Att inte klara själv

I år har jag fyllt tjugo år, och jag klarar inte att ta mat själv. Ibland så skäms jag verkligen för det; mina systrar får hjälpa mig när jag inte klarar det, mina föräldrar och ibland även vänner. Vi har ett eget företag som ligger på undervåningen, och det är svårt att inte bli kompis med de som jobbar här. Hon som jobbar nu är en toppentjej, och vi umgås endel. Hon hjälper mig också ibland, påminner om måltider och så vidare. Och det behövs verkligen - idag är inte mamma hemma, och jag hade hoppat melliset om inte hon hade kommit upp och ätit med mig. Så det är till en enorm hjälp att jag har så bra människor runt om mig. Men det går inte att undfly skulden och tankarna.

Det värsta är när det kommer till att laga mat. Jag får panik av att laga mat som jag ska äta - det känns så himla.. Konstigt. Onaturligt. Och då har jag ändå alltid tyckt om att baka. Om jag skulle ställa mig och lagat mat som jag inte ska äta av så skulle det vara en helt annan sak. Då skulle det till och med säkert kännas roligt. Men inte om jag ska äta det. Och det är en till sak som ger mig dåligt samvete - att alla andra får laga maten. Jag lämpar liksom över jättemycket på alla andra. Men jag får panik om jag ska laga mat, som sagt. Skulle jag laga maten och sedan vara tvungen att äta den så skulle jag nog inte kunna äta när jag väl var färdig med maten, eftersom att jag blir så stressad.

Hur som helst. Jag känner mig så himla fjantig för det mesta. Och ja, det känns verkligen inte okej att alla andra ska få göra så mycket extra åt mig. Jag försöker hjälpa till med annat istället, och försöker tänka att det är bättre att det är såhär iallafall, och att jag blir frisk.
Jag har tur som har alla som står ut med mig!

Att inse sina begränsningar

Vad jag är:

• Ambitiös

• Omtyckt

• Envis

• Stark

• Utbränd

Vad jag inte är:

• Hemsk

• Lat

• Hopplös

• Dum, elak

• Idiotisk

• Fulast i världen

• En dålig människa

• Omöjlig att tycka om

• Jättedålig på att uttrycka mig

• För öppen

Puh. Svårt! Något av det värsta jag vet är att ta fram bra saker hos mig - jag avskyr det. Så fort jag ska tänka något bra om mig själv så är det alltid en röst som svarar upp och säger emot. Kastar allt dåligt rakt i ansiktet på mig, och jag tar emot det. Bara att skriva det här inlägget har gjort mig stressad, och just nu har jag svårt att andas och börjar bli yr. Jag vill skrika hur dålig jag är, och inuti huvudet rullar det på med motsvar. Jag blir anklagad för att inte ha någon självinsikt, vara helt värdelös och ful, och jag ska inte tro något annat. Rösten säger att jag tror att jag är så himla bra, och den är full med förakt.

Jag försöker ta avstånd ifrån det. Jag försöker inte panikslaget att klättra ur det elaka trasslet, utan accepterar att jag sitter fast i det. Men jag tänker inte acceptera orden. Jag behöver inte kämpa för att ta mig loss, eller kämpa för att inte känna rankorna som sitter fast runt mig. Jag sitter fast, men tänker inte låta mig gripas av panik. Jag tänker inte svälja orden och tankarna, och jag tänker inte gör dem till mina.

Jag ska försöka acceptera mer och inte döma mig själv hela tiden. Jag har en ätstörning, det är fakta och så det är. Jag tycker det är jobbigt att jag ser så tjock ut, och jag tycker inte att det syns. Oavsett vad BMI:et och vikten visar kan jag inte se mig som smal, men jag försöker se logiken. Och jag försöker acceptera att jag är utbränd/lider av utmattningsdepression (lider av låter så dramatiskt). Jag har läst om det, och fått berättat för mig av både läkare och psykolog hur det funkar och att det kommer ta ett tag innan jag blir helt bra. Så jag försöker acceptera det.

Tyvärr har jag svårt att se det så. Jag är van vid ett visst tempo, att prestera, och det är jättesvårt och jobbigt att inte funka som jag alltid gjort. Inte orka, inte kunna tänka, glömma otaliga saker. Inte kunna köra 300%. Jag kan inte ens nå upp till 100%. Ibland får jag ett ryck och håller igång exakt hela tiden, som förr, och kör långt över 100%. Men det är egentligen inte bra, och oftast gör jag det nog för att tränga bort allt det jobbigt. Vi människor är inte skapta för att köra non-stop på 100% hela tiden. Det är inget liv. Och i grund och botten handlar det nog för det mesta om att det sitter en liten demon därinne som man försöker fly undan.

Time To Shine

‘Cause I’m living my dreams, I’ve never been so alive
The sky’s the limit now that I know I can fly
No more pulling me down, no more mucking around
I’m growing up, and it’s my time to shine
It doesn’t matter if I’m wrong or right
I’m getting stronger everytime I try
I’ve learnt to let it go, taking one step at a time
I’ve mend my ego, now it’s time for me to let it shine

Härmapan

Igår testade jag en ny grej som min mamma föreslog. Förslaget gick ut på att äta normalt, och då frågade de (mamma och min behandlare) om jag visste vad det innebar, eftersom att jag varit sjuk så länge. Och nej, jag vet inte hur normalt ätande ser ut. Jag har försökt titta lite hur andra äter, men inte riktigt snappat upp det. Jag tror inte att jag tittat tillräckligt länge/mycket. Så de förslog att jag ska välja ut någon och äta likadant som den personen gör.

Sagt och gjort. Jag gjorde det vid middagen idag, och det funkade faktiskt väldigt bra. Fokuset blev ju på att äta som den andra personen, vilket var skönt på ett sätt, och jobbigt på ett annat. Det var skönt att veta hur jag skulle göra, att jag inte styrde själv - jag skulle bara göra likadan som personen jag valt ut. Jag åt med en vän, och hon visste inte att jag gjorde det här. Vi tittade på TV samtidigt, så vad jag vet så märkte hon det inte haha, det kändes lite konstigt, men skönt. Jag ville börja med salladen, så det var svårt att låta bli, och jag fick påminna mig och verkligen hålla fast vid att "du ska bara äta exakt som hon gör!". Hon åt mycket snabbare än vad jag ville, men jag är lite fast i att vilja äta långsamt (och när jag äter långsamt sugs jag in i stunden och då blir det lätt att gå upp i det jobbiga och misslyckas). Hon hoppade ganska mycket mellan salladen och pajen också, och det kändes jätteskumt.. Jag började tänka på varför hon gjorde så, och det måste ju vara det att hon åt det hon kände sig sugen på? Det kändes väldigt konstigt att tänka så. Jag fastnar ju i mönster och vanor när jag äter, även om de på Capio hjälper till med sånt också.

Jag fullföljde, och kommer absolut att fortsätta göra såhär ibland. Efteråt och även under blev det väldigt, väldigt jobbigt. Det var nära att det började bli ångestattack efteråt, jag började få tryck över bröstet, svårt att andas och allt det där. Men jag försökt prata med henne och fokusera på andning och TV, och det gick. Jag tror att det som händer är att när jag plockar bort säkerhetsbeteenden så blir det ännu jobbigare (plus att det har gått dåligt nu, och då är tankarna ännu mera fast i ätstörningens grepp). Jag kommer som sagt testa det igen, och hoppas att det fungerar. Och känna mig som världens knäppaste som sitter och härmar hur någon annan äter, haha ;)

Hello, Hi again

Jag är tillbaka. Äntligen! Jag har nog inte varit här på iallafall två veckor, och jag började nog blekna bort för ett tag sedan. Men nu är jag här, och jag har slagit igenom med full styrka. Jag har lyckats övermanna monstret och rycka bort hans äckliga händer, knuffa bak honom och åter tagit kontroll över framsätet. Jag har lyckats krypa fram ifrån mitt mörka, instängda hörn som jag förpassades till när monstret hoppade in.

Det har varit så konstigt, för det har verkligen bara tagit stopp. Jag har inte haft så mycket ångestattacker (i princip inte någon), även om ångesten har varit väldigt hög. Jag har inte heller haft jättemycket tankar om att jag inte ska äta, inte förrän i slutet (dessa två veckor när det verkligen har gått utför). Jag har gått in med inställningen att jag ska äta upp, och misslyckats i princip varje gång. Mina intentioner har inte varit att missa måltider när jag har gjort det; det har verkligen tagit stopp och jag har inte förmått mig att fixa i ordning maten (om jag varit ensam), och när jag suttit med tallriken framför mig har jag liksom.. Sugits in i stunden. In i tallriken och maten, fastnat på något sätt. Tid och rum har försvunnit lite, på ett sätt som det inte gjort förut. Man kan verkligen säga att jag sugits in i tallriken, det har varit det enda jag sett, och jag har helt tappat tiden och ja, allt.

Jag har haft panik och gråtit över att ingenting fungerar. Det har varit extra jobbigt med vägningen; jag är rädd för att gå upp i vikt, men faktiskt har det känts jobbigt att gå ned också (även om monsterjaget varit glad över det). Jag har försökt, men monstret har med lätthet bara behövt blåsa lite för att jag ska falla. Jag har varit rädd, olycklig, förkrossad, känt mig helt värdelös, inte sett någon framtid och tvivlat så mycket på behandlingen och mig själv. Känt att jag aldrig kommer att bli frisk. Och efter några dagar börjar alla ätstörda tankar och beteenden, som jag jobbat med, ploppa upp igen, förstärkas, utvecklas och stärkas. Det är som ett brev på posten. Så snart det går dåligt med maten så kommer allt det där rusande; rädslan för att gå upp i vikt, massor av tankar etc. Allt som jag hade lyckats bli av med kom tillbaka. Det jag hade förbättrat och försvagat växte sig starkare och starkare. Och hoppet rann genom mina förtvivlade fingrar.

