Positivt självprat

Min tillfälliga behandlare förklarar att vårt sätt att tänka på och om oss själva tillslut skapar en bild av hur vi ser på oss själva. Om man matar sig själv med negativa tankar blir det tillslut en verklighet, och de inlärda tankarna spinner vidare av sig själva. Därför måste man träna sig på att se bra saker med sig själv. Skulle jag kunna tänka mig att försöka det?

Det är en uppgift jag fått förut. Under en kort period träffade jag en psykolog på BUP pga all min stress och prestationsångest. Jag är enligt de flesta, som känner mig (med undantag för psykologerna då, eftersom att jag försöker berätta så mycket som jag kan förmå mig till), ett bra exempel på "duktig-flicka"uttrycket. Att jag ska förädla ta fram positiva saker med mig själv. Och bara det sätter konstigt nog igång ångestvågorna inom mig. De gungar, och börjar skvalpa lite över kanten. Det är fullt hanterbart, men ändå ganska starkt. Konstigt. 

Jag vet att jag har väldigt svårt för att hitta bra saker med mig själv, eftersom att dessa är icke-existerande i mina ögon. Jag avskyr det. Det blir kaos inuti mig de gånger jag försökt. Den där dåliga sidan, sjuka sidan, vaknar verkligen till liv likt ett vrålande, blodtörstig monster, som bara har en sak i åtanke; att få hela mig att falla, och stängas in i ett mörkt hörn av mig själv. Mitt inre slår tillbaka med full kraft om jag ens försöker uttala det positiva i tanken, och när stormen är över  är det som om hon därinne hämtar andan efter sitt utbrott, sträcker på sig, harklar, sopar bort osynligt damm från sin arm och ler överlägset och hånfullt. Och så säger hon bara "lilla vän, skaffa dig inga falska förhoppningar. Vi vet båda att det inte finns något bra med dig, så sluta hoppas". Hennes ögon är smala och illvilliga, och så lämnar hon mig. Besegrad. Men jag börjar kunna inse att hon därinne faktiskt kanske inte är så snäll eller hjälpsam. Ibland kan jag se det, iallafall. 

Lämna mig ifred

Jag kvävs. Just i detta nu känner jag att jag bara vill ta hundarna och ge mig ut i skogen. Jag är omringad av människor, och alla kräver något av mig. Att jag ska äta, att jag ska svara på alla tusentals frågor om hur jag mår, vad jag ska göra, om allt är bra, vad som händer, varför varför varför det inte går, varför jag låser mig och tuuusen till. Jag är kontrollerad och under uppsikt. Och jag kvävs. Jag är aldrig ensam.

En potatisdag

Lite mer än ett dussin par bestick gnisslar och skrapar mot tallrikarna. Några pratar och jag slås av en lätt vindpust när den vaggande fläkten långsamt roterar förbi i rätt riktning. Bredvid mig är ett avlångt, smalt fönster öppet, men den tunna gardinen är fördragen så att de andra inte ska bländas av solen. Det är varmt i rummet, kvavt. Luften vibrerar, men inte av värmen. Det är alla instängda känslor som trots allt sipprar igenom. 

Lunchen börjar relativt bra med tanke på att det är potatis. Den senaste tiden har jag inte kunnat äta någon potatis alls, så man kan säga att jag har fått äta mycket extramackor! (Vilket även det inte är så smärtfritt. Mackor är en av de svårare sakerna att äta, men det går. Oftast).

Så, för första gången på länge pressar jag i mig de där himla gulingarna. Jag gör det. Jag äter potatisen. Eller, ja, fyra av sex iallafall. Och för första gången känner jag ett litet, litet sting av olust över att jag inte åt upp, dock är det väldigt lite och svagt. Men jag slås av att jag blir så trött på mig själv. Tankarna säger tillslut bara "jag orkar inte med dig", och så lägger jag mig ner på madrassen i vilorummet, slutet ögonen och försöker vila. För ärligt talar orkar jag inte med mig själv just då.

