Om du själv har "problem"

Jag vet hur svårt det är att leva med detta. När varje tanke som kämpat sig upp som säger att kanske, kanske har jag ett problem snabbt slits bort och bagatelliseras är det nästintill omöjligt att tänka klart. När en mur är rest mellan dig och dina klara tankar, och du är fast på andra sidan, tätt inlindad med anorexian finns det knappt någon möjlighet att se hur det faktiskt är. Så om du någon gång får tillgång till dina klara tankar - bestäm dig, vik dig inte och sök hjälp! Om du inte har något problem är ingen skada skedd, eller hur?

torsdag 28 augusti 2014

Ett steg fram, tre steg bak

Igår åt jag godis för första gången på flera månader (om man inte räknar med glassen som jag utmanade mig med för en eller två veckor sedan). Jag och en annan tjej bestämde tillsammans att vi skulle äta en marabouruta (daim) igår, samtidigt, och vi klarade det båda två! Jag tog även tag i middagen och lagade lasagne, eftersom att det dök upp lite saker vilket skulle leda till en sen middag - och då skulle vi inte kunna äta samtidigt.
Och det var första gången jag lagade mat, på riktigt (kokade makaroner för en eller två veckor sedan, dock satte jag bara på dem, så det räknas inte riktigt som att laga mat). Det gick, även om jag var väldigt stressad. Katterna höll mig iaf sällskap :)

Idag har det dock gått bakåt igen. Frukosten var jobbig, och jag satt över tid, och jag klarade inte att äta lunchen. Det ledde till att jag fick ta igen, och jag fick en väldig stor och matig brödskiva - som till råga på allt var vit, och det fanns bara ost eller pastejbitar!! *svim*
Eftersom att det var en jobbig dag tog yoghurten och flingorna längre tid än vanligt, och mackan drog ju ut på det hela ännu mer.. Det tog ett tag att komma igång med den när jag väl ätit upp mitt vanliga mellis, och jag trodde faktiskt inte att det skulle gå. Men ja, det gick! Det kändes helt hemskt just då och efteråt, men nu känns det helt ok, och jag lyckades också att inte kompensera.

Lunchen kändes "bra i stunden" (jag mår ju väldigt dåligt under måltiden, vilket leder till att jag inte kan äta upp) och lite efteråt, men det är väldigt jobbigt att ha det där med att ta igen hängande över sig. Och så kände jag mig väldigt besviken efter lunchen, eftersom att jag de senaste veckorna ändå har lyckats (tvinga) mig att äta upp. Det blir ett misslyckande, iallafall efteråt, och faktiskt under måltiden också, trots att man inget hellre vill än att få slippa äta.


tisdag 26 augusti 2014

Vägning 2

Jag har skrivit om det här tidigare, men vägningen är verkligen jobbig.. Jag avskyr verkligen att vänta utanför rummet, se den lysande knappen som visar att rummet är upptaget och höra tystnaden från de andra. Ibland kan vi småprata lite, men just innan vägning är det inte särskilt många som är så pratglada. Mig inräknat. 

Jag är oftast en av de tidigare, och därför hinner jag ofta bli vägd först eller bland de första. De dagar jag inte är först hör jag låset vridas runt, vet att det snart är min tur, och se dörren öppnas. Ut kommer någon, tyst, och när jag går in står någon där och väntar. Oftast R, men idag var det min behandlare som höll i vägningen (annars är det oftast samma personer). Jag stänger dörren efter mig, låser, lägger upp mina saker på en bokhylla i hörnet, och börjar snabbt klä av mig. Tänker att det går fort, det är snart över. Vill bara försvinna, vägra, gå ner i vikt. Slippa se hur tjock jag är, slippa visa andra det. 

Jag svarar, som vanligt, på de två frågorna som alltid ställs; "har du varit på toaletten?" och "har du ätit/druckit något?". Ja, och nej. Alltid samma svar. Sedan styrs mina nakna fötter mot vågen, backa upp, båda fötterna på den gudsförgätna maskinen (och inte utanför). Jag knäpper alltid händerna framför mig, står rakt, och väntar. Det tar alltid lite för lång tid innan behandlaren, som står bredvid mig och kollar vikten, säger "så" eller "tack", och jag får gå tillbaka till motsatta hörnet och klä på mig igen.
Ibland pratar de avslappnat med mig, och det hjälper faktiskt lite. Men när jag är klar skyndar jag mig ut ochvdrar en suck av lättnad över att jag är klar. En vecka kvar tills nästa gång. Jag längtar inte.


söndag 24 augusti 2014

Stjärnhimmel

Det är kyligt ute, och luften är frisk. Kall. Fräsch. När jag vänder huvudet uppåt ser jag stjärnor. Vackra, lysande. Och ju längre jag tittar, desto fler ger sig till känna. De är alla olika stora, olika starka, lysande och synliga. Tillsammans skapar de en helt fantastisk syn. Och för en gångsskull kan jag verkligen slappna av, på riktigt.

