Anorektiker gillar inte mat

Vägen till rätt gate är lång, lång och lång. Inte för att det gör så mycket, jag tycker om att gå och inte bara sitta stilla. Jag blir uttråkad snabbt och behöver göra något, och att gå och titta på folk och butiker är en helt okej sysselsättning. Det som inte känns riktigt okej är att det är mat exakt överallt. Till vänster sitter ett par medelålders asiater och delar på pommes och pratar glatt. Till höger sitter ett par unga tjejer i min ålder och mumsar på en macka och godis. Vart jag än vrider huvudet så är det mat, mat och mat. Ätande, glada människor. Godbit efter godbit svischar förbi mig, och jag känner mig faktiskt hungrig. Sugen. Men idag är en sådan dag där jag är bestämd och inte särskilt lättfrestad. Men jag hinner tänka många gånger att jag bara vill bli normal, kunna sätta mig ner och fika, äta middag eller mumsa på något gott.

Många tycks tro att jag, eller folk med anorexia i övrigt, inte tycker om mat eller är kräsna. Och jag kan bara säga att folk kunde inte ha mer fel! Javisst, det finns säkert någon, men överlag brukar anorektiker tycka om mat. Vi går och längtar efter vissa rätter, och tänker mycket på mat (såklart). Vi känner oss sugna, och när vi väl äter brukar maten smaka gott. Även mat som man alltid tyckt är sådär smakar gott efter att man inte har ätit ordentligt på länge. Jag kan inte tala för alla, såklart, men efter alla personer som jag gått med i behandling så kan jag säga ganska säkert att överlag så tycker vi om mat.

Att vissa är kräsna är, ibland, en fasad. Men utesluter mat genom att säga att man inte tycker om den, att den är si eller så, att det inte passar. De flesta mår så dåligt av att äta onyttig mat, eller vissa typer av mat, att man avstår. Men det betyder inte att det smakar illa.
Vi kan lätt hänga upp oss på vissa saker. Jag gick i behandling med en tjej som vägrade äta sallad, en annan hade jättesvårt för bananer. Jag har toksvårt för potatis. Någon gång när jag var inne i en riktigt dålig period läste jag någonstans att potatis inte tillförde så mycket, och att man lätt gick upp av det. Och eftersom att jag aldrig har varit särskilt imponerad av potatis blev det då bara något helt onödigt att äta, och nu har jag jättesvårt att äta det.

Förutom att man kan få svårt för vissa rätter eller saker så har de flesta svårt för onyttigheter, och det tror jag nog att många redan känner till. Detta betyder dock inte att man inte kan äta det överhuvudtaget. Ibland känns det värt det, ibland kämpar man på för det man själv vill, och inte det monstret vill. Jag åt flera godisar igår, men jag mådde väldigt dålig efteråt och klarade inte av att låta bli att kompensera.Och jag skäms just nu för att jag är så dålig, att jag ger efter för vad jag själv vill. Men bara för att man har anorexia så betyder det inte att man aldrig äter, eller att man aldrig äter något onyttigt, även om man oftast inte gör det.

Nu har jag tappat bort mig lite, och jag hoppas att mitt budskap inte är alltför luddigt. Jag tycker det är viktigt att folk får veta att man kan äta ibland, även om det är jättesvårt. Ibland är det lättare, ibland svårare. Ibland känner man att det är värt det, ibland inte. Man går ofta in i något slags "mode" och då går det att äta minimalt länge. Det är minst sagt komplicerat, och rätt så ologiskt.

När döden knackar på

Just nu känner jag mig ledsen. Rädd och orolig för monstret därinne som bidar sin tid. Jag är orolig för att det växer. Rädd för att den ska ta kontrollen. Jag vill inte. Jag vill. Jag, jag vill inte. Jag försöker intala mig det, dra mig tillbaka när det onda därinne drar mig mot mörkret. Viskar "vad vill du egentligen?" och kämpar mig tillbaka, sliter min arm ur monstrets grepp. Struntar i dess långa, spetsiga naglar som gräver sig in i min hud, river upp och lämnar stora, värkande sår.