Saker att ta till sig och tänka på

Hissar och skavsår

Som de flesta antagligen inte har undgått att lägga märke till så är det ganska så varmt, speciellt för att vara i Sverige. Inte för att jag klagar. Det får mycket hellre vara för varmt än för kallt, för jag fryser större delen av året, trots att jag alltid har koftor och grejer. Jag älskar värme och sommaren, det är lite synd bara att jag inte kan vara ute och njuta så mycket. Men men, jag njuter det lilla jag kan :)

Eftersom att det som sagt är och har varit varmt så bestämde jag mig för att ta mina ballerinaskor och sätta på mig strumpor när jag kommer fram till sjukhuset. Det är inte så långt att gå, och även om jag inte använt skorna sedan studenten så var det inga problem då. Sagt och gjort; det hela slutade med två stora skavsår på bägge hälarna. Score! Det gjorde så himlans ont att jag gick barfota till tåget, på tågstationen, på tåget (där stoppade jag dock ner framdelen av fötterna när jag satt), och så barfota till mamma och bilen som väntade. Ganska skönt faktiskt, men det kändes väldigt konstigt! Nu, ungefär 1-2 veckor efteråt, har jag stora och ganska tjocka sårskorpor, så det blev nog ganska djupt. Ups!

Men förutom mina nyförvärvade skavsår, så har jag även lärt mig något, och det är hissar. Nu åker jag ju både upp och ner minst en gång om dagen, och jag tror att jag och alla andra på Capio efter det här blir experter på att höra vart hissen kommer (den kan nämligen komma på inte mindre än fyra ställen, oavsett vart man står och trycker ned den). Det ni! Får nog ta och skriva ner den här mycket ovanliga och givande kunskapen i mitt CV.

Konstant trötthet

Jag kan inte minnas när min sömn senast fungerade som man kan tycka att den skulle. Jag har egentligen alltid varit väldigt duktig på att gå och lägga mig i tid, så det har inte varit en del av problemet förrän nu. Det som har varit är att jag inte somnat, och har legat vaken i några timmar, och det här kommer oftast i perioder. Förutom det kan jag ha så att jag vaknar flera nätter i sträck, från en och uppemot fem-sex gånger per natt/sömntillfälle. Jag är dessutom en sådan person som sällan sover längre än till nio, och kan ofta gå upp 7-8 oavsett om jag gått och lagt mig vid 24 eller 3. 

Ett annat problem med min sömn har varit mardrömmar. Flera mardrömmar per natt, varje natt, flera veckor i rad. Mardrömmarna är läskigt verkliga, och de har många gånger avbrutit min sömn, och tillslut har jag inte velat gå och lägga mig för att jag inte orkat med mardrömmarna. 

Just nu drömmer jag faktiskt inte jättemycket mardrömmar, men jag blir rastlös på något sätt, och därför är det svårt att gå och lägga mig. Det blir ofta att jag lägger mig mellan elva och halv ett. Några gånger under min behandling har jag kommit i säng tio, men det är inte många gånger. Och eftersom att jag senast ska äta frukost nio så har jag, de få gånger jag inte vaknat tidigare, behövt gå upp halv nio (vilket inte är tidigt). Annars går jag upp mellan 6-8. 

Eftersom att mina dagar minst sagt är påfrestande, och eftersom att min medicin gör mig extra trött (efter lunch är det helt extremt, jag får verkligen kämpa för att inte somna. Varje dag, vilket börjar bli ganska så tröttsamt), så är jag totalmos vissa dagar. Och som sagt, det är helt galet efter lunch, speciellt på sjukhuset. Men jag är glad för att jag inte är totalzombie hela tiden, tröttheten går även den i perioder. Just nu är jag inne i en sådan, och det är riktigt segt! 

Summa summarum; jag är jättetrött! Och jag börjar tröttna rejält på den här envisa tröttheten som inte riktigt vill försvinna. Vissa dagar är dock bättre, så det är vi glada för iaf! 

Det är komplicerat

Att leva ett liv där det alltid handlar om att äta minsta möjliga är otroligt påfrestande. Det är svårt att förklara, för det är så invecklat, och långt. Allting ligger liksom ihoptrasslat, det är ett nystan med miljontals tankar, känslor och händelser, så jag vet varken vart jag ska börja eller sluta. Det är svårt att nysta upp allting så att det blir någorlunda konkret.

