Old Habits Die Hard

Old Habits Die Hard
” - used to say it is hard to stop doing things that one has been doing for a long time I just can't seem to give up smoking. Old habits die hard”.


Det är konstigt, och skrämmande, hur lätt det är att gå in i gamla mönster när man väl gör det. Men jag antar att det är som med allt annat; när hjärnan väl skapat mönster finns de mer eller mindre alltid kvar. Som upptrampade stigar som bara glömts bort för några månader. När man väl återvänder är det bara att sopa bort löven och trampa vidare. Märkligt. Och för varje gång jag faller tillbaka till den där mörka stigen, om så för bara några dagar, blir jag numer rädd när jag väl kommer ut i gläntan. Rädd för att fortsätta på stigen i mörkret. Så jag springer för livet på den ljusa istället. Om jag kan. Annars släpar jag mig fram. Och så tänker jag att tänk om det nästa gång bara finns en stig. Den mörka. Och att den slutar vid ett slukande stup som jag helt sonika hoppar ned i.

Jag vill inte förstöra för andra som kanske är sjuka. Frisk blir man och jag har både hört om och träffat många, många som blivit helt friska. Jag är också helt frisk majoriteten av tiden. Jag är frisk. Och sen är jag inte det. Som en lampknapp. Ätstörningen klickar på ljuset och förr eller senare trycker jag av det. Av. På. Av. På. Frisk. Inte frisk. Frisk. Något mellanting. Frisk.
Död?

Det är någonting alla med sjukdomen behöver förstå. Oavsett om man själv är drabbad eller anhörig. Du kan dö. Anorexia är en av de farligaste formerna av psykisk ohälsa, och därför är det så SJUKT viktigt att bli frisk och inte bara något halvdant. Är du i ett mellanting så kommer du förr eller senare stå på den där stigen och bara fortsätta in i mörkret efter en röst som enbart vill dig illa. En röst som enbart talar för att tortera och slutligen ta livet av dig.

Men som sagt, old habits die hard. Det verkar som att ätstörningen mer eller mindre alltid kommer ligga på lur och när chansen väl dyker upp kommer hon vakna och dra ned dig. Eller mig.
Det finns en så bra mening i låten Old Habits Die Hard av Allie X, som förklarar hur man känner efter varje återfall;

Running to your arms
Old habits die hard
You'll never wanna change
I wanna correct my brain

Hur man skapar ångest istället för att vara glad

Jag fick precis, precis tillbaka svar på halva delen av min tenta. Jag blev godkänd med 11 rätt av 14, vilket man var tvungen att ha som minst för att bli godkänd.
Denna begreppsdel såg ut som så att vi var tvungna att stryka en fråga - jag har ingen aning om varför, men så var det. Den frågan är alltså inte med i bedömningen.

Jag brukar alltid besvara alla frågor ändå, så det gjorde jag även denna gången. Så nu när jag fick svaret kändes det typ bra i en sekund, sen började jag oroa mig för andra delen - "blev jag godkänd på denna blev jag inte det på den andra", "tänk om jag hade missat en fråga till", "tänk om det var för att jag ändrade på en av dem i sista sekund - och tänk om jag inte gjort det", "tänk om jag hade svarat annorlunda" osv osv. Jag har ångest nu för att tänk om jag hade missat en fråga till. Eller tänk om de var snälla och tog den jag strukit över om den faktiskt var rätt?

Snälla vad spelar det för roll.. Jag förstår inte varför jag alltid ska få ångest över sådant här. Jag blev godkänd, kan jag bara vara glad? Dessutom har jag haft det jättejobbigt och mår inte så bra. Har haft så svårt att koncentrera mig, och haft väldigt mycket ångest så jag har haft väldigt svårt bara att sätta mig och plugga, så jag borde bara vara glad att jag klarade det trots allt.