Men jag tänker inte vara sjuk. Jag tänker inte gå med på det här. Jag är jag; jag tillhör mig själv. Monstret har inte en plats hos mig. Jag tänker INTE må dåligt. Jag tänker ÄTA och MÅ BRA. Jag har ett så vackert liv, och när allt det här hemska, förbannade och as-skit-helvetesjobbiga är över kommer jag att gå så stärkt ur det. Jag har, och kommer, lära mig så himla mycket av det här. Monstret ska ut och jag tänker kämpa med allt jag kan och lite till. Det finns ingen annan utväg än den friska vägen.

Igår hade vi utvärdering, som man har var fjärde vecka i behandlingen, och då sa E att vi ska ha en ny utvärdering om två veckor. Om jag inte har kommit igång bättre då kommer de att avsluta behandlingen, att det inte fungerar med en behandling om jag inte äter som jag ska. Jag förstår det, och det var absolut inte oväntat. Det var väldigt väntat. Ändå blev det som ett slag i magen - jag blev jättestressad och började direkt oroa mig för vad som skulle hända om jag inte klarade det. Och så bara brast det, och tårarna började rinna. Jag försökte allt vad jag kunde med att hålla dem tillbaka, men det gick faktiskt inte. Jag brukar kunna hålla tillbaka det, men nu gick det inte. Dock kunde jag ändå hålla det så att jag inte bara exploderade utanpå, men inuti revs allt sönder. Det var jag, mamma, I och E som var med under utvärderingen, och jag skämdes så himla mycket. För att jag var så misslyckad. För att jag satt och grät som en idiot. För att jag är så jobbig och ställer till med så mycket problem.

När vi åkte därifrån brast det, och jag grät. Och grät, och grät, och grät, och grät. Hulkade och snyftade och snorade och grät. I bilen, med mamma. Jag tror aldrig att jag har gråtit så mycket med någon annan som ser/hör i hela mitt liv. Och det fanns inget stopp. Jag grät tills det inte kom några tårar, men då fortsatte jag att gråta utan tårar. Det kändes likadant, bara det att det inte rann våta droppar i ansiktet på mig. Men tillslut kom de tillbaka igen. Jag grät i minst en timme, men när vi kom hem hade det blivit lite bättre. Det kändes dock omöjligt att gå ur bilen, och stackars mamma som stått ut med mig i typ två timmar, klappat på mig, kramat och försökt trösta var lika strategisk som alltid och gick in och släppte ut mina hundar. De kom, som alltid, som små yrväder, och på snabba fötter sprang de ut genom grinden och in i bilen. Flög upp i knät och pussades och pep av glädje. Ofta ylar eller skriker de till och med, men idag var de lite lugnare. De känner av. Mamma kom efter och pratade med mig ett tag, och så gick vi tillsammans in, allihopa.

Förutom att mamma är till enorm hjälp (vad skulle jag gjort utan henne? Det vet jag inte..) så funkar det alltid med hundarna. De gör mig lugn och tar mig tillbaka på något sätt. De gånger jag blir avtrubbad eller försvinner, och mamma tar in hundarna till mig, så är det som om jag vaknar till igen, som om det som stängts av börjar starta upp. Som batterier som laddas upp igen, fast på ett annat sätt.

Hur som helst. Jag panikade ett tag, såg ingen utväg ur det här ("jag kommer aldrig bli frisk - jag kan inte/vill inte leva som sjuk, och tillslut kan man dessutom dö av den här sjukdomen - det finns inget liv för mig"). Jag har känt såhär en gång till innan, och det var när jag blev sjuk igen, och det kändes helt oöverstigligt att börja i behandling igen. Det handlade aldrig om att jag inte ville leva, men att jag inte såg någon utväg ur allt det här. Så ja, panik, helt enkelt. Jag skämdes över att jag hade gråtit, över att misslyckats så totalt att de pratat om att avsluta behandlingen och kände att jag inte kan gå tillbaka dit. Jag ville ringa och avsluta behandlingen, även om jag aldrig sa något om det. Jag tänkte att det kommer säkert kännas bättre sen, och jag måste ha behandling.

När allt det där började släppa lite började jag känna att jag hade sumpat och förstört min behandling. Att jag kastat bort en massa tid, och att jag nu hade gått så mycket bakåt att jag skulle behöva börja om så långt ifrån början, så när jag blev utskriven (om mindre än en månad), så skulle jag ha gått så mycket bakåt att jag aldrig kommer kunna klara mig, utan bli dålig ganska snart igen. Jag försökte iallafall med middagen och kvällsmålet. Middagen gick bättre än den brukade, och kvällsmålet tog en evighet, men jag åt nästan upp det iallafall.

Och idag har det känts lite lättare. Just nu känner jag att jag inte tänker oroa mig för att jag "missat" två veckor av min behandling. Jag ska försöka tänka att det inte är mitt fel, att jag har en sjukdom, och att göra det bästa av situationen. Att ta tillvara på tiden jag har - och ta vid där jag slutade. Jag tänker inte "bygga upp" igen, utan jag tänker ta vid där jag slutade. Det vill säga att det mesta av ordinationen fungerade, jag hade lite svårt med att äta upp exakt allt och inte ta i underkant, men överlag fungerade det ändå helt okej. Och det är mitt mål. Jag förstår att det kommer bli svårt, och jag ska försöka att inte trycka ned mig om det inte funkar, vilket jag är expert på. Mitt långsiktiga mål är ju att naila ordinationen, men just nu ska jag gå emot ätstörningen på alla sätt jag kan. Nu ska jag köra stenhårt, och jobba aktivt för att göra exakt tvärtemot vad den säger. Jag tänker hämta mig och ta hjälp av behandlingen. Jag bestämmer, jag lever och jag vill.

Quote

Jag klarar inte att åka dit

När jag vaknar känner jag direkt den där krypande paniken över att jag ska till sjukhuset. Jag klarar det inte, orkar inte, och bara tanken på att åka dit får mig att kippa efter luft. Jag försöker bestämt trycka undan tankarna, och börjar fixa för att kunna åka.

På vägen till tåget får jag ännu mer panik; jag känner hur hjärtat börjar slå snabbare och hur det blir ännu svårare att andas. Jag får inte luft, och tankarna triggar igång paniken än mer. Jag försöker som vanligt tänka att jag visst får luft, koncentrera dig på andningen och att inte få panik. Tillslut säger jag att jag inte klarar att åka dit, när mamma frågar vad det är. När jag säger det ifrågasätter hon direkt "vill du sluta på Capio eller?!". Jag svarar tyst att jag inte vet. För ja, en del av mig vill det, men inte den andra. Men det var inte ens det jag syftade på. Jag syftade på just nu. Så fort jag säger något om att jag inte klarar något så kopplar hon det till största möjliga sammanhang, vilket blir slutsatsen att jag inte vill bli frisk/inte vill gå i behandling. Jag får så dåligt samvete att skriva något negativt alls om henne, för jag vet hur mycket hon bryr sig och hur mycket hon offrar för mig, men jag har svårt som det är med vissa känslor och misslyckanden/berätta när något är svårt, och när jag bemöts såhär blir det typ tusen gånger värre.

Jag får halvt en ångestattack, andningen blir ytlig och kort. Jag blir stum och avtrubbad, försvinner in i mina egna tankar, försöker att låsa fast paniken. Inte låta den explodera. Jag fastnar i att börja skrapa på tummen, varför vet jag inte. Jag blir bara så stressad och ledsen. Och försöker hålls tillbaka allt. Mamma kör mig till sjukhuset istället för tåget. Jag säger att hon ju inte hinner, och då säger hon att hon hinner visst, men hon missar sin frukost och får det stressigt. Ja, det var ju det jag syftade på. Jag får ännu sämre samvete. För att jag är så hopplös och dysfunktionell.

Mardrömmar

Stigen som breder ut sig framför mig är lite bredare än en vanlig skogsstig. Träden runtom mig är döda med undantag för någon tapper gran som ännu har lite barr kvar, men de få som fortfarande har någon livsgnista i sig är inte många. Det är en grå och dassig dag, himlen ovanför mig är skymd av gråa moln, regnet ligger i luften och det är kallt och dystert. Jag har en tung känsla i magen, men trots det sätter jag fart mot mitt mål. Trots att jag aldrig har varit här hittar jag direkt när jag på lätta fötter spränger fram över den barrtäckta stigen under mig.

När jag når fram till timmerstugan mår jag illa av panik och rädsla. Bara att ta mig dit där jag nu står har varit en enorm bedrift; ångesten har kastats runt inuti mig, och hela kroppen har skrikit åt mig att vända om. Men det har jag inte gjort, jag har inte ens saktat ned på farten. SÅ nu står jag här. För jag vet att jag måste. Annars händer något hemskt. Så jag har frivilligt överlämnat mig till mina plågoandar.

Dörren öppnas av tre tjejer i min ålder. Två av dem är bara närvarande, och även om de är med hela tiden är de på något sätt i bakgrunden. Det är en av tjejerna som är central och som det är fokus på. Hennes ansikte kan jag se och kommer ihåg. Hon hånleer och gör en gest att jag ska stiga på. Hon står kvar längs med dörren medan jag långsamt går förbi henne, och drar tyst igen dörren bakom mig. Och jag vet att jag är fast, helt körd. Kontrollen rann ur mina händer så fort jag satte foten vid den här stugan. Det är en förlamande, skräckinjagande och hemsk känsla. Att vara i någon annans våld, att inte ha kontroll. Att vara fast.