För mig har ett liv med anorexi inneburit (och innebär) jättemycket ångest och obeslutsamhet, vilket inte är ett direkt utmärkande drag för mig. De gånger som jag haft "friska glimtar" har jag verkligen känt att jag inte orkar leva såhär. Samtidigt kan det inte hålla i sig någon längre stund; så fort jag kommer in på den "friska vägen" så slukas jag inifrån av ett mörker som är otroligt starkt, och jag har verkligen slitits mellan att jag inte vill leva så, respektive att jag måste leva så. Men den här tanken och känslan ser då simpel ut i skrift, men den innebär så mycket tankar och känslor. Det har alltid slutat med att jag kommit fram till att jag omöjligen kan vara sjuk. Jag är inte sjuk, och jag är tjock. Och detta följs av en så stark ångest att det antingen utmynnar i starka ångest/panikattacker, eller ett maniskt, ångestfyllt tvång att göra något vettigt. Plugga, städa, plugga, fixa, plugga, städa igen, plugga plugga plugga  och så vidare. Många gånger när jag har mått som sämst och bara känt att jag inte orkar, att jag måste ta det lugnt så slutar det med att stressen, oron och ångesten drivit mig att plugga. Ni kan inte tänka er hur mycket tid jag har lagt ner på att plugga, trots att jag egentligen bara har behövt sätta mig och inte falla för kraven som blir helt övermäktiga.

Min ätstörning hänger ihop med min prestationsångest gissar jag - jag blir aldrig nöjd med mig själv, och jag har alltid drivit mig till att få de högsta betygen. För mig är inget annat bra nog, och inte ens när jag får dem kan jag känna att jag är stolt eller riktigt glad. Detta gäller dock bara mig, och när det kommer till att jämföra mig själv med alla andra inser jag att jag är ganska så ologisk (men det är skillnad på att förstå det och verkligen förstå det). När det gäller andra människor bryr jag mig inte ett dyft om huruvida de är smala eller stora, det viktiga är bara hur de är på insidan. För vem är så ytlig att det spelar någon roll hur människor ser ut, så länge de är trevliga, snälla och lojala? Det betyder verkligen ingenting för mig. Människor är vackra som de är, på sitt sätt. Man behöver absolut inte vara smal för att se bra ut. 

Jag tycker dessutom att till exempel ett E är bra om det är något man har kämpat för. Vissa personer har extra svårt för vissa saker, vilket betyder att man måste se till omständigheterna. Men när det kommer till mig själv tänker jag alltid att jag kan alltid göra mer. Jag kan alltid plugga mer. Och även om jag rent teoretiskt kan förstå att det är ohållbart att plugga från att jag kommer hem från skolan tills mitt i natten, och bara sova någon timme, så är det så jag tänker om jag inte får det betyg jag satsar på. Jag har haft möjligheten att plugga, så jag skulle pluggat ännu mer.

Som jag skrev innan är det här så brett och komplicerat, så det blir svårt att följa en röd tråd, eller skriva det på ett bra sätt. Det känns alltid som om jag inte förklarat det tillräckligt bra och som om jag missar att skriva massor av viktiga saker.
För en ätstörning handlar om att ibland vara jättehungrig (iallafall i början), som sedan följs av en slags rastlöshet, samt ett otroligt hat mot dig själv så fort du stoppar något i munnen. Varje tugga är helt enkelt för mycket. Anorexi göds av självhat. Och förutom detta så har jag drömt så otroligt mycket mardrömmar. Vissa perioder har det varit iallafall en varje natt i några veckor. Varje natt. Och de är riktigt läskiga, beräknande, onda, invecklade och otroligt skrämmande. Jag har vaknat flera gånger och haft svårt att andas, och den där äckliga, läskiga känslan vill inte lämna mig. Så tillslut blev det extra svårt att gå och lägga sig - för jag hade även svårt att somna, och det byggs upp en rastlöshet som gör att det är svårt att överhuvudtaget gå och lägga sig, eller att ta det lugnt. Men trots allt har jag ofta lyckats lägga mig i tid (vilket är helt omöjligt nu eftersom att jag känner mig så rastlös). Det finns liksom ingen inre frid, man sover dåligt, stressar, oroar sig, mår dåligt och kan inte ta det lugnt. Man tvingar sig ut på långa promenader, och kan inte sitta stilla och slappna av.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer, det blir alltid så virrigt att ta upp det här. Ibland, väldigt sällan men ibland, så kan jag känna en slags lättnad över att jag måste äta. Att jag inte har kontrollen längre. Det blir nästan som en undanflykt. För mig själv, för monstret där innanför; "jag måste äta, annars kommer de vara på mig, och det orkar jag inte. Jag kommer ändå inte undan". Och under några korta sekunder, ytterst sällan, så känner jag en lättnad att veta vad jag ska göra. Men oftast är det hemskt att ha förlorat kontrollen. Och just nu känner jag bara att jag inte orkar med det här, jag vill bara må bra. Men så fort jag tänker så så viskar rösten inuti mig att det är hemskt, och dåligt. Att jag ser helt hemsk ut, och jag kan känna hur fettet bara hänger från kroppen. Och om jag envist försöker hålla kvar i det friska så rustar mörkret upp sig, stormar hela mig, skriker så att jag inte kan höra något annat och slukar hela min själ tills jag kapitulerar. Och då, när jag kapitulerat, så tar jag till mig mörkret som en kär vän, och välkomnar det. Och mörkret tar allt det den kan. Och så tar det lite till.