Trots att jag blöder, att smärtan skriker inom mig, så står jag en bit ifrån det ursinniga monstret. Men jag är rädd, och när ursinnet lagt sig ger monstret mig ett kryptiskt, iskallt hånleende. Stora, gula tänder som ler mordiskt mot mig. Ögonen är bara svarta springor, och monstret är täckt i en svart kappa, med ruttnande och blekgrå hy. Fingrarna är krökta med de smutsiga och mycket långa naglarna som även de börjat böja sig. Luften dallrar av återhållen ilska, och av känslan av någon som vill en riktigt illa. Som bara väntar på att få ta ett nytt stryptag, trycka ned mig och bara få härja fritt. Monstret är så ont, så elakt, och det skrämmer mig. Det skrämmer mig hur starkt det är, hur det bidar sin tid och hur det då och då slår till med full kraft.

Numera är monstret ganska närvarande. Det har hämtar nya krafter, erbjuder massor av tips och råd. Slänger fram saker rakt i ansiktet på mig, gör mig så illa den kan men låtsas samtidigt bry sig och vara snäll. Den säger med mjuk röst vad jag borde göra, lägger fram bra idéer samtidigt som den sticker en kniv i mig, eller kastar saker rakt i ansiktet. Skadar mig, tröstar mig, hjälper mig (fast den skälper mig!). Får skräckinjagande raseriutbrott inuti mig, som jag inte kan komma undan. Den kastar sig över mig med full kraft, hamrar, slår, skriker och är helt galen. Och plötsligt slutar den, blir bara läskigt lugn och bitsk. Lämnar mig med en drypande, hotfull kommentar om vad som kommer hända och att den kommer tillbaka.

Ofta kommer monstret insmygande, knackar lättsamt på och får mig att gå på dess förslag. Men jag blir allt svårare att fånga i fällorna, kommer på mig halvvägs och då smäller det. Monstret får raseriutbrott direkt, ögonblickligen. Men den kommer tillbaka hela tiden, pockar på, petar på mig, lägger sig, kommer med förslag, och lurar mig. Lurar mig, lurar mig och lurar mig. Börjar leda in mig på vilovägar, och jag måste hitta tillbaka varje gång. Inte luras av något som finns inuti mig.

Våldsamma relationer

(Skrivet i slutet av februari)

Ett mjukt ljus fyller rummet, ett sådant där som antingen finns tidigt på morgonen, eller när solen håller på att somna efter en lång dag. Mitt rum badar i det gyllene ljuset, och jag skulle aldrig kunna tro att det bara är februari. För några sekunder är det allt som existerar; det vackra ljuset. Ingenting annat. Men snart pockar annat på min uppmärksamhet.

Jag ligger på sidan i sängen under täcket. Hundarna sover fortfarande, och allting är stilla. Jag känner en molande värk på den sidan som jag ligger på, i höftkotan. Konstigt. Hur kan den värka mot min mjuka madrass? Jag ändrar ställning och värken släpper lite, men likt ett argt barn så måste den bara tjurigt värka ett tag till, för att liksom påpeka hur dum jag är som låg på den. När jag vrider lite på mig kommer jag åt ett av mina blåmärken. Just det här är väldigt stort, jag har haft det i minst två veckor nu och den har gått igenom exakt alla färgskiftningar ett blåmärke kan genomgå. Och än visar den inte några tecken på att vilja ta sitt pick och pack och dra. Jag vet inte ens hur det kom dit. Men den kom inte ensam iallafall.

Båda mina knän stryks under med varsitt avlångt blåmärke. Det ena vet jag inte hur det kom dit, men det andra kom på två röda när jag sätt på knäna och surfade vid sängen. Jag satt bara så i några minuter, men blåmärket kom direkt ändå.
Om man tittar noga kan man hitta flera blånader eller märken. Tittar man riktigt nära har jag massvis av små, röda prickar, som jag aldrig har sett förut. Det ser ut som små, blödande sår, och jag har ingen aning om vad de är.