Mina vänner ligger redan på rad på trädäcket och pratar mjukt. Ljudet är hemtamt, och jag är så glad som har dessa underbara människor som vänner. Mina vänner. De är helt otroliga! Förstående, accepterande. Tar saker och ting som de är.

Jag lägger mig bredvid och deltar i samtalet. Lyssnar. Förutom rösterna hörs ett mjukt kluckande från sjön som knappt ligger någon meter ifrån huset. Och jag känner att jag lever. Livet är komplext, men det är meningen att man ska leva. Njuta, ta tillvara på det som är bra och vackert. Det som är givande och snällt.


När vi ligger där och är som mest inne i ett samtal rör det sug vid mitt öga. Jag ligger lite på sidan, med täcket virat runt mig, ända upp till ögat på ena sidan. Och plötsligt sträcker sig flera långa, stora ben över täckets kant, precis ovanför mitt öga och ansikte. Benen följs av en jättekropp, och jag blir så förvånad och chokad att jag flyger upp och skriker till. Skrämmer de andra, och vi sitter sedan och skrattar ett tag innan vi går in. Stackars spindel, jag hoppas att den inte blev totalmosad. Jag är inte så rädd för spindlar egentligen, men det där var väldigt oväntat!

lördag 23 augusti 2014

Skipbo

Som jag har nämnt förut så är Skippo en ganska stor grej här (och det verkar faktiskt vara det även på andra Capioställen). Jag brukar vara rätt okej på kortspel, men Skipbo har inte riktigt varit min grej.. 

Häromdagen började jag iallafall vara med igen när de andra spelade Skipbo, och nu när jag kommit in i det och förstår hur det faktiskt går till så är det rätt så kul. Och det känns lite som ett måste att ha vunnit Skipbo iallafall en gång. En, enstaka gång. Och idag lyckades jag (och nä, det handlade inte alls om enbart tur!).


Och.. Jag har testat lite nya frisyrer (once in a lifetime!)
Dock var det en hel konst i sig att få till en bra bild.. :)




torsdag 21 augusti 2014

I'm not gonna need you, not gonna miss you (so why am I crying?)

I'm not gonna need
Not gonna need
Not gonna need you if I fall
So why am I crying
I'm not gonna miss
Not gonna miss
Not gonna miss you, not at all
So what am I doing here on the floor crying

So don't you worry about me,
Go on, enjoy being free




onsdag 20 augusti 2014

Recovery

"You just don't choose recovery. You have to keep choosing it over and over again".






tisdag 19 augusti 2014

Vad vacker du är, förresten

Fredag
Suck. Människor överallt igen som myllrar och trängs. Skuffar sig fram utan några som helst skrupler, skapar en ring runt tågdörrarna, släpper inte ut avstigande passagerare innan de själva börjar tränga sig på. Ibland undrar man hur folk tänker. Jag är en av dem som stått närmst, men eftersom folk inte har varken vett eller etikett (eller respekt) så har jag blivit undanföst från tågets ingång. Så jag väntar, och får sedan vandra långt bak i tåget för att ens hitta någon sittplats.

Plötsligt glesnar det äntligen, och jag är väldigt svensk och sätter mig snett mittemot killen som sitter ensam i ett "fyrasäte". Han tittar snabbt upp när jag slår mig ner, och flyttar undan sitt ben som han har haft upplagt ovanpå det andra.

Jag lyssnar på musik och håller på med mobilen när han plötsligt knuffar på min fot med sin fot. Jag tror först att han bara råkade komma åt eller något, och gör ingen notis om att han nuddat mig. Och då känner jag hur han puttar på mig igen. Ler. Håller fram sin mobil, där han gått in på "ny kontakt". Jag blir väldigt förvånad, men tar emot hans mobil och knappar nervöst in mitt namn och nummer. Vill inte ta för lång tid, och därför är det ju exakt det jag gör.