Dem tar med mig upp för en trappa och in i ett sovrum. Placerar mig längst in i hörnet ovanpå sängen, och breder ut sig runtom. Börjar diskutera. Jag lyssnar halvt, och hjärtat känns som en sten i bröstet när jag hör att de tänker låta mig dö. Det finns ett monster därute, utöver de här onda människorna, och de samarbetar med honom. De tänker låta honom ta mig. Säger något ironiskt, hånfullt och skadeglatt när de ser att jag rycker till vid deras ord.

Hon säger åt mig att ta av mig min stickade tjocktröja, och jag vet att jag inte har något annat val än att göra som hon säger. Det är kallt att bara sitta i linne, men det är egentligen inte det som är problemet. Tröjan symboliserar på något sätt den sista kontrollen. Utan den kan jag inte ens rymma härifrån; jag måste ha tröjan. Någon gång försöker jag smygande ta den för att kunna kasta mig ut ifrån timmerstugan, men hon märker det direkt och ger mig bara en blick som gör mig helt skräckslagen. Det är konstigt, för jag gick helt självmant. För att jag visste att jag var tvungen, att det var mitt enda val, trots att det var det sista jag ville. Jag måste göra det här, så egentligen kan jag ändå inte ens rymma. Men jag är så himla rädd..

Plötsligt vaknar jag. Den där hemska, äckliga känslan sitter kvar och kramar om hela mig. Klockan är inte mer än fem, men som vanligt när jag vaknar så kan jag inte somna om. Det är en av många mardrömmar som jag haft under helgen, men den här har helt klart varit värst. När jag skriver om den så låter det så kort och inte särskilt läskigt, men det kändes som om drömmen var evighetslång. Och mina mardrömmar är så detaljerade, och de elaka människorna som är med är riktigt.. Läskiga, obehagliga, intelligenta, beräknande och hånfulla. Och de spelar så mycket på så himla starka känslor, och känslan vill inte släppa taget. Så jag går upp och gör mig iordning för att möta måndagen, med mardrömskänslan hängande kvar över mig. Bredvid mitt andra monster.

Torsdag, del 3

Torsdag 23 april

Vi tar en nummerlapp och sätter oss ned för att vänta. Jag hoppas att det inte ska ta hur lång tid som helst - mina erfarenheter är att man kan få vänta ett tag när man åker in till sjukhus. Det tar dock knappt någon tid alls innan det är vår tur att gå fram till en av tjejerna i glasluckorna, och där får jag svara på massor av frågor. Jag får rabbla mitt personnummer och berätta och visa fram remissen, och sedan får jag ett armband med namn och nummer på som jag ska ha på mig. Därefter skickas vi tillbaka för att vänta, och det tar inte lång tid innan jag blir uppropad.

Jag och mamma raglar (eller jag står för ragglandet) efter sjuksköterskorna, och in i ett undersökningsrum. Jag får lägga mig på en säng, de kollar diverse grejer och ber mig att göra olika saker. Jag minns inte så mycket, men jag vet att jag skulle hålla upp benen, vilket inte brukar vara något jätteproblem direkt, men nu skakade de som jag vet inte vad. Därefter började de ta fram den förhatliga vagnen som alltid kommer, och som betyder blodprov. Vad oväntat.. Jag får alltid ta blodprov när jag besöker ett sjukhus. Alltid. Och jag avskyr det. Min spruträdsla kan trigga igång ångestattacker, men det har ändå blivit lite bättre och jag brukar kunna hålla mig någorlunda normal.

Jag blir stel som en pinne, alldeles kall och skakig och får svårt att andas. Det börjar lätt snurra i huvudet och hjärtat bankar hårt, hårt därinne. Vem kom egentligen på iden att stoppa in grejer i blodkärlen?? Varför har man inte kommit på något bättre än? Usch, usch, us-aj! Jag hoppar till när sjuksköterskan råkar sticka mig med nålen när hon förbereder provet. Hon ser förskräckt ut över sitt misstag och ber om ursäkt flera gånger. Jag säger lugnt att det är okej. För det är det - hon gjorde det ju inte med flit.

När blodet är utplågat och utdraget och utsuget ur min arm så stoppar de in en kanyl. Det känns konstigt, obekvämt och mycket oskönt. Jag får lägga mig ned på sängen, och börjar rätt snabbt känna mig ännu mer yr än jag gjorde innan. Sedan rullar de iväg med mig, vilket känns hur skumt som helst. Jag skulle hellre gå, men jag tror inte att det hade gått så bra. Jag blir körd till ett stort rum med massor av patienter bakom blåa skynken. Mamma och jag väntar på att nästa ska komma och hämta oss, som vi blivit tillsagda. Jag ska ligga kvar i sängen och vänta, vilket jag gör. Men det känns väldigt konstigt.

När vi väntat ett tag kommer det tillslut en ny sköterska och rullar iväg med mig. Vi går in i ett av de små "rummen" som avgränsas med blåa skynken, och hon drar för det och stänger därmed ute all insyn. Det är massor av apparater där, och hon börjar koppla in dem. Jag får massvis av klisterlappar på mig med sladdar, och en fingermockapär som jag inte kommer ihåg vad den mätte. Men den skulle iallafall sitta där och skrek ilsket om man tog av den (sköterskan tog nämligen av den när jag skulle lämna kissprov, och sedan visste vi inte om den skulle på igen eller inte och fick lyssna på P.I.P.E.T ganska länge innan någon upprört kom och satte på den på mitt finger igen. Ja, det var ju inte jag som tog av den). Varje rörelse med armen kändes jätteäcklig och konstig, eftersom att kanylen satt där, och när jag försökte pilla med mobilen mådde jag jätteilla. Så jag fördrev endel av tiden med att kika på människor, och lyssna på de andra två patienterna som var i samma avdelning som mig.

Mamma köpte middag, som gick över förväntan men som ändå inte alls var fullvärdigt då det blev i underkant och jag klarade inte av att äta upp, och sen fick jag veta att de ville ha kvar mig över natten.

Utsluss 2.1

Idag hade jag min första utsluss-dag. Det var från början inplanerat att jag och mamma och några andra skulle åka utomlands och tävla med hundarna i helgen, men allteftersom veckan fortskred så började jag bli lite osäker på om jag skulle orka. Jag och mamma pratade om det på onsdagen, eftersom att jag skulle behöva gå tidigare på torsdagen, vara borta fredag och även missa halva måndagen. Mamma pratade med E på onsdagen, och berättade för mig att vi skulle få veta på torsdagen då de har haft sitt möte. Jag var inställd på att de kanske inte skulle vilja att jag gick tidigare med tanke på hur det har gått.

De tyckte inte att jag skulle åka, och jag förstår det. Jag känner mig rätt seg och trött, och även om jag gärna hade åkt så är det ändå okej att vara hemma också. Det är jättetråkigt att missa tävlingarna, men allt runtomkring hade nog blivit rätt jobbigt. Jag sover väldigt dåligt, det är mycket att fixa när man åker iväg, mina rutiner blir rubbade och det är väldigt svårt när inte maten fungerar.
Mamma och jag pratade mycket om huruvida hon skulle åka - vilket jag tyckte - och efter mycket om och men så åkte hon med de andra. Jag vet inte om hon gjorde det för att hon ville, men jag tror att hon mestadels gjorde det för min skull, så att hundarna kom iväg iallafall. Så nu håller jag tummarna och är jättespänd efter resultat!

Min dag här hemma i Sverige har dock inte gått bra alls. Maten fungerar verkligen dåligt, och på kvällen fick jag världens ångest. Det vanliga med att jag får svårt att andas och så vidare kom, men jag kunde ändå hålla det så att det inte märktes. Det svåra är om någon börjar prata med en just då, om man inte vill att folk ska se. När man redan anstränger sig för att inte skena iväg med paniken, hålla koll på andningen och hålla ihop sig själv så är det svårt, iallafall för mig, att prata. Speciellt om det inte ska märkas.

Jag vet ärligt talat inte vad det är som händer. Jag VILL bli frisk. Jag vill inte det här, men det är så svårt att ta mat själv (det får jag oftast hjälp med dock) och när jag sitter med den framför mig så bara.. Går det inte. Det går inte, jag kan bara inte. Jag förstår inte vad som händer, för DET GÅR INTE. Jag orkar inte med det här, jag vill bara vakna upp och inse att allt var en mardröm. Men det är liksom en verklig mardröm, som jag inte kommer ur. Jag oroar mig så himla mycket för hur allt ska bli, och hur mina sommarplaner ska bli.. Åh, jag vill verkligen att de ska bli av och jag vill inte ställa in. Vi har planerat, pratat och längtat så himla mycket. Mamma har verkligen fixat för att hitta hotell till världsutställningen (hund, i Italien i år) och vi ska utomlands och bo en vecka till landet vi alltid brukar åka till på sommaren. Som jag och de andra älskar. Som jag förstörde förra året, då jag och mamma fick komma efter och stanna tre-fyra dagar.

...
Jag vill inte ställa in alla mina sommarplaner.. Jag vill inte vara sjuk.