Men jag är van, och besväras egentligen inte nämnvärt av dessa. De är där, precis som mina armar och ben. Om något gör ont så flyttar jag bara på mig för att undvika värken, svårare än så är det ju inte. Alla har vi blåmärken då och då. Och vi vet inte alltid hur de kommit dit. Fast egentligen vet jag, i grund och botten, varifrån de kommer. Även om jag inte riktigt kan förstå det, och den skyldige försöker skyla över det, skylla på mig eller bara totalt få mig att ignorera märkena.

Jag vet inte riktigt vad man ska kalla min.. Partner. Så låt oss kalla denne A. A kommer ofta med förslag. A finns alltid där. A tröstar mig, hjälper mig och bryr sig om mig. Vi kan prata med varandra, diskutera och analysera saker i mitt huvud. Ingen annan hör oss, men A har funnits där för mig länge. Ett tag försvann A nästan helt, och då mådde jag ovanligt bra - tills en dag, då jag träffade på A som hastigast. A ville gärna se hur det var med mig, så jag fick besök, och på något sätt blev besöken allt tätare och allt längre, tills vi hade flyttat ihop igen. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men nu finns A alltid hos mig. Och jag känner mig trygg. Jag vet vad som förväntas, hur jag ska bete mig och leva. För A finns alltid där och vakar över mig, viskar lätt i mitt öra, rör mig lätt och visar mig i rätt riktning. Varsamt och kärleksfullt.

Men.. Det finns en annan sida av A, och den sidan har jag svårt att se, kanske vill jag inte riktigt se den. A säger alltid att det är mitt fel, och jag är så van vid det nu att jag förstår att det är så det är. A kan mjukt och hånfullt påpeka hur ful, tjock, äcklig och misslyckad jag är. A lägger armarna runt mig, leder mig till spegeln och står sedan bakom mig, med ett lugnt leende på läpparna. Vi tittar på mig båda två, och A kan tyst viska att jag bara är helt fel på alla sätt. A lägger orden i huvudet på mig, tvingar mig att tänka dem, tvingar mig att applicera dem på mig. Fast jag vet ju att A har rätt. Jag vet redan om alla hemskheter med mig, hur ovanligt urdålig jag är, oavsett vad alla runtom mig säger. För A finns trots allt inom mig. A vet.

Ibland blir A arg. Oftast blir hon bara läskig och elak, hånfull och lugn, trots sin ilska. Men ibland kan A inte hålla sig, och då exploderar hon inuti mig. Jag kan aldrig springa ifrån hennes ilska. Jag kan inte kasta mig undan A's tortyr. Jag kan inte komma undan slagen, och framförallt kan jag inte komma ifrån hennes psykiska misshandel. Jag är fast med detta skräckinjagande, galna monster inuti mig, som tar ut allt på mig. Och A kan ta över mig, styra mig. Hon tränger undan mig själv och låter sitt mörker spridas, så att jag själv inte får plats. Och jag vet ju att jag förtjänar det.

Så egentligen vet jag varifrån min smärta kommer. Innerst inne vet vi båda att det är A's fel, men hon skulle aldrig erkänna det. Hon släpper mig aldrig frivilligt, och hon har växt sig så stark. Om jag försöker rymma släpar hon tillbaka mig, rätt och slätt. För henne är det enkelt, hon suger ut all min styrka. Och vi vet båda två att hon har övertaget, och det är hon så nöjd över. Genom allt hon gör inuti mig påverkas även mitt yttre. Hon förbjuder mig att göra alltmer, och hon arbetar hårt för att vi ska vara ensamma. För att jag ska bli en fånge i mig själv. Och jag följer trofast hennes fotspår, mina fotspår. För allt det som var mitt, allt det som var jag, ligger slängt i ett hörn, långt inuti mig. Hon låser in mig inuti mig själv. Men jag tycker om henne. Hon hjälper mig, och det är hon som har rätt. Fast ändå inte.