Efter ett litet tag får jag ett sms där han skriver vad han heter, och att vi kanske kan höras sen, det är så mycket folk på tåget, så det blir kanske lite konstigt. Och så avslutar han med att "Gud vad vacker du är, förresten!". 

Vi går av på samma station, pratar lite och så får jag en stor kram innan vi går åt varsitt håll. Jag är smickrad, speciellt som jag tyckte att jag var ovanligt ful imorse. Men tydligen tycker inte alla det, och det var verkligen rätt dag att få höra något sådant!






onsdag 13 augusti 2014

Glass

Illamåendet knyter sig i magen. Jag känner mig sådär äckligt mätt, illamående, uppsvälld och uschlig. Idag (igår) har jag nämligen ätit glass för första gången på minst fyra-fem månader, vilket har ökat illamåendet markant.
Jag var tvungen att ta medicin för att klara det, vilket framkallar en väldigt tung trötthet.
Men jag lyckades iallafall, vilket jag är förvånad över! 

När jag var klar skulle jag duscha rätt tätt efteråt, och det är egentligen aldrig bra. När jag drog av mig tröjan hann jag se lite av mig i spegeln, och det där dåliga började kravla sig upp direkt. Likt en stor, äcklig spindel kunde jag se hur sjukdomens håriga spindelben kom krypande upp över axeln. Därför blundade jag snabbt, vände mig om och undvek spegeln och mina reflektioner i fönstret. Jag kände mig gråtfärdig, äcklig och tung. Jag hade gjort något jättedåligt, och tankarna om kompensation pockade på. Men jag hade bestämt mig. Och det gick.

Varmt

Just nu är allt varmt. Luften är varm och kvav, och jag är varm och kvav. Jag känner mig nästan alltid lite blossande varm, och den kvava luften går inte att komma ifrån. Speciellt inte på sjukhuset. Man skulle tro att det är skönt och svalt på sjukhus, men icke.

Just nu springer jag in på toaletten då och då och sköljer händerna och handlederna i iskallt vatten. Räknar sekunderna, håller kvar tills det börjar värka. Känner ibland att det känns lite svalare där längst inne i mig. Lite, men inte mycket. Och det håller inte så länge. Men ändå. Bättre än ingenting, man får se det positiva med det lilla :)

Men jag klagar inte, jag bara konstaterar. Att det är varmt. Jag har alltid älskat värme, och den här värmen är toppen, men kanske inte när man är inlagd för en ätstörning. Jag tappar lättare matlusten när det är varmt, har ännu svårare att överhuvudtaget känna när jag är hungrig och blir proppmätt direkt. Såhär hade det ju varit ändå, men det blir värre när det är varmt. Jag hade önskat att det varit såhär varmt någon annan sommar, när jag kan njuta av det! I vanliga fall fryser jag jämt, även sommartid, så jag föredrar helt klart denna värme än att det är för kallt. Fast just i år hade det gärna kunnat få vara en vanlig, svensk sommar.

Men jag hoppas att alla njuter av sommaren! Och jag tänker en massa på alla er som drabbats av branden - jag hoppas verkligen att de snart kan få bukt med den.

(Skrivet för cirka två-tre veckor sedan)

Instängd och kontrollerad

Ibland känns det som om jag ska explodera. Vart jag än vänder mig så är det människor där. Min familj, eller sjukhuspersonal. Alltid någon som slänger ett vakande öga, iaktar, frågar, mäter, läser av, kontrollerar och styr. På sjukhuset har de väldigt bra koll, och är vana. De kan alla sorters säkerhetsbeteenden, och vet hur de ska bemöta det - vilket alltid gör det jobbigare, även fast de är jätteduktiga. För att bli frisk måste jag göra det som är det värsta som finns, och jag måste gå igenom all ångest. Men ibland blir det övermäktigt, och när jag sedan kommer hem och blir helt kontrollerad så vill jag bara skrika åt alla att lämna mig ifred. Jag vill inte, jag orkar inte. Jag vill inte äta, jag vill inte se deras oroliga blickar när de tror att jag inte ser. Jag köper det mestadels av tiden, i princip jämt, men ibland blir det bara för mycket! Inte för att jag gör så mycket, jag kan på min höjd bli irriterad, eventuellt lite sur, men det är bara på mina föräldrar, aldrig på någon på sjukhuset.