Jag tror att jag läser av för mycket

Jag är väldigt känslig för folks reaktioner - jag avskyr att vara osams eller att göra fel. Även om jag kan säga ifrån när jag tycker att det behövs, och inte är rädd för att stå upp för andra, så avskyr jag bråk, irritation och ilska. Jag vill vara tillags, jag vill göra rätt och jag är van vid att inte göra fel eller misslyckas. Jag har aldrig tillåtit mig att göra det, och jag har svårt att hantera situationer där jag gör fel - jag är inte van vid det, helt enkelt.

Därför blir jag extra känslig när jag till exempel inte klarar en måltid som jag själv/sjukdomen inte bestämt mig för att inte äta. Om tanken är att jag ska äta det och jag inte klarar det så blir det ett misslyckande för mig, och jag har som sagt väldigt svårt för sådant. Det har aldrig varit ett alternativ liksom. Så efter en misslyckad måltid känner jag mig så svag och värdelös när det inte gått som jag ville. Och då blir jag nog ännu känsligare när det kommer till att läsa av människor. Jag är så orolig att de ska bli trötta eller irriterade på mig, och ibland känns det som att någon familjemedlem eller behandlare är det. Och jag tror att det är för att jag är så himla känslig just då, så jag snappar upp minsta lilla grej och håller fast vid att personen lät lite hård/irriterad. Även om det så bara är för en halv sekund, och resten av tiden är personen neutral.

Det blir så förvirrande, för samtidigt kan jag läsa av annat också, som att de bryr sig, medkänsla och så vidare. Eller, jag tror det iallafall. Men jag vet inte riktigt när det kommer till det där gällande irritation.. Det är svårt att lita på sig själv när jag läser in minsta detalj och väger det "negativa/irriterade" tusen gånger tyngre än det "positiva/icke irriterade".

It's going down, down

Varför är jag så svag? Varför går det inte? Varför har jag inte klarat en hel måltid sedan i fredags? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte vad det är som händer. Det blir bara svårare och svårare, och jobbigare och jobbigare. Det känns lite som det gjorde i början av behandlingen, och det börjar verkligen bli olidligt att gå in i matsalen. Att stå och lägga upp maten och veta att jag kommer misslyckas. Jag vill bara springa därifrån och gömma mig från allt som är så jäkla jobbigt. Men jag kan inte, jag kan inte ta en paus eller gömma mig. Demonen lever inuti mig, och utan behandling kommer jag att gå ner mig. Så jag kan liksom inte springa iväg, hur mycket jag än vill.

På självregistreringen, som man skriver medans man äter, har jag skrivit ned flera strategier. Jag försöker uppmärksamma mina beteenden och hitta strategier för att ta mig ur dem, hitta vägar runt det som förlamar mig. Men allt är igenbommat. Jag går in med inställningen att jag ska äta upp, men hinner oftast med hälften, ibland mindre, och någon enstaka gång lite mer. Jag försöker och försöker, men det blir mer och mer som om signalerna inte går fram. Signalen "ta upp mat på skeden/gaffeln" avbryts gång på gång, sedan ska jag höja den, dra upp armen och ta in det i munnen. Men jag fastnar på vägen. Jag skickar signalen, men antagligen bara halvt. Idag vid melliset blev jag så trött på alltihop att det enda jag skrev i självregistreringen var "Sluta vara så dum i huvudet och ät bara". Väldigt konstruktivt.

Det enda som är bra är att mina ångestattacker har blivit bättre. Jag har fått övningar av min psykolog och det verkar som om de fungerar. Även om mina ångestattacker avtog med tiden förra gången också, så är det skillnad den här gången. För det har varit några gånger nu då jag känt att "nu kommer jag få en ångestattack/nu kommer jag få en riktigt kraftig", och så har bara ångesten kommit, men det kroppsliga har inte blivit lika starkt/har legat på normalnivå fast jag trott att det ska bli en jättestor. Och det är SÅ SKÖNT. Resten är ganska oskönt.

Sämsta matdagen på länge

Det känns som om hela mitt huvud är fullt med bly när jag vaknar. Jag är så himla trött att jag inte ens öppnar ögonen först, utan det första som kommer är tankarna och tröttheten. Jag liksom glider ur sömnen mer och mer. Efter den första, korta tanken så slår jag upp ögonen för att titta på klockan, och sekunden därefter börjar alarmet ringa. Jag stänger av det och lägger mig ned igen. Så trött.
Nästa gång jag tittar på klockan har det mirakulöst gått en kvart. Holy moly! Upp ur sängen, morgonhälsa snabbt på hundarna, på med kläderna, borsta håret och ner till bilen. Tio minuter bara sådär, chopp chopp. Under tiden hinner jag dock känna hur trött och seg jag känner mig. Jag överväger faktiskt att stanna hemma (fast jag överväger det egentligen inte på riktigt). Förutom att jag känner mig helt mos så känns det verkligen jobbigt att åka till Capio. Helgen har inte gått så bra, och då blir det så mycket värre när jag kommer tillbaka dit.

När jag sitter på tåget och lyssnar på musik kommer oros- och ångesttankarna. Snart framme, då ska jag bara gå till sjukhuset, och sen är det frukost. Panik! Jag försöker tränga bort tankarna och griper tag i första bästa som säger att "jag är trött". Varför är jag så trött egentligen? Även om jag var uppe vid fem i morse och rastade en av hundarna som behövde ut samt att jag har sovit dåligt hela helgen så är ju det absolut inte någonting nytt. Och även om jag inte har ätit helt enligt ordinationen så är det ju inte så illa? Det påverkar ju knappast så mycket.. Men en liten röst planterar ändå ett frö. Den säger att jag inte ätit särskilt mycket, och att det måste vara det. Jag har dessutom druckit dåligt; så blir det alltid när maten går sämre. Jag skakar av mig tankarna och försöker fokusera på något annat. Jag lyssnar på musiken och tänker på hundarna istället.

Måltiderna är hemska, och dagen går värre än jag väntat mig. Jag får så himla dåligt samvete gentemot de andra som sitter vid samma bord som mig, och jag är jätteorolig att jag ska påverka dem. Om någon annan lämnar eller får det extra jobbigt de gånger som jag har det jobbigt eller inte äter upp så skyller jag det direkt på mig och får hur dåligt samvete som helst. På sätt och vis är det bra, för om jag inte hade brytt mig om de andra så hade den här dagen blivit helt katastrofal tror jag. Det lilla som fungerade vid lunchen fungerade mestadels för att jag inte vill dra ner dem.

Vid melliset, när tiden är ute, blir jag tillfrågad om hur jag vill göra. Vår behandlingsassistent säger att hon tror att det skulle vara bra att avsluta med att äta upp melliset iallafall, och frågar vad jag bestämt mig för. Jag säger att jag vill äta upp, men att jag inte vet om det går. Jag får sitta kvar iallafall, och jag lyckas faktiskt äta upp det - men det tar verkligen emot, och efteråt blir det jättejobbigt. Det som gjorde att det gick var att jag kände att nu när hon ger mig extratid, vilket de inte gör längre, så måste jag äta upp. Jag kan inte sitta här och vara jättelångsam och låta henne vänta hur länge som helst och inte klara att äta. Jag MÅSTE äta upp det.

Det känns så fel att säga "jag vet inte om det går". När jag har till exempel pluggat, eller när jag tävlar, så ger jag inte upp. När jag har pluggat så har det inte funnits något "om" eller "jag vet inte om det går". Det har inte funnits något annat alternativ; hur svår uppgiften än var, eller om jag inte vann, så körde jag på. Och här finns det egentligen inget annat alternativ heller. Det är bara det att monstret slukar mig då och då, och då kan jag göra vad jag vill, men när jag hamnar med tallriken framför mig så tar det liksom stopp. Jag kan inte förklara det riktigt, för ibland är det jättemycket jobbiga tankar, men ibland är det inte mer än vanligt, men det går bara inte. Det bara går inte.

18/5

Den här helgen har verkligen inte gått något vidare. Frukosten har inte alls fungerat, och allt annat har blivit i underkant eller så har det blivit att jag ätit typ hälften. Vid mellis har det blivit så att jag tagit lite smågrejer, och allt har bara blivit dåligt. Själva helgen i sig har annars varit rätt okej, och jag har ändå mått helt okej. Det har varit extra jobbigt i samband med måltiderna, men ja, annars helt okej.

Idag blev det såklart extra svårt vid frukosten - så blir det alltid när en helg har gått dåligt. Det blir så mycket svårare när man kommer tillbaka till Capio igen. Just nu är jag fast i viktsnurren, på den negativa sidan. Och jag känner bara att jag verkligen inte orkar med allt det här. Kan jag inte bara äta och vara glad?

Sömn

Jag vaknar och tittar på klockan. Tidigt, som vanligt. Jag stänger ögonen, och somnar förvånansvärt nog om. När jag vaknar nästa gång öppnas dörren precis efter att jag slagit upp ögonen. Det är mamma som kommer för att väcka mig - klockan är åtta. Det måste vara något slags rekord nu på någon månad iallafall.

På kvällen har jag svårt att gå och lägga mig, att finna "ro" till det. Ibland är jag jättetrött, men när jag ska gå och lägga mig blir jag rastlös. Ibland tar det ett tag att somna, men det har ändå inte varit det största problemet - oftast somnar jag relativt snabbt när jag väl lagt mig ned. När jag tagit tag i mig själv och gjort mig i ordning och gått in på rummet med hundarna så blir det lätt att jag börjar fixa med något. Lägger in kläder, städar något, börjar skriva, fastnar med mobilen etc. Och så blir det ännu senare, och det är för att jag känner att jag inte kan sova än.