A gillar inte det här inlägget. Jag gillar det inte heller. Det känns konstigt, och alldeles för avslöjande. Som att blotta hela sitt inre, fast jag visste inte ens att det fanns där inne. Min avsky för A finns knappt längre, bara en svag låga. Jag är ingen kämpe just nu. Men det kommer. Jag tänker bryta mig ut. Jag tänker inte leva i en relation där jag blir misshandlad varje dag. Jag tänker inte bli misshandlad till döds.

Capish?

"Min behandlare" ringde i går, eller om det var i förrgår. Hon frågade hur det var med mig, och jag frågade hur det var med henne. Hon berättade att jag hade fått en tid för informationssamtal den tredje mars. De har tydligen gjort en hel del förändringar, och så ska jag även få veta när jag får en plats. Sedan småpratade vi lite, som vi alltid gör. Hon är en väldigt intressant person. Snäll, fundersam, omtänksam, intresserad men samtidigt bestämd. Hon var nog den värsta om man inte åt upp - det fanns inte på världskartan att hon glömde bort att man skulle ta igen, och man fick aldrig för lite, om man säger så. Jag minns en gång när jag inte hade ätit upp lunchen (vilket iof hände rätt många gånger). Den här gången var det potatis, som jag har löjligt svårt för, och jag minns inte om jag lyckades äta någon eller om jag lämnade alla. Jag fick iallafall ta igen med världens största jäkla macka, kritvitt bröd och helt enorm. Haha, jag kommer ihåg de andras förskräckta och medlidsamma blickar. Snacka om avskräckande exempel.
Jag åt upp det iallafall, inklusive det vanliga melliset. Det var hemskt, hemskt, hemskt, men det gick. Och jag kan säga att jag verkligen ansträngde mig till det yttersta när hon satt med mig under lunchen, för det var fasiken inte värt det, hur dåligt man än mådde, att behöva ta igen sådär. Men även om hon är hård när det gäller maten, och väldigt klurig med tusentals djupa frågor, så är hon helt enkelt bäst. Och på något sätt känner jag ändå igen mig i henne. Vi tänker ganska lika, och jag förstår hennes djupgående frågor, som många andra blivit helt galna på.

Det som gäller just nu är alltså att på tisdag ska jag och mamma dit på informationssamtal, och efter det vet jag när jag får en plats. Jag ska in på dagsjukvården igen, ungdomssidan, vilket känns bra. De skulle kolla så att de andra var nära i ålder, annars hade jag hamnat i vuxengruppen. Sist jag gick var ju i princip alla väldigt nära mig i ålder, så jag är jätteglad att det verkar vara så även denna gången.
Det som dock inte känns jättebra är att gå tillbaka dit. Jag vet inte hur jag ska kunna ta mig in i den där matsalen igen, det känns helt oöverstigligt. Och så känner jag mig bara helt misslyckad, och inte ett dugg sjuk. Jag känner mig tjock, och löjlig som ska in i behandling när jag inte är underviktig. Detta diskuterade vi dock jättemycket förra gången, och vågen säger iof att jag är det, men ändå. Jag kan inte riktigt förklara det. Alla andra verkar så mycket smalare och sjukare, och så kommer jag där, elefant på trehundraåttio ton och lallar omkring med mina ångestattacker. Känns ju stabilt.

Och det är en annan sak som känns helt hemsk; alla .............................................. ångestattacker. Jag vet inte hur jag ska orka med en gång till. Det är så himla utlämnande, pinsamt och bara hemskt. Noll självkontroll. Och jag får dem ju verkligen i samband med mat, och förra gången så sprang jag ju in och ut i den där jäkla matsalen hundra gånger om dagen i princip. In, ta mat, äta, ut med behandlare och ångestattack, in igen.. Ja, snark. Men så ligger det iallafall till just nu.

