De kanske tre senaste veckorna har jag haft besök. Ett ovälkommet besök. När jag en gång för alla bestämde mig för att det är nog, att jag vill, kan och ska leva utan monstret (även om jag tvivlade på att jag kunde bli av med det helt) så sa jag också till mig själv att aldrig mer. Det här ska inte hända mer. Det här är sista gången som jag underkastar mig någon som mördar mig inifrån.
Sagt och gjort - eller inte. Den gången körde jag stenhårt på, och sen höll det sig rätt bra ett tag. Innan jag började plugga på Uppsala universitet så gick jag in i en depression, och slutade äta (vilket jag faktiskt inte helt insåg). När jag sen skulle börja äta regelbundet och ordentligt igen så insåg hur mycket det faktiskt hade påverkat mig - det var jättejobbigt, men jag "struntade" (missförstå mig rätt) i det och åt. Hade depressionsångest, matångest, all möjlig typ utav ångest, grät och kände mig död och tvingade mig att äta de gånger som det behövdes.
Nu var det tydligen dags igen. Jag vet inte hur det började, men jag tror att det kan vara ihopkopplat med att jag blev sjuk och sen aldrig frisk. Jag blev förkyld i hundra år, så tillslut tvingade mamma med mig till läkaren, där de konstaterade bihåleinflammation och vätska och vad det nu var i öronen som gjorde ont. Så höll jag på med det ett tag, gjorde som läkaren sagt till mig, och försökte intala mig själv att "jo, men idag mår jag väl lite bättre?". Det blev inte så särskilt mycket bättre innan det blev dåligt igen. Läkaren hade sagt åt mig att komma tillbaka om en vecka och inte längre tid än det, om detta inte blev bättre. Så det blev att åka tillbaka (tack vare mamma, jag ville vänta) och där konstaterades det att jag fått en ny förkylning.
När jag blir sjuk får jag alltid extra ångest. Dels känner jag mig värdelös och lat, och att jag inte hjälper till ordentligt och låter andra göra saker åt mig när de har saker att göra, och då borde jag hjälpa dem istället. Sedan blir jag rastlös, osäker på om jag verkligen är sjuk eller bara är mesig, överkänslig eller inbillar mig. Jag kan inte slappna av och har svårt att gå och sätta mig, samtidigt som jag inte orkar göra något alltid, och har ännu svårare än vanligt att tänka. Det blir lite smått kaotiskt och jag blir ett vrak inombords.
Jag vet ju då inte säkert, men jag tror att den här låånga perioden av extra sjukdomar som gör att jag får extra mycket ångest bidrog till att monstret kom tillbaka. Jag började må extremt dåligt över hur jag såg ut, vad jag vägde, hur mycket jag åt, hur onyttigt det var och så vidare och så vidare. Detta eskalerade väldigt, väldigt snabbt, och jag började äta jätterestriktivt supersnabbt. Jag åt middag med familjen eftersom att de skulle bli misstänksamma annars, men that's it. Jag kräktes till och med gång för att jag inte klarade av all ångest, och hade mycket mer ångest/panikattacker.
Häromdagen kände jag hur trött jag var på det här. Hur ovärt det är att följa monstret, hur påverkat och kontrollerat livet blir. Man kan i princip inte göra någonting, om man inte vill att folk ska ha koll på ens matvanor. Även om jag ofta är trött, seg, förvirrad, oerhört glömsk och lite allmänt kaotisk inne i huvudet så förvärrades detta. Jag mådde ännu sämre över hur tjock jag tycker att jag är, hur jag ser ut, hur mycket mer jag borde motionera och allt det där. Så jag började göra hemmaträningar, åkte och köpte träningskläder och kollade upp alla gym i närheten. Jag drog bort prislapparna på träningskläderna så att jag inte skulle kunna ångra mig och byta dem, direkt när jag kom hem.