Ibland vaknar jag under natten, men oftast omkring tre-fyra till sju. När jag vaknar mellan sex och sju brukar jag inte kunna somna om, och jag brukar inte vakna senare än sju. Eftersom att jag väldigt ofta somnar mellan tolv-två så tror jag att det blir lite lite sömn. Speciellt nu, när jag blir så trött under dagarna. Man blir verkligen trött av gå i den här behandlingen! När det var som värst med mina ångestattacker var jag helt däckad, så nu är det lite bättre iallafall, eftersom att jag inte får lika mycket ångestattacker och oftast inte lika stark ångest.

Hur som helst, även om jag sov någon timme extra idag så känner jag mig seg! Det här vädret underlättar ju inte direkt heller, så mörkt och trist.

Jag försöker se mig själv

En snabb skymt av mig själv dyker upp när jag går förbi spegeln. Jag väljer att inte titta, vänder bort huvudet. Jag vill inte, orkar inte se mig själv just nu.

Förr eller senare hamnar jag dock framför spegeln. När jag ska titta snabbt så att kläderna matchar, dubbelkolla så att mitt hår inte ser smutsigt ut och inte är knöligt (vilket ärligt talat har blivit en extrem kontrollgrej) eller för att dubbelkolla mig själv, när ångesten och tankarna blir för starka om hur tjock jag är. Jag bara måste, jag dras att titta efter, även om jag vet att det bara blir värre. Blicken dras direkt magen och låren. Och jag mår lika dåligt varje gång. Ibland försöker jag tafatt intala mig själv att jag inte är tjock, att jag inte kan vara tjock, men när jag ser mig själv så kan jag inte tro på tankarna. Det går bara inte när jag ser det levande beviset rakt där framför mig.

Jag har aldrig sett mig som smal, och har inte förrän nyligen faktiskt kunnat skymta att jag har nyckelben. Jag har sett att de synts ganska tydligt på några få bilder, vilket förvånar mig, efetrsom att jag i princip inte har några på riktigt. Allt är bara slätt, rundat och inte fint. Jag önskar att jag kunde skriva hur söt och vacker jag är, och hur nöjd jag är med att bara vara jag. Och det är inte det att jag inte är nöjd - jag har ett bra liv, mitt liv är en gåva. Allt fint som jag har runtom mig, alla djur, vänner och min familj. Den lilla, stora detaljen, är jag. Och mina tankar, och mitt monster. Och att saker och ting är hemskt jobbiga ibland. Men samtidigt har jag haft en enormt tur som fått så mycket bra i mitt liv.

Jag försöker se mig själv. Jag försöker tänka logiskt; kan jag vara tjock när jag har det här BMI:et? Kan jag vara tjock vid den här vikten? Är det ens fysiskt möjligt? ("ja, med tanke på hur många människor som finns på planeten så måste det väl finnas NÅGON som kan vara tjock trots dessa omständigheter. Typ du"). Jag försöker tänka på vad människor har sagt till mig, att folk faktiskt påpekat att jag är "väldigt smal". Oftast går jag omkring i koftor och dylikt, och det försöker jag också tänka på; "nu har du för stora kläder på dig/nu har du en tjock kofta/en kofta som går ut mycket" etc. Men det är så svårt bara. Jag ser blått, blått, blått, blått och så säger folk att det är rosa. Hur kan det vara rosa? Jag vill väldigt gärna att det ska vara rosa, men det kan bara inte vara rosa.. Jag ser ju att det är blått. Jag skäms att jag ens överväger färgskiftningen, kan inte tillåta mig att tro det. Men jag måste ju göra det för att ta mig vidare! Varför är allt blått? Varför kan jag inte se att jag är rosa, som alla andra säger? (för att jag är blå).

?

Molly Sandén - Freak

Den här låten, texten och videon är riktigt bra. Vissa stycken och delar relaterar jag verkligen, verkligen till. Speciellt bitarna med spegeln. Jag har aldrig önskat att jag skulle vara någon annan, men det här med att ha fienden på insidan är klockrent.

Am I alone with the thoughts that I have?
I'm afraid that I'm scared of myself
Am I the only one to doubt who I am?
Wish I was someone else

Everytime I try to swim, it pulls me,
pulls me deeper down
Everytime I try to fly, it holds me,
holds me to the groud

It tells me I'm a freak,
drains me,
the monster inside of me
Freak
Save me
The enemy is inside of me

Would be easier to fight someone else
than the war I fight within
It's impossible to hide from yourself
Where do I begin?

Everytime I dare to dream it wakes me,
wakes me with a cry
Everytime I dare to love it hates me,
hates me 'til it dies

It tells me I'm a freak,
drains me,
the monster inside of me
Freak
Save me
The enemy is inside of me

Screaming, laughing, the voice is inside my head
Freak, silent echo inside my head

Love me, can you even love at all
show me, show me what I ought to know
Mirror, mirror mirror on the wall
tell me, tell me that I'm beautiful

It tells me I'm a freak,
drains me,
the monster inside of me

Freak
drains me
the monster inside of me
Freak
Save me
The enemy is inside of me

It tells me I'm a freak

För bra för att vara sant

Ibland, vid något ovanligt tillfälle, så kan jag tycka att något jag har gjort är bra. JAg blir inte direkt överentusiastisk, eftersom att det inte faller sig naturligt för mig att vara nöjd eller glad över något jag har åstadkommit. Jag kan tänka att "men det här reagerade/skötte jag bra", eller "det här blev faktiskt inte så dåligt/det här blev ändå rätt okej".  Det stämplas alltså utöver "acceptabelt", eller någonting som bara måste uppnås. Vid dessa tillfällen hinner jag knappt tänka tanken förren den andra delen av mig kastar det tillbaka i ansiktet på mig och anklagande deklarerar att jag inte ska vara så äckligt självgod, eller sitta och tycka att jag är så bra. För det är jag inte. Inte ett endaste dugg. Och jag köper det, för det är för bra för att vara sant. Att jag skulle vara bra på något, att något jag gjort är bra, fint, till hjälp för någon eller att jag gjort något som berör en annan människa. Det är för enkelt, och helt enkelt för bra för att vara sant. För hur underbart vore inte det, om jag var bra?

Det är bland annat en anledning till att jag inte gillar att få beröm - jag har tryckt ned mig själv så länge att jag inte kan ta till mig det. Det börjar bli lite bättre nu, men i flera år har det bara varit tomma ord. Folk säger ofta snälla saker till mig, och jag brukar le och tacka. Jag brukar inte visa - tror jag - att jag inte tar till mig berömmet. Min mamma kan jag visa det för, även om jag i princip alltid tackar. Ibland har jag tänkt att personen bara säger det för att vara snäll, och ofta tänker jag att "ni skulle bara veta hur dålig/osmart/ful jag egentligen är". Jag utgår ifrån att folk är för snälla, att de tror att jag är duktig fast jag inte är det och tänker att även om den här personen tycker att jag är si och så, så är det inte tillräckligt bra. Jag har inte varit nöjd med bra; allt annat än perfektion när det gäller mig själv är ett misslyckande - och enligt mig är jag oförmögen att utföra något perfekt, knappt något som är bra ens. Det knäppa är att jag egentligen inte har eftersträvat perfektion, men indirekt har jag gjort det. Jag har inte tänkt att "det här arbetet är inte perfekt", utan bara att det inte bra nog och hela tiden försökt förbättra.

Jag kunde bli rörd över att folk var så snälla mot mig. Inte för vad de sa, utan bara för att de försökte ge mig beröm. Efter att ha motbevisat berömmet i mitt huvud tiotusen gånger, eller alternativt inte tagit mig till det överhuvudtaget, fokuserade jag på hur snäll personen var som brydde sig om att berömma mig. Jag ändrade på det, så att det handlade om hur bra den andra personen var.

Att säga emot beröm är något jag väldigt sällan har gjort. För det första har det varit obehagligt när folk säger fördelaktiga saker om mig, så jag vill helst lämna det fortast möjligt. För det andra så vet jag att majoriteten av människorna skulle säga emot mig om jag sa emot, och det ville jag inte heller. Även fast jag ibland har mått så dåligt över berömmet att jag verkligen har velat säga emot och motbevisa personen så har jag hållit mig i skinnet - det är opassande, och ger på sätt och vis lite insyn hur det är inuti mig. Så istället har jag panikat och kaosat i huvudet och tryckt ned mig själv i smutsen. Det har liksom tillhört/tillhör fasaden (som jag försöker riva ner nu) att inte säga emot, inte visa vad jag egentligen tycker om mig själv. Ingen har vetat hur "allvarligt" det faktiskt varit. Jag har fått höra att jag har höga krav och ibland kan vara lite hård mot mig själv (speciellt ifrån mamma), och även om hon har väldigt bra koll och känner av väldigt bra så har nog inte ens hon vetat hur "illa" det ändå har varit.

Men trots allt är det bra att få beröm, för hur ska man annars lära sig att ta till sig det? Jag jobbar på att lyssna på vad folk säger, och tänka på det. Försöka stanna och upp och liksom "hörde du vad personen sa?", och samtidigt försöka hålla för öronen invärtes och nynna för att inte höra monstret som hoppar omkring runt mig och skriker och ger sig på mig.