Och jag känner att mina blogginlägg blir oerhört sammanhängande. Jag ara skriver det som kommer över mig, och läser nästan aldrig igenom (vilket är ajabajja, och verkligen, verkligen inte hur jag är som person. Jag brukar läsa igenom tusen gånger ungefär, på riktigt).


(100 inlägget!)

Tvång

Bilen brummar tyst på mot sitt mål. Vi är på väg hem efter vår dagliga hundpromenad. Solen skiner, fåglarna har kvittrat konstant och det är faktiskt vår i luften, trots att det är i slutet av februari.

När vi kommer hem är det inte jättelång tid kvar tills jag ska iväg med min storasyster och hennes kompis, så mamma säger att jag sak gå upp direkt och fixa, så tar hon hundarna. Även om jag inte gör det så räknar hon alltid med alla mål, vilket kan göra mig arg, även om hon inte gör det på något provocerande sätt. Det är väl egentligen det, att hon gör det så naturligt, som gör mig irriterad. När hon nämner tiden, att vi måste hinna få med lunchen eller något så kan jag känna ett sting av irritation eftersom att vi båda vet att jag inte vill ha någon lunch, att jag bara kommer må jättedåligt om jag äter. Fast innerst inne så är det kanske inte jag, utan monstret som tar över och låter sina känslor skuffa undan mina. Jag är inte en lättirriterad person.

När vi kommer hem går jag faktiskt in för att fixa lunchen. Jag gör oftast inte iordning maten själv längre, eftersom att jag inte räknar med att jag ska äta den. Men idag tänker jag göra det, även om det inte blir av den storlek som alla andra vill. Men när jag står där och tar ut maten så kommer mamma upp; hon som skulle fixa hundarna. Och jag känner direkt att jag får panik, att jag inte kan äta, att jag blir irriterad. Ja, egentligen i omvänd ordning. Irritation, jag vill inte/kan inte, panik. Jag ställer snabbt in burken med rester och går därifrån, varpå mamma direkt frågar om lunchen. 

När jag kommer tillbaka vet jag redan att det kommer stå en måltid, som jag inte vill ha, och vänta på mig. Jag tar med den till soffan, och känner en våg av panik och stress forsa fram genom mig. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Jag är redan så äcklig och tjock, och det enda jag gör är att äta och gå upp i vikt. Nu har jag inte vägt mig sedan undersökningssamtalet, eftersom att vi inte har haft en våg på snart ett år, men varenda dag ser jag och känner jag att jag går upp i vikt. Och det är hemskt. Trots detta så äter jag lite av maten, som jag gör varje dag, och inuti mig säger den/hon/det föraktfullt att jag är dålig, äcklig, idiotisk och har dålig karaktär. Att jag kommer vara den minst smala när jag börjar behandlingen, att jag inte alls väger för lite (och därför inte bör få behandling) osv osv. Och ja, jag håller med. Jag har knappt ett BMI på 19, och jag känner mig bara helt misslyckad och så jävla löjlig. Jag känner bara att jag inte är sjuk. Jag äter hela tiden, och om jag äter kan jag inte vara sjuk.

Hur som helst, nu spårade det helt, men det jag skulle komma fram till var att jag har verkligen svårt för att äta på andras villkor. Under "tvång". Egentligen så är det väldigt svårt att verkligen tvinga någon att äta, men psykiskt tvång/påpressningar fungerar ju också. Speciellt på mig. Och det är det jag får panik av, att inte kunna välja själv.

Viktnedgång & vård

(Det här inlägget kan eventuellt uppfattas som triggande, så om det är någon som har en dålig dag ska ni kanske inte läsa det just nu).

