Om du själv har "problem"

Jag vet hur svårt det är att leva med detta. När varje tanke som kämpat sig upp som säger att kanske, kanske har jag ett problem snabbt slits bort och bagatelliseras är det nästintill omöjligt att tänka klart. När en mur är rest mellan dig och dina klara tankar, och du är fast på andra sidan, tätt inlindad med anorexian finns det knappt någon möjlighet att se hur det faktiskt är. Så om du någon gång får tillgång till dina klara tankar - bestäm dig, vik dig inte och sök hjälp! Om du inte har något problem är ingen skada skedd, eller hur?

måndag 14 december 2015

Gå upp i vikt

När jag bestämde mig för att bara köra på, lyssna på vad alla andra sa och mosa monstret så följde jag ordinationen till punkt och pricka. Jag åt dessutom utöver (jag åt exakt det jag ville). Jag tvingade bort alla regler och åt det som jag var sugen på och det som ordinationen sa att jag skulle äta. Det var långt ifrån lätt, det var hemskt. Och de gånger det kändes skönt hoppade ätstörningen på mig med full kraft och fick mig att må dåligt ändå, men det blev mycket bättre förvånansvärt fort. Jag visste vad jag skulle göra, vad jag hade bestämt mig för. Jag kan vara ganska envis, vilket i ätstörningen har varit både väldigt negativt och superpositivt.

Eftersom att jag gick från 5 till 100 så kan jag ju säga att jag R.U.S.A.D.E upp i vikt. Det var jättejobbigt och svårt att hantera. Jag tänkte att alla skulle tro att jag bara åt hela tiden, helt okontrollerat. Jag åt i och för sig väldigt mycket, men inte okontrollerat. Jag hade bara bestämt mig. Och jag tänkte göra det fullt ut. Jag hade redan testat att göra det långsamt, successivt, stegvis. Plockat bort någon regel halvt, sedan helt, och så börjat med nästa. Och jag hade fallit tillbaka. Så den här gången körde jag bara. Och tillslut kändes det inte bara fel, och mer och mer kunde jag känna att det kändes rätt. Men det var svårt, jag fick en kropp som inte kändes som min, och jag hade jättesvårt med viktuppgången (och vad alla som såg hur fort jag gick upp i vikt skulle tänka om mig).

Då gick jag till Capio två gr i veckan, eftersom att jag fått en ny behandling efter sommaren. Där går man en gång i veckan, men är man underviktig så går man två eftersom att man jobbar med viktuppgång också. Så jag tog vikt där, såg hur jag ena gången vägde det ena, och nästa gång hade jag gått upp 3 kilo. En vecka hade jag gått upp 5 kilo och jag trodde att jag skulle dö. Det var så hemskt jobbigt, och så svårt att hantera. Men det gick. Allt går om man bara kämpar.

Så, tillslut lugnade sig vikten lite, när jag nått ett BMI på 20 har jag för mig. Det gick aningen långsammare mellan 18 och 20, men innan dess så bara flög vikten upp. Galet läskigt.
Tillslut hade jag gått upp 20 kilo, och jag började mer och mer bli mig själv. Hitta tillbaka till glädjen, livslusten och bara att leva. Inte vara en zombie. Men man måste ge det tid, och leva med all ångest. Det tog lång tid innan jag inte fördömde hur jag såg ut, innan jag kunde börja känna att det här faktiskt var min kropp. Nu får jag inte panik när jag ser mig själv längre. Någon gång ibland blir det jobbigt, men inte alls så ofta. Ibland kan jag till och med tycka att jag ser helt okej ut. Jag är glad och jag är mig själv.

För någon som inte genomgått det här själv så kan jag bara säga att det är "a hell of a ride". Och det gäller även dig som vill bli frisk, men som faktiskt inte försöker helhjärtat. Ingen kan göra dig frisk, bara du själv. Det är långt ifrån lätt, men det går över.

3 kommentarer: