL. Inte vara en ätstörd, manisk panikattacksmänniska. Jag vill, vill, vill ha ett normalt förhållande till mat. Jag vill vara lycklig - och även om jag försöker inbilla mig att jag mår braaa så vet jag att det inte är ett bra liv att inte kunna äta. Fast det är svårt att se. Men jag vet att min ända jävla förbannade helvetesutväg är den där jävla förbannade helvetesbehandlingen. Jävla förbannade helvetesallt. Jag brukar inte svära, även om jag gjort det de senaste inläggen, men det är bara för att allt är så.. Uschligt. Min enda utväg är det som jag absolut inte vill. Jag vill inte, kan inte, orkar inte. Jag kan inte säga hur mycket jag inte vill gå i den där behandlingen. Jag vill lägga mig ned och gråta och skrika och vägra och intala mig själv att allt är perfekt, jag är inte sjuk alls, jag är lycklig och välmående (men tjock). Jag vill intala mig att jag inte behöver behandlingen. Vilket jag (eller ja, sjukdomen) gör. Och det är svårt att inte fastna i fällan.
Jag vet att jag har skrivit det förut, men jag önskar så att det fanns en quick-fix, att jag kunde göra någonting snabbt så att det bara (poff!) försvann ur mitt huvud. Det här suger.

Så allt har bara känts hopplöst. Jag kan inte bli frisk utan behandlingen, men jag kan inte leva med att gå behandlingen. Inte efter ndringarna de gjort. Jag hade precis förlikat mig med att okej, jag får skämma ut mig själv en gång till, men så ska de förvärra allt typ tusen gånger! (och jag förstår att det säkert är svårt att förstå sig på. Jag tror inte att man förstår om man inte själv är i min sits, och utgår ifrån samma perspektiv som mitt. Jag har skrivit med några kompisar som jag gick min förra behandling med, och de verkar ändå förstå relativt bra, men ja.. Det är verkligen mycket och många starka känslor kring det här för mig, hur töntigt det än låter).

Mamma "flippade" idag (fel ord kanske, men vet inte riktigt vad jag ska säga. Hon blev ledsen/frustrerad/irriterad/arg). Hon märkte ju såklart att jag mådde jättedåligt, så hon frågade varför och ville prata och så. Hon var jättebra, tills jag berättade. Jag sa att jag vill inte ha platsen, och då brast det. Hon hade dessutom bråttom iväg, så hon blev "arg" (egentligen ledsen, men jag fick det arga), och sen åkte hon. Och det är det också.. Jag orkar inte att folk ska dampa på mig. Jag avskyr att bråka med folk; alla som känner mig brukar to.m påpeka att jag aldrig blir arg. Och när jag har tänkt efter så nej, jag stör mig inte på särskilt mycket och försöker att se på saker ur flera olika perspektiv. Så jag kommer fram till att jag inte har rätt att vara arg. Dessutom hatar jag det, och jag hatar att bråka. Och det är inte alltid så bra heller, för jag har tydligen tryckt ned massor av känslor.
Det som är är att jag får så dåligt samvete, men samtidigt har jag inte klagat över att jag mår dåligt. Jag beklagar mig inte, och jag har inte bett om hjälp. Jag förstår att folk runtomkring bryr sig, men faktiskt, jag måste få ha en dålig dag utan att någon blir arg på mig - det är ju liksom inte dem som ska släpa sig till helvetet varje dag i några månader. Nej, för det är ju jag som ska göra det.

Ah, jag vet inte. Jättevirrigt inlägg, som vanligt. Dagen har iallafall varit urkass. Jag och mamma satt länge och pratade runt middagstid (jag kunde inte äta middagen och stängde in mig på toaletten då jag behövde vara ensam. Jätteproduktivt, ja, men jag är lite/mycket wacko just nu). Och det var helt okej, men när hon tillslut fick mig att berätta varför jag mår så dåligt så.. Förstår hon inte. Hon tror att det beror på andra saker, upprepar gång på gång att "du kan väl ge det ett försök". Hon uttalar sig dessutom som om hon vet exakt hur behandlingen är, men ärligt talat så vet ingen som inte har varit med om det själv. Och nej, det är helt omöjligt att sätta sig in i det. Jag vet inte ens om behandlarna som arbetar med patient efter patient kan göra det (om inte de själva varit sjuka). Man måste uppleva den där ångesten, paniken och rädslan själv. Och det är ändå ännu mer, det är känslor som det inte finns någon benämning eller ord för. När jag försökte att förklara igen och igen så blev hon tillslut irriterad. Hon tror att det handlar om andra saker, och om behandlingen i sig, vilket det inte gör. Hon förstod verkligen inte vad det handlade om, men jag kan inte klandra henne. För det är oförståeligt om man inte är exakt som jag är, eftersom att alla fungerar och reagerar olika. Tänker olika. Eller ja, de andra verkade förstå någorlunda, så kriteriet är väl att man ska ha anorexia och ha fått panikattacker under måltiderna. Jag förstår om du kan tycka att det låter som om jag gör en höna av en fjäder.

Så nu är det iallafall uteslutet att försöka förklara mer. Jag får helt enkelt bara stänga inne paniken eller något. Jag ska till min psykolog imorgon, och jag är jätteorolig att jag ska börja gråta. Jag brukar kunna hålla det inne (vilket jag gjort i två dygn nu), men det finns väl en gräns. Jag är på bristningsgränsen, så petar man på rätt ställe exploderar jag nog. Och hon brukar kunna vara rätt träffsäker.