Övningskört

Idag har jag (äntligen!) övningskört för första gången på länge. Jag minns faktiskt inte när jag gjorde det senast, men det var åtminstone innan jul. Jag övningskörde några gånger, och lyckades ändå komma igång rätt bra. Jag kunde köra på motorväg, korsningar, tätbebyggda områden etc. Men sen började jag bli sämre, tappa orken, typ all fokus hamnade på att oroa sig över att börja plugga och mat och vikt och allt det där (värdelösa). Men så idag tog jag tag i mig själv, och frågade mamma om vi kunde övningsköra. Och ja, sagt och gjort! Allting satt mycket bättre än vad jag trodde, även om det kanske var ett halvår sedan nu. Jag blev så glad att det fungerade såpass bra, och att jag inte tappat hur mycket som helst! Tiden från förra gången var inte förgäves iallfall :)

Jag hoppas verkligen att jag ska kunna ta körkortet innan jag - antagligen - ska börja plugga till hösten. Vi får se hur allting går, men jag har sökt iallfall (som alla andra gånger också, haha. Nu har jag behövt tacka nej till platser två gånger.. Men allting för något gott med sig tillslut, så det utmynnar väl i något bra tillslut). Jag blir så jäkla stressad av att ha något liggande, så det vore så skönt att bara få det avklarat, så jag slipper stressen hundra gånger om dagen över att jag borde och måste och är dålig och borde ta tag i det och så vidare.
Håll tummarna för att jag lär mig superfort!

Leva i en lögn

Det eviga kravet att gå fortare, fortare, fortare. Sträckor som tog tio minuter för alla andra avlöste jag på någon minut. Jag stressade än hit, än dit, och hade ofta ont i fötterna just för att jag gick så överdrivet, maniskt fort hela tiden. Det måste ha blivit någon slags friktion för att jag alltid skulle gå så jäkla snabbt. Jag fick en sådan sjuk stress av att vänta, och att behöva vänta på tåget eller bussen var, på riktigt, tortyr. Jag vandrade fram och tillbaka tvåhundra sjuttioelva gånger. Jag gick tills transportmedlet ankom, och det var helt omöjligt att stå stilla och vänta. Hade jag sällskap kunde det kanske gå, men den där rastlösheten fanns hela tiden inuti mig.

Idag har det faktiskt blivit betydligt bättre. Det är mycket som har förbättrats mer eller mindre sedan jag började min första behandling. Saker som jag aldrig någonsing skulle ha insett hängde ihop med ätstörningen gör just det, vilket jag fortfarande har svårt att hänga med på. Men jag ser beteendena hos nästan alla andra. Och det är så konstigt. Det är konstigt att inse att så stora delar av en själv inte är en del av en själv. Det är en del av en förhatlig sjukdom.

Jag förstod inte riktigt i början när det pratades om att sjukdomen blir som en identitet för vissa. Att det är svårt att bli frisk på många plan, men bland annat eftersom att man inte vet vem man är när alla de sjuka beteendena successivt plockas bort ifrån en. Det är som att tusentals tyngder lyfts bort ifrån ens axlar, och plötsligt kan man stå upprätt, istället för att vara helt krum. Man blir så mycket längre, och kan se en massa saker som man inte kunnat se förut eftersom att man varit så nedtyngd av all extravikt som har gjort en superkort. Det öppnas upp en helt ny värld, och det kan vara svårt att ta till sig att man har gått och släpat på alla tyngder i så många år och bara sett den gråa betongen, när himlen och trädtopparna fanns ovanför och bakom alla husen. Precis där, utom räckhåll. Att gå och stirra i den gråa betongen var normalt, trodde du, men plötsligt får du veta att det inte var normalt. Alls.

Jag vet inte helt vem jag är längre. Jag kan inte helt säga vad som varit jag och vad som har varit sjukdomen, för jag har varit sjuk så länge. Jag har gått ihopvikt och stirrat ned i betongen i flera år, och kan inte säga hur trädtopparna ser ut när solen lyser igenom dem. Men alla andra kan det. Och det är.. Sorgligt att inse. Läskigt, och konstigt. När jag ser många av mina beteenden hos så många andra som lider av samma sjukdom blir jag förvånad, och tillslut inser jag ju att det här beteendet är inte jag. Det är sjukdomen, och en inre stress som för många tycks följa med med denna sjukdom. Jag har levt i en lögn i så många år, men inte kunnat genomskåda den. Jag har varit en majorinett, och är väl bitvis det fortfarande. Sjukdomen drar i strängarna och jag dansar.

Men även om det kan vara både ledsamt och jobbigt att inse att ens beteenden och en del av ens personlighet beror mycket på en sjukdom så är det samtidigt skönt att få en förklaring för vissa saker. För vissa saker som jag gör har inte varit något positivt för mig. Att stressa sönder över att stå stilla är inte roligt, och när man blir medveten om att det inte är helt normalt och att det kanske faktiskt inte är sådan jag är så är det också en lättnad. Att vara medveten om att det faktiskt inte är helt normalt, och att alla inte känner så gör att det blir lättare att jobba med. Det gäller att bli medveten om sina beteenden, och vad som är så kallat normalt och inte, det vill säga vad som är skadligt, onormalt och icke önskvärt att leva med. Det gäller att sluta leva i en lögn och vakna upp, och fånga dagen, helt enkelt.

Kom ihåg vem den riktiga fienden är

Jag vet inte om du har läst eller sett Hungerspelen (om du inte har gjort det så har du något att se framemot!). Om du har gjort det känner du säkerligen igen att Haymitch säger till Katniss att "glöm inte vem fienden är". Det kan verka smått banalt att dra paralleller till Hungerspelen, eftersom att det är totally olika situationer, men jag ger mig ut flera gånger om dagen och slåss - på sätt och vis - om liv och död. Även om det oftast är omöjligt att inse, så lider jag av en sjukdom som tar död på folk. Och man kan dö på fler än ett sätt. Man kan ha ihjäl sig rent psykiskt med till exempelt en ätstörning. Man bryter ned sig själv bitvis. Men hur som helst, att äta är som att ge sig ut på slagfältet med ätstörningsmonstret hack i häl.

När man har tagit sig ut på slagfältet och sitter med den där skålen eller tallriken framför sig, så är det viktigt att inte glömma just det där. Vem den riktiga fienden är. Det är inte innehållet i skålen och glaset, det är inte maten på tallriken. Det är monstret som är fienden. Det är stressen, och allt som är dåligt för dig, som är den verkliga fienden. Det är allt du utsätter dig för, allt du tillåter hända med dig själv, som är fienden. Jag vill inte säga att det är du som är fienden, men på sätt och vis är det så. Du är både den kämpande hjälten som strider för det goda, men också den hemska och skräckinjagande elakingen. The bad guy.

Det är viktigt att komma ihåg att det där som ligger framför dig, den där jäkla mackan, förbannade potatisen eller helvetes-jävla pannkakan med sylt inte är det som ska beskrivas i negativa ordalag. Även om man lätt tänker så om maten, som kan framkalla så oförståeligt mycket ångest och starka känslor, och till och med extremt jobbiga kroppsliga reaktioner, så är det inte maten i sig som framkallar allt det här. Om det var så så skulle ju ingen människa äta. I grund och botten är det monstret, ätstörningsgubben, som gör allt det där. Den sitter som ett filter i din hjärna, och innan mattankarna når dig så går de genom ätstörningsfiltret och blir förstörda och stämplade av monstret. Så fienden är ätstörningen. Filtret, som stjäl alla intryck och ja, allt, och filtrerar det innan du själv får göra det. Och sånt kan man ju inte gå med på!

Torsdag del 2

Torsdag 23 april, 13:30 & framåt

Såhär i efterhand kan jag återge lite av vad som rörde sig i mitt huvud, men just där och då var jag mest inne i detaljer. Jag fastnade liksom i vissa tankar och grävde mig in i dem. Jag var väldigt borta, vilket kanske inte riktigt framgår i texten.

Ljud. Det är så mycket ljud. Jag kan inte koncentrera mig, eller fokusera, eller någonting. Jag måste ha det tyst, klarar inte av alla ljuden. Jag vill bara lägga mig ned, och bara vara omgiven av lugn och stillhet. Jag vet inte vad jag ska göra. Blöder jag? Jag blöder nog näsblod. Jag blöder näsblod.
Jag måste härifrån, kan inte sitta i den här röran längre.

Jag sitter som tur är precis intill rummet där min behandlare sitter, och jag går till henne. Knackar på, och försöker liksom hålla kvar i det medvetandet som jag fortfarande har. Säger att jag behöver prata med henne, så vi går till ett rum som bara ligger några steg därifrån. När hon frågar vad jag ville tror jag att jag frågar om det finns något ledigt rum, att det är så mycket ljud och att jag inte orkar med det. Sedan minns jag inte riktigt vad hon säger, men jag vet att hon frågar mig om jag har bestämt mig gällande en medicin.

Medicin.. Vilken medicin? Ordet går på repeat i huvudet. Jag kommer inte fram till någonting alls. Jag liksom glider undan mer och mer, och vad jag kan minnas så funderar jag kring vad jag precis blev frågad om. Tankarna är inte direkt särskilt djupa, utan kretsar mest kring ordet, eftersom att det är så långt som min hjärna kan ta mig. Jag hinner bli rädd för någon sekund, när jag inser hur borta jag är, men sen är det som om någon släpper ned rullgardinen framför mina ögon med en smäll, och jag blir helt lost.

E pratar med mig, frågar saker. Vad jag kommer ihåg så tror jag att hon frågar hur jag mår, och att hon blir orolig. Hon frågar om jag vet vart jag är, och jag kommer med det otroligt konstruktiva svaret "i ett rum". Sedan fastnar jag i "i ett rum" och går in i detalj gällande vad ett rum är. I huvudet, alltså. Jag tänker mest kring ordet, vad ett rum är. Sedan hör jag att hon frågar om jag vet vem hon är, och jag tror att jag svarar och säger hennes namn.