Säkerhetsbeteenden

Häromdagen satte jag mig och skrev ner mina säkerhetsbeteenden, eftersom att jag fick det som uppgift inför nästa samtal. Jag har egentligen inte reflekterat jättemycket över dem, men när man väl sitter där och får ner allt så upptäcker man ofta att det är mer än vad man trodde. Så listan blev relativt lång.

Något som är viktigt för mig är vanor och i vilken ordning jag äter saker. Det blir jättejobbigt när det är andra saker, eller om jag behöver byta ut något för att det inte går att få tag på det jag brukar äta. Till exempel när det är en annan yoghurt, eller om vi är iväg och inte kan fixa yoghurt och flingor till mellanmål, så blir det en liten kaosstorm inuti. Men det har ändå fungerat någorlunda, så jag klarar det ju.

Något som däremot knappt går är att bryta ordningen som jag äter saker i. Jag måste äta upp youghurten med flingorna innan jag eventuellt äter mackan till frukost, och vid lunch och middag måste jag äta salladen först (det sistnämnda har de numera börjat säga åt mig om. Att en sån liten sak kan vara så jobbigt, det är nästan oöverstigligt).

Förutom de ovannämnda säkerhetsbeteendena så lämnar jag gärna mat/äter ej upp, smetar ut, pillar, flyttar, petar och trycker upp mot kanter (vilket blir att inte äta upp). Jag tar upp maten på gaffeln, puttar ned det och tar upp igen (vilket jag själv faktiskt inte har tänkt på förrän Emma sa det förra veckan). Ja, det var bara några saker, finns ännu fler.. Och de kommer bli så svåra att få bort, eftersom att det är saker som jag gör för att minska ångesten och överhuvudtaget ska kunna äta. Men förr eller senare ska det väl gå att bli av med!

Att stå ut i smärtan

Igår var jag hos en massör/terapeut eftersom att jag har ont i ryggen. Det gör ont så fort jag rör mig, och vissa rörelser kan jag knappt göra för att det gör så ont, så jag tänkte att det kanske kunde vara bra att säga till om det. Annars brukar jag tänka att "det går över", men den här gången nämnde jag det, och då fixade mamma med en terapeut. 

Hur som. Jag var tydligen jättejättesne i ryggrad/bäckenet/sittbenet. Minns inte riktigt, men hon sa iallafall att det var några kotor som vridit sig. Som tur var lyckades hon fixa till alla utom en, L2:an. Om det inte kändes bättre inom någon dag så skulle jag höra av mig igen, men det kan hända att jag blir tvungen att gå till en kiropraktor. Så nu hoppas vi att det går över, eller räcker med att gå en gång till till henne.

Det här med att stå ut i smärtan är väldigt likt den psykiska delen. Både terapeuten och vår "ledare" i andningsövingsgruppen och kroppskännedomen säger att jag är "tuff", att de vet att där de just tryckte så gör det jättejätteont, men att det inte ens syns på mig. De andra säger "aj", drar in luften jättesnabbt och försöker rent instinktivt dra sig tillbaka de gånger hon har visat oss ömma punkter i grupperna. De säger att jag ska säga till om det gör för ont, men att det måste göra ont för att dem ska kunna fixa till det som nu måste fixas. Så jag säger aldrig till, för jag vet att det går över. Jag vet att jag måste, så även om det gör svinont och jag helst skulle vilja säga att det gör ont, så försöker jag bara hålla mig lugn och stilla. Det känns så meningslöst att berätta att det gör ont. 