Jag hoppas att morgondagen ska bli en bättre dag. Det är jättehemskt att skriva, men jag har aldrig någonsin varit självmordsbenägen, men idag är första gången som jag har börjat känna att jag orkar inte, det är inte värt det. Men jag har så himla mycket som är bra i mitt liv, som jag inte kan kasta bort för allt i världen. Och det är alltid det som håller mig uppe. Vilken tur jag har haft som har så mycket som är fint och bra och värdefullt. Vilket fint liv jag ändå har, trots att jag har jobbiga saker. Men det har nog de flesta, jobbiga saker alltså. Men idag kände jag bara att.. Jag kommer inte orka ta mig förbi hindrena som leder till allt det där som är bra. Så vad är det då för mening? Och det skrämde mig lite. Så nu får jag skärpa till mig och hålla fast i mig själv, för det där mörkret är inte jag. Det är en inkräktare som mixtrar med mitt sinne, och den ska bort. Och så är det bara.
(Jag hittade den här, och den beskriver exakt hur jag känner och har tänkt!).

tisdag 3 mars 2015

Bad day

Idag var jag på informationssamtal, och egentligen var väl dagen helt okej tills efter mötet. Jag har haft världens huvudvärk igår, och den höll fortfarande i sig under dagen idag, men annars var det inga större fel på dagen i sig.

Det var lite jobbigt att komma tillbaka till sjukhuset, men det är det alltid. Mötet gick helt okej, och min behandlare gick igenom de ändringar som skett samt frågade mig hur jag åt nu osv, vad jag förväntade mig av behandlingen och så. Sånt är alltid lite svårt att svara på, då det är så blandade känslor inför att börja en behandling. Innerst inne vet jag att jag inte vill leva såhär, men det är svårt att sätta ord på, och jag tycker att jag äter (för) mycket. Jag ser mig inte som sjuk. Men det är en annan diskussion.

Det var den sista som ändringen som fick mig att reagera väldigt starkt. Inte när jag satt i mötet, men efteråt. Mamma ifrågasatte det dock när vi var, så vi diskuterade lite kring det, och det enda var att jag kände mig lite irriterad eftersom att jag tyckte ändringen var din då jag inte kan påverka jättemycket själv. Ändringen, eller en av ändringarna, är att de inte går med/efter en ut ur matsalen. Jag har aldrig lämnat matsalen förutom när jag fått ångest/panikattacker. Med det nya systemet innebär det att jag ska gå ut, få ångestattacken och typ svimma, och sen gå tillbaka och äta upp. Ja, men det låter som en jättebra ide, verkligen! Det lilla problemet är att det är så viktigt att jag äter upp, men om jag ska ta tag i mina panikattacker själv så kan jag ju säga att jag kommer krascha schemat big time - när jag är ensam tar det betydligt längre tid innan jag har samlat mig för att kunna gå ut bland en massa folk igen.

Grejen är att jag verkligen.. Skäms över det här. Det är utom min kontroll, vilket är oacceptabelt för mig. Jag har alltid kunnat kontrollera, i princip, alla mina känslor. Men när jag blir såhär exponerad så går det verkligen inte, speciellt inte när jag måste äta upp. Hur mycket jag än vill (och tro mig, jag VILL) ta bort dessa attacker så kan jag inte göra det. Och fy fan vad jag hatar dem! Jag avskyr den! De är en börda, jag mår jättedåligt över dem, jag känner mig bara som världens töntigaste, mesigaste, svagaste och mest idiotiska människa utan någon självkontroll när jag får dem. När jag är tvungen att få hjälp för att kunna andas och inte svimma. Jag skulle ge så mycket för att inte få dessa attacker när jag äter, men TYVÄRR så kan jag inte det. Och jag kan inte ens uttrycka hur mycket jag avskyr det. 

Dilemmat är nu, att om de bestämmer att de går med mig, så kommer jag få ännu mer uppmärksamhet för att jag är värsta freak-showen. För att jag, som en normal ätstörd, inte kan få mina ångestattacker lite senare, utan prompt måste få dem när jag sitter i matsalen. Så då är jag den enda som de ska gå med ut, när jag helst bara vill bli osynlig. Kul. Jättekul. Jag vill operera bort mitt känslocentrum tills jag kan äta utan att få ångestattacker. Jag vill inte det här, jag vill inte det här, jag vill inte det här. Kan jag bara få bli osynlig? Kan jag tillbe någon ångestattacksgud som kan göra så att jag åtminstone kan få dem lite mer lägligt? 

Just nu känner jag bara att jag vill skita i allt, jag vill inte ta platsen. Jag vill inte bli förnedrad av mig själv, jag vill inte få påtvingad hjälp. Jag vill inte reagera utan att kunna kontrollera det. Om det finns någon barmhärtighet därute så ta bort ångestattacker under måltider. 

Jag förstår om jag låter helt patetisk, och självömkande, och jag tror att det är väldigt svårt att förstå hur jobbigt det här är för mig om man inte befinner sig inuti mitt störda huvud.

När jag kom hem gick jag undan och var tvungen att avreagera mig. Eftersom att jag inte kan flippa ur och kasta saker omkring mig som går sönder på riktigt (även om det hade behövts) så kastade jag en tejprulle i väggen, och ett ljus. Väldigt produktivt. Jag kan bara säga att.. Ja. Jag gör aldrig, aldrig sånt. Och jag var inte arg, tror jag. Jag vet inte. Det kändes bara lite bättre, helst hade jag velat krossa tallrikar och glas och porslin, men jag hade redan gått över gränsen big time. Det blev till och med ett märke i väggen, och alltså jag vet inte vad det är för fel på mig. Jag orkar bara inte med att det ska bli så jobbigt igen. Behandling suger (fast ändå inte).