Någonstans innan eller efter det här så minns jag att det stod en liten klocka inne i rummet som tickade. Jag höll på att bli helt galen av den där klockan. Det går inte att beskriva, men ljudet uppfyllde hela mig, och det var otroligt jobbigt. Jag hörde bara det där tickandet, som lät hur högt som helst. Så jag sa något om det, och hon fick tyst på den, tack och lov.
Ett tag var jag helt uppe i att jag blödde näsblod, och jag sa att det kändes som om jag blödde ur näsan. Hon bad mig då att känna efter, vilket jag gjorde, och kom väl fram till att jag inte kunde känna något blod. Men jag kunde inte riktigt koppla det. Jag kände inget med händerna, men jag kunde inte komma ur tanken om att jag blödde.

Det här är egentligen det jag minns. Jag tror att jag satt och stirrade in i väggen ganska länge. Jag vet inte om jag egentligen tänkte på något. Vad jag kan minnas så kände jag inte kroppen riktigt tror jag, jag kände nog knappt någonting. Jag fastnade i simpla tankar, om jag ens tänkte något. Jag minns som sagt inte allt, utan mest saker innan jag blev helt borta och när det började släppa. Jag vet att I kom och satt med mig ett tag, men jag minns inte om hon sa så mycket eller om jag svarade.

Tillslut kom E med en människa som jag aldrig sett förut. Jag vet att hon är läkare, men jag vet inte om jag minns det från när det här hände, eller om det är för att jag fått veta det i efterhand. Jag minns bara att jag på något avtrubbat sätt kände mig stressad av att det var en helt främmande människa där. Varför vet jag inte, eftersom att jag aldrig har haft särskilt svårt med människor eller främlingar.
Hon frågade mig saker, och jag fick ta av mig tröjan. Jag minns att hon tog blodtryck, och bad att jag skulle titta på henne, vilket var väldigt svårt och väldigt jobbigt. Jag tror att hon var där ganska länge, men ja, jag minns inte jättemycket.

Innan läkaren gick började det släppa ett uns. Jag var fortfarande inte direkt medveten om allt, men det blev ändå lite bättre. Det började komma lite tankar igen, om än korta och oerhört simpla.

När mamma kom var klockan tre. Vi skulle haft utvärderingsmöte, så när de ringde henne var hon redan påväg. Hon satt med mig medan vi väntade på remissen, och då började det släppa ganska mycket. Då kände jag mig så otroligt liten, ledsen, rädd och orolig. Vad hände egentligen med mig? Vad var det här? Just då blev allt centrerat till vad som hade hänt, och kring rädslan och kanske chocken över det. Jag kände mig fortfarande väldigt konstig och trött, men var relativt klar ändå, typ normal.

När självkontroll är något som man baserat i princip allt på så är det oerhört skrämmande att tappa kontrollen. Jag har börjat inse mer och mer hur strikt och stenhård kontroll jag har, och hur mycket jag faktiskt har kontrollerat. Det är ganska extremt, och jag kan inte säga annat än att mina kriterier för hur jag ska vara ligger långt mycket närmre en robot än en människa. Jag har utgått ifrån att jag ska kunna kontrollera allt, men nu kan jag inte det. Och det som hände var verkligen en enorm förlust av kontrollen, vilket är oerhört skrämmande och jobbigt för mig. Jag måste kunna styra mig själv, och att andra ser mig när jag mår dåligt eller blir tvungna att anpassa sig eller ta hand om mig är också väldigt jobbigt - det tror jag att de flesta kan känna igen sig i. Det som hände har jag dessutom inte varit med om förut, och det var väldigt extremt. Så förutom att jag hade lite smått panik över att jag kan tappa kontrollen så grovt så kunde jag inte heller släppa vad jag utsatte andra människor för. Det måste vara obehagligt att se en människa bara försvinna, och jag tycker väl inte riktigt att det är andras jobb att ta hand om mig.

Vi satt där ett tag och väntade på att de skulle komma med remissen, vilket var ganska skönt. Jag behövde hämta mig lite, allt var så förvirrande och jobbigt och obehagligt och läskigt. Jag ville aldrig vara med om det där igen, men just då fanns det inte så mycket plats att oroa sig för framtiden. Bara för vad som hänt och vad jag hade gjort och hur jag hade betett mig. Och att ta in allt. Jag var mig själv, men kände mig ändå lite "bortdomnad" och väldigt.. Trött. Utschasad. Jag vet inte hur jag ska förklara känslan av trötthet och rädsla och sorg.. Och att vara med men ändå inte helt. Jag tänkte, och sa det högt också, att jag måste vara helt onormal och verkligen helt störd. På riktigt. Inte bara lite störd i huvudet som i att "jag har en ätstörning"-störd, utan tillräckligt störd för att bara checka ut och försvinna. Att jag var värsta psykfallet, och hade tappat greppet på riktigt, men det sa jag inte högt.

Tillslut fick vi remissen, och E följde oss till skorna. Hon berättade att ångest kan göra så att det blir såhär, men att de tyckte att vi skulle kolla upp det också ifall det var något annat. Och som återkommande tema så minns jag inte så mycket mer av vad hon sa. Jag hade lagt min nyckel någonstans (och kom ju såklart inte ihåg var. Som tur var låg den i grupprummet, där jag brukar lägga den, så den hittades snabbt). Det tog ungefär jättelång tid att sätta på sig skorna, men tillslut kunde vi vingla ut ifrån sjukhuset för att ta oss till nästa.

Förvirrande vikt

Jag vet inte hur många gånger jag gått in för att ta min vikt med tankar om utfallet. Oftast har jag paniktankar om att jag ska ha gått upp flera kilo, vilket jag egentligen innerst inne vet att jag inte kommer att ha gjort. Men även om jag långt där inne vet det så blir de här paniktankarna en slags parallell sanning med det logiska. Jag utgår i princip alltid ifrån att jag ska ha gått upp i vikt, och (i princip jämt) gissar jag på för mycket, även om vissa gissningar är lite mer åt det logiska hållet. Någon enstaka gång har jag tippat på att jag ska ha stått stilla eller eventuellt gått ner (det trodde jag nog egentligen bara när jag gick i vidmakthållande).

Jag kan säga att det är svårt att förstå sig på vikten. Som nu till exempel, jag hade aldrig gissat på att jag skulle ha stått stilla. Never ever. Men det gjorde jag, och jag förstår inte riktigt hur det gick till. Några få gånger när jag trott att jag ska ha stått stilla/gått ned, så har jag inte alltid gjort det. Vissa gånger har jag gått upp (dock har det väl iof oftast varit när jag fått min mens, och då går jag upp). Om det finns något som kan späda på paniken vid vägning, så är det att när man tror att man inte ska ha gått upp men har gjort det ( = direkt hjärndöd ungefär). Fast det var faktiskt ett tag som jag hanterade det rätt bra, även om det blev jobbigt såklart.

Nej, det är klurigt det där. Och egentligen så oviktigt. Och så fruktansvärt ovärt att lägga energi på. Jag har tänkt det tusen, miljarder gånger, men när jag väl står där så går det inte. Jag blir stressad av det, och jag kan få mer eller mindre panik över några siffror som mäter hur mycket eller lite av mig det finns. En lite större summa av mig är iallafall löjligt jobbigt. Den dagen jag kan strunta i vad jag väger kan inte komma fort nog.

Småskalig lycka

Solens strålar når mig lätt där jag går över det öppna torget. Runtomkring mig knatar många olika människor, vårklädda och med sol i blicken. Några äter glass, och några modiga själar har shorts eller t-shirt och ingen jacka. Burr! Även om det är varmt så skulle jag frysa av att gå sådär. Men åsynen av vår- och sommarklädda människor gör mig glad. Sommar och sol och blommor och vår gör mig glad. Blå himmel och värme gör mig glad.
När jag vänder blicken uppåt så ser jag den klarblåa himlen. Den är jättefin, och prydd med små fluffiga, kritvita moln. Inte särskilt många och inte särskilt stora, utan de ser bara fint utplacerade ut, som om de vore där som pynt.

Jag går förbi en porlande fontän, och över en bred bro som har byggts ovanför vattendraget där under mina fötter. Änder simmar, badar, solar och njuter. Och jag njuter av synen av de glada, fina djuren. Jag njuter av åsynen av grönt gräs och vackra blommor i alla möjliga kulörer.

Lite längre bort står ett stort, rosa träd. Jag älskar rosa, och de små blommorna är oemotståndligt söta. Jag kan inte låta bli att le. Det är en så vacker och härlig dag. Och när jag återigen tittar upp så dansar de rosa blombladen som fallit av sina värdar ovanför mig. De svävar fritt med den blåa himlen som bakgrund, och när jag fokuserar på allt det vackra och fina som naturen så frikostigt erbjuder oss människor kan jag slappna av och bara befinna mig där jag är för stunden. I en småskalig, men ändå viktig lycka.

Lite smått panik, sådär

Tisdag 14/4

Varje steg känns så trögt, som om jag går i cement. Jag får hela tiden impulser om att vända om, fly. Glömma allt om sjukdomar, sjukhus och ätstörningar. Vissa impulser är så starka att min kropp är påväg att lyda signalerna gång på gång, innan medvetandet sätter stopp. Oavsett vad jag känner så är det det här jag ska göra. Jag ska gå i behandling, jag ska ta hissen upp till avdelningen. Jag ska äta och följa ordinationen. Även fast kroppen och jag egentligen bara vill fly och gömma oss i skogen. Och glömma allt jobbigt. Att det är tisdag och vägning underlättar verkligen inte ett dyft, vill jag bara tillägga.

