Jag går genom livet med en strävan efter perfektion och felfrihet. Jag går med, vad jag tror, en mycket stark rädsla för att göra fel. Jag är en människa som alltid eftersträvar att göra rätt, att göra andra nöjda, att aldrig göra fel, att alltid göra allt perfekt. Jag tycker väldigt ofta att jag gör fel. Jag tycker aldrig att jag gör något perfekt. Jag tycket alltid att jag kan göra allting bättre, väldigt mycket bättre. Jag tycker att det finns så många som är så duktiga, särskilt i jämförelse med mig.
Jag har alltid tyckt att det är väldigt svårt att förklara mig själv. Jag är mjuk, och egentligen ganska ömtålig tror jag. Jag har alltid varit den "duktiga flickan" som aldrig gjorde fel. Man kan väl säga att jag blivit mer frispråkig sen dess, vilket i sig är en, på sätt och vis, motstridig egenskap som jag har. Det skapar ångest att gå emot vad majoriteten tycker och tänker, för någonstans så vill jag, som nog de flesta människor, inte trampa någon på tårna, inte göra någon ledsen, inte vara taskig eller plump och egentligen vill väl de flesta av oss inte stå ut för mycket. Vi är trots allt flockdjur. Jag har, å andra sidan, alltid varit envis - det är något jag alltid fått höra. Väldigt envis. Och det har väl sina för- och nackdelar. Jag står oftast upp för det jag tror på, och många gånger är jag den som stått upp för andra när ingen annan vågat. Inte alltid, vilket jag i efterhand ångrar, men det är också en egenskap jag är stolt över. Men den skapar också obekväma situationer, vilket är jobbigt - för egentligen är jag dålig på att hantera sådant och är i grund och botten en människa som vill andra väl, och jag vill göra gott.
Jag är en sådan som efter att ha umgåtts eller träffat någon grubblar. Funderar över vad jag sagt, eller inte sagt, gjort, eller inte gjort, uttryckt, eller inte uttryckt. Hur det uppfattades, och hur det kan uppfattas. Efter många år i min kropp kan jag konsten att överanalysera till världens ände, vilket i längden nog gör en lite knäpp. Osunt är det i alla fall, och det ger exakt.. Ingenting. Jo, kanske lite, det skapar väl självinsikt, men att missbruka våra analytiska verktyg gör nog en del skada. I alla fall för mig. Jag kan analysera saker som hänt, som inte går att förändra och som därför inte spelar någon roll i mitt liv längre. Detta kan trots allt ge mig väldigt mycket ångest och jag kan göra detta i timmar. "Om just det här inte hade hänt, vad hade då hänt? Tänk allt som kunde hänt.. Detta kunde hänt, eller detta, eller tänk om detta hade hänt..". Jag behöver släppa saker. Lättare sagt än gjort, eftersom att jag då känner att jag helt tappar kontrollen.
För de få som faktiskt vet hur mycket ångest jag har (vilket är mindre än antalet fingrar på en hand) är det nog inte så förvånande att jag har diagnosticerats med GAD - generaliserat ångestsyndrom. Jag har och har haft enormt stora problem med ångestattacker och mitt mående rent generellt. Jag har svårt att inte bli stressad, och jag har svårt att hitta en balans i mitt liv. Gör jag för lite eller om saker och ting går för långsamt så blir jag stressad - köer, bilen som kör framför för långsamt, människor som går för långsamt (att själv bli tvingad att gå för långsamt!), att sitta rakt upp- och ned och inte göra något mer än att titta på TV, att ha suttit stilla för mycket under dagen.. Ibland stressar det mig att sova, även om det för det mesta är rätt skönt men kanske lite tråkigt. Att sätta sig och läsa en bok är nästintill omöjligt, även om jag älskade det förut och läste hur mycket som helst.
Men har jag för mycket skapar det också stress, och till och från tar jag på mig alldeles för mycket. Dagarna och timmarna räcker liksom inte till, och tillslut slutar det i att magkatarren utlöses igen och att om det vill sig riktigt illa får hjärtklappningar eller att hjärtat rusar. Eftersom att jag haft ungefär 1000 panik/ångestattacker som varat i desto fler timmar så vet jag att det inte är ångesten just i dessa fall.
Hur är jag mer då? Jag har alltid sett mig som ganska svag, okunnig och generellt rätt oduglig. Just om jag är svag har jag väl ändå börjat ifrågasätta lite; jag kan pusha mig till att klara saker som jag egentligen kanske inte har styrkan eller fysiken till, men jag är tillräckligt tjurskallig eller vinstinriktad för att göra det. Jag är mycket mer smärttålig än vad exakt alla människor på hela planeten tror när de ser mig. Jag vet inte riktigt vad det här beror på, men troligtvis kan väl min kassa utstrålning ha något med saken att göra. Någonstans tvivlar jag alltid på mig själv, och jag går sällan in i saker med tanken att "det är klart att jag klarar det här". Det är snarare "du är så jävla sämst, hur kan du ens tänka tanken att du skulle göra detta bra?". Och för mig så får jag det bevisat gång efter gång. Att jag är just oduglig, och trots att jag har förutsättningar så kan jag ändå inte nå upp till den kvalitén som eftersträvas. Jag är aldrig god eller duktig nog i mina ögon. Jag kan alltid vara snällare, mer hjälpsam, mer kreativ, mer solidarisk, vara med disciplinerad, vara en bättre vän och ha mer kämparglöd. Det jag gör och tycker om att göra förstörs av att just jag gör det - mitt hundägarskap påverkas, mina hundar skulle vunnit mycket mer och vara mer och bättre tränade med någon annan, jag kunde vara en tusen gånger bättre uppfödare än vad jag är och varje gång jag gör en annons eller designarbete/bildredigering/fotografering så känner jag att jag borde sluta med detta och är ett skämt som ens kan ta betalt för det. Jag känner att jag lurar folk genom att vara så pass dålig just denna gång, att de kommer bli förvånade och besvikna.
Ett av problemen är i alla fall att jag aldrig är nöjd med mig själv, och att jag också förstår varför. Varför skulle jag vara det när jag är en människa utan bra egenskaper? Allt som ändå kan anses som bra har också en dålig aspekt i sig. Jag förstår inte hur människor kan välja att vara med mig, eller hur människor kan tycka om mig. Jag undrar - vad finns det att tycka om? För mig har livet många fina aspekter, annars hade jag nog inte varit här idag. Men det är mycket som är tungrott och svårnavigerat. Jag vet inte hur man kommer vidare, och hur man slutar att eftersträva perfektionen som man aldrig kan uppnå, men som så många andra gång på gång verkar nå fram till.
