En massa mat senare

Nu har jag gått upp cirka 20 kilo, och jag är förvånad över hur lugn jag kan vara över det. Ibland får jag lite stress, men väldigt sällan panik eller värsta ångestpåslaget. Ibland kan jag se mig själv och tycka att jag ser helt normal ut, till och med lagom smal, och jag undrar ibland hur jag kan tycka det när jag gått upp så mycket. För minus de där 20 så tyckte jag INTE att jag var smal. Då fick jag ångestanfall och panikattacker och bara panik, panik, panik över hur jag såg ut och kände mig i min "stora" kropp. Så då kan det ibland bli lite svårt att få ihop det, hur jag tänkte förr och hur jag tänker nu, med tanke på fakta liksom.

Ibland tycker jag att jag ser hemsk ut, och jättestor. Böjer jag mig så blir det "valkar", vilket är normalt. Det är inte normalt att det inte blir det. När vi trycker ihop oss är det självklart att skinnet pressas ihop. Inget konstigt med det, och absolut ingenting att må dåligt över. Det är ett bevis på att du kan leva ett normalt liv, må bra, äta, leva, springa, jobba, träffa kompisar, göra vad du vill. Det är så det ska vara, även om det kan vara svårt att tänka så ibland. Vi behöver liksom allt det här för att leva, hålla värmen, fungera normalt och skydda det inre i våra kroppar.

Så, ibland är det lätt, ibland är det svårt, precis som det är för alla andra, oavsett vad man har för problem eller inte. Men överlag mår jag så mycket bättre än jag någonsin gjort. Ibland blir det väldigt jobbigt, ibland bara lite, men det går över, och framförallt; oavsett vad jag känner eller tänker så kan jag faktiskt äta. Mitt val, mitt liv, mina regler (mina och min kropps alltså, inte bara mitt huvuds regler. Det kan ni fundera på, det ska vara teamwork. Och det fungerar inte när man är som sjukast, för då skickar kroppen ibland fel signaler för att den är så trött på idioten i huvudet som inte lyssnar och tar död på sig själv. Så då lyssnar på man på alla andra, som är friska och kunniga). Sådetså.