Så, in i hissen. Trycka på knappen, vänta på att dörren långsamt, långsaaaamt glider igen. Den går alltid i den trögaste slow-motion-farten jag någonsing varit med om att en hissdörr kan göra. Det är löjligt hur sakta den stängs de där sista millimetrarna. Jag tror att den gör så bara för att vänja oss stressade själar. Eller så är det bara fel på den. Antagligen det sistnämnda, men när man står där och allt känns lite jobbigt och dörren segar, ja, då känns det som om den gör det enbart för att plåga en lite extra. 

Hur som helst, när knappen är tryckt på och dörren är stängd åker jag uppåt. Upp till avdelningen och vägningen och frukosten och ångesten. Men också upp till kompisar och jätteduktiga behandlare. Jag har tur som hamnat på ett sådant bra ställe, med  underbara människor. 

Mindre underbart är det när det är min tur att gå in i undersökningsrummet där vågen står. Och kroppskomplexen minskar inte direkt av att det ska göras i underkläder (jag brukar dock ha den goda smaken att behålla mina strumpor på. Bara för att det inte finns något snyggare än underkläder och strumpor kombinerat. Jag menar, vem känner sig inte som mest snygg när man knatar omkring i underkläder och lite för långa strumpor??). Det är konstigt, för varje (nästan iallafall) tisdag så tänker jag att jag klarar det inte. Idag måste jag verkligen be om att få väga mig med kläderna på. Men sen gör jag det ändå, för jag har försökt någon gång förut, och det gick icke. Då var det i och för sig en annan som tog vikten, men ja. Jag vet ju vad som gäller, och egentligen underlättar det ju inte i längden, det kommer bara bli svårare till nästa gång. Så jag försöker att inte tänka på det, och när det är min tur bara gå in och göra allting så snabbt och smärtfritt som möjligt utan att krångla. 

Jag står där på vågen, ser min mage som sticker ut, mina ben, mina ubersnygga, helt vanliga strumpor och vikten som tickar. Siffrorna hoppar och kastas om vartannat innan den bestämmer sig för att stanna. Den måste ändra sig, långsamt, för att sedan stanna helt. 

Smack! Det är som att få en stekpanna rakt i huvudet. Ångesten börjar välla fram, som ånga som långsamt sprider sig till varje litet hörn i kroppen. Jag börjar snabbt klä på mig, försöker hålla masken någorlunda och inte explodera. När jag går ut ur rummet så är det helt omöjligt att gå till matsalen, så jag svänger av och går till grupprummet. Börjar fylla i papper, och klockan tickar på. Nu öppnar de matsalen. Jag sitter kvar. Det går inte, jag kommer få en ångestattack direkt jag börjar gå dit. Klockan tickar på. Och jag sitter kvar.

Efter tio minuter kommer behandlaren som tog vikten. Det brukar vara samma person som tar vikten, och det är inte en behandlare, men idag är hon sjuk. För tillfället är det bara två behandlare på ungdomssidan, E som är min behandlare, och C, som också är jättegullig. Hon pratar med mig, och jag känner mig jättebarnslig som inte bara kan gå in och äta frukost som en normal människa, eller åtminstone som en normal ätstörd människa. Men det går inte. Går inte, går inte, går inte. Så fort jag börjar leda tanken dit kastas det upp kaskader av panikkänslor. Det går verkligen inte.  Jag klarar inte att gå till matsalen.

Resten av dagen gick över förväntan; jag trodde faktiskt inte att någon av målen skulle gå särskilt bra. Jag hade gått upp 0,6 kilo, vilket jag tänkte på som ett kilo, och sen blev det till "och det är nästan över ett kilo!". Tankarna skenade lite, om man säger så. Det positiva med det hela var att jag nästan, nääästan ligger på BMI:et där vi skulle börja trappa ut näringdryckerna. Så hurra för det!

Update: uttrappning av näringsdryck

Ja, jag kan ju säga att jag failade lite där, så jag får fortsätta att dricka en vid tio tills nästa vecka. Jag hade inte gått upp i vikt/gått upp 0,1 kg vilket inte räknades. Surprise. Beroende på hur jag höll min hand hade jag gått upp eller stått stilla. När jag ställde mig på vågen så stod jag inte med armarna längs kroppen, och precis innan jag skulle kliva ned sänkte jag dem och då ändrades siffran. Så jag behövde stå still ett litet tag till för att siffran skulle stanna,och precis innan tiden hade gått som det brukar ta innan siffrorna inte ändrar sig om de stått på samma under en viss tid (man lär sig sånt rätt snabbt kan jag ju säga) så tog jag upp händerna till en annan position, och då ändrades det igen. Ja, jag vet inte vad I skrev (hon är med när man väger sig och skriver upp vikten), men även om det tar emot (vilket jag veet är så stört löjligt) så är 0,1 kilo inte någon ändring. Knappt. Och så sätter jag stopp där innan jag börjar argumentera för att det är det. För det är det inte. Egentligen. Extremt löjligt.

Det jag skulle komma till var iallafall att jag har näringsdrycken kvar i en vecka nu. Yay för mig. Jag trodde att jag skulle ha gått upp jättemycket, så jag blev väldigt förvånad. Förstår inte riktigt hur det går ihop eftersom att jag tycker att jag följt ordinationen rätt bra, och dessutom dricker 300 extra om dagen.

Fika slash Ångest slash Waste of stomach place

Jag har ångest. Det vill inte släppa, och jag försöker verkligen att inte gå upp i det. Släpper jag taget och låter mig falla in i det så går allt på repeat, det kastas omkring huller om buller och blir fullständigt K.A.O.S. Det är som att kastas utför en bergmur, och bara fall längre och längre ner i mörkret. Det blir bara värre och värre, paniken ökar, möjligheten att tänka klart minskar och tankarna går i spinn. När jag låter mig kastas ut i det där slutar det oftast med en ångestattack, om jag inte lyckas haka mig fast i bergväggen och långsamt och mödosamt klättra upp igen. Men även om jag klättrar så försvinner ju inte mörkret direkt, utan successivt, och bergväggen är inte särskilt samarbetsvillig.

Så just nu kämpar jag för att inte slukas av ångesten. Bara att skriva är assvårt, för då släpper jag efter, och det är svårare att koncentrera mig på två saker samtidigt. Att skriva alltså, och att kämpa för att någon inte ska kasta mig utför en bergvägg. Det är "piece of cake", fast som det är för mig. Piece of cake är inte lätt. Så motsatsen till ordets egentliga innebörd. Jäkla svårt alltså.

Som du eventuellt har kunnat gissa med tanke på rubriken så har jag fikat. Mitt kvällsmål bestod av en halv hallongrotta och en halva av en annan sorts kaka gjord på maräng och någon sorts kräm. Den var rosa (jag älskar rosa) och smakade konstgjort. Hallongrottan var helt okej om man åt det i mitten fördelat med själva kakan. Kakan i sig smakade lite annorlunda också, ganska salt. Så jag var inte jätteimponerad av hur de smakade måste jag säga. Men jag åt allting ändå, vilket är en stor vinst i sig. Jag har nämligen issues med att äta upp saker som inte är "tillräckligt gott" eftersom att om det inte är det är det extra bortkastat att äta det. Det är ett inlärt beteende som suttit stenhårt sedan flera år tillbaka. Kruxet är bara att det lätt blir så att man plockar bort mer och mer - så har det iallafall blivit för mig;
om vi säger att vi har tre olika kategorier, A, B och C, där A innehåller mat som jag varken tycker illa eller bra om, B innehåller saker jag tycker om och C saker som jag tycker väldigt mycket om /älskar, så ryker ju sakerna inom kategori A först. Därefter försvinner allt mer ifrån kategori B, och tillslut även mycket från kategori C. Undantaget är saker som är väldigt nyttiga (då kan jag äta saker som jag inte tycker jättemycket om), och ibland kan det bli så att jag äter från kategori A eller B, men då har det ofta blivit för lite eller liknande. Dock har detta beteende blivit mycket bättre i och med att jag går i behandling nu, men just när det gäller utmaningar och kakor/godis/glass aka de saker som jag ser som onyttiga så sitter det där beteendet stenhårt fast i hjärnan. Därför är det ett stort framsteg att inte lämna, pilla sönder och plocka isär och så vidare. Det vidmakthåller ätstörningen och gör utmaningen lättare på ett negativt sätt.

Det blir dessutom värre efteråt när jag ätit onyttiga saker som jag inte fullkomligt älskar (fast det är också jobbigt, eftersom att det är så förbjudet/skamfullt att tycka jättemycket om något ätbart för mig) eftersom att det känns så "bortkastat". Och förbjudet. Och bara fel. Det känns så fullkomligt onödigt och jag blir arg på mig själv för att jag utmanar mig. Eller ja, ätstörningen blir arg, för det finns faktiskt en del som ser framsteget och kan koppla det till en framtid. Fast den är liten. Pygmé. Typ en liten dvärg-gnom.

Efter en timme och en kvart, tjugofem tusen ton ångest och en ångestattack senare känns det iallafall äntligen lättare att andas. Det börjar kännas som om jag nästan får ordentligt med luft igen, och jag är inte lika arg på mig själv. Det är svårt att förklara. Men ätstörningen hatar mig verkligen när jag gör sånthär, och det är som att ha en våldsam galning inuti sig som får världens tantrum och den där elaka galningen härjar som jag vet inte vad. But the cake is in my stomach och det finns ingen återvändo. Och det kan jag få hur mycket ångest ätstörningen vill över, men aa. What have been done can not be undone.