Det kunde varit bättre

Just nu går det väl sådär. Frukosten fungerar inte så fantastiskt bra - jag hoppade mackan för ungefär en vecka sedan, och efter det har jag inte lyckats få till det.. Yoghurten blir i underkant, och jag glömmer ofta frukten vid tiomålet eller struntar i den. Lunchen brukar funka då min mamma eller någon annan har koll, men när jag ätit själv blir det ibland hälften eller mindre av vad jag ska äta..

Mellis brukar funka helt ok, ibland blir det lite i underkant och middagen fungerar bäst (återigen så har andra koll då). Kvällsmålet fungerar också helt okej, men även det kan bli i underkant.

Mestadels så känns det ändå okej, eftersom att jag tycker allt blir för mycket annars. Det känns liksom lite väl mycket. Men jag har ju så himla lätt att bara dra ner mer och mer på maten när jag börjar hålla på med det där.. Men tänker att det kanske bara är en svacka. För samtidigt kan jag ändå äta glass ibland, eller någon godis utöver. Fast samtidigt inte, eftersom att när jag ätit för lite så är det lättare att äta något som är onyttigt och svårt.

Jag hoppas bara att det inte blir sämre, det är det som är det viktigaste.

Vidmakthållande the continuing

De hade slagit ihop vuxen- och ungdomsgruppen, så jag var yngst där. Dock verkade det som om det fattades några, så nästnästa vecka är det kanske annorlunda. 

De andra var hur som helst väldigt trevliga och att det var åldersskillnad gjorde ingenting alls. Så det känns bra, att det är bra människor i gruppen :) När man kommer dit ska man väga sig (och man får göra det själv). Sedan ger man en lapp med vikten på till någon behandlare. Jag hade gått ned lite, vilket känns.. Både bra och dåligt. Ibland känns det skönt och ibland skrämmer det mig.

Vi hade även utvärdering (hur allt gått sedan sist, fast för mig blev det hur det gått sedan jag skrivits ut), mellis och kroppskännedom. Och vidmakthållande håller på i fyra och en halv timme, varannan vecka. Ja, det var väl allt jag hade att berätta :)

Vidmakthållande

Igår kom det. Jag förstod direkt vad brevet, prytt med Capios kännetecken, skulle innehålla. Där stod tid och plats (vilket jag redan visste, men ändå), och lite annat. 

Jag känner mig nervös över att börja i en ny grupp, med nya människor. Av någon konstig anledning känns det som om alla ska vara så mycket äldre, men i själva verket så vet jag att det inte är så. Vad jag vet är jag med i ungdomsgruppen, så ja.. Det säger sig självt. Skumt iallafall. Nervöst och spännande. Och jag kan inte låta bli att tänka att jag kommer vara störst av alla, att alla kommer titta och undra hur jag hamnade där egentligen. För att det inte syns alls.

Det känns som om jag varit borta från Capio en så lång tid, men i själva verket slutade jag den nionde oktober, vilket knappt är två veckor sedan. Men det känns som några månader, minst. Det är konstigt det där med tid.

När jag ser mig själv vill jag bara gråta

Jag tänker på min vikt, helt galet mycket. Jag har aldrig vägt så här mycket i hela mitt liv, och just nu är det hemskt. Jag känner bara ett sådant självförakt för hur jag blivit. Jag äter hela tiden, trycker i mig onödigt mycket mat som jag inte behöver. Äcklig. Tjock. Bara ett berg fullt av fett, helt missbildad under lagret av överflöd. Hur någon ens kan säga att jag ligger i nedre delen av min normalvikt är ofattbart. Helt ofattbart. Jag orkar inte se mig själv, men även om jag kan låta bli så kan jag aldrig komma ifrån mig själv, komma ifrån den här äckliga och förhatliga kroppen. 

Det är bara så hemskt. Jag vill bara tillbaka, och samtidigt försöker jag medla med mig själv. Att jag måste äta för att inte fastna där. Men hur ska jag kunna äta när jag ser ut såhär? Och det blir ju bara värre.. Jag får panik, jag vet inte vad jag ska göra. Inget av alternativen är ett alternativ. 

Jag vill inte ha det såhär. Jag hatar hatar hatar det. Jag vill bara gråta, men kan inte just nu, får inte. Vill inte visa det, behöva förklara, prata. Det är bara sjukt. Jag kan inte vara i en kropp som ser ut såhär. Hemsk.

En ätstörnings biverkningar (citat)

Jobbigt

Ryssland

Som ni kanske kan gissa så ska jag till Ryssland - idag! Det är så spännande, men samtidigt lite läskigt.. Haha, jag är lite fjantig :) Hur som, det ska bli superkul att få se nya hundar, och få se Moskva och Ryssland. Jag oroar mig lite över maten, och jag hoppas att de inte bara har massa konstig mat.

Skriver så snart jag kan!

Avslut

Idag (/igår 9/10) skrevs jag ut från Capio.. Det känns konstigt, men samtidigt bra. Kommer skriva ett bättre inlägg kring det :)

Jag orkar inte, jag orkar inte, jag orkar inte

Orden snurrar i mitt huvud, och det har de gjort ett tag nu. Jag orkar inte. Orkar inte kämpa mer, orkar inte må dåligt mer. Jag orkar inte se mig själv i spegeln och bara känna förakt, bara se en ful, tjock och horribel människa. Jag orkar inte se mig själv, jag orkar inte vara jag. Just nu, iallafall. Missta mig inte, för jag är tacksam över mitt liv. Det är inte så att jag inte vill leva. Det är bara så förbaskat svårt och tungt.

Om någon skulle peta på mig nu skulle jag börja gråta, och så har det varit i någon timme. Allt känns bara så hemskt, jag vill inte äta, jag vill bara gå ner i vikt. Få höra att siffran sjunker. Känna lättnaden över att jag gör något åt min äckliga kropp. Känna att jag inte bara göder mig och upprätthåller en alldeles för hög vikt. De säger att jag ligger i normalviktsspannet, i nedre spannet, att jag inte ens ligger på mitten. Men jag ser ju själv hur jag ser ut. 50000 kg. Tjock. Jag avskyr det.

Så ja. Jag orkar inte. Jag hatar, hatar, hatar det här. Den här sjukdomen. Allt som har med vikt att göra. Jag vill inte vara sjuk, vill inte ha det här monstret. Jag klarar inte mer.

Känslor

Inlägg från den 9/4 2014

Jag äter upp mina känslor, och därför kan jag inte äta något annat. Stress, prestationsångest, att jag aldrig räcker till, aldrig är bra nog och ångest (och mer därtill) rasslar runt inuti mig. Tar allt mer och mer plats, expanderar och fyller ut det mesta. Resten av platsen inuti mig är fylld av kärlek till min familj och mina vänner, lycka och tacksamhet. Tacksamhet och lycka för allt som är fint med mitt liv, vilket väldigt mycket är. Trots allt det jobbiga. Precis som så många andra har det, för jag är långt ifrån ensam.

Men så äter jag upp alla de där jobbiga och hemska känslorna. Och så finns det liksom inte någon plats för mat. Den där hemska maten.