tag:blogger.com,1999:blog-56576478446591613212024-03-14T16:20:05.652+01:00Livet som det är, helt enkeltMin blogg är ett sätt för mig att kunna ventilera och skriva av mig om tankar och känslor. Jag är född -95, och har haft ätstörningsproblematik sedan årskurs sju samt stor problematik kring ångest. 2014 började jag min första behandling för anorexia. Jag skriver mest för min egen skull, och går inte igenom texterna som publiceras - de är vad de är i oarbetad form :)Unknownnoreply@blogger.comBlogger298125tag:blogger.com,1999:blog-5657647844659161321.post-33628051791480212552021-05-30T01:36:00.002+02:002021-05-30T01:36:26.548+02:00Eftersträvan utan slut<p> Jag går genom livet med en strävan efter perfektion och felfrihet. Jag går med, vad jag tror, en mycket stark rädsla för att göra fel. Jag är en människa som alltid eftersträvar att göra rätt, att göra andra nöjda, att aldrig göra fel, att alltid göra allt perfekt. Jag tycker väldigt ofta att jag gör fel. Jag tycker aldrig att jag gör något perfekt. Jag tycket alltid att jag kan göra allting bättre, väldigt mycket bättre. Jag tycker att det finns så många som är så duktiga, särskilt i jämförelse med mig. <br /><br /></p><p style="text-align: left;"><span style="font-weight: normal;">Jag har alltid tyckt att det är väldigt svårt att förklara mig själv. Jag är mjuk, och egentligen ganska ömtålig tror jag. Jag har alltid varit den "duktiga flickan" som aldrig gjorde fel. Man kan väl säga att jag blivit mer frispråkig sen dess, vilket i sig är en, på sätt och vis, motstridig egenskap som jag har. Det skapar ångest att gå emot vad majoriteten tycker och tänker, för någonstans så vill jag, som nog de flesta människor, inte trampa någon på tårna, inte göra någon ledsen, inte vara taskig eller plump och egentligen vill väl de flesta av oss inte stå ut för mycket. Vi är trots allt flockdjur. Jag har, å andra sidan, alltid varit envis - det är något jag alltid fått höra. Väldigt envis. Och det har väl sina för- och nackdelar. Jag står oftast upp för det jag tror på, och många gånger är jag den som stått upp för andra när ingen annan vågat. Inte alltid, vilket jag i efterhand ångrar, men det är också en egenskap jag är stolt över. Men den skapar också obekväma situationer, vilket är jobbigt - för egentligen är jag dålig på att hantera sådant och är i grund och botten en människa som vill andra väl, och jag vill göra gott.<br /><br />Jag är en sådan som efter att ha umgåtts eller träffat någon grubblar. Funderar över vad jag sagt, eller inte sagt, gjort, eller inte gjort, uttryckt, eller inte uttryckt. Hur det uppfattades, och hur det kan uppfattas. Efter många år i min kropp kan jag konsten att överanalysera till världens ände, vilket i längden nog gör en lite knäpp. Osunt är det i alla fall, och det ger exakt.. Ingenting. Jo, kanske lite, det skapar väl självinsikt, men att missbruka våra analytiska verktyg gör nog en del skada. I alla fall för mig. Jag kan analysera saker som hänt, som inte går att förändra och som därför inte spelar någon roll i mitt liv längre. Detta kan trots allt ge mig väldigt mycket ångest och jag kan göra detta i timmar. "Om just det här inte hade hänt, vad hade då hänt? Tänk allt som kunde hänt.. Detta kunde hänt, eller detta, eller tänk om detta hade hänt..". Jag behöver släppa saker. Lättare sagt än gjort, eftersom att jag då känner att jag helt tappar kontrollen.<br /><br />För de få som faktiskt vet hur mycket ångest jag har (vilket är mindre än antalet fingrar på en hand) är det nog inte så förvånande att jag har diagnosticerats med GAD - generaliserat ångestsyndrom. Jag har och har haft enormt stora problem med ångestattacker och mitt mående rent generellt. Jag har svårt att inte bli stressad, och jag har svårt att hitta en balans i mitt liv. Gör jag för lite eller om saker och ting går för långsamt så blir jag stressad - köer, bilen som kör framför för långsamt, människor som går för långsamt (att själv bli tvingad att gå för långsamt!), att sitta rakt upp- och ned och inte göra något mer än att titta på TV, att ha suttit stilla för mycket under dagen.. Ibland stressar det mig att sova, även om det för det mesta är rätt skönt men kanske lite tråkigt. Att sätta sig och läsa en bok är nästintill omöjligt, även om jag älskade det förut och läste hur mycket som helst. <br /><br />Men har jag för mycket skapar det också stress, och till och från tar jag på mig alldeles för mycket. Dagarna och timmarna räcker liksom inte till, och tillslut slutar det i att magkatarren utlöses igen och att om det vill sig riktigt illa får hjärtklappningar eller att hjärtat rusar. Eftersom att jag haft ungefär 1000 panik/ångestattacker som varat i desto fler timmar så vet jag att det inte är ångesten just i dessa fall. <br /><br />Hur är jag mer då? Jag har alltid sett mig som ganska svag, okunnig och generellt rätt oduglig. Just om jag är svag har jag väl ändå börjat ifrågasätta lite; jag kan pusha mig till att klara saker som jag egentligen kanske inte har styrkan eller fysiken till, men jag är tillräckligt tjurskallig eller vinstinriktad för att göra det. Jag är mycket mer smärttålig än vad exakt alla människor på hela planeten tror när de ser mig. Jag vet inte riktigt vad det här beror på, men troligtvis kan väl min kassa utstrålning ha något med saken att göra. Någonstans tvivlar jag alltid på mig själv, och jag går sällan in i saker med tanken att "det är klart att jag klarar det här". Det är snarare "du är så jävla sämst, hur kan du ens tänka tanken att du skulle göra detta bra?". Och för mig så får jag det bevisat gång efter gång. Att jag är just oduglig, och trots att jag har förutsättningar så kan jag ändå inte nå upp till den kvalitén som eftersträvas. Jag är aldrig god eller duktig nog i mina ögon. Jag kan alltid vara snällare, mer hjälpsam, mer kreativ, mer solidarisk, vara med disciplinerad, vara en bättre vän och ha mer kämparglöd. Det jag gör och tycker om att göra förstörs av att just jag gör det - mitt hundägarskap påverkas, mina hundar skulle vunnit mycket mer och vara mer och bättre tränade med någon annan, jag kunde vara en tusen gånger bättre uppfödare än vad jag är och varje gång jag gör en annons eller designarbete/bildredigering/fotografering så känner jag att jag borde sluta med detta och är ett skämt som ens kan ta betalt för det. Jag känner att jag lurar folk genom att vara så pass dålig just denna gång, att de kommer bli förvånade och besvikna.<br /><br /></span></p>Jag anser att det är en invecklad fråga gällande hur mycket man ska berätta om sig själv. Vad blir för utlämnande, vad blir för mycket? Man ska vara öppen för att hjälpa till att driva samhällssynen på sjukdomar och ohälsa framåt - men när blir det för mycket? När lämnar jag ut för mycket om mig själv? Jag vill vara öppen, men det ger mig också ångest. Egentligen vill jag nog inte att någon ska veta, för det är egentligen så jag är och har alltid varit. Jag har alltid varit väldigt bra på att dölja saker, men tillslut kommer man till sin bristningsgräns, och då går det bara inte längre. Utbrändhet bränner mer än bara nutid, dåtid. Den påverkar framtiden så starkt och så länge också. Jag blir aldrig den jag var, på gott och ont. Jag har lärt mig mycket om mig själv, men står också utan en utväg ur många av problemen. <br /><br />Ett av problemen är i alla fall att jag aldrig är nöjd med mig själv, och att jag också förstår varför. Varför skulle jag vara det när jag är en människa utan bra egenskaper? Allt som ändå kan anses som bra har också en dålig aspekt i sig. Jag förstår inte hur människor kan välja att vara med mig, eller hur människor kan tycka om mig. Jag undrar - vad finns det att tycka om? För mig har livet många fina aspekter, annars hade jag nog inte varit här idag. Men det är mycket som är tungrott och svårnavigerat. Jag vet inte hur man kommer vidare, och hur man slutar att eftersträva perfektionen som man aldrig kan uppnå, men som så många andra gång på gång verkar nå fram till.<p></p>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5657647844659161321.post-77462442748650371502021-05-20T22:53:00.004+02:002021-05-20T22:53:23.985+02:00Jag har ångest<p> Jag har ångest, som kryper i kroppen. Jag hade kunnat likna det vid en blomma som slår ut, sprider ut sina blad i kroppen. Utåt, utåt, och vidare. Men det är ingen blomma. Det är ett mörker. Som den farliga dimman man ibland ser i filmer, som målmedvetet fyller ut alla utrymmen som går. Hela kroppen. Men tillslut finns det inte längre plats. Dimman kramar åt runt hjärtat, letar efter vägar ut och trycker, trycker, trycker på inifrån. Min kropp är inte gjord för så här mycket dimma - det finns bara inte plats. Ändå håller jag, samtidigt som jag inte alls gör det.<br /><br />Det gör ont. Och det enda jag kan göra är att sitta med det inuti mig och känna hur hela jag, allt som är jag, bara kommer explodera. Eller gå sönder, bit för bit. Hur mycket onda känslor klarar en kropp? Hur mycket av det klarar en själ? Efter så många år så undrar jag fortfarande hur man är stark när det är det sista jag känner att jag klarar av. Fast det är ju det enda alternativet. Antingen är du stark, eller så får du sluta existera. Och det kan jag ju känna ibland, att jag kanske bara skulle sluta existera. Ångesten verkar aldrig ha något slut, oavsett hur mycket jag håller den stången. Oavsett om det går en längre tid där det verkligen är bra och minimalt med svåra känslor jämfört med hur det kan vara. Tillslut blir det svårt att motivera med att det blir bra - att det finns så mycket bra. För det gör det. Men oavsett så hamnar jag ju här igen. Och igen. Och igen. Igen, igen, igen, igen. Oavsett om jag har ett återfall med ätstörningen eller inte. Ångesten kommer alltid finnas där, den backar alltid upp.<br /><br />Jag vill inte. Jag vill inte lida mer, jag vill inte fyllas av känslor för stora att känna. Jag vill inte kvävas av mig själv. Jag är så ledsen och trött på detta. Varför kan jag inte bara få må bra, varför måste jag vara en av de evigt dömda ångestmänniskorna. Vad jag än gör verkar det aldrig vara nog. Vad jag än gör verkar jag vara dömd att dela min kropp med monster. Vad jag än gör så kvävs min själ och allt som är jag, och jag blir helt aldrig fri.<br /><br />Jag vill vara ensam i min kropp.</p>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5657647844659161321.post-30732333003834531602021-04-03T20:09:00.000+02:002021-04-03T20:09:08.090+02:00När allt bara ska vara bra<p> "Bara viljan att finnas kvar.. Jag vill leva lycklig, för att jag é ja.. Kunna vara stark och fri, se hur natten går mot dag".<br /><br />Musiken spelar fridfullt i huset, och solen är på nedgång. Utanför står två av mina bästa vänner och lagar mat, en av mina favoriträtter. De har glatt pratat om hur gott det ska bli, ingredienser som ska i och så vidare. Själv kryper det i kroppen på mig, jag mår illa och värmen har försvunnit ur kroppen. Det känns som att jag när som helst kommer att få en ångestattack. Jag stänger det inne, hör halvt om jag kan ansvara för brödet och säger att självklart kan jag det. Jag sitter kvar inomhus och redigerar en bild medans dem, glada i hågen drar på sig skorna och patrullerar ut till grillen. <br /><br />Jag känner hur ångesten kryper i kroppen och bävar inför middagen. Det känns som att explosionen är oundviklig, och jag vill verkligen inte. Jag orkar inte försöka planera hur jag ska försöka bete mig normalt medan det känns som att jag kvävs och ska kräkas på grund av all ångest. Varför, varför, varför? Varför är jag såhär, varför kan jag inte bara vara som alla andra? <br /><br />Ångestattacker är så jävla sämst. Jag vill inte behöva gå ifrån med någon halvluddig ursäkt. Jag vill inte behöva hantera och planera för att jag ska sitta med en ångestattack i över en timme. Varför ska jag behöva hantera detta, varför ska jag behöva dras med detta? Varför kan jag inte bara vara som alla andra..?</p>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5657647844659161321.post-24317481896858495642021-03-18T23:07:00.002+01:002021-03-18T23:07:07.664+01:00Problemet är..<p> ..att varje gång måste du ta tag i problemet och kämpa. Varje litet bakslag, varje litet felsteg. Det verkar som att när man hat gått med sjukdomen tillräckligt länge så ligger den alltid på lur, så nära till hands att vissa bakslag bara slukar dig direkt. En vecka och det krävs mer än en månad att komma tillbaka. Det är så värdelöst. Så jävla värdelöst. Det tar så mycket av mig. Att stoppa ett bakslag är inte bara att börja äta igen, utan varje måltid blir jobbig igen, det blir ångest och panikattacker av det. Att inte orka kämpa är ett steg tillbaka eftersom vi människor MÅSTE äta. Du kommer liksom inte undan det, eller ta en paus, för varje paus är ett eller flera steg bakåt igen. Vila är lika med underlag och en värre kamp nästa gång.<br /><br /></p>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5657647844659161321.post-3679169479096720132021-03-01T00:25:00.004+01:002021-03-01T08:48:10.205+01:00Dansa med mig<p> <span style="background-color: white; color: #050505; font-family: inherit; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;">"Dansa över vägen,</span></p><p><span style="background-color: white; color: #050505; font-family: inherit; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;">över ängen,</span></p><p><span style="background-color: white; color: #050505; font-family: inherit; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;">över dalen.</span></p><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="6imbu-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="6imbu-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="6imbu-0-0" style="font-family: inherit;">Jag vet så väl vad du söker, kära du,</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="71vus-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="71vus-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="71vus-0-0" style="font-family: inherit;">akta dina bara fötter nu.."</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="1in3l-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="1in3l-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="1in3l-0-0" style="font-family: inherit;"><br data-text="true" /></span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="ct3v-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="ct3v-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="ct3v-0-0" style="font-family: inherit;">Jag vet egentligen inte när viskningarna startade; jag tror att det är något som är svårt för de flesta att peka ut. Hon, den eller det bara smyger sig på, obemärkligt, tyst och lugnt. Sträcker ut en hand och erbjuder vänskap, lindring och stabilitet. Jag omsluts av omvårdnad och omtanke, och beger mig i den riktning som lindas in som något bra. Något som kommer att hjälpa mig, något som serveras som en lösning.</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="c7o0r-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="c7o0r-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="c7o0r-0-0" style="font-family: inherit;"><br data-text="true" /></span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="aecsk-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="aecsk-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="aecsk-0-0" style="font-family: inherit;">"Dansa in i natten,</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="9bbi7-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="9bbi7-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="9bbi7-0-0" style="font-family: inherit;">in i dimman,</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="1kr8q-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="1kr8q-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="1kr8q-0-0" style="font-family: inherit;">in i kylan.</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="ec906-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="ec906-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="ec906-0-0" style="font-family: inherit;">Lyssna nu noga på mig,</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="f0u9-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="f0u9-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="f0u9-0-0" style="font-family: inherit;">det är något jag vill visa dig.."</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="7t7t6-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="7t7t6-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="7t7t6-0-0" style="font-family: inherit;"><br data-text="true" /></span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="6rbfd-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="6rbfd-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="6rbfd-0-0" style="font-family: inherit;">Livet förändras långsamt, men det är inget som jag själv överhuvudtaget är medveten om. Jag lär mig restriktioner, restriktioner och restriktioner. Jag lär mig att lägga om mitt liv, lägga mitt fokus på något som jag kan styra över och påverka. Plötsligt känns livet lite enklare och ljusare. Gladare. Dagarna upptas av att plugga, pusha sig själv, tänka på mat och vikt. Må dåligt - fast det hade jag ju inte gjort om jag hade någon som helst form av självbehärskning. Om jag var en bra person, om jag var duktig på något. Om jag inte var så värdelös, äcklig och ful. Om jag inte var så ovärdig. Om jag bara hade något bra i mig, så hade jag inte mått så dåligt.</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="ajlg-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="ajlg-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="ajlg-0-0" style="font-family: inherit;"><br data-text="true" /></span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="7bdqv-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="7bdqv-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="7bdqv-0-0" style="font-family: inherit;">Tiden går ut på något annat också - dölja vad som händer. Fast själv är jag inte medveten om det, men Det säger åt mig att dölja vad som händer. Tänk på kläder, ha koll på vad som finns, lägg fram så det ser ut som du ätit, när du äter så se till att andra ser det. </span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="btg2c-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="btg2c-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="btg2c-0-0" style="font-family: inherit;"><br data-text="true" /></span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="63s5p-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="63s5p-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="63s5p-0-0" style="font-family: inherit;">"Dansa genom skogen,</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="6v1lt-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="6v1lt-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="6v1lt-0-0" style="font-family: inherit;">genom dungen,</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="f217f-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="f217f-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="f217f-0-0" style="font-family: inherit;">genom snåren.</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="3hebj-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="3hebj-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="3hebj-0-0" style="font-family: inherit;">Glöm din ängslan och din tvivel,</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="d8a6c-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="d8a6c-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="d8a6c-0-0" style="font-family: inherit;">jag vill bara hjälpa dig."</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="2ssua-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="2ssua-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="2ssua-0-0" style="font-family: inherit;"><br data-text="true" /></span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="bf297-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="bf297-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="bf297-0-0" style="font-family: inherit;">Ångesten sliter sönder mig inuti. Ska det vara såhär? Kan jag kanske ha en..? Nej, det är helt omöjligt - hur kan du ens tänka det, så som du ser ut? Snacka om noll självinsikt. Så äcklig, du är du fruktansvärt äcklig och värdelös. Rösten är kall, föraktfull. Det kan höra allt jag tänker, se mig för den jag är. Det vet vem jag är, på riktigt; Det ser precis allt som jag själv ser. Hur dålig jag är, hur värdelös jag är. Vilken misslyckad, äcklig, dum, ful, dålig person jag är. Hur precis allt är fel med mig.</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="7v77r-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="7v77r-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="7v77r-0-0" style="font-family: inherit;"><br data-text="true" /></span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="93ocb-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="93ocb-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="93ocb-0-0" style="font-family: inherit;">Vi fortsätter hand i hand, framåt, vidare. För alltid tillsammans.</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="8flu8-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="8flu8-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="8flu8-0-0" style="font-family: inherit;"><br data-text="true" /></span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="fqvvd-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="fqvvd-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="fqvvd-0-0" style="font-family: inherit;">"Låt dig inte bli förledd,</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="1raqs-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="1raqs-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="1raqs-0-0" style="font-family: inherit;">av de tvivlande rösterna inom dig.</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="3560h-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="3560h-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="3560h-0-0" style="font-family: inherit;">Ta ett steg,</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="8475j-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="8475j-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="8475j-0-0" style="font-family: inherit;">steg för steg,</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="b64li-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="b64li-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="b64li-0-0" style="font-family: inherit;">allt närmre mig."</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="fbmf5-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="fbmf5-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="fbmf5-0-0" style="font-family: inherit;"><br data-text="true" /></span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="896ek-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="896ek-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="896ek-0-0" style="font-family: inherit;">Skärmen lyser starkt i mörkret. Klockan tickar på. Natten sluter sig tätt omkring mig, och hundarna snusar sött tätt, tätt intill. Värmer upp min iskalla kropp som aldrig riktigt verkar vilja bli varm. Google. Ätstörning. Det kan inte stämma.. Jag kan inte ha det, som är så tjock. Eller..? Kan jag ha det? Det trycker på, och jag barrikaderar mig mot stormen som byggs upp utanför muren. Kroppen är delad, den tillhör inte längre mig. Men, kan det vara så? Står allt verkligen rätt till? Mycket stämmer ju in på anor..</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="22c6u-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="22c6u-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="22c6u-0-0" style="font-family: inherit;">NEJ. Allt raserar, och den lilla biten av mig är borta. </span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="b7jjv-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="b7jjv-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="b7jjv-0-0" style="font-family: inherit;">Vad är det för fel på dig din äckliga idiot?! Du kommer bara med undanflykter, tror att det är synd om dig. Det är bara du som inte klarar av livet och hittar på en massa skit som ursäkter.</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="fhe4-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="fhe4-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="fhe4-0-0" style="font-family: inherit;"><br data-text="true" /></span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="1pbca-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="1pbca-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="1pbca-0-0" style="font-family: inherit;">Det är sant. Jag är dålig, jag är misslyckad. Jag är äcklig, ful, inkompetent och helt värdelös. Definitionen av misslyckad heter Felicia.</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="a4bij-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="a4bij-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="a4bij-0-0" style="font-family: inherit;"><br data-text="true" /></span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="3u3s4-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="3u3s4-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="3u3s4-0-0" style="font-family: inherit;">"Dansa,</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="5nvn-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="5nvn-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="5nvn-0-0" style="font-family: inherit;">ja, dansa</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="60lfi-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="60lfi-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="60lfi-0-0" style="font-family: inherit;">över sten för mig,</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="eveid-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="eveid-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="eveid-0-0" style="font-family: inherit;">över taggar,</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="bs72c-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="bs72c-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="bs72c-0-0" style="font-family: inherit;">över is.</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="1260c-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="1260c-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="1260c-0-0" style="font-family: inherit;">Tag min hjälp som en sköld runt dig,</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="clkeu-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="clkeu-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="clkeu-0-0" style="font-family: inherit;">och dansa genom eld för mig."</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="8okt9-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="8okt9-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="8okt9-0-0" style="font-family: inherit;"><br data-text="true" /></span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="634f1-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="634f1-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="634f1-0-0" style="font-family: inherit;">Sömnlösa nätter. Två timmar här, tre timmar där, per natt. Upp med gryningssolen och springer med hundarna. Till skolan, plugga. Non-stop plugg. Allt förutom högsta betyg är ett enormt misslyckande. När betygen kommer vill jag spola ner dem i toaletten medan jag får beröm. Jag skäms, vill bara vara ensam och gråta. Det skrockar och bekräftar tyst vad jag redan vet. </span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="3masf-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="3masf-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="3masf-0-0" style="font-family: inherit;"><br data-text="true" /></span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="3s0cv-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="3s0cv-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="3s0cv-0-0" style="font-family: inherit;">"Men gå försiktigt, kära du,</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="18lgm-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="18lgm-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="18lgm-0-0" style="font-family: inherit;">så du inte faller för knepen att förleda dig.</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="3m188-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="3m188-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="3m188-0-0" style="font-family: inherit;">Snubbla inte på dina käras ord,</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="bcumh-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="bcumh-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="bcumh-0-0" style="font-family: inherit;">utan slut dig tätt till mig."</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="7vi4j-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="7vi4j-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="7vi4j-0-0" style="font-family: inherit;"><br data-text="true" /></span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="c7t2s-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="c7t2s-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="c7t2s-0-0" style="font-family: inherit;">Läkarbesök, mamma är orolig. Jag får gå iväg för prover medan någon vill prata med mamma. År efter får jag veta att sjukvården ifrågasatte mamma, pekpinnade att om hon inte pressade sin dotter så mycket så skulle hon må bättre. Tester som senare lästes av läkare som upprört berättade att allt visade på grov undernäring ignorerades. Fokus lades på sköldkörteln som hade dåliga värden och magkatarren. Det hånlog - och jag fick det än mer bekräftat att jag inte alls var sjuk. De som ifrågasatte hade fel. Fel, fel, fel. Men det visste vi ju redan. </span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="1jqd9-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="1jqd9-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="1jqd9-0-0" style="font-family: inherit;"><br data-text="true" /></span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="5koo1-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="5koo1-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="5koo1-0-0" style="font-family: inherit;">"Och dansa,</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="brjrl-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="brjrl-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="brjrl-0-0" style="font-family: inherit;">som älvorna i dimman,</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="ear20-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="ear20-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="ear20-0-0" style="font-family: inherit;">som näcken vid en sjö.</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="2h06e-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="2h06e-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="2h06e-0-0" style="font-family: inherit;">Tårar blir till is en dag,</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="50gn7-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="50gn7-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="50gn7-0-0" style="font-family: inherit;">så dansa snabbt till mig."</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="76mlo-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="76mlo-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="76mlo-0-0" style="font-family: inherit;"><br data-text="true" /></span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="fkqt2-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="fkqt2-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="fkqt2-0-0" style="font-family: inherit;">Känslor är ganska värdelöst. Det leder ingen vart, och det är enbart tecken på att du inte har någon självkontroll. Att gråta var helt meningslöst. Att bli arg var totalt förbjudet. Självkontroll var ett genomgående tema som genomsyrades i allt. Det erbjöd snällt sin hjälp.</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="3bpnq-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="3bpnq-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="3bpnq-0-0" style="font-family: inherit;"><br data-text="true" /></span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="2vjo6-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="2vjo6-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="2vjo6-0-0" style="font-family: inherit;">"Låt ingen se mig,</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="6rb00-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="6rb00-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="6rb00-0-0" style="font-family: inherit;">du vet att de bara skulle hindra oss,</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="d6is7-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="d6is7-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="d6is7-0-0" style="font-family: inherit;">så lyssna,</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="eurcg-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="eurcg-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="eurcg-0-0" style="font-family: inherit;">lyssna bara till mig.</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="elb9p-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="elb9p-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="elb9p-0-0" style="font-family: inherit;"><br data-text="true" /></span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="aosm1-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="aosm1-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="aosm1-0-0" style="font-family: inherit;">Men skynda dig min vän,</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="9um9n-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="9um9n-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="9um9n-0-0" style="font-family: inherit;">glöm bort din övergivna sorg.</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="eua8r-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="eua8r-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="eua8r-0-0" style="font-family: inherit;">Ingen vill se mig förtära dig,</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="aeutd-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="aeutd-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="aeutd-0-0" style="font-family: inherit;">se oss två som en,</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="eu5pf-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="eu5pf-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="eu5pf-0-0" style="font-family: inherit;">så skynda bort med mig."</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="arq0d-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="arq0d-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="arq0d-0-0" style="font-family: inherit;"><br data-text="true" /></span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="clmth-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="clmth-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="clmth-0-0" style="font-family: inherit;">Dunk, dunk, dunk. Kommer jag vakna imorgon? Jag vet inte. Hjärtat rusar. Vill jag vakna upp imorgon?</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="buda6-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="buda6-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="buda6-0-0" style="font-family: inherit;"><br data-text="true" /></span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="5hhvu-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="5hhvu-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="5hhvu-0-0" style="font-family: inherit;">Ibland forslade rädslan genom kroppen, och ibland likgiltigheten. Det övervakade minsta reaktion. Jag vet inte vad som var jag längre. Vart jag var, eller kunde hittas. Någon glimt här och där av tvivel slukades snabbt och bestraffades hårt.</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="18frs-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="18frs-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="18frs-0-0" style="font-family: inherit;"><br data-text="true" /></span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="66rdv-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="66rdv-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="66rdv-0-0" style="font-family: inherit;">"Dansa nu närmre,</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="2hqga-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="2hqga-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="2hqga-0-0" style="font-family: inherit;">tig som jag bestämt.</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="elmn3-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="elmn3-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="elmn3-0-0" style="font-family: inherit;">Ta ett sista svävande steg mot mig,</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="bv692-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="bv692-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="bv692-0-0" style="font-family: inherit;">och göm mig djupt i dig."</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="7e2lo-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="7e2lo-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="7e2lo-0-0" style="font-family: inherit;"><br data-text="true" /></span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="eakjh-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="eakjh-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="eakjh-0-0" style="font-family: inherit;">Jag får ingen luft. Hjärtat rusar. Någonstans vet jag att jag inte kommer dö, men det känns precis så, och jag tänker att jag kommer kvävas. Jag får svårt att se, kroppen pirrar och gör ont. Jag hyperventilerar, försöker dra in allt syre jag kan. Eller, kroppen tar över och försöker dra in allt syre den kan. Jag är fångad i paniken och smärtan. Allt känns, och ingenting känns. Det gör så otroligt ont i mig, i allt som är jag. Jag vill inte, jag klarar inte det här en gång till. Jag vill inte. </span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="97dbp-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="97dbp-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="97dbp-0-0" style="font-family: inherit;">Kruxet är att du kan inte pausa en panikattack. Du måste stå ut. 10 minuter, 20, 30, 40, 50. Det gör så ont.</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="8saur-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="8saur-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="8saur-0-0" style="font-family: inherit;"><br data-text="true" /></span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="epo1d-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="epo1d-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="epo1d-0-0" style="font-family: inherit;">"Dansa en sista gång som dig, min vän,</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="71la-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="71la-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="71la-0-0" style="font-family: inherit;">en sista kuvad dans.</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="9pedm-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="9pedm-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="9pedm-0-0" style="font-family: inherit;">Ingen annan kan se oss,</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="5bvd9-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="5bvd9-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="5bvd9-0-0" style="font-family: inherit;">så dansa tyst som</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="v0e3-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="v0e3-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="v0e3-0-0" style="font-family: inherit;">Mig."</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="58fi1-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="58fi1-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="58fi1-0-0" style="font-family: inherit;"><br data-text="true" /></span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="6mmmr-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="6mmmr-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="6mmmr-0-0" style="font-family: inherit;">Jag kan inte resa mig upp. Toalettgolvet är kallt mot min kropp, jag är kall ändå in till skelettet. Någonstans hör jag den lilla snosande nosen i dörröppningen. Hör försvinnande små hundtassar. Minns inte så mycket mer. Det gör ont att vara i den här kroppen, det är för trångt att vara två. </span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="c2ntb-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="c2ntb-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="c2ntb-0-0" style="font-family: inherit;"><br data-text="true" /></span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="cd9lu-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="cd9lu-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="cd9lu-0-0" style="font-family: inherit;">Paniken kastar sig likt ett lejon över mig. Jag klarar inte av det här igen, jag är livrädd för hur ont det gör att befinna sig i det här. Jag kramar karmen hårt, känner kylan mot min hud. Vinden blåser in på mig. Är det tillräckligt högt? Jag gör ingenting halvhjärtat.</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="c56i6-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="c56i6-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="c56i6-0-0" style="font-family: inherit;">"Gör det bara, din patetiska idiot. Ingen kommer sakna dig. Du behövs inte". Jag blundar, tänker på att någon kommer behöva hitta mig. Tänker på det som är viktigt för mig. Känner hur kroppen skakar, hyperventilerar. Känner hur jag slukas av allt det där som är alldeles för stort för min kropp att känna, hur jag rivs isär. Jag har klarat det så många gånger; jag klarar det inte. Det går. </span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="l792-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="l792-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="l792-0-0" style="font-family: inherit;"><br data-text="true" /></span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="dmne9-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="dmne9-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="dmne9-0-0" style="font-family: inherit;">Jag kan inte gå ut, det ger inte med sig. Jag har suttit här 30 minuter. Jag missar min lektion. Jag reser mig upp, står med dörren på handtaget. Kroppen skriker av panik. Jag sjunker ned i ett hörn, känner den kalla väggen mot mig. Försöker andas, och skriver tillslut till en kompis. Blir hämtad med gymnasiets skolsyster, hyperventilerar och uppfattar några skrämda blickar i korridoren. Jag kan inte ens skämmas, även om jag efteråt vill dö.</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="347pi-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="347pi-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="347pi-0-0" style="font-family: inherit;"><br data-text="true" /></span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="ed5gj-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="ed5gj-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="ed5gj-0-0" style="font-family: inherit;">Jag har haft svårt att andas i tre dagar när jag säger till mamma. Jag har väldigt svårt att få luft. Jag uttrycker det inte så, men efter ett mindre förhör framgår detaljerna och vi åker till vårdcentralen. Tanterna i receptionen ser skeptiskt på mig och den som tar hand om mig tycker att nog överdriver du väl lite, lilla vän. Hjärtkollen visar tvärtom, så resten av kvällen spenderas med gasmask och hjärtkoll. </span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="dbhgo-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="dbhgo-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="dbhgo-0-0" style="font-family: inherit;"><br data-text="true" /></span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="keus-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="keus-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="keus-0-0" style="font-family: inherit;">Om du inte berättar det, så kommer jag berätta det. Du ska gå på det där mötet, de skulle aldrig ringa så snabbt om det inte var något fel. Min vän ser mig i ögonen och lämnar av mig med orden ringandes i mina öron. Det säger inte så mycket. Stormen varade hela natten efter att jag skrivit till Capio. När jag slet till mig de där minutrarna av tvivel, höll upp barrikaden och skickade iväg det tveksamma mailet.</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="85n6o-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="85n6o-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="85n6o-0-0" style="font-family: inherit;">På kvällen berättar jag att Capio vill att jag ska komma omgående på ett möte. Även om jag inte tror på det själv längre, att jag har en ätstörning, så är det ju som mamma misstänkt, men som läkarna avfärdat. Men det är inte jag alls medveten om längre.</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="40ovh-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="40ovh-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="40ovh-0-0" style="font-family: inherit;"><br data-text="true" /></span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="1seco-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="1seco-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="1seco-0-0" style="font-family: inherit;">Nyfikna blickar möter mig, och jag förfäras över hur sjukliga dessa människor som betraktar mig är. Jag är helt fel ute. Det här är ett enormt missförstånd. Läkaren och alla andra tycker annorlunda. Hon går igenom tester och pekar ut hur allt visar på en allvarlig undernäring. Berättar hur det hänger ihop med alldeles för låg kroppstemp och allt annat. Jag känner mig skeptisk. Det skriker på mig, bankar hål i huvudet inifrån. Jag försöker förklara att det bara var något konstigt jag fick för mig..</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="9li4h-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="9li4h-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="9li4h-0-0" style="font-family: inherit;">Läkaren hotar subtilt med tvångsvård. Jag kapitulerar. Argumenterar för den öppna vården, varje dag. Jag kan inte bli inlåst, måste träffa hundarna. Jobbet i USA avbokas.</span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="1ek9r-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="1ek9r-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="1ek9r-0-0" style="font-family: inherit;"><br data-text="true" /></span></div></div><div data-block="true" data-editor="2s69f" data-offset-key="d8160-0-0" style="background-color: white; color: #050505; font-family: "Segoe UI Historic", "Segoe UI", Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 15px; white-space: pre-wrap;"><div class="_1mf _1mj" data-offset-key="d8160-0-0" style="direction: ltr; font-family: inherit; position: relative;"><span data-offset-key="d8160-0-0" style="font-family: inherit;">Vad som hände sen var helvetet på jorden. För att bli av med en ätstörning så krävs allt och lite till. Det hade funnits med mig ungefär sex år och var inte villig att ge sig. Alla dessa Det, anorexiamonster, är extrema jävlar som inte vill ge sig av. Behandlingar är så värt det, men man kan aldrig förstå hur fruktansvärt tufft det är om man inte gjort det själv - och knappt då ens. När man befinner sig i det där och känner att alla vill ha något utav en, som man inte kan eller orkar ge. Att alla är emot en, pushar en mot något som man inte klarar av. Varje dag är en kamp, varje måltid. Sex gånger om dagen. Det är att vara stark när man är som svagast, men det finns inte tid eller möjlighet för det. Skippar du måltider göder du monstret, och det blir så mycket svårare nästa gång. Varje svagt tillfälle får du ta igen hundra gånger om. Ett steg fram, hundra steg bak.
Men så värt det. Nu, i efterhand.
Tack för att du kämpade.
Det har funnits för länge hos mig, och har slagit sig till ro. När livet känns jobbigt eller svårt sår Det tankar i mig och försöker göra mig till ett vi. Dets långa, krokiga fingrar lindar sig successivt runt mig tills jag inte kan andas ordentligt och märker det. Det går fort, och ibland hinner Det sno sig in i min hjärna och kampen börjar om. Även om det inte hinner synas. Det, anorexian, kommer nog alltid att vara en del av mig som inte vill ge sig av. Vi slåss till och från, och jag hoppas att jag alltid går vinnande ur det.</span></div></div>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5657647844659161321.post-55730138884124838552021-02-08T16:53:00.000+01:002021-02-08T16:53:43.861+01:00Att se kontrollen i vitögat<p> Om det är något som en ätstörning medför så är det väl ändå den där känslan av kontroll som infinner sig när man har en rak linje att följa, och när man klarar av det mål man satt upp. När vågen visar på minus, när man skippar det där målet eller tar den där extra promenaden. Då har man kontroll. Då har jag kontroll. Då har monstret kontroll. För jag, jag har väl egentligen ingen kontroll?<br /><br />När jag insåg det här, att jag faktiskt inte har kontroll, och att jag bara kommer vara medveten om det ett tag, fick jag panik. Det har hänt mer än en gång, och det är så fruktansvärt läskigt. Det är skrämmande att veta att något inuti dig driver dig mot sjukdom, och mot döden. Och om du inte fattar det, om du inte trycker in det i din hjärna, så kommer du tillslut att förstöra ditt liv och dö. Eller få leva med omfattande skador resten av ditt liv. Att stå med maten i handen, eller kylskåpsdörren öppen och inte kunna ta fram något att äta och då verkligen förstå att "fuck, jag har ingen kontroll, det här är så mycket värre än vad jag insett", då vet du också att det enda som finns att göra är att utkämpa kampen igen.<br /><br />Kampen blir dock lättare. Kanske inte varje gång, eller vid varje bakslag, men den blir oftast lättare. Särskilt när det inte hunnit gå lika långt, eller lika lång tid. <br /><br />Jag minns ett särskilt bakslag när jag plötsligt fick hela kroppen tillbaka och förstod hur långt det faktiskt gått, och hur lite kontroll jag faktiskt hade. Det var hemskt, och allt som var jag slukades av sorg. Jag kände bara att jag inte orkade mer, att jag inte ville gå igenom detta igen. Jag ville bara bli lämnad ifred och slippa monstret, pesten, demonen inuti mig. Jag var så rädd och ledsen, och så förstörd över att jag visste att snart skulle insikten släppa och då skulle jag tappa all kontroll igen. Men jag skulle tro att jag hade den. Och kruxet i kråksången är att du kommer aldrig undan; jag kommer aldrig undan. Problemet kan inte läggas på vänt, och det går inte att skjuta framför sig. Eller jo, går gör det ju, men desto längre tiden går desto värre blir det. Som fånge i den här sjukdomen så tvingas du att kämpa, kämpa för ditt liv. Jag har aldrig genomgått något värre än att försöka bli frisk.<br /><br />Det är ett svårförklarat fenomen, och jag tror att det är väldigt svårt att förstå. Det som jag kan likna det med är att vara fångad i sin egen kropp, i sitt eget sinne och sina tankar. Någon annan håller dig i ett järngrepp och det är otroligt svårt att slita sig fri. Och problemet är att även om du gör det, så sitter din förövare inuti dig, i ditt huvud. Din hjärna vänder sig mot sig själv och svälter successivt ihjäl dig. Du kan aldrig veta vart du själv står någonstans, och det är en av aspekterna som gör det så svårarbetat. <br /><br />De människor som står mig nära och som har hjälpt mig genom sjukdomen och olika återfall uttrycker alla i någon form att det dyker upp två personligheter, vilket egentligen är ett lite vagt uttryck för vad som faktiskt händer. De säger att det är som att prata med två olika personer, eftersom att jag mitt i samtalet kan börja vända åt det ena eller andra hållet. Jag har själv minnen av vissa av gångerna, eller i alla fall fragment. Jag kan vara medveten om problemet och prata om det, för att sedan switcha om och då i princip helt ändra mitt synsätt. Från att jag förstår att jag är sjuk eller har ett återfall, till att "ni oroar er i onödan, jag är inte sjuk, jag har inte ett återfall, bla bla bla". <br /><br />Eftersom att jag, den riktiga jag, ser på saker gällande sjukdomen på ett helt annat sätt så vet jag att det i vissa samtal blivit väldigt tydligt när jag switchar om, vilket flertalet av gångerna också har lett till att den jag pratar med blir upprörd - vilket jag kan förstå från där jag nu står idag. Det är nog både obehagligt och läskigt att se hur en person kan tänka rationellt till att helt bytas ut och ändra sitt tankesätt under bara några minuter. Detta är inte något som jag gör gällande något annat, utan just under vissa tillfällen under ett sjukdomsförlopp. Ibland har jag inte ens varit där då jag kan tänka rationellt kring det, eller ens diskutera det utifrån mitt riktiga tankesätt.<br /><br />Om man då tänker sig in i den lilla människan som sitter fångad i sig själv, och vid korta tillfällen faktiskt blir medveten om detta, så kanske det går att förstå rädslan som greppar en när man väl förstår vad som händer. När man förstår att man blir driven till stupkanten, och när man förstår att man står där och dinglar över branten. När man så gärna bara vill vara frisk, när man är så trött på sjukdomen och att vara fångad i själv. Och när man förstår att man självmant dansar med djävulen mot sin egen undergång. Då är man en mycket, mycket liten och rädd människa. </p>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5657647844659161321.post-53561034767960828702020-10-16T22:29:00.002+02:002020-10-16T22:38:43.903+02:00När hela kroppen exploderar och en bit av själen dör<p> Jag känner hur det kommer krypande, och jag vet vad som är på väg att hända. Eller, rättare sagt, så tror jag att jag vet vad som ska hända. Kroppen känner igen signalerna direkt, och rädslan för paniken och ångesten drar mig bara närmre explosionen. Jag kn bara tänka att jag inte orkar, att jag inte klarar av detta igen. Jag försöker febrilt att fokusera på att andas långa andetag, samtidigt som jag i panik letar efter en utväg. En utväg som jag vet inte existerar när det har gått såhär långt. <br /><br />Runtom mig trycker mörkret. Det är tyst och stilla i rummet och i övriga huset. Jag vet att det är lite ljud och rörelse nedifrån, men jag har kommit så pass långt i panikattacken att jag inte längre kan höra de lugnande ljuden som visar på ett bebott hem. Jag känner mig ensammast i världen, och jag håller ett krampaktigt tag runt det kalla fönsterbläcket. Känner att det enda jag vill göra är att hoppa ut genom fönstret så jag slutar känna, slipper vara i den här kroppen, med alla de här känslorna som är alldeles för stora för mitt jordliga skal. Känslan går inte att beskriva, och efteråt kan jag aldrig förstå hur jag klarar av dessa attacker när de är som värst. Ändå kommer jag alltid levande ur dem.<br /><br />Att ta klivet ut genom fönstret är dock inte ett alternativ, och det har det aldrig varit. Tack och lov. Jag vill leva, och jag försöker alltid tänka på det, och på allt fint som finns omkring mig. Jag försöker tänka att tillslut så tar det här slut, och då blir det lugnt och stilla, och jag har klarat mig ännu en gång. Jag vill leva. Jag har mycket att leva för. Ingen människa ska behöva hitta ett skal av mig. Jag ska bara stå ut, och så kommer det att ta slut. Så småningom. Jag ska bara ta mig genom helvetet och tillbaka igen.</p><p>Andningen blir sämre och sämre, och paniken ökar. Jag känner hur hjärtat dunkar. Dunk-dunk, hårda slag. Det känns som att jag ska kvävas. Jag får ingen luft. Kroppen hyperventilerar, och fortsätter, och fortsätter, och fortsätter. Nej, nej, nej, det här är mycket värre än vanligt. Allt som är jag skriker i panik, men ändå rör jag inte en fena. <br /><br />Tillslut sjunker jag ned och trycker in mig i ett hörn i det mörka rummet. Jag slutar alltid i ett hörn när jag får panik- och/eller ångestattacker. Någonstans hjälper trycket mot kroppen, eftersom att jag alltid dras till dessa kalla hörn. Jag försöker andas, försöker att ta det lugnt, men det går inte. Ingenting går och det blir bara värre och värre. Kroppen börjar göra väldigt ont, det pirrar i händer och i tandköttet och jag börjar känna hur yrseln slår till. De säger att man inte kan svimma av en ångestattack, och vad vet jag, än så länge har det inte hänt. Jag har bara ramlat ihop någon gång, men för det mesta sitter jag redan ned när det går såhär långt.<br /><br />Jag vet inte när hon kommer, men någon gång under den här attacken så kommer iallafall min bästa vän in i rummet. Hon pratar med mig och sätter sig ned vid mig. Tar min händer och försöker få mig att släppa efter lite. Jag känner att hon rör vid mig, och mitt i allt det hemska känns det en gnutta bättre. Trots allt så är det en form av trygghet och lättnad att ha någon där, även om jag skäms över att jag är såhär. Att jag tar tid från andra, ställer till besvär och inte kan skärpa till mig. Att jag inte kan må bra, eller någorlunda bra iallafall. Att jag sitter här i ett hörn, i ett mörkt rum, och bara vill försvinna.</p><p>Attacken fortsätter att eskalera och tillslut låser kroppen sig. Det har hänt förut, som följd av att jag spänner mig något enormt. Det gör fruktansvärt ont och förhöjer paniken, om möjligt, till tusen. Jag kan inte öppna händerna eller veckla ut fötterna eftersom att jag spänt dem för länge och för hårt. Mitt i allt det här, helt plötsligt, så blir det dimmigt. Sekunden efter så kan jag inte se. <br /><br />Tiden går och tillslut så släpper det. Jag känner mig som en urvriden socka och kan knappt stå upp. Jag måste få hjälp upp från golvet. Jag gör mig iordning och snubblar i säng. Jag är helt tom, och känner absolut ingenting. Det är en väldigt speciell känsla det där, när allt är så kaotiskt att du inte kan känna någonting alls. Jag är helt utmattad och somnar snabbt. Morgonen därpå vaknar jag med sprängande huvudvärk och en stark oro för att detta ska hända igen.<br /><br />Såhär i efterhand är det alltid svårt att återberätta allting, eftersom att man helt tappar tidsuppfattningen och det blir svårt att komma ihåg vissa saker. Jag minns hur hemskt det känns, men mycket av händelsen försvinner också, speciellt detaljer. Jag vet dock att jag gnisslade tänder väldigt mycket, vilket jag gör ibland när jag får starkare ångestattacker. Jag är en sådan som kan hyperventilera som en tok för att helt plötsligt bara sluta andas. Allt blir helt stilla för ett tag, tills kroppen kastar sig ut i hyperventilerande igen. <br /><br />Min underbara vän satt med mig länge; jag tror att det höll på i ungefär en fyrtio minuter till en timme. Tyvärr är mina ångestattacker ofta ganska så långa. När det är som värst och jag spänner mig så blir det så att naglarna trycks in i händerna på mig, och ibland börjar jag "klia" mig på armarna (när det är som värst). Dagen efter ser det väldigt illa ut, då jag river upp armarna och får sår på händerna, något som jag i princip är helt omedveten och också helt obrydd om när det blir såhär illa. Dock så är det här något som jag skäms otroligt mycket över. Jag känner mig okontrollerad och tänker att de få som får veta det här måste tycka att jag är helt dum i huvudet. Jag ber alltid om ursäkt efteråt. För att jag inte kan kontrollera mig, och för att jag tar andras tid. Min vän gav mig en kram och berättade att det var hemskt att se hur dåligt jag mådde. Hon sa att hon hade gråtit, och att det absolut inte var något jag skulle skämmas för eller be om ursäkt om. <br /><br />Jag önskar att jag kunde förklara känslan, men det går inte. Den är för hemsk. Till och med kroppen får panik efter en sådan omgång, när man väl känner att det kommer krypandes nästa gång. Det är så otroligt påfrestande både psykiskt och fysiskt. Man blir skadad, maktlös och helt utan kontroll. Man blir en väldigt liten människa som är otroligt utlämnad och ensam. Vissa går bananas, vilket jag aldrig gjort. Jag blir inåtvänd, stilla och det är som att jag försöker dra ihop hela kroppen för att undkomma det onda och svåra. Men det går inte. Paniken i kroppen räcker dock för att riva ett helt hus, men istället vänds det mot mig själv. Jag hoppas att jag aldrig ska hamna där igen. Det är jobbigt att skriva om, och gör mig ledsen. För någon som aldrig kommit dit är det omöjligt att förstå till fullo, tyvärr. Det är hemskt. Hemskt, hemskt, hemskt. Ingen borde utsättas för det.</p><p><br /></p><p><br /></p>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5657647844659161321.post-21541916209607457032020-10-16T21:51:00.007+02:002020-10-16T21:51:32.072+02:00Missbruk<p> När man väl börjar fundera på det så finns det mycket likheter mellan en ätstörning och missbruk. Även fast jag är mer eller mindre frisk så kommer det moments när jag verkligen, verkligen saknar att vara smal. Det är väldigt svårt att förklara, men man längtar tillbaka med hela sitt väsen. Tyvärr. Det händer inte så ofta, men det händer. Det är en märklig känsla som är otroligt stark, och man får bara stå ut, fortsätta som alltid och vänta ut den.</p>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5657647844659161321.post-12997146689953589712019-11-13T11:38:00.001+01:002019-11-13T11:38:07.675+01:00Old Habits Die HardOld Habits Die Hard<br />
” - <span style="-webkit-tap-highlight-color: rgba(0, 0, 0, 0); background-color: white; caret-color: rgb(60, 64, 67); color: #3c4043; font-family: Roboto, HelveticaNeue, Arial, sans-serif; font-size: 14px;">used to </span><b style="-webkit-tap-highlight-color: rgba(0, 0, 0, 0); caret-color: rgb(60, 64, 67); color: #3c4043; font-family: Roboto, HelveticaNeue, Arial, sans-serif; font-size: 14px;">say</b><span style="-webkit-tap-highlight-color: rgba(0, 0, 0, 0); background-color: white; caret-color: rgb(60, 64, 67); color: #3c4043; font-family: Roboto, HelveticaNeue, Arial, sans-serif; font-size: 14px;"> it is </span><b style="-webkit-tap-highlight-color: rgba(0, 0, 0, 0); caret-color: rgb(60, 64, 67); color: #3c4043; font-family: Roboto, HelveticaNeue, Arial, sans-serif; font-size: 14px;">hard</b><span style="-webkit-tap-highlight-color: rgba(0, 0, 0, 0); background-color: white; caret-color: rgb(60, 64, 67); color: #3c4043; font-family: Roboto, HelveticaNeue, Arial, sans-serif; font-size: 14px;"> to stop doing things that one has been doing for a long time I just can't seem to give up smoking. </span><b style="-webkit-tap-highlight-color: rgba(0, 0, 0, 0); caret-color: rgb(60, 64, 67); color: #3c4043; font-family: Roboto, HelveticaNeue, Arial, sans-serif; font-size: 14px;">Old habits die hard”.</b><br />
<b style="-webkit-tap-highlight-color: rgba(0, 0, 0, 0); caret-color: rgb(60, 64, 67); color: #3c4043; font-family: Roboto, HelveticaNeue, Arial, sans-serif; font-size: 14px;"><br /></b>
<b style="-webkit-tap-highlight-color: rgba(0, 0, 0, 0); caret-color: rgb(60, 64, 67); color: #3c4043; font-family: Roboto, HelveticaNeue, Arial, sans-serif; font-size: 14px;"><br /></b>
Det är konstigt, och skrämmande, hur lätt det är att gå in i gamla mönster när man väl gör det. Men jag antar att det är som med allt annat; när hjärnan väl skapat mönster finns de mer eller mindre alltid kvar. Som upptrampade stigar som bara glömts bort för några månader. När man väl återvänder är det bara att sopa bort löven och trampa vidare. Märkligt. Och för varje gång jag faller tillbaka till den där mörka stigen, om så för bara några dagar, blir jag numer rädd när jag väl kommer ut i gläntan. Rädd för att fortsätta på stigen i mörkret. Så jag springer för livet på den ljusa istället. Om jag kan. Annars släpar jag mig fram. Och så tänker jag att tänk om det nästa gång bara finns en stig. Den mörka. Och att den slutar vid ett slukande stup som jag helt sonika hoppar ned i.<br />
<br />
Jag vill inte förstöra för andra som kanske är sjuka. Frisk blir man och jag har både hört om och träffat många, många som blivit helt friska. Jag är också helt frisk majoriteten av tiden. Jag är frisk. Och sen är jag inte det. Som en lampknapp. Ätstörningen klickar på ljuset och förr eller senare trycker jag av det. Av. På. Av. På. Frisk. Inte frisk. Frisk. Något mellanting. Frisk.<br />
Död?<br />
<br />
Det är någonting alla med sjukdomen behöver förstå. Oavsett om man själv är drabbad eller anhörig. Du kan dö. Anorexia är en av de farligaste formerna av psykisk ohälsa, och därför är det så SJUKT viktigt att bli frisk och inte bara något halvdant. Är du i ett mellanting så kommer du förr eller senare stå på den där stigen och bara fortsätta in i mörkret efter en röst som enbart vill dig illa. En röst som enbart talar för att tortera och slutligen ta livet av dig.<br />
<br />
Men som sagt, old habits die hard. Det verkar som att ätstörningen mer eller mindre alltid kommer ligga på lur och när chansen väl dyker upp kommer hon vakna och dra ned dig. Eller mig.<br />
Det finns en så bra mening i låten Old Habits Die Hard av Allie X, som förklarar hur man känner efter varje återfall;<br />
<br />
<span jsname="YS01Ge" style="-webkit-tap-highlight-color: rgba(0, 0, 0, 0); caret-color: rgb(60, 64, 67); color: #3c4043; font-family: Roboto-Regular, HelveticaNeue, Arial, sans-serif; font-size: 14px;">Running to your arms</span><br style="-webkit-tap-highlight-color: rgba(0, 0, 0, 0); caret-color: rgb(60, 64, 67); color: #3c4043; font-family: Roboto-Regular, HelveticaNeue, Arial, sans-serif; font-size: 14px;" /><span jsname="YS01Ge" style="-webkit-tap-highlight-color: rgba(0, 0, 0, 0); caret-color: rgb(60, 64, 67); color: #3c4043; font-family: Roboto-Regular, HelveticaNeue, Arial, sans-serif; font-size: 14px;">Old habits die hard</span><br style="-webkit-tap-highlight-color: rgba(0, 0, 0, 0); caret-color: rgb(60, 64, 67); color: #3c4043; font-family: Roboto-Regular, HelveticaNeue, Arial, sans-serif; font-size: 14px;" /><span jsname="YS01Ge" style="-webkit-tap-highlight-color: rgba(0, 0, 0, 0); caret-color: rgb(60, 64, 67); color: #3c4043; font-family: Roboto-Regular, HelveticaNeue, Arial, sans-serif; font-size: 14px;">You'll never wanna change</span><br style="-webkit-tap-highlight-color: rgba(0, 0, 0, 0); caret-color: rgb(60, 64, 67); color: #3c4043; font-family: Roboto-Regular, HelveticaNeue, Arial, sans-serif; font-size: 14px;" /><span jsname="YS01Ge" style="-webkit-tap-highlight-color: rgba(0, 0, 0, 0); caret-color: rgb(60, 64, 67); color: #3c4043; font-family: Roboto-Regular, HelveticaNeue, Arial, sans-serif; font-size: 14px;"><b>I wanna correct my brain</b></span><br />
<b style="-webkit-tap-highlight-color: rgba(0, 0, 0, 0); caret-color: rgb(60, 64, 67); color: #3c4043; font-family: Roboto, HelveticaNeue, Arial, sans-serif; font-size: 14px;"><br /></b>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5657647844659161321.post-48218440576376137082019-03-14T12:25:00.002+01:002019-03-14T12:25:23.358+01:00Hur man skapar ångest istället för att vara gladJag fick precis, precis tillbaka svar på halva delen av min tenta. Jag blev godkänd med 11 rätt av 14, vilket man var tvungen att ha som minst för att bli godkänd.<br />Denna begreppsdel såg ut som så att vi var tvungna att stryka en fråga - jag har ingen aning om varför, men så var det. Den frågan är alltså inte med i bedömningen.<br /><br />Jag brukar alltid besvara alla frågor ändå, så det gjorde jag även denna gången. Så nu när jag fick svaret kändes det typ bra i en sekund, sen började jag oroa mig för andra delen - "blev jag godkänd på denna blev jag inte det på den andra", "tänk om jag hade missat en fråga till", "tänk om det var för att jag ändrade på en av dem i sista sekund - och tänk om jag inte gjort det", "tänk om jag hade svarat annorlunda" osv osv. Jag har ångest nu för att tänk om jag hade missat en fråga till. Eller tänk om de var snälla och tog den jag strukit över om den faktiskt var rätt?<br /><br />Snälla vad spelar det för roll.. Jag förstår inte varför jag alltid ska få ångest över sådant här. Jag blev godkänd, kan jag bara vara glad? Dessutom har jag haft det jättejobbigt och mår inte så bra. Har haft så svårt att koncentrera mig, och haft väldigt mycket ångest så jag har haft väldigt svårt bara att sätta mig och plugga, så jag borde bara vara glad att jag klarade det trots allt.Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5657647844659161321.post-11368794535052466532019-02-27T15:22:00.002+01:002019-02-27T15:22:59.145+01:00What about everythingNär allt bara går - rent ut sagt - åt helvete känns livet extremt ostabilt. Som nu. Exakt som nu. Det är så mycket i mitt huvud, och bara att börja sovra bland det ger mig ångest - jag vet inte riktigt ens vad jag ska skriva längre, för det tar liksom stopp. Alla tankar och minnen bara hoprar sig och trycker på för att komma fram framför allt annat, och det blir bara ett virrvarr av tankar och känslor som swishar runt inne i huvudet och träder fram samtidigt.<br /><br />De två senaste dagarna har varit smått kaotiska. Jag är inte så bra på att visa hur jag känner har jag fått höra, och jag kan väl hålla med. Med tanke på allt kaos inne i mig så hade jag likväl kunnat riva allt och gått helt bananas. Ibland får jag så mycket ångest att jag inte vet vad jag ska ta mig till; det känns som att kroppen rivs sönder inifrån om och om igen, och jag kan inte göra någonting annat än att sitta med det. Och typ önska att jag ska dö, för jag klarar inte av ångesten. Så känns det.<br /><br />Jag vill dock inte dö, så det är ju inte lösningen på någonting. Men när man sitter där och inte får luft så känns det som att man hellre tar det än sitter kvar i ångesten. Ibland känns det som att man blir helt knäpp, allting känns för mycket och det går inte att hantera. Igår fick jag en hemsk ångestattack som höll i sig ganska länge, och jag trodde nog nästan uppriktigt att jag skulle kvävas. Och då hyperventilerar man ännu mer, och får ännu mer panik. Det kändes till och från som att jag verkligen skulle svimma, och jag minns bara sektioner. Typ hur förjävligt det kändes. Hur hemskt allting kändes, hur ont det gjorde i hela mig. Tack och lov var de andra på övervåningen vilket jag inte hade någon aning om, och de hörde mig, så jag fick hjälp. Jag kan inte be om hjälp och vill helst inte att andra ska höra, samtidigt som jag egentligen inte alls vill sitta själv med det.<br /><br />För mig hjälper det jättemycket att ha människor runtom när jag får mycket ångest. När jag får ångest/panikattacker så hjälper det att känna att någon är där, att det finns någon där förutom jag och att jag inte är ensam. Att fysiskt känna någon annan gör att man kan lägga över lite fokus och känna att någon annan finns där. Svårt att förklara, men det hjälper iallafall mig väldigt mycket att ha någon där, och att personen tar i mig. De är nästan som en livlina på något sätt.<br />Egentligen är det konstigt att det är till en så stor hjälp för mig, för jag har alltid haft svårt att visa känslor, och vill inte visa upp sådant här. Det känns fortfarande jättejobbigt att andra ser mig såhär och jag skäms över det. Det är väldigt, väldigt utlämnande.<br /><br />Jag vet inte riktigt vad mer jag ska säga än att allt är helt upp- och nedvänt. Exakt allting känns bara.. Jättejobbigt. Verkligen jättejobbigt. Jag fick ett bakslag eller återfall i december, men det har fungerat helt okej nu i två veckor. Men sen i måndags hade jag dels en dålig dag, dels saknar jag de hundar jag inte kan ha hos mig (mamma och jag har hälften/hälften och byter lite till och från) och dels hade jag mycket jobbiga tankar och minnen. Allting bara kraschade och jag kunde inte äta. På kvällen blev en av de andra väldigt arg på mig, och jag är dålig på att hantera sådant och påverkas mycket av det, så det blev väldigt kaosigt inne i mig. Så maten har inte alls fungerat, jag åt en frukt på morgonen och igår fick de andra mig att äta yoghurt och flingor. Och alla är mer eller mindre upprörda på mig, eller ledsna, och det känns också jättehemskt. Jag förstår inte att folk bryr sig om mig. Jag vet inte riktigt vad det finns hos mig att tycka om.<br />
<br />
Jag känner att jag aldrig mer vill ha en panikattack, jag orkar inte, jag klarar det inte. Jag vill aldrig mer känna så, för jag klarar inte av det igen. Men jag måste, jag vet att jag måste och jag vet att jag kommer behöva gå igenom det. För jag måste äta, det måste bli bra, jag måste ha kvar människorna runtom mig. Och om jag ska få ha kvar dem så måste jag äta den förbannade maten.Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5657647844659161321.post-56562368260473437372018-11-15T12:07:00.000+01:002018-11-15T12:07:05.030+01:00I'm still aliveHallå allihopa, om det finns någon kvar som klickat in sig här. Jag har inte skrivit på länge, men till och från har det poppat upp tankar i mitt lilla huvud som jag tänkt att jag borde sätta på pränt. Tyvärr är den dagen inte idag eftersom att jag varit väldigt sjuk sen i söndagskväll, och mår fortfarande inte så bra, så min hjärna fungerar inte riktigt ordentligt för att skriva något vettigt.<br /><br />Jag har flyttat och går på universitetet nu. Det är lite kämpigt och jag hoppas att jag ska klara det. Ibland får jag smått panik över vad jag ska göra med mitt liv om jag inte klarar att plugga klart; att bli utbränd och bränna av mer än hälften av alla ens hjärnceller är något som jag inte rekommenderar. Ta hand om dig istället och stay smart. Men i värsta fall går det kanske, kanske, kanske att plugga halvtid, även om det skulle kännas som ett nederlag. Och det tar dubbelt så lång tid, vilket är.. Väldigt lång tid.<br />
<br />
Maten går iallafall bra och jag äter mycket bra. Mycket bra är väl dock uppe för diskussion, för ibland äter jag lite väl onyttigt, men vill ni veta en sak?<br />1. Det är gott<br />2. Jag står typ stilla i min vikt hela tiden (den kan ju diffa med vatten i kroppen och mens och sådant såklart)<br />3. Det är väldigt gott<br />4. Jag mår mycket bättre<br />5. Jag äter nog ändå helt okej, normalt ätande<br />6. Jag äter nyttiga saker också<br />
7. Egentligen är inte mat så onyttigt, i princip allt innehåller saker som vår kropp behöver<br /><br />Och när jag ändå är helt off-topic så ska jag berätta en sak angående chips. Vad är chips och vad innehåller chips i stora drag? Potatis, olja och salt. Inget av det är onyttigt.<br />Så...<br />
Ät mer chips!<br />Jag älskar chips ;)Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5657647844659161321.post-70133858892117997052017-11-10T13:40:00.000+01:002021-02-08T13:40:37.235+01:00Jag har haft besökDe kanske tre senaste veckorna har jag haft besök. Ett ovälkommet besök. När jag en gång för alla bestämde mig för att det är nog, att jag vill, kan och ska leva utan monstret (även om jag tvivlade på att jag kunde bli av med det helt) så sa jag också till mig själv att aldrig mer. Det här ska inte hända mer. Det här är sista gången som jag underkastar mig någon som mördar mig inifrån.<br /><br />Sagt och gjort - eller inte. Den gången körde jag stenhårt på, och sen höll det sig rätt bra ett tag. Innan jag började plugga på Uppsala universitet så gick jag in i en depression, och slutade äta (vilket jag faktiskt inte helt insåg). När jag sen skulle börja äta regelbundet och ordentligt igen så insåg hur mycket det faktiskt hade påverkat mig - det var jättejobbigt, men jag "struntade" (missförstå mig rätt) i det och åt. Hade depressionsångest, matångest, all möjlig typ utav ångest, grät och kände mig död och tvingade mig att äta de gånger som det behövdes.<br /><br />Nu var det tydligen dags igen. Jag vet inte hur det började, men jag tror att det kan vara ihopkopplat med att jag blev sjuk och sen aldrig frisk. Jag blev förkyld i hundra år, så tillslut tvingade mamma med mig till läkaren, där de konstaterade bihåleinflammation och vätska och vad det nu var i öronen som gjorde ont. Så höll jag på med det ett tag, gjorde som läkaren sagt till mig, och försökte intala mig själv att "jo, men idag mår jag väl lite bättre?". Det blev inte så särskilt mycket bättre innan det blev dåligt igen. Läkaren hade sagt åt mig att komma tillbaka om en vecka och inte längre tid än det, om detta inte blev bättre. Så det blev att åka tillbaka (tack vare mamma, jag ville vänta) och där konstaterades det att jag fått en ny förkylning.<br />
<br />
När jag blir sjuk får jag alltid extra ångest. Dels känner jag mig värdelös och lat, och att jag inte hjälper till ordentligt och låter andra göra saker åt mig när de har saker att göra, och då borde jag hjälpa dem istället. Sedan blir jag rastlös, osäker på om jag verkligen är sjuk eller bara är mesig, överkänslig eller inbillar mig. Jag kan inte slappna av och har svårt att gå och sätta mig, samtidigt som jag inte orkar göra något alltid, och har ännu svårare än vanligt att tänka. Det blir lite smått kaotiskt och jag blir ett vrak inombords.<br /><br />Jag vet ju då inte säkert, men jag tror att den här låånga perioden av extra sjukdomar som gör att jag får extra mycket ångest bidrog till att monstret kom tillbaka. Jag började må extremt dåligt över hur jag såg ut, vad jag vägde, hur mycket jag åt, hur onyttigt det var och så vidare och så vidare. Detta eskalerade väldigt, väldigt snabbt, och jag började äta jätterestriktivt supersnabbt. Jag åt middag med familjen eftersom att de skulle bli misstänksamma annars, men that's it. Jag kräktes till och med gång för att jag inte klarade av all ångest, och hade mycket mer ångest/panikattacker.<br /><br />Häromdagen kände jag hur trött jag var på det här. Hur ovärt det är att följa monstret, hur påverkat och kontrollerat livet blir. Man kan i princip inte göra någonting, om man inte vill att folk ska ha koll på ens matvanor. Även om jag ofta är trött, seg, förvirrad, oerhört glömsk och lite allmänt kaotisk inne i huvudet så förvärrades detta. Jag mådde ännu sämre över hur tjock jag tycker att jag är, hur jag ser ut, hur mycket mer jag borde motionera och allt det där. Så jag började göra hemmaträningar, åkte och köpte träningskläder och kollade upp alla gym i närheten. Jag drog bort prislapparna på träningskläderna så att jag inte skulle kunna ångra mig och byta dem, direkt när jag kom hem.<br /><br />På sätt och vis kan jag känna mig piggare när jag inte äter. När jag följer monstret känns det som att jag kan ställas in på "automatiskt" och bara gå på det. Jag började städa, "träna" (dock bara hemma) och bara göra saker hela tiden. När jag fick ångest så var det nästan bara saker som har med maten eller kroppen att göra, vilket är hemskt jobbigt men samtidigt skönt också. Man lägger all fokus på hur man ska göra för att inte äta och för att ingen ska upptäcka det, så det blir inte så mycket mer tid till att tänka kring annat. Förutom mitt största intresse, hund, då. Hund och mat. Hund och mat, mat, mat, hund. Och lite annat som jag kunde klämma in och oroa mig för också.<br /><br />Det jag vet är dock att jag:<br />
a. inte blir piggare egentligen<br />b. inte mår bättre<br />c. inte får mindre ångest (den flyttas bara)<br />d. inte blir mer nöjd med min kropp<br />e. att jag sover ännu sämre<br />f. att allting bara blir sämre<br />g. att jag mår sämre<br />
<br />
<br />
Så jag kom på sätt och vis till insikt. Det är inte det här jag ska hålla på med. Jag ska inte bli sjuk igen. Sista gången var förra gången, vilket betyder aldrig mer. Jag är så klar med sjukhus och sjukdom, jag avskyr det. Jag avskyr, avskyr, avskyr det. Hatar sjukhus. Hatar sjukdom. Hatar att vara inlagd, se alla människor som mår så dåligt. Må så dåligt själv. Ha otaliga panikattacker om dagen.<br />Nej. Nej, nej och åter nej.<br />Så jag tänker på allt jag vill. Allt som är bra med mitt liv. Vart jag vill komma. Även om längtan tillbaka till det gamla var jättestark, försvinner den. Och längtan efter ett bra liv är tusen gånger starkare. Jag ska bli helt frisk, från allt. Jag hoppas att utbrändheten försvinner helt tillslut, jag hoppas att jag kan plugga igen, jag hoppas att jag ska kunna tänka ordentligt igen, inte vara så glömsk, inte få kaos i huvudet, inte ha jättemycket ångest varje dag. Jag försöker tänka och säga att det kommer bli så. Ibland är jag säker, ibland känns det svårare. Men oavsett hur det känns så ska man se det som är bra med sitt liv, det som man vill bevara. Se vart man vill komma. Hur man vill må. Vad man vill ägna sig åt.<br /><br />Jag tänker aldrig sluta försöka göra mitt liv så bra som möjligt. Det finns så mycket jag ser framemot, så mycket som jag faktiskt tycker om och intresserar mig för. Jag hoppas att allt kan komma tillbaka så småningom, att jag kan bli lycklig mestadels av mitt liv, och inte ha för mycket ångest. Jag jobbar för att kunna acceptera vem jag är, att jag måste vara normalviktig, och kanske i övre gränsen av min normalvikt. Jag måste acceptera den jag är, för de är så jag ser ut. Jag har den kroppen jag har, jag har det utseendet jag har, jag är den jag är. Jag måste bara lära mig att leva med mig själv, och hur jag ska leva för att må bra. Att inte låta alla andra gå före, och att inte trycka ner mig själv. Och jag måste lära mig att tycka mer om mig själv, vara snällare mot mig själv (även om jag kommit väldigt långt på vägen, om man jämför med hur det var förut!). Men det är en hel del kvar.<br /><br />Nu kom jag kanske bort lite ifrån ämnet, men hur som helst så insåg jag att jag är starkare än monstret. Jag bestämmer. Jag behöver inte sjunka längre, behöver inte bli underviktig och förstörd för att inse att jag måste jobba mig upp igen. Jag kan göra det nu. Jag behöver inte sjunka ner i sjukdomen igen. Och det tänker jag inte. Så jag äter normalt nu, och jag får jättemycket ångest av det. Det krävs så kort tid för att börja må dåligt igen. Men det går alltid att jobba så att man mår bra igen. Det är aldrig värt att ge upp på sig själv.<br /><br />Så bye bye monstret. Jag vinner igen, och den här gången med så mycket mindre kraftansträngning än de andra gångerna. Och kommer du tillbaka vet vi båda vem som är starkast.Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5657647844659161321.post-15686069911240720872017-03-14T20:51:00.001+01:002017-03-14T20:51:39.617+01:00Att värdera hälsanAtt värdera hälsan. Det är det där man gör när man insett att hälsan är det viktigaste man har.<br />
Att vara sjuk och inte orka är verkligen helt, totalt MEGA värdelöst. Det är läskigt, obehagligt och ibland fruktansvärt. Det är svårt, och otroligt svårt att behöva ändra så mycket på sitt liv.<br />
<br />Att inte ha hälsan är..<br />
Att känna av hjärtat så mycket att man undrar om man kommer vakna imorgon.<br />Att knappt orka gå, resa sig upp, hålla sig upprätt.<br />Att svimma.<br />Att tro att man ska dö.<br />Att svischa fram i en ambulans.<br />Att vara på sjukhus.<br />
Att hamna på sjukhus utomlands.<br />Att kroppen inte kan stå emot vanliga förkylningar,<br />
så du måste åka in och ligga med andningshjälp i timmar.<br />
Att du gång efter annan blir sjuk så du måste in<br />
och hålla koll på hjärta och andning.<br />
Att bli väckt var & varannan timme, långt hemifrån,<br />
för att sköterskor måste se till dina värden.<br />
Att ligga i mörkret i en sjukhussäng och bara vilja hem och må bra.<br />
Att vara sjuk 90% av tiden.<br />
Att missa livet för att du är sjuk.<br />
Att veta hur det känns att verkligen tro att<br />
du kommer dö.<br />
<br />
Att få panikattacker när det som minst passar.<br />
Att få panikattacker överhuvudtaget.<br />
Att ha ångest varje dag.<br />
Att hyperventilera tills du nästan svimmar.<br />
Att spänna dig så mycket att du tillslut<br />
inte kan röra dig.<br />
Att ligga på toalettgolv för att du håller på att svimma.<br />
Att sitta på toaletter, hyperventilera och försöka få<br />
paniken att lägga sig.<br />
Att må så dåligt att det känns som ett avgrundshål.<br />
Att må så dåligt att det känns som om du ska dö.<br />
Att inte kunna andas.<br />
Att behöva lägga dig ned på stället för att du kommer svimma annars.<br />
<br />
Att bli sjuk om du slarvat med maten en dag.<br />
Att kräkas om du slarvar med maten.<br />
Att få svimmningsattacker, känna dig enormt konstigt,<br />
bli kall eller varm eller inte känna temperatur alls, för att du<br />
slarvat med maten. En dag. Bara lite slarv.<br />
Att när det äntligen släpper skakar du som en tok.<br />
Att alla ser.<br />
<br />
Att bli utbränd, och faktiskt leva i det.<br />Att inse hur lång tid det tar att komma tillbaka.<br />Att hantera hur mycket man faktiskt misslyckas med,<br />hur mycket man glömmer, hur mycket man inte<br />kan finna ork till.<br />Att inte kunna tvinga sig att göra saker längre.<br />
Att få panik om du försöker tvinga dig, när det är det<br />
du alltid kunnat göra - "bara göra".<br />
Att inse att man måste ändra på så otroligt mycket i sitt liv;<br />
sin livsstil, sitt tankesätt, sin syn på livet.<br />
Att inse att du inte kan göra vissa saker, om du vill hålla<br />
dig frisk. Saker som du kunnat göra, saker som du<br />
tycker att du borde kunna göra, saker som andra kan göra.<br />
Saker som du inte kan göra längre.<br />
<br />
Att behöva ändra sitt liv.<br />
Omprioritera. Jobba med sig själv.<br />
Gå igenom allt du inte vill gå igenom.<br />
Vara stark när du inte kan eller orkar, men måste.<br />
Att kunna vara svag.<br />
Fundera över om du misskött dig så mycket att du kommer dö i förtid.<br />
Vad för sjukdomar du kommer få?<br />
Leva med alla sjukdomar du redan får.<br />
Hantera allt som händer, inte ge upp, och bara fortsätta<br />
kämpa.<br />
<br />
Att inte visa.<br />
Att aldrig visa.<br />
Att bli tvingad att visa.<br />
Att inte kunna dölja allt du vill.<br />
Men samtidigt dölja.<br />
<br />
Att veta hur det känns att tro att man ska dö.<br />
Det säger egentligen det mesta.Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5657647844659161321.post-15303539288651998692017-03-04T09:39:00.002+01:002017-03-04T09:39:29.031+01:00Sjuk, sjukare, sjukastJag är förkyld. Jag har feber. Jag är halvt frisk. Jag är sjuk. Jättesjuk. Kan inte andas, får inhalator utskriven, hostmedicin med morfin som ska tas tre gånger om dagen. Så blir jag bättre, bättre.. Pang, bom, sjuk.<br /><br />Tydligen är det så för vissa när man börjat bli frisk från anorexian, när man gått upp, håller vikten och är sund. Man blir sjuk, sjuk och återigen sjuk. Värre än när man hade gått ner sig totalt och var underviktig och helt zombiefierad.<br />
<br />
I slutet av 2016 blev jag förkyld, och det höll i sig i ungefär 5-6 veckor. Mamma fick mig tillslut att gå till läkaren, eftersom att jag aldrig kan inse när jag behöver åka till en läkare, och där konstaterades det att jag hade bihåleinflammation och massor med vätska i öronen eller vad det nu var. Efter dessa 5-6 veckor med förkylning/bihåleinflammation så blev jag tillslut frisk i typ 5 dagar, sen träffade jag en kompis vars treåriga lillebror var förkyld. Dagen efter var jag förkyld, och det höll i sig i någon vecka.<br />
<br />
Detta började släppa lagom till att jag åkte utomlands med några kompisar. Det var inte en lång eller svår resa, det hela gick smidigt och lätt, och förutom att jag sov för lite så var det en bra resa. Jag blev sjuk två dagar eftersom att jag inte ätit och druckit ordentligt - det blir lätt så när jag gör saker, jag har sedan något år tillbaka svårt att planera och det blir lätt att tiden rinner iväg. När jag är borta är jag dessutom alltid orolig för extra mycket, och för att bli dålig i magen av något jag äter osv, så jag blir väldigt kinkig med vad jag kan äta. Hur som, en av dagarna blev jag väldigt dålig under förmiddagen. Jag fick svimningsattacker, yrsel, känner mig jättekonstig och "borta". Ofta blir jag varm, eller känner inte om jag är varm eller kall, det blir lite svårt att känna av kroppen.<br />
<br />
Detta höll tack och lov i sig kortare än vad det brukar. Jag tror att det tog cirka 30-60 minuter. När det börjar släppa blir jag trött, kall och ofta börjar jag skaka. Inte så roligt då jag ofta skakar ganska mycket, så att alla ser det. Många gånger brukar jag ta mig till en toalett eller något avskilt, då jag helst inte vill sitta bland massor av människor, för att jag mår så dåligt och känner mig så konstig. Man vill helst bara ha lugn och ro och tyst.<br /><br />Dagen innan detta hände hade jag verkligen ätit och druckit dåligt under dagen (inte medvetet dock). Ibland rinner tiden bara iväg, och ibland har jag så mycket ångest/stress över saker att jag inte kan slappna av och bara städar och stressar omkring i flera timmar, och då kan jag inte hitta ro att varken sätta mig ned eller äta. Den dagen klarade jag mig relativt bra, tills jag satte mig i taxin och vi åkte tillbaka "hem". Jag började må fruktansvärt illa, och när vi nästan var framme kräktes jag. I munnen. Fruktansvärt äckligt. Jag skulle dock aldrig kräkas rätt ut, så det enda jag kunde göra var att svälja det. Jag hade ingen påse och hann nog inte riktigt tänka att jag kunde veva ned rutan och spotta ut det, men samtidigt vill jag inte det heller för då kommer det ju på någons bil. Och så har jag en liten grej med att jag helst inte vill visa hur dåligt jag faktiskt mår.<br /><br />Det var iallafall superäckligt, och jag hade ont i halsen hur länge som helst efteråt. Dag två fick jag den där lilla incidenten, mådde illa i bilen påväg hem men klarade mig ifrån att kräkas iallafall. Slutet av resan fick jag världens hosta; jag fick tillslut jättesvårt att andas, hostade, hostade och hostade tills jag fick kräkreflex efter kräkreflex och träningsvärk i magen efter allt hostande. Jag hade ont i kroppen, och allt var jättekänsligt. Det gjorde ont att ha håret uppsatt till och med. Vi pallrade oss iväg och hittade ett apotek som var öppet, och kvinnan kunde tack och lov engelska, så hon kunde hjälpa oss. Jag fick något för halsen och några tabletter, som skulle motverka allergi. Vi var inne på att jag kanske hade reagerat på något, så jag testade att ta dem. Jag kunde inte läsa om dem då det bara stod på ungerska, och när jag googlade var det enda jag fick fram att de bara såldes i Ungern och på Malta. Mitt kontrollbehov mådde inte så bra av detta, men eftersom att jag var orolig för att kvävas i sömnen så tog jag dem (ja, jag är övernojig. Chansen att kvävas i sömnen är väl extremt liten haha, men det går inte att resonera med oron. Logik fungerar tyvärr inte riktigt mot min oro när den väl drar igång).<br /><br />Tydligen så lät jag helt fruktansvärt, och jag hörde själv att rösten lät väldigt annorlunda mot vad den brukade. Jag har aldrig haft en sådan fruktansvärd hosta. Som tur var skulle vi hem dagen efter, vilket var jätteskönt. Sista dagen när jag mådde så där dåligt ville jag bara hem, och eftersom att jag ahde så svårt att andas var jag orolig att det skulle sluta med att jag behövde åka in till ett sjukhus. Skulle jag fått svårare att andas än vad jag hade så hade jag verkligen varit tvungen att åka in.<br /><br />
När jag kom hem dagen efter så fick jag åka till läkaren på flygplatsen, de hade en tid direkt så jag hade jättetur. De kollade lite saker först, och konstaterade att jag hade för hög puls, vilket jag själv hade känt av. Det blir lätt så när man får svårt att andas. Jag hade också väldigt hög feber, 38 grader, vilket är jätte, jättehögt för mig. Jag ligger runt 35,6 ungefär, så även 36-36,5 är inte normalt. Och när jag får feber verkar inte min temp höjas så mycket, så jag brukar bara ha 36,5-37,5 när jag har feber. Oftast inte över 37.<br /><br />Läkaren kollade några mer grejer, och sa sedan att jag hade en virus infektion. Jag fick hostmedicinen och inhalatorn och sedan kunde jag åka hem. Jag blev bättre av medicinen, så någon dag mådde jag helt okej, men nu har det vänt och blivit sämre igen. Jättekul.<br /><br />Summan av allt är iallafall, att man blir ofta sjuk efter att ha blivit "frisk". Det är nästan som att immunförsvaret har kämpat på som en tok, och måste pusta ut när kroppen blir sund igen. Och då blir man väldigt känslig. Drygt, men samtidigt kunde det också varit värre. Men det är tråkigt att vara sjuk hela tiden, och speciellt jobbigt att jag blir jättedålig om jag slarvar med maten. Ibland blir det så att man inte kan äta regelbundet, det händer något eller så, och då blir jag dålig. Denna gången när det hände blev jag ganska ledsen över det. Det är inte roligt, och det är väldigt obehagligt. Men jag tänker att förr eller senare går det över, och jag kunde haft mycket värre biverkningar. Mitt kan iallafall förhoppningsvis gå över tillslut.Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5657647844659161321.post-5495261163071274482017-01-21T17:03:00.001+01:002017-01-21T17:03:29.165+01:00Att bli friskDen stora gåtan, som jag alltid har velat ha nyckeln till. Hur blir man helt frisk från anorexia, eller ätstörningar. Hur? Jag har alltid trott att jag aldrig kan bli hundra procent frisk. Jag har alltid haft ett tvivel inuti. Jag kan fortfarande tvivla vissa dagar, och tänka att jag kanske kommer få tillbaka det - och ibland kan jag tänka att jag aldrig kommer lyckas gå ner i vikt om jag skulle vilja, för vissa dagar är sådana där dagar.<br />
<br />
Jag kan fortfarande inte säga hur man gör för att bli frisk, men jag har lärt mig ganska mycket på den här oerhört långa vägen. Jag har lärt mig extremt mycket om mig själv, men också väldigt mycket om min sjukdom.<br /><br />
<ul>
<li>Att ha något man brinner för, en hobby, något man ser framemot, någonting återkommande som verkligen är bra och roligt med livet. Jag föder upp hundar med min mamma, och tävlar och tränar. Jag lever och andas hund. Mitt stora intresse och kärlek för dessa fantastiska varelser (även katt och häst, men mest hund) har hjälpt mig ofantligt mycket, för att kunna hitta motivationen och inse vad jag vill. Så se till att du har någonting att se framemot iallafall varje vecka. Börja på någon kurs, hitta någon att gå på bio med någon/några gånger i månaden, börja pyssla/måla/göra armband/fotografera, eller det bästa av allt - skaffa ett djur att älska och ta hand om.<br /></li>
<li>Bestäm vad du vill och håll dig till det. Tillåt dig inte att ändra dig till något dåligt. Bestäm dig inte för dåliga saker, hindra dig själv från att kunna förstöra för dig själv. Har du sagt att du ska bli frisk så SKA du bli det. Inga men. Ta hand om dig själv, och lev fullt ut.<br /></li>
<li>Du har gett det sjuka en chans, så det är inte mer än rätt att du ger det friska en chans. En ärlig chans, fullt ut. Inte något halvdant där du tränar fast du inte vill/tränar mer än nödvändigt, inte får/vågar äta vissa saker (eller tänker att det är "onödigt att äta det där"). Du kan alltid gå tillbaka till det sjuka, men du måste våga testa det friska fullt ut. Låta kroppen ligga på den vikt den vill och försöka jobba med och acceptera dig själv.<br /></li>
<li>Du måste hitta motivationen och viljan själv. Ingen kan tvinga dig att bli frisk eller må bra, men det finns mycket bra hjälp att få. Men du måste vilja själv, och försöka själv. Ingen kan dra det tunga lasset åt dig, men som sagt - det finns mycket bra hjälpa, och många som kan underlätta för dig.<br /></li>
<li>Skaffa ordentlig hjälp. Gå till psykolog, även om det känns som att det inte behövs eller kommer att hjälpa. Även om det inte känns som det i början. Ge det tid, mycket tid. Och byt om du inte gillar din psykolog (men ge det några gånger. Saker och ting kan ändras, och man kan bli väldigt förvånad). Det finns nog ingen som inte skulle få ut någonting av att gå till en psykolog. Och skäms inte - det gör inte jag. Jag är öppen med det.<br /></li>
<li>Skaffa rutiner, och håll dig till att äta ordentligt och regelbundet. Frukost, något mellan, lunch, mellanmål, middag och något på kvällen. Gör dig av med restriktioner så fort det går.<br /></li>
<li>Läs om allt som kan hända när man svälter sig själv. Det finns väldigt mycket men man kan få, och det vill du inte leva med resten av livet. Kom ihåg att tappar du kontrollen kommer din sjukdom förr eller senare döda dig.<br /></li>
<li>Försök att omge dig med människor som bryr sig och är snälla. Elaka kommentarer är inte något som du behöver stå ut med. Umgås inte med folk som är taskiga och triggar dig att leva ett dåligt liv.<br /></li>
<li>Akta dig för sådant som triggar - <u>följ inte mat- och träningskonton på instagram, eller bloggar osv!</u> Försök att umgås mindre om du har vänner som triggar dig (får dig att må dåligt/göder ätstörningen eller annat negativt). Detta kan ta ett tag att inse själv. Jag förstod inte att jag mådde dåligt av att följa matkonton och dylikt förrän ganska sent. Följ kak- och godiskonton isåfall ;) Inte all denna nyttighetsstrunt. Kom ihåg att du kan be om att folk inte pratar om bantning och sådant om du mår dåligt av, eller gå därifrån. Man kan inte kräva att hela världen ska låta bli att trigga en, men man kan försöka undvika det i största möjliga mån. Och har man vänner som inte kan acceptera detta så tja, då kanske de inte är riktigt schyssta vänner. Ta hand om dig själv.<br /></li>
<li>Släng ut kläder som är för små eller för trånga. Detta kan oftast vara väldigt triggande, Undvik beteenden som inte för med sig något positivt.<br /></li>
<li>Tänk på alla du tycker om, och hur mycket du skadar dem genom att göra detta. Och hur mycket du skadar dig själv.<br /></li>
<li>Ge dig själv tid och acceptera att du kanske är trött eller har mindre ork.<br /></li>
<li>Låt det ta tid. Det tar tid att bli frisk. Oftast blir det jobbigt när man gått upp i vikt och börjar må bättre. Många drar lätt på sig sjukdomar, har ett sämre immunförsvar ett tag och liknande. Ganska många går förr eller senare in i en depression eller en sämre period, och då gäller det att inte ge upp. Det är bara monstret som försöker få dig att ge upp.<br /></li>
<li>Inga ursäkter så som "jag är inte hungrig/jag är jättemätt", "jag kan inte äta den här typen av mat", "jag kan inte äta det här tillsammans/utan det här", "jag gillar inte det här" och så vidare.</li>
</ul>
<div>
Egentligen gäller mycket av det här oavsett om man har en ätstörning eller inte. Mår man inte bra finns det nästan alltid något som du kan göra åt det. Men precis som fysiska åkommor så tar psykiska lång tid, och oftast mycket, mycket längre tid.</div>
<br />Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5657647844659161321.post-30228726429462185882016-11-22T15:18:00.001+01:002016-11-22T15:18:39.408+01:00After ever after<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEic42Z49G8Y4b7m3RbNby29q64459zBC3lCSx4w7aKmXlP3VjHYVIFIvkrZFkJKMI53OzxphcL2f8zhgPW4VQlNdqIRwQFmV5kCCCnTbmUFDe51uoiGA8Mn7wx2Dwut5nSnQAdhNKzMCnsP/s1600/one-step-closer-image.png" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEic42Z49G8Y4b7m3RbNby29q64459zBC3lCSx4w7aKmXlP3VjHYVIFIvkrZFkJKMI53OzxphcL2f8zhgPW4VQlNdqIRwQFmV5kCCCnTbmUFDe51uoiGA8Mn7wx2Dwut5nSnQAdhNKzMCnsP/s1600/one-step-closer-image.png" /></a></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<br /></div>
Jag vet varken var jag ska börja eller sluta. Det har hunnit hända så mycket, som jag inte har orkat eller känt för att sätta på pränt. Nu börjar det, kanske, komma tillbaka lite, vi får se. Jag tycker det är viktigt att få med vad som händer efter en ätstörning, efter anorexian - det finns knappt någon information om det. Om man tycker det är svårt att hitta riktig information om ätstörningar (och inte det folk tror är riktigt), så är det här rent av omöjligt.<br />
<br />
Jag kom in på mitt förstahandsval, Socionomlinjen i Uppsala. Jag gick någon vecka bara innan allt totalkrashade. Min mamma i princip tvingade mig att säga upp min plats. Det hela började egentligen en till två månader innan starten för skolan drog igång. Jag började bli mer och mer orolig, ledsen och ångestfylld. De två sista veckorna innan jag skulle dit för första gången spenderade jag mestadels av min tid med att stirra in i väggen på mitt rum.<br />
<br />
Jag började få ångestattacker, och sista veckorna grät jag hysteriskt varje kväll innan jag somnade. Jag har alltid haft svårt att gråta, samt varit väldigt bra på att hålla tillbaka och inte gråta, men nu gick det inte alls. Jag var så ledsen att det gjorde ont i hela mig, och jag förstod inte hur jag skulle orka med den eviga psykiska smärtan. Jag sov hur dåligt som helst och absolut ingenting var roligt längre. Oavsett vad jag gjorde kände jag mig bara trött och ledsen, och jag fick ofta "gråtattacker" flera gånger om dagen som jag verkligen fick kämpa med för att inte börja gråta där och då.<br />
<br />
Tre mornar åkte jag till skolan, och varje morgon kunde jag inte sluta gråta förrän jag kom fram till skolan. Då fick jag sitta kvar i bilen tills jag såg helt normal ut, försöka dra på mig leendet och min mycket välanvända mask. När jag kom hem låg jag i sängen, grät någon timme och somnade till slut. Så såg det ut, tills mamma sa att det här inte fungerade längre (själv tänkte jag absolut inte sluta av mi själv). Jag ville inget annat än att sluta, men jag har aldrig gjort så. Jag har aldrig tänkt vad jag vill, utan vad som är bäst att göra. Oavsett vad jag känner och vill så har det aldrig spelat någon roll, jag har bara kört på.<br />
<br />
Det slutade tillslut med att jag fick avsäga mig min plats, och tillslut insåg jag att jag fått en depression - och jag fick förlika mig med att jag var tvungen att testa med mediciner, för jag kunde inte fortsätta leva som ett dött vrak. Eftersom jag heller inte kunde sova blev jag tvungen att börja med sömntabletter, vilket jag fortfarande har. Jag har testat flera gånger, men jag kan inte sova utan. Min läkare och psykolog säger båda två att det är extremt viktigt att jag sover, och jag förstår det själv. Jag är trött som jag är, och när jag inte kan sova blir allt tusen gånger värre.<br /><br />Just nu går det framåt. För mig var sängläget något nytt - när jag har mått dåligt har jag fått svårt att sätta mig ner, utan måste göra något produktivt (städa, gå ut, göra något med djuren eller plugga). Men jag mår som sagt bättre, även om jag ofta kan känna mig ledsen eller nere. Det är ingenting emot hur det var när det var som värst. Jag har oerhört svårt med koncentrationen, jag har jättesvårt att läsa och för tillfället vill jag heller inte köra. Jag har svårt att fokusera, tänka och komma ihåg saker. Jag orkar väldigt lite, och det är svårt att acceptera. Jag är rädd att jag ska fastna i det här tillståndet, förslappas och att ramarna för vad jag tycker är okej ska flyttas, vilket gör att jag utvecklas negativt. Läkarna säger dock att det blir såhär, och att det blir bra så småningom. Men det tar tid.<br />
Jag önskar att allt inte tog sådan tid.<br /><br />Samtidigt har jag lärt mig ännu mer om mig själv, vad jag behöver och hur jag kan göra för att må bättre. Till exempel prata med människor som står mig nära när jag mår dåligt, och berätta. Men det är väldigt svårt, jag är orolig att jag är gnällig eller belastar andra, eller bara är överkänslig och mjäkig. Det är svårt att ställa om när man levt på ett visst sätt så länge.Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5657647844659161321.post-80912491496372203772016-04-21T17:11:00.000+02:002016-04-21T17:11:13.933+02:00Vad räds du?Att bli frisk, eller att bara ta steget mot friskhet, är en komplicerad ekvation, och som vi alla vet så behöver man ofta vrida, vända och bända vissa extra knepiga ekvationer som man inte riktigt får bukt med. Och innan vi kan lösa ekvationen måste vi ha lärt oss tillvägagångssättet, vilket bara det kan ta ett tag om det är något som man har svårt för.<br />
<br />
När jag tog steget att köra en all-in hade jag drivits till min gräns. Allt var rent ut sagt skit, livet handlade bara om att få tiden att gå för att glömma hungern, maten omkring mig, all ångest som var närvarande nästan hela tiden och för att inte äta. Det kändes så värdelöst, allt var så svårt och en evig kamp. Jag stred mot alla runtomkring som försökte få mig att äta, och mot mig själv. Mot kroppen, som var i svält och därmed bara ville ÄTA, ÄTA och ÄTA. Man ser allt. Känner allt. Är medveten om exakt allt som har med mat att göra. Vi människor är djur, och när man hamnar i svält blir man djurisk, precis lika manisk som vissa hundar kan vara. Varenda doft, varenda tugga registreras. Ingenting går en förbi, och man förbannar sig och hatar sig själv för det. Försöker att trycka bort allt, göra annat. Men i ärlighetens namn så kan man inte det.<br />
<br />
Det som var så läskigt med att ta steget var att jag trodde att jag bara skulle gå upp, och upp och upp i vikt. Jag trodde dessutom inte att jag kunde gå ned i vikt riktigt. Och det som man behöver förstå för att på riktigt kunna förstå på någon plan är att det handlar inte om vikten, men samtidigt gör det det. Egentligen är jag inte en sådan människa som bryr mig om vikt. Couldn't care less. Men det är en sjukdom som gör att man bryr sig, mer än bryr sig, eftersom att man kan svälta ihjäl sig på grund av vikt och mat.<br /><br />Något annat som var så läskigt var att jag hela tiden tänkte på mat, såg mat, kände doften av mat, planerade för mat, räknade ut saker som hade med mat att göra och så vidare och så vidare. Full fokus på mat, alltså. Detta gjorde att jag såklart trodde att det alltid skulle vara såhär. Att jag alltid skulle vilja kasta mig över mat och bara trycka i mig kopiösa mängder. Att jag alltid skulle behöva kontrollera mitt matintag, för att jag hela tiden skulle vilja äta. Så jag trodde att om jag börjar äta kommer jag gå upp i vikt, och så kommer jag liksom aldrig kunna sluta äta. Så är det såklart inte. När allt stabiliserat sig släpper det där, men det tar ett tag. Ibland går man upp jätte, jättefort, ibland långsammare. Ibland behöver man gå upp i högsta normalvikten eller över det innan allt stabiliseras och man lägger sig i det normala igen. Det är olika för alla, men man måste våga pröva.<br />
<br />
I början så åt jag min ordination och mycket utöver, där när jag bestämde mig för att bara släppa alla regler förra sensommaren. Jag åt vanlig mat till frukost, lunch och middag, och ibland till mellanmål och kvällsmål. Ibland fikade jag till mellanmål, åt glass eller chips till kvällsmål. Första gången jag gick på bio efter att ha bestämt mig så skulle jag köpa en mellanpopcorn eftersom alla ndra gjorde det, men min meny blev billigare om jag tog en stor. Så jag gjorde det och tänkte att de andra kan ju smaka, men jag åt upp i princip hela själv (när jag insåg att den nästan var slut mådde jag så dåligt att jag vägrade äta upp resten även om jag VILLE). Så man kan säga att jag åt ikapp lite. Jag åt väldigt mycket, och det var det som behövdes. Jag var jämnt sugen på saker, speciellt godis och sånt. Och jag tillät mig.<br />
<br />
Jag tror det är bästa sättet, att bara släppa alla regler och äta allt. Åtminstone äta enligt ordination, men utöver om man vill. Inte begränsa sig och kontrollera. För det stabiliseras sen. Man kommer inte fortsätta att vara sugen hela tiden, om man tillåter sig.<br />
Men det är så svårt att ta stegen när man är så rädd. Tyvärr måste man slänga sig ut och pröva, och få se att ens farhågor inte besannas. Men man måste låta det ta tid.Unknownnoreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-5657647844659161321.post-89376296306241065362016-03-25T18:14:00.001+01:002016-03-25T18:14:37.745+01:00I didn't sign up for this warAtt drabbas av en ätstörning är ingenting som händer genom ett enkelt knäpp med fingrarna. Det är en process, som det mesta är. Det händer dig och mig, även fast man aldrig kan tänka sig det - jag kunde aldrig tänka mig det. Jag gick runt och såg mig själv som äcklig, ful och på riktigt mullig/tjock. Även när jag i sjuan fick åka till sjukhuset pågrund av att jag vägde så lite så var det helt otänkbart att jag skulle ha en ätstörning, speciellt inte anorexia.<br />
<br />
Det här är inte något man väljer. Det här handlar om en sjukdom. Om en psykopat som tar ifrån en ens kropp. Jag kan inte tänka mig en elakare, lömskare och ondare varelse än den självgoda anorexian. Den självkrönta drottningen som drar ut en i ett krig mot sig själv som man aldrig själv gick med på. Eller kunde förbereda sig på.<br />
Men som man säger - det som inte dödar det härdar, eller det som inte dödar dig gör dig starkare.<br />
Jag kunde inte sagt det bättre själv.Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5657647844659161321.post-59821111316340811492016-02-28T21:33:00.000+01:002016-02-28T21:42:37.087+01:00Tankar om förutOftast börjar det med att jag känner hur paniken kommer krypande, och successivt byggs upp. Jag får svårt att andas och det är som om paniken väller ut överallt. Jag försöker frenetiskt dra in den, dra tillbaka alla lösa trådar som vecklar ut sig och ringlar sig runt mig. Jag försöker dra in dem innan de stryper mig.<br />
<br />
Ibland kan jag hålla tillbaka det, ibland inte. När jag lyckas hålla in det vet jag att det bara handlar om korta stunder innan det måste ut. Några gånger försvinner jag ut i periferin; jag har läst att man kan stänga av medvetet, men det är inte det jag gör. Jag stängs av för att min själ inte orkar. Det är för tungt för den sköra slöjan inuti mig som försöker värja sig och överleva. Så för att slå ut det svarta, tunga måste de helt enkelt göra så att ingen kommer åt. Vi är för många inuti en endaste kropp. Det får inte plats med så många; speciellt inte med det svarta, som bara vill härska å sina vägnar.<br />
<div>
<br /></div>
<div>
När jag inte stänger av så kommer paniken. Många gånger har jag kunnat skjuta upp det lite, ibland lite längre och ibland inte alls. Men förr eller senare exploderar paniken inuti mig, och att hantera dessa stora explosioner inuti sin kropp är vi inte byggda för att ta itu med på ett civiliserat vis. Paniken handlar om att fly, och om att värja sig mot en riktig livsfara, samtidigt som det känns som att man kvävs. </div>
<div>
<br /></div>
<div>
Jag var såklart inte mig själv när det här hände; jag ville riva ner hela rummet som jag befann mig i, för att bli av med paniken. Egentligen en ganska ologisk tanke, och jag vet inte varför den tanken eller känslan kommer. Jag har hört att många i samma situation gör just det, och det är väl egentligen det som är bra. Om man går lite bananas så får man nog utlopp för sin panik och ångest på något sätt. Jag rev inget rum. Jag välte ingen stol, jag bröt ingen penna och jag satt på min plats. Rakt upp och ned. Jag kunde knappt försöka slita in trådarna av panik som strömmade ut ur mig, eftersom att jag behövde fokusera på att inte uppslukas av paniken som vrålade inuti mig.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Jag vet inte hur mycket det syntes på utsidan, jag har ingen aning. Jag vet att jag spände mig, och att den som var med försökte få mig att inte spänna mig så mycket (det förvärrar bara allt). Det jag gjorde var att jag spände mig och så spände jag mig bara mer och mer, började hyperventilera men tillslut slutade jag andas. När jag slutade andas var jag ibland så spänd att hela kroppen bara skrek, och några gånger var det så spänt att jag inte "kunde" släppa efter. Då fick jag ännu mer panik, när den värsta paniken släppt så pass att jag kunde känna det. Så det var väldigt bra att den behandlare som var med försökte hjälpa mig med det.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Främst min behandlare och I, som jobbade med den grupp eller avdelning som jag tillhörde, hade väldigt bra koll. De hjälpte mig så att jag (tillslut) kunde komma på att jag inte andades, så att jag började andas igen. De hjälpte mig för att inte vara så spänd. Att någon av dem la händerna på mina axlar kunde hjälpa, eller att de la sina händer i mina. Jag kunde själv inte riktigt känna eller motverka att jag spände mig, men när de pratade med mig och la händerna på axlarna kunde jag ibland koppla lite och försöka släppa efter lite. När de la händerna i mina händer så gjorde jag allt jag kunde för att inte spänna dem så mycket eftersom att jag inte ville göra illa dem. Och när jag spände fötterna och benen så hjälpte det jättemycket att de petade ut mina fötter och tår med sina. </div>
<div>
<br /></div>
<div>
När jag hamnade i det här var det jättejobbigt att vara själv. Även om jag blev väldigt inne i mig själv fanns det ändå en liten trygghet i att någon satt där, speciellt de som jag verkligen litade på. Samtidigt spädde det på paniken eftersom att jag tyckte att jag tog upp deras tid, var okontrollerad och inte hade någon som helst självkontroll. Det var en stor omställning att visa upp något så förbjudet - jag visade aldrig upp att jag inte hade kontroll, förutom några ytterst få gånger. Men i behandlingen var allt så förjävligt jobbigt att det inte gick att hålla i fasaden, även om jag krampaktigt klamrade mig fast i den till och från. Så att visa upp gjorde mig stressad, att känna att jag inte hade någon kontroll var hemskt, och att bara sitta i en ångestattack/panikattack/panikångestattack är något av det värsta som finns. </div>
<div>
<br /></div>
<div>
Allt kring dessa attacker är så laddat med panik, stress och ångest. När man väl börjar komma in i det så blir allt lika med panik. Dels att man känner att man är påväg in i det, kroppen laddar för att överleva något jättefarligt och allt blir bara på helspänn. Sedan, för mig, som försökte kontrollera så mycket i ett ganska okontrollerbart stadium, var det så mycket som bara spädde på. Jag ville att den skulle ta slut så fort som möjligt för min skull, och för alla andras skull. Jag kände mig konstig och jättejobbig och försökte som sagt att inte explodera. Några gånger spände jag mig så mycket att jag stolen eller fåtöljen jag satt i bara backades och jag ville bara flyga upp därifrån. Jag andades så snabbt att det kändes som om jag skulle explodera, och ändå fick jag ingen luft. Det är väldigt svårt att lugna ned sig när man väl kommit upp i det här; för att få luft behöver man sluta hyperventilera men det går inte att tänka så. Då känns det bara som att man kommer få ännu mindre luft om man börjar andas lugnare/långsammare. Det blir så tungt i bröstet, och det känns som om någon tryckt på en en tvångströja och bara drar åt allt den kan. Första gångerna det hände blev jag några gånger jätteyr och kunde inte stå.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Så istället för att go crazy så spände jag mig, slutade andas. Hyperventilerade, slutade andas. En sådan här attack kunde hålla på ett tag, men när det väl slutade så blev jag jätte, jätteskakig, och det kändes i hela kroppen hur mycket jag spänt mig. När det började släppa hamnade jag lite som i ett töcken, för att sedan "komma" tillbaka. Lättnaden när det släpper är enorm! </div>
<div>
<br /></div>
<div>
Nu var det ganska länge sedan jag fick en riktigt, riktigt kraftig, och jag hoppas att jag aldrig mer ska få en igen! Panikångestattacker är så svåra att beskriva, för de är så hemska. Men ändå har det här dykt upp så mycket i tankarna på mig på senaste tiden, så nu behövde jag skriva om det. Förhoppningsvis så kommer det inte upp lika ofta, eftersom att det är så jobbigt att tänka på. Allt är väldigt jobbigt att tänka tillbaka på, och inte minst att skriva om det.</div>
Unknownnoreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-5657647844659161321.post-68284348666825406722016-02-20T23:32:00.000+01:002016-02-20T23:32:27.074+01:00ÖppenhetJag kan fortfarande tycka att det är svårt att vara öppen, eller normalisera ångest och dåligt mående. Jag har i så många år uppenbarligen mått så jäkla dåligt (vilket jag inte förstått förrän allt med behandlingarna och så drog igång) men ändå kunnat dölja det för i princip alla. Mamma märkte väl på vissa plan att jag inte mådde bra, och några gånger när jag mådde så fruktansvärt dåligt att det inte gick att hantera allt själv kunde jag ibland visa det. Men jag menar, när man tar med sitt barn till läkare och psykologer och alla säger att det är bra, vad gör man då? Jag sa ju också att jag mådde bra. Så att ha tryckt ned och gömt alla känslor, även för sig själv, i så många år sätter såklart sina spår i måendet. Jag är utbränd, fick enorma problem med maten, enorma problem med mig själv och känslohantering. Att inte kunna bli arg i princip var ju bara en av många. Jag funkade inte alls som jag skulle, men kunde dölja det. Jag förstår inte hur jag kunde hålla ihop allt i så många år, det är hemskt att tänka tillbaka på.<br />
<br />
Jag skulle aldrig skriva om att jag mådde dåligt, eller berätta om det. Helt okej när andra gör det, men inte om jag själv gör det, och det sitter fortfarande kvar. Jag känner mig svag, patetisk, uppmärksamhetssökande. Jag vet inte varför jag skriver lite om det på te.x Facebook ibland (inte på långa vägar som här). Eller jo. För att det ska vara okej, och för att det är bra för alla att läsa blandade statusar. Men jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, och jag är dörädd för att folk ska tro att jag vill ha uppmärksamhet, för det är det sista jag vill. Dem kan få gilla inlägget, haha! Men egentligen är det väl bra träning, både att skriva om det och ta emot kommentarerna. Jag får ju också finnas. Jag måste inte vara en fasad. Men när jag tänker så så kommer alltid mottankarna att "ja, men du har skrivit om det fler än en gång!!!!" osv osv. Men jag är inte någon robot.Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5657647844659161321.post-53432683675500059262016-02-20T00:11:00.001+01:002021-02-08T13:42:30.405+01:00Ta viktenJag minns inte när jag vägde mig senast, men jag troor att det var i augusti. Kan ha varit i september också, men jag tror inte det.<div>
Hur som helst så tyckte min psykolog (alltså inte behandlare) på Capio att jag nog skulle göra det. Hon har försökt att säga det lite by the way och inte rakt på, men jag har inte varit ett dugg taggad och har därför inte tagit betet. Nu tyckte hon väl att jag har ett undvikande beteende vilket jag kan förstå, för jag känner mig livrädd. Jag vill inte väga mig, samtidigt som jag vill det. Jag mår illa av tanken. Jag är rädd att jag ska typ dö när jag får se vad jag väger. </div>
<div>
#allakatastroftankardukantänkadigtänkerjagnu</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Usch nu blev det jättejobbigt. Jag tänker inte tänka på det här nu, för jag blir jättestressad. Så nu undviker jag mina känslor och går och borstar tänderna istället tror jag.</div>
Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5657647844659161321.post-59176487031586071012016-02-20T00:05:00.000+01:002016-02-20T00:05:26.390+01:00Lögner av misstroJag har tänkt tillbaka lite på de formulär som jag fyllt i, och alla uppgifter jag har gett ut om mig själv till min behandlare och läkare. Jag tror att jag fått ta upp många saker x-antal gånger, bland annat min lägst vikt och hur menstruationerna har sett ut. Jag har ingen aning om hur det här har sett ut för andra, men nu i efterhand så inser jag ju att jag gett dem lite fel information vilket har berott på min mycket starka misstänksamhet gentemot mig själv och vågen. Jag kan inte låta bli att skratta åt hur stört invalid jag var, men egentligen är det väl inte kul. Men jag kan inte låta bli, haha.<br /><br />Så, såhär var det. När de frågade om min minsta vikt så uppgav jag en högre vikt än vad som faktiskt stämmer. Dels vet jag att jag vägde väldigt, väldigt mycket mindre några gånger då jag inte vägde mig särskilt ofta (så jag vet inte exakt vikt). Sen är det då min lite komiska inställning till vågen som jag inte litade på. Jag hyste väldigt mycket hatkärlek till den. Jag var helt och fullt övertygad om att vår våg inte stämde, och trodde på fullaste allvar att den var trasig och visade mycket mindre än vad jag vägde. Jag vet att jag någon gång vägde mig när jag var iväg någonstans, två olika gånger (detta alltså innan någon visste att jag var sjuk och innan behandlingen och allt). Vågarna visade väl i princip exakt likadant, men jag trodde inte på dem heller. Så när jag senare blev utfrågad om vikt och lägsta vikt så la jag väl på en del, eftersom att jag verkligen inte ville att de skulle tro att det var värre än det var (döh).<br /><br />Samma sak gäller väl egentligen mensen. Om jag blödde typ två gånger på två dagar (eller någon gång under en dag) så räknade jag det som att kroppen körde på som vanligt. Jag vet att jag varit utan flera månader i omgångar, och någon gång har det kanske kommit typ en droppe, och det räknade jag då som att jag hade mens (grejen var väl också att det onormala blev normalt för mig. Jag normaliserade det genom att "såhär är det ju alltid"). Jag har ingen aning om hur jag fick ihop det här i min hjärna, men det är väl egentligen inte så mycket som makes sense när det kommer till svält och anorexia. Man blir lite lätt överkörd i hjärnan. Platt som en pannkaka. <div>
<br /></div>
<div>
Samma sak gällde här, att jag var orolig för att det bara var jag som överdrev, att jag var överdrivet känslig, ängslig och rädd för sjukdomar. Minsta lilla att jag kände mig sjuk så blev ju det världens grej i mitt huvud eftersom att jag inte litade på att jag var sjuk (vilket jag iof kan ha kvar fortfarande. Helt värdelöst). Världens längsta utredning med bevis för varför jag inte var sjuk, men ifrågasättande av varför jag kände som jag kände. Jag kom alltid fram till att det var påhittat av mig och att jag inte var sjuk (bara jävligt känslig, egoistisk och hypokondriker). Och det här höll på länge, för när jag blev tillräckligt sjuk för att verkligen dra igång allt det här så var det oftast någonting som höll i sig länge. Om det inte var tillräckligt mycket, och inte ens alltid då (typ att kroppen slog till en med en stekpanna i huvudet och skrek "DU HAR MIGRÄN") så "kände" jag inte, låtsades inte om det, eller jag vet inte faktiskt. Det bara var där och jag bara körde på.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Dock kunde och fick jag riktigt ordentligt med mensvärk de gånger jag fick mensen/en tiondel av mensen. Det har blivit mycket bättre nu, fast jag kan fortfarande inte riktigt leva normalt de två första dagarna. Har jag bokat in något när jag får min mens är det kört. Jag förstår inte hur jag överlevde innan. Jag vaknade alltid på natten och hade så ont att jag bara kunde gå fram- och tillbaka helt apatisk i huset. Satan i gatan vad ont det gjorde!</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Men, iallafall. Jag drog nog många lögner, som egentligen inte var lögner, eftersom jag trodde på dem då min misstro mot mig själv var så stark. Och även mot andra saker (som vågen). Vågen på Capio har jag nog skrivit om förr, den fick jag ju ryck ibland på och hade svårt att släppa tankarna om att de kanske hade gjort om den så att den visade mer eller mindre än vad vi vägde. Där kunde jag dock sätta stopp på mig själv någorlunda. Jag frågade min behandlare eller I som jobbade jättemycket med oss, och som jag litade på. Så om dem sa att vågen var okej och gick att lita på så ljög de inte för mig. Men jag hade lite trust-issues gentemot vågen ändå vissa dagar, det gick liksom inte riktigt att få ihop jämt. Jag trodde inte på vågen, men jag trodde på E och I - krock i hjärnan, och det där kunde jag ju sitta och försöka puzzla ihop i evigheters evighet (jag fick säga åt mig själv och försöka tänka på något annat).</div>
<div>
Ja, herregud.</div>
Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5657647844659161321.post-48457383153705851662016-02-02T22:45:00.003+01:002016-02-02T22:45:52.514+01:00UpdateNu är jag, sedan fredag, tillbaka efter att ha varit iväg på intensivkurs. Jag pluggade som en tok (dvs antagligen för mycket), men men. Jag klarade både teoriprov och uppkörning, vilket jag aldrig hade trott faktiskt. Teoriprovet skulle inte känts så roligt att misslyckas med, det hade nog kunnat bli en ganska stor grej, men uppkörningen trodde jag aldrig att jag skulle klara. Men det gjorde jag!<br />
<br />
Jag var dödligt nervös, vaknade flera gånger under natten och drömde hur mycket som helst. Jag brukar inte vara nervös på det sättet, mer orolig, men nu var jag dels väldigt orolig men också helt galet nervös. Usch! Mannen som jag körde upp för var först "stel"/allvarlig, och efter att ha kört max, max fem minuter fick jag fickparkera i en uppförsbacke. Taaack för den. Var fortfarande skakig av nervositet och fick en jättefin parkering - förutom den lilla detaljen att jag stod för långt ifrån kanten. Höll på att dö. Gjorde om, gjorde fel. Då höll jag på att få panik eftersom att jag vet att det inte får ta för lång tid. Men sen gick det (men först fick jag säga åt mig själv att SKÄRP TILL DIG, andas. Det är ingen idé att vara nervös, för sumpar du det så gör du det, men om du ska få paniknervositet så är du körd). Jag hade fickparkerat kanske tre gånger innan, och det hade inte varit något problem direkt, men det blir ju annorlunda under uppkörning. Och tydligen är det jätteovanligt att man får fickparkera under uppkörningen.<br />
Well, well.<br />
<br />
Så, äntligen är det klart och kan checkas av.<br />
Check!Unknownnoreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-5657647844659161321.post-37484285765381596632016-01-25T10:30:00.000+01:002016-01-25T10:30:47.754+01:00"Det är bra att bli arg"Hur många gånger har jag inte fått höra det? Att det är bra att bli arg/irriterad, att det är okej, att man måste bli det ibland. Jag vet inte det exakta antalet, men låt oss bara säga att det är väldigt många gånger. Både psykologer, behandlare och familj har sagt det till mig. Det är bra. Det är okej. Det behövs.<br />
<br />
För mig har det aldrig varit bra att bli arg. För ganska länge sedan började jag associera det med ett visst beteende och händelser, och i och med det sköt jag de här känslorna allt längre ifrån mig. Visst har jag blivit arg, och visst har jag blivit irriterad, men många gånger har jag inte visat känslorna och undantryckt dem. De gånger jag blivit arg har jag stoppat mig själv efter ett tag. Jag har alltid kontrollerat känslorna, vilket tydligen inte alls är bra. Oavsett om jag visar att jag blir arg eller inte så mår jag jättedåligt utav det. Jag känner att jag tappat kontrollen, säger att jag inte kan kontrollera mig själv, att det absolut inte är okej, att det är dåligt (och att jag är dålig som känner så) och så vidare. Ilska är en ful, förhatlig, okontrollerad känsla. Och kontroll verkar vara en av de viktigaste sakerna för mig.<br />
<br />
I början när jag blev arg, för länge sedan, så började jag att tänka att "nu är jag precis som den personen". Om jag kände av ilska och på något sätt visade det tänkte jag så. Ilska har inte fått existera för mig. Jag hatar det. Dessutom ursäktar jag alla andra i mitt huvud, så det finns aldrig någon anledning eller ursäkt för mig att bli arg. Det här håller dock på att bli bättre, fast jag har fortfarande svårt att se att jag har en anledning eller rätt att bli arg. Min psykolog jobbar hårt för att förklara det uppenbara, haha. Även irritation klassas in här; om jag till exempel blir irriterad över att någon gör något, och jag under mina 20-21 år någon gång har gjort så så tycker jag inte att jag har rätt att bli irriterad (det känns väldigt mycket som hyckleri). Gäller det andra är det helt andra spelregler, vilket är helt logiskt i min värld. Jag ser att det inte är logiskt rent så, fast det är ändå det. Mina anledningar känns väldigt logiska.<br />
<br />
I min familj kan känslorna flöda rätt duktigt, och det snabbt. Min mamma är inte särskilt ombytlig, och hon brukar ha väldigt mycket tålamod. Men med tanke på att min ena syster har ADHD och ska utredas för asperger, min andra ADD/asperger och min pappa ADHD, så kan de svitscha ganska så snabbt (åt båda hållen). Jag tycker det är jätte, jättejobbigt när folk bråkar och mår verkligen dåligt av det. Så jag antar att jag är extrakänslig, precis som min mamma, och de tre resterande är extra okänsliga. Det konstiga är dock att jag inte är rädd att säga till folk, sådant som andra inte brukar våga. Men blir det bråk mår jag jättedåligt av det.<br />
<br />
Usch, det här är jobbigt att skriva om. Och egentligen har jag inte gått in på något djup alls.Unknownnoreply@blogger.com0