And do it anyway
måndag 12 oktober 2015
söndag 11 oktober 2015
På alla sätt och vis
Monstret försöker verkligen smyga sig tillbaka på alla sätt och vis. Det kan vara små, små saker som jag knappt reflekterar över - men som jag måste göra för att inte falla tillbaka. Monstret försöker verkligen på alla sätt och vis att ta tillbaka kontrollen, göra mig till en svältande slav. För när man svälter ned sig så, ja, då har man knappt något att sätta emot. Man tänker inte klart när det kommer till en själv, och jag blir helt galet självkritisk/självhatisk och blir en zombie. Jag tror att jag är lycklig, men det är jag inte. Jag vill inte göra någonting, och det är väldigt svårt att känna lycka - även om man tror att man gör det. Jag kan verkligen få lyckorus nu som jag inte fått på hur många år som helst, och jag VILL göra saker. Jag måste inte tvinga ut mig att göra saker som jag gjorde förut (och då var det roligt när man väl kom igång). Det är helt otroligt. Ibland tänker jag att det är för bra för att vara sant - kan man må såhär bra?
Jag har mått bra ganska så länge nu, överlag. Ibland blir det svårt eller ångestladdat, men då har jag ändå kunnat fortsätta som vanligt och prata med mig själv, så att de bra tankarna tar över. Äter upp de dåliga och sjuka. Men de senaste dagarna har varit lite svårare, och det har blivit jobbigare och jobbigare. Jag har fått mer och mer tankar, och ett av mina kroppskontrollerandebeteenden har dykt upp lite hipps som happs. Jag har dock ätit som jag ska, men det har varit lite svårare.
Igår när jag skulle laga middag till mig och mina systrar (mamma och pappa är borta över helgen) så blev det helt plötsligt, från ingenstans knappt, jättejobbigt. Jag behövde bara sätta mig ner och gråta. NU. Jag hade sms:at lite med en av mina vänner, så jag frågade henne om hon var ensam, men det var hon inte, så då skrev jag till en annan vän. Hennes mormor hade precis kommit. Jag gör alltid så, när jag verkligen håller på att bryta ihop. Om jag börjar prata med någon, vilket jag blivit bättre på, så måste jag kolla om de gör något innan jag säger att jag mår dåligt. Och är de upptagna fortsätter jag att skriva glatt att vi kan höras senare.
Först höll jag tillbaka, som jag alltid gjort innan (men jag har blivit bättre på att inte göra det också), men tillslut kände jag att jag inte orkade mer. Så jag ställde undan den ofärdiga maten så att inte hundarna skulle få tag på den och låste in mig på toaletten. Jag kände mig hemsk när jag stängde dörren om mig, och mina hundar stod utanför och trängdes. De känner när jag mår dåligt, och jag mår bättre av att ha dem runtom mig. De kommer och pussar på mig, lägger sig bredvid eller i mitt knä och beter sig lite annorlunda när jag är ledsen. De vet liksom. Men nu kände jag att jag bara behövde vara ifred. Jag klämde in mig i ett hörn på toaletten, så nära, nära som jag kunde komma. Det gjorde jag alltid på sjukhuset när jag fick ångest och höll på att få/fick ångestattacker. Det hjälper. Hörn är bra, haha.
När jag satte mig ned och bara inte orkade hålla emot mer forsade tårarna. Den tillbakahållna sorgen kastade sig över mig, och det kändes bara hemskt. Hopplöst. Jag ville tillbaka till dit jag var innan, ibland saknar jag det (hur galet det än låter. Jag förstår det inte själv, och det besvärar mig). En del av mig saknar det iallafall. Men nej, det är inte jag, det är den ätstörda delen av mig. Samtidigt så blev jag rädd, för jag vill verkligen INTE, inte, inte, inte, inte, inte INTE tillbaka till det där. Det är inget liv. Det är tortyr. På riktigt. Fy fan vad hemskt det är. Det är som att hållas fången, men i sin egen kropp. Aldrig mer. Jag vill aldrig mer tillbaka dit.
Först kände jag en sak, sedan kände jag en annan, och tårarna bara pumpades ut i floder. Det var som om det var översvämning inuti mig. Och det var det. Både av tårar och känslor. Jag förstod inte riktigt varför jag var så himla ledsen, och det förvirrar mig. Jag får så ibland, och jag tycker verkligen inte om det. Det är svårt att veta vad jag känner, och det känns lite som om någon annan känner det åt mig. Att monstret är där och väljer vad jag ska känna. Jag vet inte. Tillslut låg jag hukad på golvet och bara storgrät. Det gick inte att sitta upp ens, och jag var helt förtvivlad. Men jag förstod fortfarande inte riktigt varför. Jag kände att katterna, som legat inne i bastun, kom ut och la sig bredvid mig, och då kändes det lite bättre.
Tillslut kom jag att tänka på M, som har hjälpt mig väldigt mycket och som jag skrivit en del med. Jag knölade mig upp, fick fatt i mobilen och skrev till henne. Tack och lov var hon där, och det hjälpte oerhört mycket att skriva med henne. Hon frågade hur det var och jag berättade. Och hon peppade. Och sa efter ett tag åt mig att ge monstret en smäll och gå och äta något. Jag tyckte inte riktigt att det gick, eftersom att jag fortfarande storgrät, och jag ville inte att mina systrar skulle se mig (jag har väldigt svårt att gå till någon när jag blir ledsen. Jag har under nästan hela mitt liv skött skola och känslor själv, även om jag fått mycket stöd och blivit sedd. Men jag har liksom alltid dolt det). Men jag smög mig ut och hämtade choklad. Tassade tillbaka till toaletten och åt. Och grät ännu mer. Men sedan släppte det, när jag tog sista tuggorna. Och tillslut kunde jag gå ut och fortsätta med maten. Utanför toaletten hade hundarna knölat ihop sig i korgen och låg och väntade. Jag pussade på dem och bad om ursäkt för att jag låst dem ute. De var väldigt tossiga och glada över att jag inte var så ledsen längre. Sen lagade vi mat. Jag lagade och hundarna tiggde och satt i mitt knä.
Tack underbara, finaste M! <3
Jag har mått bra ganska så länge nu, överlag. Ibland blir det svårt eller ångestladdat, men då har jag ändå kunnat fortsätta som vanligt och prata med mig själv, så att de bra tankarna tar över. Äter upp de dåliga och sjuka. Men de senaste dagarna har varit lite svårare, och det har blivit jobbigare och jobbigare. Jag har fått mer och mer tankar, och ett av mina kroppskontrollerandebeteenden har dykt upp lite hipps som happs. Jag har dock ätit som jag ska, men det har varit lite svårare.
Igår när jag skulle laga middag till mig och mina systrar (mamma och pappa är borta över helgen) så blev det helt plötsligt, från ingenstans knappt, jättejobbigt. Jag behövde bara sätta mig ner och gråta. NU. Jag hade sms:at lite med en av mina vänner, så jag frågade henne om hon var ensam, men det var hon inte, så då skrev jag till en annan vän. Hennes mormor hade precis kommit. Jag gör alltid så, när jag verkligen håller på att bryta ihop. Om jag börjar prata med någon, vilket jag blivit bättre på, så måste jag kolla om de gör något innan jag säger att jag mår dåligt. Och är de upptagna fortsätter jag att skriva glatt att vi kan höras senare.
Först höll jag tillbaka, som jag alltid gjort innan (men jag har blivit bättre på att inte göra det också), men tillslut kände jag att jag inte orkade mer. Så jag ställde undan den ofärdiga maten så att inte hundarna skulle få tag på den och låste in mig på toaletten. Jag kände mig hemsk när jag stängde dörren om mig, och mina hundar stod utanför och trängdes. De känner när jag mår dåligt, och jag mår bättre av att ha dem runtom mig. De kommer och pussar på mig, lägger sig bredvid eller i mitt knä och beter sig lite annorlunda när jag är ledsen. De vet liksom. Men nu kände jag att jag bara behövde vara ifred. Jag klämde in mig i ett hörn på toaletten, så nära, nära som jag kunde komma. Det gjorde jag alltid på sjukhuset när jag fick ångest och höll på att få/fick ångestattacker. Det hjälper. Hörn är bra, haha.
När jag satte mig ned och bara inte orkade hålla emot mer forsade tårarna. Den tillbakahållna sorgen kastade sig över mig, och det kändes bara hemskt. Hopplöst. Jag ville tillbaka till dit jag var innan, ibland saknar jag det (hur galet det än låter. Jag förstår det inte själv, och det besvärar mig). En del av mig saknar det iallafall. Men nej, det är inte jag, det är den ätstörda delen av mig. Samtidigt så blev jag rädd, för jag vill verkligen INTE, inte, inte, inte, inte, inte INTE tillbaka till det där. Det är inget liv. Det är tortyr. På riktigt. Fy fan vad hemskt det är. Det är som att hållas fången, men i sin egen kropp. Aldrig mer. Jag vill aldrig mer tillbaka dit.
Först kände jag en sak, sedan kände jag en annan, och tårarna bara pumpades ut i floder. Det var som om det var översvämning inuti mig. Och det var det. Både av tårar och känslor. Jag förstod inte riktigt varför jag var så himla ledsen, och det förvirrar mig. Jag får så ibland, och jag tycker verkligen inte om det. Det är svårt att veta vad jag känner, och det känns lite som om någon annan känner det åt mig. Att monstret är där och väljer vad jag ska känna. Jag vet inte. Tillslut låg jag hukad på golvet och bara storgrät. Det gick inte att sitta upp ens, och jag var helt förtvivlad. Men jag förstod fortfarande inte riktigt varför. Jag kände att katterna, som legat inne i bastun, kom ut och la sig bredvid mig, och då kändes det lite bättre.
Tillslut kom jag att tänka på M, som har hjälpt mig väldigt mycket och som jag skrivit en del med. Jag knölade mig upp, fick fatt i mobilen och skrev till henne. Tack och lov var hon där, och det hjälpte oerhört mycket att skriva med henne. Hon frågade hur det var och jag berättade. Och hon peppade. Och sa efter ett tag åt mig att ge monstret en smäll och gå och äta något. Jag tyckte inte riktigt att det gick, eftersom att jag fortfarande storgrät, och jag ville inte att mina systrar skulle se mig (jag har väldigt svårt att gå till någon när jag blir ledsen. Jag har under nästan hela mitt liv skött skola och känslor själv, även om jag fått mycket stöd och blivit sedd. Men jag har liksom alltid dolt det). Men jag smög mig ut och hämtade choklad. Tassade tillbaka till toaletten och åt. Och grät ännu mer. Men sedan släppte det, när jag tog sista tuggorna. Och tillslut kunde jag gå ut och fortsätta med maten. Utanför toaletten hade hundarna knölat ihop sig i korgen och låg och väntade. Jag pussade på dem och bad om ursäkt för att jag låst dem ute. De var väldigt tossiga och glada över att jag inte var så ledsen längre. Sen lagade vi mat. Jag lagade och hundarna tiggde och satt i mitt knä.
Tack underbara, finaste M! <3
fredag 9 oktober 2015
Ingen mjölk
Häromdagen var jag hos Gisela, min dietist, igen. Den här gången träffade vi henne på en annan plats, och det känns alltid lite annorlunda att träffa en människa som man i vanliga fall alltid träffar på samma någon helt annanstans. Hon frågade om hur det gick, hur jag åt och mådde. Vi pratade även mycket om hur det var med kroppen och alla kroppsliga funktioner. Det var lite grejer som jag egentligen inte reflekterat så mycket över som hon anmärkte på, så jag fick i uppgift att äta som vanligt, för att sedan (under tre dagar) inte äta någonting alls som innehåller mjölk. Jag är inne på dag två nu, och förvånansvärt nog känner jag lite, lite skillnad. Till exempel hade jag lit gaser igår, vilket jag inte haft alls på länge. Jag hade det i början när jag började äta, men det försvann rätt fort igen (vilket jag inte tänkte på eftersom att jag är van vid att inte ha gaser alls).
Men jag vet inte, jag tror inte att jag är laktosintolerant. Jag har inte ens tänkt så mycket att jag har ont i magen, att det hugger till och att jag ofta är dålig i magen. Det bara är så. Jag är så van att inte reflektera över saker om det inte gör hur ont som helst, så ja.. Det blir lätt att jag inte riktigt lägger någon vikt vid sådant. Så, jag hoppas att jag inte är laktosintolerant eller något sånt. Det känns ju lite lätt jobbigt. Och jag kan tillägga att jag jobbar med det där att bara köra på. Inte bra. Man ska känna efter till en viss del, det får inte bli extremt åt något håll.
Jag saknar mjölkchoklad.
Men jag vet inte, jag tror inte att jag är laktosintolerant. Jag har inte ens tänkt så mycket att jag har ont i magen, att det hugger till och att jag ofta är dålig i magen. Det bara är så. Jag är så van att inte reflektera över saker om det inte gör hur ont som helst, så ja.. Det blir lätt att jag inte riktigt lägger någon vikt vid sådant. Så, jag hoppas att jag inte är laktosintolerant eller något sånt. Det känns ju lite lätt jobbigt. Och jag kan tillägga att jag jobbar med det där att bara köra på. Inte bra. Man ska känna efter till en viss del, det får inte bli extremt åt något håll.
Jag saknar mjölkchoklad.
torsdag 8 oktober 2015
Laserbehandling
Nu har jag varit hos kiropraktorn igen (äntligen?) efter att ha haft feber hur länge som helst. Jag trodde att jag bara fick en förkylning, men det verkar som att det var influensan då jag fortfarande inte är helt bra (och jag smittade hela familjen. Ops!). Min rygg var lite bättre efter att jag varit där första gången, någon vecka innan, vilket var skönt, för då slapp vi knäcka särskilt mycket. Det gör ju inte ont eller något, men det känns lite äckligt och lite läskigt faktiskt.
Han tryckte på några punkter som gjorde svinont, och sen körde han laser. Jag har inte fått laserbehandling förut, och kiropraktorn berättade glatt att det inte ska kännas. När han körde den började det kännas konstigt, och då förklarade han att 60-70 procent inte känner någonting, 20-30 känner att det blir ljummet eller varmt och 10 procent känner att det pirrar. Jag kände både och, och blev faktiskt yr och kände mig konstig. Det kunde dock varit värre, men jag var glad när det var klart.
Det sista han gjorde var att gå igenom ryggen, och då sa han att jag hade skolios. Eh, va? Jag blev lite fundersam. Jag vet att min ryggrad har blivit sned längre ned, men det han menade var något däruppe. Men det verkade inte vara värsta grejen. Han sa att många elitidrottare har det, och att många människor har det. Så såhär i efterhand vet jag inte om det var allvarligare och han lugnade mig med att elitidrottare har det, eller om det är rätt lite, som många har. Aja. Jag har ont i ryggen och i kroppen, så det där får väl vara så lite eller mycket det vill, bara det blir bra (med minsta möjliga antsträgning. Jag orkar inte massor av rehab som de pratade om. Jag hoppas att han kan fixa det utan att jag ska behöva gå på rehabträning i några år).
Skönt att ha det klart iallafall! Nu måste jag bara in och boka en ny tid då de inte gör det direkt, utan man kan gå in på nätet och se tider för den veckan man skulle komma tillbaka. Ganska bra :)
Han tryckte på några punkter som gjorde svinont, och sen körde han laser. Jag har inte fått laserbehandling förut, och kiropraktorn berättade glatt att det inte ska kännas. När han körde den började det kännas konstigt, och då förklarade han att 60-70 procent inte känner någonting, 20-30 känner att det blir ljummet eller varmt och 10 procent känner att det pirrar. Jag kände både och, och blev faktiskt yr och kände mig konstig. Det kunde dock varit värre, men jag var glad när det var klart.
Det sista han gjorde var att gå igenom ryggen, och då sa han att jag hade skolios. Eh, va? Jag blev lite fundersam. Jag vet att min ryggrad har blivit sned längre ned, men det han menade var något däruppe. Men det verkade inte vara värsta grejen. Han sa att många elitidrottare har det, och att många människor har det. Så såhär i efterhand vet jag inte om det var allvarligare och han lugnade mig med att elitidrottare har det, eller om det är rätt lite, som många har. Aja. Jag har ont i ryggen och i kroppen, så det där får väl vara så lite eller mycket det vill, bara det blir bra (med minsta möjliga antsträgning. Jag orkar inte massor av rehab som de pratade om. Jag hoppas att han kan fixa det utan att jag ska behöva gå på rehabträning i några år).
Skönt att ha det klart iallafall! Nu måste jag bara in och boka en ny tid då de inte gör det direkt, utan man kan gå in på nätet och se tider för den veckan man skulle komma tillbaka. Ganska bra :)
torsdag 1 oktober 2015
Psykologisk thriller
Skräckfilmer har jag aldrig varit ett stort fan av, och inte heller (eller egentligen; speciellt inte) psykologiska thrillers. Jag mår verkligen dåligt av att se smarta, onda och beräknande människor, det har jag jättesvårt för. Jag får en så äcklig känsla av sådana människor (som jag bara mött i filmer och drömmar). Jag blir rädd och mår dåligt; det går inte att beskriva bättre än att de ger mig en verkligt äcklig känsla. En sådan där krypande, skrämmande, gastkramande känsla.
Jag drömmer mycket, och speciellt mardrömmar. Nu har det blivit bättre på drömfronten; förut drömde jag i princip mardrömmar jämt, varje natt. Äckliga och beräknande oftast. Detaljerade, och som hämtade ur en skräckfilm. Hade jag skrivit ner dem precis när jag vaknade hade jag nog kunnat göra riktigt bra skräckfilmer, även om det inte är min genre direkt ;) Men jag får ju allt gratis, tyvärr. Ytterst motvilligt. Ett tag var det så illa att jag tyckte det var jobbigt att gå och lägga mig. Jag visste att jag dels inte skulle somna, och när jag väl gjorde det skulle jag vakna och drömma jätteläskiga mardrömmar.
Hur som. Inatt drömde jag en jätteläskig dröm, och tyvärr så mins jag bara övergripande. Mina drömmar är som sagt rätt detaljerade och långa. Eller, de känns hur långa som helst, mardrömmarna. Det första jag minns är ett tomt parkeringshus. Det är jag och fyra andra. En av dem är min vän, två av dem känner jag inte så väl, men de är snälla, men den tredje är svår att sätta fingret på. Hon säger inte så mycket, men utstrålar självsäkerhet (som predatorerna i mina drömmar oftast gör. De är lugna och självsäkra). Vi går genom det tomma, stora parkeringshuset, och sen minns jag inte så mycket. Jag tror vi umgås lite, när de andra plötsligt börjar bli lite konstiga. Det slutar med att jag och den andra tjejen, som är lite av en vän, flyr, för de andra försöker ta oss. Den där som var svår att sätta fingret på har på något sätt gjort de andra robotlika, så de tänker inte själva längre. Och det har kommit fler människor. Vi flyr, men tillslut får de tag på oss, släpar oss tillbaka.
Jag tror att vi försöker rymma flera gånger, men blir alltid ifattjagade. Mot slutet får jag veta att hon är någon typ av vampyr (fast inte sådär overkligt). Hon kan få människor att göra som hon vill, och dricker blod. Jag befinner mig i ett sterilt rum, och hon tänker sticka sprutor i mig, men utan nålar (jag är jätterädd för sprutor kan jag ju meddela). Så de är liksom i plats, men man har inte satt dit nålarna (så ni kan ju tänka själva hur hårt man måste trycka för att få in en sådan i armen). Jag kan ju inte sitta stilla och vänta på det där, hon blir arg och allt blir kaos. Min vän är också under hennes kontroll och ja, herregud. Det slutar dock med att jag får veta att alla är vampyrer, tjejen som är min vän tar sig ur hennes kontroll och vi klarar oss tillslut.
Mina drömmar låter alltid så simpla när jag ska förklara dem, men de är jätteläskiga. Förut mindes jag varenda detalj, men det gör jag inte längre. Bara när jag vaknar. Jag drömmer ofta att jag blir kidnappad och inlåst, och det är hemskt. Hemskt att förlora kontrollen till någon okänd människa som inte vill en väl. När drömmen var slut vaknade jag och mådde lite dåligt, somnade om och då börjar drömmen om igen. Jag höll på att dö (i drömmen) för jag inte ville uppleva det där igen. Den här gången hade jag dock koll på vart vi kunde fly, men jag visste också när ungefär de skulle ta mig. Usch, usch, usch.
När jag vaknade andra gången kändes det hemskt, men som tur är så är jag omringad av djur (jag sover med två katter och fem till sex hundar). De vill gärna ligga nära, och uppe vid ansiktet eller i mina armar, så den som låg där drog jag närmre och kramade. Hon gav mig en puss och fortsatte sedan lugnt att sova. Det hjälper alltid. Djuren skänker så mycket. Tillslut somnade jag, och drömde inget mer.
Jag drömmer mycket, och speciellt mardrömmar. Nu har det blivit bättre på drömfronten; förut drömde jag i princip mardrömmar jämt, varje natt. Äckliga och beräknande oftast. Detaljerade, och som hämtade ur en skräckfilm. Hade jag skrivit ner dem precis när jag vaknade hade jag nog kunnat göra riktigt bra skräckfilmer, även om det inte är min genre direkt ;) Men jag får ju allt gratis, tyvärr. Ytterst motvilligt. Ett tag var det så illa att jag tyckte det var jobbigt att gå och lägga mig. Jag visste att jag dels inte skulle somna, och när jag väl gjorde det skulle jag vakna och drömma jätteläskiga mardrömmar.
Hur som. Inatt drömde jag en jätteläskig dröm, och tyvärr så mins jag bara övergripande. Mina drömmar är som sagt rätt detaljerade och långa. Eller, de känns hur långa som helst, mardrömmarna. Det första jag minns är ett tomt parkeringshus. Det är jag och fyra andra. En av dem är min vän, två av dem känner jag inte så väl, men de är snälla, men den tredje är svår att sätta fingret på. Hon säger inte så mycket, men utstrålar självsäkerhet (som predatorerna i mina drömmar oftast gör. De är lugna och självsäkra). Vi går genom det tomma, stora parkeringshuset, och sen minns jag inte så mycket. Jag tror vi umgås lite, när de andra plötsligt börjar bli lite konstiga. Det slutar med att jag och den andra tjejen, som är lite av en vän, flyr, för de andra försöker ta oss. Den där som var svår att sätta fingret på har på något sätt gjort de andra robotlika, så de tänker inte själva längre. Och det har kommit fler människor. Vi flyr, men tillslut får de tag på oss, släpar oss tillbaka.
Jag tror att vi försöker rymma flera gånger, men blir alltid ifattjagade. Mot slutet får jag veta att hon är någon typ av vampyr (fast inte sådär overkligt). Hon kan få människor att göra som hon vill, och dricker blod. Jag befinner mig i ett sterilt rum, och hon tänker sticka sprutor i mig, men utan nålar (jag är jätterädd för sprutor kan jag ju meddela). Så de är liksom i plats, men man har inte satt dit nålarna (så ni kan ju tänka själva hur hårt man måste trycka för att få in en sådan i armen). Jag kan ju inte sitta stilla och vänta på det där, hon blir arg och allt blir kaos. Min vän är också under hennes kontroll och ja, herregud. Det slutar dock med att jag får veta att alla är vampyrer, tjejen som är min vän tar sig ur hennes kontroll och vi klarar oss tillslut.
Mina drömmar låter alltid så simpla när jag ska förklara dem, men de är jätteläskiga. Förut mindes jag varenda detalj, men det gör jag inte längre. Bara när jag vaknar. Jag drömmer ofta att jag blir kidnappad och inlåst, och det är hemskt. Hemskt att förlora kontrollen till någon okänd människa som inte vill en väl. När drömmen var slut vaknade jag och mådde lite dåligt, somnade om och då börjar drömmen om igen. Jag höll på att dö (i drömmen) för jag inte ville uppleva det där igen. Den här gången hade jag dock koll på vart vi kunde fly, men jag visste också när ungefär de skulle ta mig. Usch, usch, usch.
När jag vaknade andra gången kändes det hemskt, men som tur är så är jag omringad av djur (jag sover med två katter och fem till sex hundar). De vill gärna ligga nära, och uppe vid ansiktet eller i mina armar, så den som låg där drog jag närmre och kramade. Hon gav mig en puss och fortsatte sedan lugnt att sova. Det hjälper alltid. Djuren skänker så mycket. Tillslut somnade jag, och drömde inget mer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)