Att se kontrollen i vitögat

 Om det är något som en ätstörning medför så är det väl ändå den där känslan av kontroll som infinner sig när man har en rak linje att följa, och när man klarar av det mål man satt upp. När vågen visar på minus, när man skippar det där målet eller tar den där extra promenaden. Då har man kontroll. Då har jag kontroll. Då har monstret kontroll. För jag, jag har väl egentligen ingen kontroll?

När jag insåg det här, att jag faktiskt inte har kontroll, och att jag bara kommer vara medveten om det ett tag, fick jag panik. Det har hänt mer än en gång, och det är så fruktansvärt läskigt. Det är skrämmande att veta att något inuti dig driver dig mot sjukdom, och mot döden. Och om du inte fattar det, om du inte trycker in det i din hjärna, så kommer du tillslut att förstöra ditt liv och dö. Eller få leva med omfattande skador resten av ditt liv. Att stå med maten i handen, eller kylskåpsdörren öppen och inte kunna ta fram något att äta och då verkligen förstå att "fuck, jag har ingen kontroll, det här är så mycket värre än vad jag insett", då vet du också att det enda som finns att göra är att utkämpa kampen igen.

Kampen blir dock lättare. Kanske inte varje gång, eller vid varje bakslag, men den blir oftast lättare. Särskilt när det inte hunnit gå lika långt, eller lika lång tid. 

Jag minns ett särskilt bakslag när jag plötsligt fick hela kroppen tillbaka och förstod hur långt det faktiskt gått, och hur lite kontroll jag faktiskt hade. Det var hemskt, och allt som var jag slukades av sorg. Jag kände bara att jag inte orkade mer, att jag inte ville gå igenom detta igen. Jag ville bara bli lämnad ifred och slippa monstret, pesten, demonen inuti mig. Jag var så rädd och ledsen, och så förstörd över att jag visste att snart skulle insikten släppa och då skulle jag tappa all kontroll igen. Men jag skulle tro att jag hade den. Och kruxet i kråksången är att du kommer aldrig undan; jag kommer aldrig undan. Problemet kan inte läggas på vänt, och det går inte att skjuta framför sig. Eller jo, går gör det ju, men desto längre tiden går desto värre blir det. Som fånge i den här sjukdomen så tvingas du att kämpa, kämpa för ditt liv. Jag har aldrig genomgått något värre än att försöka bli frisk.

Det är ett svårförklarat fenomen, och jag tror att det är väldigt svårt att förstå. Det som jag kan likna det med är att vara fångad i sin egen kropp, i sitt eget sinne och sina tankar. Någon annan håller dig i ett järngrepp och det är otroligt svårt att slita sig fri. Och problemet är att även om du gör det, så sitter din förövare inuti dig, i ditt huvud. Din hjärna vänder sig mot sig själv och svälter successivt ihjäl dig. Du kan aldrig veta vart du själv står någonstans, och det är en av aspekterna som gör det så svårarbetat. 

De människor som står mig nära och som har hjälpt mig genom sjukdomen och olika återfall uttrycker alla i någon form att det dyker upp två personligheter, vilket egentligen är ett lite vagt uttryck för vad som faktiskt händer. De säger att det är som att prata med två olika personer, eftersom att jag mitt i samtalet kan börja vända åt det ena eller andra hållet. Jag har själv minnen av vissa av gångerna, eller i alla fall fragment. Jag kan vara medveten om problemet och prata om det, för att sedan switcha om och då i princip helt ändra mitt synsätt. Från att jag förstår att jag är sjuk eller har ett återfall, till att "ni oroar er i onödan, jag är inte sjuk, jag har inte ett återfall, bla bla bla".

Eftersom att jag, den riktiga jag, ser på saker gällande sjukdomen på ett helt annat sätt så vet jag att det i vissa samtal blivit väldigt tydligt när jag switchar om, vilket flertalet av gångerna också har lett till att den jag pratar med blir upprörd - vilket jag kan förstå från där jag nu står idag. Det är nog både obehagligt och läskigt att se hur en person kan tänka rationellt till att helt bytas ut och ändra sitt tankesätt under bara några minuter. Detta är inte något som jag gör gällande något annat, utan just under vissa tillfällen under ett sjukdomsförlopp. Ibland har jag inte ens varit där då jag kan tänka rationellt kring det, eller ens diskutera det utifrån mitt riktiga tankesätt.

Om man då tänker sig in i den lilla människan som sitter fångad i sig själv, och vid korta tillfällen faktiskt blir medveten om detta, så kanske det går att förstå rädslan som greppar en när man väl förstår vad som händer. När man förstår att man blir driven till stupkanten, och när man förstår att man står där och dinglar över branten. När man så gärna bara vill vara frisk, när man är så trött på sjukdomen och att vara fångad i själv. Och när man förstår att man självmant dansar med djävulen mot sin egen undergång. Då är man en mycket, mycket liten och rädd människa.