Något av det värsta som finns är när jag i ögonvrån ser att de tittar på mig när jag äter. Även om de försöker göra allt väldigt diskret (och även om jag förstår att de måste göra det), så är det jättejobbigt. Jag är så obekväm med att äta, det känns så konstigt, fel och fult. Så konstiga och ovana rörelser, kladdigt och oförutsägbart. Men hela situationen är ju bara ångestfylld och obekväm, och det är bara.. Hemskt att vara så kontrollerad. Vi bor dessutom på landet, så det finns ingen bussförbindelse eller möjlighet att sig någonstans utan skjuts. Så jag kvävs lite. Ibland blir det bara för mycket. Jag är aldrig helt ensam (jag är i princip aldrig ensam för den delen heller), och jag är oförmögen att styra mitt liv själv, eftersom att alla runt om tränger sig på, kontrollerar mig. Jag kan liksom inte fly undan. Och skulle jag göra det måste jag stå ut med det som kommer därefter. Besvikelse, gå emot vad andra säger åt mig att göra, frågor, övertalningsförsök, "tjat" och utläggningar. Och det orkar jag inte heller. Då vill jag bara fly, vara ifred, och gömma mig från all ångest.

Missförstå mig inte bara. När jag väl blir irriterad på mamma, som är den som tar hand om mig och måltiderna, så ångrar jag mig direkt efter. Jag vet att hon vill hjälpa mig, men ibland känner jag bara att jag inte vill ha hjälp. Jag vill kunna strunta i att äta. Vara ifred. Slippa alla ögon, all oro, all kontroll. All ångest, panik, stress och självhat. Men det går inte alltid att hjälpa, eftersom att folk pushar när jag mår som sämst, och för att jag ska göra det värsta som finns.

Jag är lite av ett kontrollfreak, och har alltid tagit mycket eget ansvar. Redan som liten tog jag på mig ansvaret för mina läxor. Snart pushade jag mig självmant till att alltid få högsta betyg, och jag intalade mig själv att inget var bra nog. Jag var aldrig bra nog. Jag kunde alltid göra mer, oavsett om det i praktiken inte skulle hålla. Men grejen är att, även om jag har en jättebra familj och en underbar mamma som alltid finns där och hjälper mig, och som jag vet bryr sig om oss mer än något annat, så har jag skött mig själv. Jag har varit en "duktig flicka". Inte ställt till med bekymmer, gjort det som förväntas. Rullat på, pushat, stängt in det jobbiga och styrt mitt liv själv. Så det är svårt, så svårt, när jag inte längre kan styra mitt liv. Men det här är förhoppningsvis min väg ut. Jag kommer bli styrd och kollad länge till, men tillslut blir det bra. Tillslut blir jag lite friare. Och oavsett vad, ett liv med en ätstörning är så långt ifrån frihet du kan komma. Egentligen.

(Skrivet den 18/7)

Böcker

Igår hämtade jag ut mina böcker som jag beställt. Det är med lite skräckblandad förtjusning som jag ska börja läsa dem. Jag ser verkligen framemot det, men känner mig ändå.. Nervös? Ja, nervös. Spänd. Men förväntsfull, glad och nyfiken. Förhoppningsvis är de givande.


tisdag 12 augusti 2014

Vägning

Verkligen underbart att komma till kliniken och ha glömt bort att det är vägning.. Härligt..

måndag 11 augusti 2014

Jag tycker om dig

Jag står framför spegeln och tvättar händerna. Visarna i klockan kryper sakta mot trean, vilket innebär att den snart är kvart över sex. Dags att gå ner till bilarna på bildäcket. 
När jag snabbt ser upp i spegeln ser jag för först gången på mycket länge en tjej som faktiskt ser helt okej ut, iallafall för dagen. Jag tittar på henne, och hon ser tillbaka på mig. Såklart. Det är min kopia jag står och tittar på. Men hur kan det vara så? Jag har alltid varit så ful, och det är konstigt att tillåta mig själv att tänka att jag inte ser så farlig ut ändå. Att tänka att jag faktiskt ser helt okej ut, iallafall i ansiktet och håret, utan att svar upp med massa elaka kommentarer. Och plötsligt kommer en ny röst, trevande, försiktigt och tyst. Den viskar "jag tycker om dig", vilket får mig att häpet titta upp i spegeln igen. Jag ser på mig själv, och känner en slags glädje slå rot. Den är inte stark, men förhoppningsvis kan jag sköta den nya tanken, låta den växa sig större och starkare, för att slutligen kunna blomma ut. För att slutligen kunna bli bra, och kunna acceptera mig själv precis som jag accepterar precis alla andra. Kanske är jag inte ett så förskräckligt undantagsfall.