Jag tror att det är likadant rent psykiskt. Jag skriker inte "aj", utan jag har
bara försökt stå ut i det. Stå ut, stå ut, stå ut. Något annat vore svagt, och allt självhat och att jag tycker jag är jättetjock och ful är så jobbigt att prata om. Jag skäms, så därför har jag bara hållit det inne, precis som när det gör fysiskt ont. Jag rör inte en min, ler istället och hackas sönder inuti. För förr eller senare känns det lite bättre. Men det är ju oftast inte så man blir av med det onda, eller hur?

Oro

Jag har aldrig riktigt varit en sådan person som skjuter upp saker, vilket mer eller mindre kan bero på min benägenhet för att oroa mig. Och oroa mig, det har jag gjort. Alldeles för mycket.
Just nu oroar jag mig för att bli frisk. Och för att inte bli frisk. Jag oroar mig för min vikt, och vad som kommer hända när jag får veta vad jag väger. För imorgon är det bestämt. Imorgon får jag börja ta del av min vikt.

När allt det här hände så försvann vår våg illa kvickt, vilket var en stor omställning. Jag kunde bli som fastklistrad på den där vågen mellan 3-10 gånger om dagen, medan hatet vällde genom mig. För om det är något som kan trigga mig så är det vikten, och att se mig själv i spegeln. Att få se den där fula, misslyckade tjockisen som stirrar tillbaka genom spegelglaset. Den där tjocka människan som äter jättemycket, och jätteofta. Men det är så konstigt, för det där med vikt är egentligen inte jag. Jag har inte brytt mig om vikten förrän det här startade (vilket iof var ett tag sedan), men jag bryr mig inte ett dyft om vad andra väger, eller huruvida de är smala eller lite större. Jag bryr mig om människan. Och alla människor är vackra på sitt sätt, alla har en unik skönhet på något sätt. Så varför skulle jag bry mig om något så obetydligt som vikten?
Men tydligen har jag varit beredd att gå i graven för att få den där enfaldiga siffran sänkt. Det är helt stört.
Det värsta är att jag är så orolig att jag ska få värsta bakslaget nu. För jag ser hur hon sitter inuti mig, lugn och hånleende. Hon vet. Jag vet. Vi vet att hon bara väntar på morgondagen. Morgondagen då hon kan slå klorna i mig, gräva djupt in och ta över.

Jag vet att jag är ynkligt svag. Men jag kämpar allt vad jag kan; det är bara så svårt när hon nässlar sig in, sprider ut sin kontroll lite varstans. Varsamt, genomtänkt. Allt för att kunna ta över. Och det lyckas.
Så jag oroar mig. För allt. Både från det friska perspektivet, och från hennes perspektiv. Och jag känner mig bara helt kluven.

Hon släpar mig tillbaka

Det blev lite bättre ett tag, men det går upp och ned. Numera brukar jag iallafall äta hälften av frukosten, tiomålet (+ mackan som blir kvar från frukosten), oftast hela lunchen, melliset, ibland hela middagen och oftast kvällsmålet. Det är otroligt svårt och jobbigt, men det går. Men hon därinne får raseriutbrott om jag börjar tänka en gnutta friskt. Hon skriker, härjar och hatar, hatar, hatar mig. Och då gör jag det också. Hatar mig själv. Jag hatar mig själv så mycket, och får sådan panik, ångest och stress att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Hon börjar så smått klänga sig fast, klättrar tillbaka, lindar sig runt mina tankar. Vägrar släppa, och andas in ondska i hela mig. Mina tankar förpestas. Jag faller tillbaka mot kompensation och viljan att motionera mer, mer, mer. Och jag vet inte vad som kommer hända. Förr eller senare kommer hon antagligen bara rätt och slätt släpa mig tillbaka. Jag förstår inte hur jag någonsin ska få henne att försvinna, och hon hånler därinne i dunklet, redo att komma fram så snabbt det behövs. Fast även från dunklet kan jag höra hennes viskningar. Om hur tjock, äcklig och ful jag är. Om hur tjock, tjock, tjock, tjock, tjock, tjock jag är. Att ordinationen är för mycket; att all mat är för mycket. Om hur alla andra faktiskt på riktigt är smala, och hur tjock jag är. För jag vet att jag inte är smal, och jag är dessutom kort. Och jag är undantaget för ordinationen; det är mig den inte passar. Alla saker i världen har undantag, några som faller utanför ramarna och som är anpassade till oss människor överlag (ingenting fungerar bra på alla, vissa är allergisk mot medicinen eller vaccinet som är ämnat att hjälpa. Och så är det för mig. Jag är undantaget. Jag är redan tjock, och värre blir det. Och det gör mig så rädd.