På sätt och vis kan jag känna mig piggare när jag inte äter. När jag följer monstret känns det som att jag kan ställas in på "automatiskt" och bara gå på det. Jag började städa, "träna" (dock bara hemma) och bara göra saker hela tiden. När jag fick ångest så var det nästan bara saker som har med maten eller kroppen att göra, vilket är hemskt jobbigt men samtidigt skönt också. Man lägger all fokus på hur man ska göra för att inte äta och för att ingen ska upptäcka det, så det blir inte så mycket mer tid till att tänka kring annat. Förutom mitt största intresse, hund, då. Hund och mat. Hund och mat, mat, mat, hund. Och lite annat som jag kunde klämma in och oroa mig för också.
Det jag vet är dock att jag:
a. inte blir piggare egentligen
b. inte mår bättre
c. inte får mindre ångest (den flyttas bara)
d. inte blir mer nöjd med min kropp
e. att jag sover ännu sämre
f. att allting bara blir sämre
g. att jag mår sämre
Så jag kom på sätt och vis till insikt. Det är inte det här jag ska hålla på med. Jag ska inte bli sjuk igen. Sista gången var förra gången, vilket betyder aldrig mer. Jag är så klar med sjukhus och sjukdom, jag avskyr det. Jag avskyr, avskyr, avskyr det. Hatar sjukhus. Hatar sjukdom. Hatar att vara inlagd, se alla människor som mår så dåligt. Må så dåligt själv. Ha otaliga panikattacker om dagen.
Nej. Nej, nej och åter nej.
Så jag tänker på allt jag vill. Allt som är bra med mitt liv. Vart jag vill komma. Även om längtan tillbaka till det gamla var jättestark, försvinner den. Och längtan efter ett bra liv är tusen gånger starkare. Jag ska bli helt frisk, från allt. Jag hoppas att utbrändheten försvinner helt tillslut, jag hoppas att jag kan plugga igen, jag hoppas att jag ska kunna tänka ordentligt igen, inte vara så glömsk, inte få kaos i huvudet, inte ha jättemycket ångest varje dag. Jag försöker tänka och säga att det kommer bli så. Ibland är jag säker, ibland känns det svårare. Men oavsett hur det känns så ska man se det som är bra med sitt liv, det som man vill bevara. Se vart man vill komma. Hur man vill må. Vad man vill ägna sig åt.
Jag tänker aldrig sluta försöka göra mitt liv så bra som möjligt. Det finns så mycket jag ser framemot, så mycket som jag faktiskt tycker om och intresserar mig för. Jag hoppas att allt kan komma tillbaka så småningom, att jag kan bli lycklig mestadels av mitt liv, och inte ha för mycket ångest. Jag jobbar för att kunna acceptera vem jag är, att jag måste vara normalviktig, och kanske i övre gränsen av min normalvikt. Jag måste acceptera den jag är, för de är så jag ser ut. Jag har den kroppen jag har, jag har det utseendet jag har, jag är den jag är. Jag måste bara lära mig att leva med mig själv, och hur jag ska leva för att må bra. Att inte låta alla andra gå före, och att inte trycka ner mig själv. Och jag måste lära mig att tycka mer om mig själv, vara snällare mot mig själv (även om jag kommit väldigt långt på vägen, om man jämför med hur det var förut!). Men det är en hel del kvar.
Nu kom jag kanske bort lite ifrån ämnet, men hur som helst så insåg jag att jag är starkare än monstret. Jag bestämmer. Jag behöver inte sjunka längre, behöver inte bli underviktig och förstörd för att inse att jag måste jobba mig upp igen. Jag kan göra det nu. Jag behöver inte sjunka ner i sjukdomen igen. Och det tänker jag inte. Så jag äter normalt nu, och jag får jättemycket ångest av det. Det krävs så kort tid för att börja må dåligt igen. Men det går alltid att jobba så att man mår bra igen. Det är aldrig värt att ge upp på sig själv.
Så bye bye monstret. Jag vinner igen, och den här gången med så mycket mindre kraftansträngning än de andra gångerna. Och kommer du tillbaka vet vi båda vem som är starkast.