What about everything

När allt bara går - rent ut sagt - åt helvete känns livet extremt ostabilt. Som nu. Exakt som nu. Det är så mycket i mitt huvud, och bara att börja sovra bland det ger mig ångest - jag vet inte riktigt ens vad jag ska skriva längre, för det tar liksom stopp. Alla tankar och minnen bara hoprar sig och trycker på för att komma fram framför allt annat, och det blir bara ett virrvarr av tankar och känslor som swishar runt inne i huvudet och träder fram samtidigt.

De två senaste dagarna har varit smått kaotiska. Jag är inte så bra på att visa hur jag känner har jag fått höra, och jag kan väl hålla med. Med tanke på allt kaos inne i mig så hade jag likväl kunnat riva allt och gått helt bananas. Ibland får jag så mycket ångest att jag inte vet vad jag ska ta mig till; det känns som att kroppen rivs sönder inifrån om och om igen, och jag kan inte göra någonting annat än att sitta med det. Och typ önska att jag ska dö, för jag klarar inte av ångesten. Så känns det.

Jag vill dock inte dö, så det är ju inte lösningen på någonting. Men när man sitter där och inte får luft så känns det som att man hellre tar det än sitter kvar i ångesten. Ibland känns det som att man blir helt knäpp, allting känns för mycket och det går inte att hantera. Igår fick jag en hemsk ångestattack som höll i sig ganska länge, och jag trodde nog nästan uppriktigt att jag skulle kvävas. Och då hyperventilerar man ännu mer, och får ännu mer panik. Det kändes till och från som att jag verkligen skulle svimma, och jag minns bara sektioner. Typ hur förjävligt det kändes. Hur hemskt allting kändes, hur ont det gjorde i hela mig. Tack och lov var de andra på övervåningen vilket jag inte hade någon aning om, och de hörde mig, så jag fick hjälp. Jag kan inte be om hjälp och vill helst inte att andra ska höra, samtidigt som jag egentligen inte alls vill sitta själv med det.

För mig hjälper det jättemycket att ha människor runtom när jag får mycket ångest. När jag får ångest/panikattacker så hjälper det att känna att någon är där, att det finns någon där förutom jag och att jag inte är ensam. Att fysiskt känna någon annan gör att man kan lägga över lite fokus och känna att någon annan finns där. Svårt att förklara, men det hjälper iallafall mig väldigt mycket att ha någon där, och att personen tar i mig. De är nästan som en livlina på något sätt.
Egentligen är det konstigt att det är till en så stor hjälp för mig, för jag har alltid haft svårt att visa känslor, och vill inte visa upp sådant här. Det känns fortfarande jättejobbigt att andra ser mig såhär och jag skäms över det. Det är väldigt, väldigt utlämnande.

Jag vet inte riktigt vad mer jag ska säga än att allt är helt upp- och nedvänt. Exakt allting känns bara.. Jättejobbigt. Verkligen jättejobbigt. Jag fick ett bakslag eller återfall i december, men det har fungerat helt okej nu i två veckor. Men sen i måndags hade jag dels en dålig dag, dels saknar jag de hundar jag inte kan ha hos mig (mamma och jag har hälften/hälften och byter lite till och från) och dels hade jag mycket jobbiga tankar och minnen. Allting bara kraschade och jag kunde inte äta. På kvällen blev en av de andra väldigt arg på mig, och jag är dålig på att hantera sådant och påverkas mycket av det, så det blev väldigt kaosigt inne i mig. Så maten har inte alls fungerat, jag åt en frukt på morgonen och igår fick de andra mig att äta yoghurt och flingor. Och alla är mer eller mindre upprörda på mig, eller ledsna, och det känns också jättehemskt. Jag förstår inte att folk bryr sig om mig. Jag vet inte riktigt vad det finns hos mig att tycka om.

Jag känner att jag aldrig mer vill ha en panikattack, jag orkar inte, jag klarar det inte. Jag vill aldrig mer känna så, för jag klarar inte av det igen. Men jag måste, jag vet att jag måste och jag vet att jag kommer behöva gå igenom det. För jag måste äta, det måste bli bra, jag måste ha kvar människorna runtom mig. Och om jag ska få ha kvar dem så måste jag äta den förbannade maten.