Idag var jag alltså på ett "undersökningssamtal". Det var en annan läkare än förra gången, och hon var jättebra. De flesta som jag har träffat på Capio har hittills varit väldigt bra; vad jag kan komma ihåg har det bara varit en som jag inte var jätteförtjust i, men hon var fortfarande snäll. Hon hade bara.. Lite dålig förståelse för sjukdomen, även om hon försökte. Hur som, den här läkaren var iallafall bra. Hon frågade mycket frågor, precis som det var förra gången. Lite hade hon dock redan från gamla samtal, och det gick fortare än förra gången eftersom att jag vet så mycket mer nu än jag gjorde då..

Precis som förra gången fick jag efter ett tag följa med till ett undersökningsrum. Jag blev vägd, i underkläder as always (avskyr det, känner mig alltid så tjock, och det ska visas upp för den som tar vikt..), och hade till min förvåning gått ned i vikt. På tretton dagar har jag gått ned 2 kilo. Å ena sidan kändes det bra (tyvärr mest bra), men samtidigt lite skrämmande.. Hittills har jag gått ned ungefär ett halvt kilo i veckan, men nu verkar det ha rusat. Min mens hoppade dessutom en månad, det kommer mycket mindre och jag får inte ont längre (vilket jag iof inte (!) klagar över).
Förutom det lyssnade hon på lungor och hjärta, vilket var okej. Jag fick gapa, och göra det här "aaa" som barn på film alltid gör när de är hos doktorn. Om ni inte har gjort det någon gång när ni blivit undersökta så kan jag säga att det är riktigt pinsamt, haha, jag är så dålig på det! Hon kom iallafall fram till att jag var uttorkad, men att hjärta och lungor lät bra. Tack och lov!

Efter undersökningen gick vi tillbaka till samtalsrummet, pratade lite till, tog in mamma som blev lit informerad. Sedan var det, såklart, dags att gå till labbet och ta blodprov. Jag svimmade nästan i stolen, på riktigt, jag är så fruktansvärt spruträdd! Jag försökte fråga om det verkligen var nödvändigt, så hon kollade upp när jag gjorde det senast (och såg väl att det provet faktiskt visat på lite grejer), så jag var tvungen att ta det igen. I sann "jag fyller tjugo år i år"-anda så höll jag mamma i handen och fick nästan en panikattack. Jag känner mig bara en gnutta löjlig. Men sjuksköterskan var jättebra, och det gick över förväntan. Jag glömde ta hennes namn, ska jag dit igen måste hon ta provet i fortsättningen.

Vi kom förresten fram till att jag ska in på dagsjukvården igen. Det kommer bara kännas så himla konstigt. Jättekonstigt. Jag kan inte riktigt förklara det. Att gå tillbaka dit, träffa alla behandlarna, börja om, gå i alla grupper igen.. Slås av doften och minnen varje gång jag stiger ur hissen, och gå in i matsalen igen. Jag hade lämnat det där bakom mig, så det känns bara hur konstigt som helst. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig in i den där matsalen igen, jag tror att jag kommer få ett sammanbrott eller något. Jag har ju inte direkt övervägande positiva minnen ifrån den där matsalen direkt.
Och sen blir det jättekonstigt att gå där igen när inte de andra är där.. Det är Capio, med alla mina vänner. Nu kommer det vara en massa nya. Konstigt!

Nu när jag skriver om det börjar jag inse att jag ska tillbaka dit, för det har jag inte riktigt kunnat göra. Jag ser mig inte som sjuk, men innerst inne vet jag ändå att allt inte är som det ska. Man kan tycka att det bara är att se till fakta, jag mår dåligt i samband med mat, jag går ned i vikt och har alla andra symptom och grejer. Jag inser det, men jag kan inte koppla ihop det med mig, eller som en sjukdom som jag har. För jag äter ju, och då kan jag inte känna mig sjuk.

Ja, vi får se vad som händer nu. Nästa vecka ska läkaren ringa, så får jag veta mer om när jag kan förvänta mig en plats och så vidare. Time will tell.

