Ibland kan jag hålla tillbaka det, ibland inte. När jag lyckas hålla in det vet jag att det bara handlar om korta stunder innan det måste ut. Några gånger försvinner jag ut i periferin; jag har läst att man kan stänga av medvetet, men det är inte det jag gör. Jag stängs av för att min själ inte orkar. Det är för tungt för den sköra slöjan inuti mig som försöker värja sig och överleva. Så för att slå ut det svarta, tunga måste de helt enkelt göra så att ingen kommer åt. Vi är för många inuti en endaste kropp. Det får inte plats med så många; speciellt inte med det svarta, som bara vill härska å sina vägnar.
När jag inte stänger av så kommer paniken. Många gånger har jag kunnat skjuta upp det lite, ibland lite längre och ibland inte alls. Men förr eller senare exploderar paniken inuti mig, och att hantera dessa stora explosioner inuti sin kropp är vi inte byggda för att ta itu med på ett civiliserat vis. Paniken handlar om att fly, och om att värja sig mot en riktig livsfara, samtidigt som det känns som att man kvävs.
Jag var såklart inte mig själv när det här hände; jag ville riva ner hela rummet som jag befann mig i, för att bli av med paniken. Egentligen en ganska ologisk tanke, och jag vet inte varför den tanken eller känslan kommer. Jag har hört att många i samma situation gör just det, och det är väl egentligen det som är bra. Om man går lite bananas så får man nog utlopp för sin panik och ångest på något sätt. Jag rev inget rum. Jag välte ingen stol, jag bröt ingen penna och jag satt på min plats. Rakt upp och ned. Jag kunde knappt försöka slita in trådarna av panik som strömmade ut ur mig, eftersom att jag behövde fokusera på att inte uppslukas av paniken som vrålade inuti mig.
Jag vet inte hur mycket det syntes på utsidan, jag har ingen aning. Jag vet att jag spände mig, och att den som var med försökte få mig att inte spänna mig så mycket (det förvärrar bara allt). Det jag gjorde var att jag spände mig och så spände jag mig bara mer och mer, började hyperventilera men tillslut slutade jag andas. När jag slutade andas var jag ibland så spänd att hela kroppen bara skrek, och några gånger var det så spänt att jag inte "kunde" släppa efter. Då fick jag ännu mer panik, när den värsta paniken släppt så pass att jag kunde känna det. Så det var väldigt bra att den behandlare som var med försökte hjälpa mig med det.
Främst min behandlare och I, som jobbade med den grupp eller avdelning som jag tillhörde, hade väldigt bra koll. De hjälpte mig så att jag (tillslut) kunde komma på att jag inte andades, så att jag började andas igen. De hjälpte mig för att inte vara så spänd. Att någon av dem la händerna på mina axlar kunde hjälpa, eller att de la sina händer i mina. Jag kunde själv inte riktigt känna eller motverka att jag spände mig, men när de pratade med mig och la händerna på axlarna kunde jag ibland koppla lite och försöka släppa efter lite. När de la händerna i mina händer så gjorde jag allt jag kunde för att inte spänna dem så mycket eftersom att jag inte ville göra illa dem. Och när jag spände fötterna och benen så hjälpte det jättemycket att de petade ut mina fötter och tår med sina.
När jag hamnade i det här var det jättejobbigt att vara själv. Även om jag blev väldigt inne i mig själv fanns det ändå en liten trygghet i att någon satt där, speciellt de som jag verkligen litade på. Samtidigt spädde det på paniken eftersom att jag tyckte att jag tog upp deras tid, var okontrollerad och inte hade någon som helst självkontroll. Det var en stor omställning att visa upp något så förbjudet - jag visade aldrig upp att jag inte hade kontroll, förutom några ytterst få gånger. Men i behandlingen var allt så förjävligt jobbigt att det inte gick att hålla i fasaden, även om jag krampaktigt klamrade mig fast i den till och från. Så att visa upp gjorde mig stressad, att känna att jag inte hade någon kontroll var hemskt, och att bara sitta i en ångestattack/panikattack/panikångestattack är något av det värsta som finns.
Allt kring dessa attacker är så laddat med panik, stress och ångest. När man väl börjar komma in i det så blir allt lika med panik. Dels att man känner att man är påväg in i det, kroppen laddar för att överleva något jättefarligt och allt blir bara på helspänn. Sedan, för mig, som försökte kontrollera så mycket i ett ganska okontrollerbart stadium, var det så mycket som bara spädde på. Jag ville att den skulle ta slut så fort som möjligt för min skull, och för alla andras skull. Jag kände mig konstig och jättejobbig och försökte som sagt att inte explodera. Några gånger spände jag mig så mycket att jag stolen eller fåtöljen jag satt i bara backades och jag ville bara flyga upp därifrån. Jag andades så snabbt att det kändes som om jag skulle explodera, och ändå fick jag ingen luft. Det är väldigt svårt att lugna ned sig när man väl kommit upp i det här; för att få luft behöver man sluta hyperventilera men det går inte att tänka så. Då känns det bara som att man kommer få ännu mindre luft om man börjar andas lugnare/långsammare. Det blir så tungt i bröstet, och det känns som om någon tryckt på en en tvångströja och bara drar åt allt den kan. Första gångerna det hände blev jag några gånger jätteyr och kunde inte stå.
Så istället för att go crazy så spände jag mig, slutade andas. Hyperventilerade, slutade andas. En sådan här attack kunde hålla på ett tag, men när det väl slutade så blev jag jätte, jätteskakig, och det kändes i hela kroppen hur mycket jag spänt mig. När det började släppa hamnade jag lite som i ett töcken, för att sedan "komma" tillbaka. Lättnaden när det släpper är enorm!
Nu var det ganska länge sedan jag fick en riktigt, riktigt kraftig, och jag hoppas att jag aldrig mer ska få en igen! Panikångestattacker är så svåra att beskriva, för de är så hemska. Men ändå har det här dykt upp så mycket i tankarna på mig på senaste tiden, så nu behövde jag skriva om det. Förhoppningsvis så kommer det inte upp lika ofta, eftersom att det är så jobbigt att tänka på. Allt är väldigt jobbigt att tänka tillbaka på, och inte minst att skriva om det.