Numera är jag mitt inre

Det börjar bli lite bättre. Måltiderna är fortfarande lika jobbiga, men jag har faktiskt mått bättre överlag. Fast jag känner ändå att jag inte är mig själv. Numera är jag lite mer som mitt inre, jag berättar vad jag känner, och nästan alltid hur jag tänker. Och jag orkar knappt reflektera över hur galet eller fel det låter. Jag orkar inte, helt enkelt. Så när de olustiga och oroliga känslorna försiktigt tassar fram låtsas jag inte se dem, och berättar. Det är konstigt. Konstigt att säga att jag har en dålig dag när jag har det. Konstigt att berätta att jag mår dåligt, att jag tycker att jag är tjock. Att jag tycker jag är dålig. Men jag tänker att det behövs för att jag ska kunna bli frisk. Jag måste blotta mitt inre, för jag orkar inte hålla ihop mig mer.

Så jag går runt och är instabil. Men jag antar att det är okej. Fast jag gillar det verkligen inte. 

Jag förlorar mig själv igen och igen

Jag vet inte vad jag vill. Allt är så invecklat, och i ena stunden kan jag iallafall begrunda tanken om att jag skulle vara sjuk samt att jag vill bli frisk, för att i nästa bara undra hur de egentligen tänkte när dem gav mig en plats. För jag är inte sjuk? Jag är inte smal, utan tvärtom tjock, och nu har det börjat gå åt det hållet att jag inte kan se mig själv i spegeln. Självklart kan jag inte låta bli att kasta en blick, men synen är så hemsk att jag av ren automatik har slagit igen ögonen fortast möjligast. Det är så hemskt, och väldigt ångesttriggande. 

Och jag är orolig. För ibland kan jag se en glimt av de tankar som hon därinne gömmer för mig. De som flyktigt viskar att jag inte har kontroll, och som försöker säga att jag är sjuk. Och att det inte är jag som har kontrollen längre. Och om jag kan ta till mig de svaga tankarna, så kan jag se att jag håller på att vändas till det värre igen. Jag tror att jag håller på att bli en tidsinställd bomb som förr eller senare kommer detonera ordentligt.

Förstår du vad du har gjort?

Jag går i morgonsolen, och är påväg till sjukhuset när det plötsligt slår mig. Insikten är så stark att det känns som om någon slagit mig riktigt ordentligt i huvudet, och jag vill bara sätta mig ner under ett träd och gråta. Jag är inlagd. Jag är inlagd på en anorexi klinik. Det här har funnits med mig länge, men jag har aldrig kunnat tro på att jag är sjuk.

Men jag har fått en diagnos. Och är inlagd. 

Jag ser inte längre min omgivning, utan alla år som färgats av detta. All ångest, panik. Allt självhat. Och plötsligt finns där en ny röst, som jag inte hört på många, många år. Trots att den legat oanvänd så länge så är den stark och klar. "Förstår du vad du gjort? Vad har du gjort mot dig själv?". Det är allt den orkar med, men orden hänger kvar.

Vad har jag gjort?

Tågkaos & kaos

Det är smått kaotiskt när jag kliver av tåget. Det har hänt en olyckshändelse på en av stationerna, så tågen går varken dit eller till någon station därefter. De åker hit där jag är, lämpar av människor och vänder sedan.

I tunneln som delar sig i två utvägar pumpas det ut människor från perrongen. Jag stannar upp i mitten, vet inte vilket håll jag ska ta. Jag funderar på att fråga någon, men vem ska jag fråga? Alla går så snabbt, skyndar på nästan som om de vet att jag funderar på att stoppa någon och fråga vart jag ska ta vägen. Eftersom att alla bara forsar fram bestämmer jag mig tillslut för att ansluta mig till den största strömmen. I värsta fall är det bara att vända.

Men strömmen leder mig rätt, och jag kommer upp till bussarna. Och där är det helt fullt (!) med människor. Jag slås av total förvirring, tills bussen som går till rätt station plötsligt kommer. Jag skyndar dit, ställer mig i den långa kön och hoppas att jag kommer med. Och det gäller att hålla platsen, för folk är riktigt oförskämda och försöker hela tiden gå före.

Jag är den sista som kommer på bussen och får plats, och jag är glad att jag inte lät den enträgna tjejen bakom mig tränga sig före, vilket hon gjorde ungefär hundra gånger.

Eftersom att jag kom på sist blir jag inte så mosad, vilket är jätteskönt. Jag tycker det är obehagligt/jobbigt att stå helt ihopklämd mellan folk. Men jag måste vara snabb när dörren öppnas, och eftersom att folk inte väntar tills den öppnat sig utan tränger sig upp bredvid mig kan jag inte flytta på mig utan blir mosad av den flera gånger. Jag föredrar dock verkligen det framför att stå ihopklämd mellan massor av andra.

Tillslut når vi stationen, där mamma väntar. Vi skyndar oss hem eftersom att hon måste fortsätta jobba och ska iväg innan middagen. Jag fotar valpar och klipper klor, och sen är det dags för middagen som går ganska så bra.

Kvällsmålet är däremot hemskt. Jag mår jätteilla och vill verkligen inte ha det, men jag orkar inte hålla på och "bråka" om det. Därför äter jag så snabbt jag kan, och ångesten och paniken pressar sig snabbt uppåt. Jag lyckas hålla den precis vid gränslandet. Ibland skvalpar det över en aning, men jag klarar att trycka tillbaka det. Men det känns hemskt. Jag kan inte sitta stilla, och paniken pulserar i hela kroppen. Och jag orkar bara inte. Jag gör mig iordning, kämpar mot tårarna som bara vill strömma ut och sätter mig och redigerar bilder. Och jag känner att jag hatar min ätstörning.

Jag gör slut

Just nu ligger paniken och sjuder under ytan. Det var ungefär en timme sedan jag åt kvällsmålet, och det har fortfarande inte släppt. Jag har vandrat fram- och tillbaka, borstat tänderna, gjort mig iordning, försökt prata lite, pussat på vovvarna och bara.. Inte exploderat. Jag orkar inte. Jag orkar, orkar, orkar, orkar orkar orkar inte. Jag är så trött på det här, jag vill inte må såhär dåligt. Så jag gör slut. För nu ska skiten bort en gång för alla; den där rösten inuti mig ska bort. Jag tänker ta tillbaka mitt liv och leva.

Skyscraper - Demi Lovato

Vågen

Varje tisdag vägs nästan alla i min grupp. Jag tror att några få vägs på måndagar, men jag är inte helt säker. Vi får gå in en och en i ett rum där den tillhörande beskrivninglappen säger "Undersökningsrum". Det finns en brits, handfat, lite hyllor, och i ett av hörnen står den. Vågen. Det är alltid R som brukar väga oss, men nu har hon semester, så det är en ny tjej som "började" arbeta förra veckan (hon har jobbat här sedan innan jag kom). Hon är jättetrevlig, ung och vänder sig tack och lov bort medan jag tar av mig kläderna.

Jag får väga mig med ryggen emot, så att jag inte ser min vikt. Det är okej, för det är jobbigt att se den, jobbigt att veta. För jag vet att jag aldrig är nöjd, och nu när jag ätit så mycket känns det som om jag gått upp hur mycket som helst.  Och jag tror tyvärr att när jag får börja veta min vikt kommer allt bli svårare igen.

När jag står där i underkläder känner jag hur magen bara hänger. Det känns som om jag har femtio kilo fett som enbart utgörs av magen. Det är så vid varje vägning, och jag tänker alltid att de inte tycker att jag är ett dugg smal, och borde undra över hur jag kan vara så tjock. Och så känner jag mig så ytlig när jag skriver eller pratar om hur jag känner inför det här med vikten. Och egentligen är jag inte en ytlig person.. 

När det är klart klär jag snabbt på mig, och slinker ut genom dörren. Nästa person går in. Och för mig är det dags att vandra in till frukosten.