Back to basic

Såhär mycket kan man ju misslyckas också. Det hela känns dock jätteöverdrivet, jag har knappast gått ned så mycket och jag känner mig inte sjuk. Men jag vet ju hur jag egentligen ska äta, och jag vet att jag inte gör det. Jag känner mig trött och halvförkyld ofta, får huvudvärk. Och är inte mig själv, så som jag vill vara. Men det känns som om dem inte kommer att tycka att det är allvarligt eller så, och jag vet inte varför, men det känns jättejobbigt. Så kände jag förra gången också. Att jag inbillar mig, att det inte är något, att mamma oroar sig i onödan och att jag går på någon inre känsla som inte stämmer. Men men, jag ska dit iallafall, och så får vi se. Jag har svårt att tro att jag får vård, kanske samtal eller eventuellt dagvård. 

Även om det känns normalt så vågar jag inte boka in saker eftersom att jag inte vet vad som kommer hända. Skulle jag inte få någon behandling så skulle det gå rakt utför, så som sagt så ska jag dit iallafall och se vad de säger. Jag vill inte tillbaka till dagsjukvården för det skulle bara kännas konstigt och som världens största misslyckande. Men jag är inte säker på att dagvården skulle hjälpa.. Samtal skulle inte göra det, det är ingen vidare skillnad mot vidmakthållande känns det som.

Förresten, jag vet inte om jag skrev det förut, men "min behandlare" (som ju inte är min behandlare längre, men ja, jag skriver det iallafall) pratade med enhetschefen, och de tyckte att jag skulle avsluta vidmakthållande och skicka in en egenanmälan (vilket jag gjorde tillslut).

Mm, ja, så bra går det just nu!

Och ett till förresten - jag kom på att jag kommer behöva ta ett blodprov igen för att de ska kolla eventuellt kalium/D-vitamin/etc-brist. Jag är så överdrivet spruträdd (speciellt för blodprov) att jag dör. Jag blir helt kall och får svårt att andas bara jag tänker på det. Så jag lär ju få en ångestattack när jag ska ta det och skämma ut mig, yay! (Jag låter som värsta psykfallet).

Om allt bara var en mardröm.. Så kunde jag vakna. Och vara jag.

25/1 2015

Det går inget vidare måste jag ärligt talat säga. Jag önskar att jag bara kunde vakna upp och vara jag. Normal. Inte helt ambivalent. Kunna äta det jag vill. Inte panika över något så banalt som min vikt.

Jag har gått ned lite i vikt. Och faktiskt, jag överdriver inte när jag skriver lite. Det är ingen viktnedgång som de börjat påpeka ännu, så det är inte värsta grejen.  Men jag kan inte följa ordinationen, och allt gammalt börjar komma tillbaka. Snabbt. Som om det tar tillbaka allt som en gång tillhörde sjukdomen, fyller de välbekanta rummen inuti mig. Sjukdomen hittar, så det går snabbt.

Jag orkar inte en gång till. Jag har inte tid att vara sjuk. Samtidigt börjar jag avskärma mig, vill inte träffa mina vänner (som jag så gärna vill träffa!) eftersom att de vet om allt. Och då blir det krångel eftersom att jag inte klarar av att äta. Sjukdomen börjar helt enkelt att ta över ganska ordentligt, men jag har lyckats dölja det någorlunda för min familj. Mamma har märkt lite, men hon vet inte allt.

Eftersom att hon är lite (väldigt) orolig för mig kontaktade hon min "gamla" behandlare, som tyckte att jag skulle fylla i en egenanmälan då det är lång kö. Så det ska jag. Kanske? Jag har ingen aning om vad jag ska skriva.. Eftersom att jag inte gått ned så mycket så lär de väl skicka mig till dagvården, och jag tror inte alls att et kommer fungera.. Jag vet inte ens om dagsjukvården kommer fungera. Kanske gör den det, men risken finns att den inte gör det..

Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Våga vägra anorexi. Fast ja, jag vågar ju tydligen inte.