Jag har haft besök

De kanske tre senaste veckorna har jag haft besök. Ett ovälkommet besök. När jag en gång för alla bestämde mig för att det är nog, att jag vill, kan och ska leva utan monstret (även om jag tvivlade på att jag kunde bli av med det helt) så sa jag också till mig själv att aldrig mer. Det här ska inte hända mer. Det här är sista gången som jag underkastar mig någon som mördar mig inifrån.

Sagt och gjort - eller inte. Den gången körde jag stenhårt på, och sen höll det sig rätt bra ett tag. Innan jag började plugga på Uppsala universitet så gick jag in i en depression, och slutade äta (vilket jag faktiskt inte helt insåg). När jag sen skulle börja äta regelbundet och ordentligt igen så insåg hur mycket det faktiskt hade påverkat mig - det var jättejobbigt, men jag "struntade" (missförstå mig rätt) i det och åt. Hade depressionsångest, matångest, all möjlig typ utav ångest, grät och kände mig död och tvingade mig att äta de gånger som det behövdes.

Nu var det tydligen dags igen. Jag vet inte hur det började, men jag tror att det kan vara ihopkopplat med att jag blev sjuk och sen aldrig frisk. Jag blev förkyld i hundra år, så tillslut tvingade mamma med mig till läkaren, där de konstaterade bihåleinflammation och vätska och vad det nu var i öronen som gjorde ont. Så höll jag på med det ett tag, gjorde som läkaren sagt till mig, och försökte intala mig själv att "jo, men idag mår jag väl lite bättre?". Det blev inte så särskilt mycket bättre innan det blev dåligt igen. Läkaren hade sagt åt mig att komma tillbaka om en vecka och inte längre tid än det, om detta inte blev bättre. Så det blev att åka tillbaka (tack vare mamma, jag ville vänta) och där konstaterades det att jag fått en ny förkylning.

När jag blir sjuk får jag alltid extra ångest. Dels känner jag mig värdelös och lat, och att jag inte hjälper till ordentligt och låter andra göra saker åt mig när de har saker att göra, och då borde jag hjälpa dem istället. Sedan blir jag rastlös, osäker på om jag verkligen är sjuk eller bara är mesig, överkänslig eller inbillar mig. Jag kan inte slappna av och har svårt att gå och sätta mig, samtidigt som jag inte orkar göra något alltid, och har ännu svårare än vanligt att tänka. Det blir lite smått kaotiskt och jag blir ett vrak inombords.

Jag vet ju då inte säkert, men jag tror att den här låånga perioden av extra sjukdomar som gör att jag får extra mycket ångest bidrog till att monstret kom tillbaka. Jag började må extremt dåligt över hur jag såg ut, vad jag vägde, hur mycket jag åt, hur onyttigt det var och så vidare och så vidare. Detta eskalerade väldigt, väldigt snabbt, och jag började äta jätterestriktivt supersnabbt. Jag åt middag med familjen eftersom att de skulle bli misstänksamma annars, men that's it. Jag kräktes till och med gång för att jag inte klarade av all ångest, och hade mycket mer ångest/panikattacker.

Häromdagen kände jag hur trött jag var på det här. Hur ovärt det är att följa monstret, hur påverkat och kontrollerat livet blir. Man kan i princip inte göra någonting, om man inte vill att folk ska ha koll på ens matvanor. Även om jag ofta är trött, seg, förvirrad, oerhört glömsk och lite allmänt kaotisk inne i huvudet så förvärrades detta. Jag mådde ännu sämre över hur tjock jag tycker att jag är, hur jag ser ut, hur mycket mer jag borde motionera och allt det där. Så jag började göra hemmaträningar, åkte och köpte träningskläder och kollade upp alla gym i närheten. Jag drog bort prislapparna på träningskläderna så att jag inte skulle kunna ångra mig och byta dem, direkt när jag kom hem.

På sätt och vis kan jag känna mig piggare när jag inte äter. När jag följer monstret känns det som att jag kan ställas in på "automatiskt" och bara gå på det. Jag började städa, "träna" (dock bara hemma) och bara göra saker hela tiden. När jag fick ångest så var det nästan bara saker som har med maten eller kroppen att göra, vilket är hemskt jobbigt men samtidigt skönt också. Man lägger all fokus på hur man ska göra för att inte äta och för att ingen ska upptäcka det, så det blir inte så mycket mer tid till att tänka kring annat. Förutom mitt största intresse, hund, då. Hund och mat. Hund och mat, mat, mat, hund. Och lite annat som jag kunde klämma in och oroa mig för också.

Det jag vet är dock att jag:
a. inte blir piggare egentligen
b. inte mår bättre
c. inte får mindre ångest (den flyttas bara)
d. inte blir mer nöjd med min kropp
e. att jag sover ännu sämre
f. att allting bara blir sämre
g. att jag mår sämre


Så jag kom på sätt och vis till insikt. Det är inte det här jag ska hålla på med. Jag ska inte bli sjuk igen. Sista gången var förra gången, vilket betyder aldrig mer. Jag är så klar med sjukhus och sjukdom, jag avskyr det. Jag avskyr, avskyr, avskyr det. Hatar sjukhus. Hatar sjukdom. Hatar att vara inlagd, se alla människor som mår så dåligt. Må så dåligt själv. Ha otaliga panikattacker om dagen.
Nej. Nej, nej och åter nej.
Så jag tänker på allt jag vill. Allt som är bra med mitt liv. Vart jag vill komma. Även om längtan tillbaka till det gamla var jättestark, försvinner den. Och längtan efter ett bra liv är tusen gånger starkare. Jag ska bli helt frisk, från allt. Jag hoppas att utbrändheten försvinner helt tillslut, jag hoppas att jag kan plugga igen, jag hoppas att jag ska kunna tänka ordentligt igen, inte vara så glömsk, inte få kaos i huvudet, inte ha jättemycket ångest varje dag. Jag försöker tänka och säga att det kommer bli så. Ibland är jag säker, ibland känns det svårare. Men oavsett hur det känns så ska man se det som är bra med sitt liv, det som man vill bevara. Se vart man vill komma. Hur man vill må. Vad man vill ägna sig åt.

Jag tänker aldrig sluta försöka göra mitt liv så bra som möjligt. Det finns så mycket jag ser framemot, så mycket som jag faktiskt tycker om och intresserar mig för. Jag hoppas att allt kan komma tillbaka så småningom, att jag kan bli lycklig mestadels av mitt liv, och inte ha för mycket ångest. Jag jobbar för att kunna acceptera vem jag är, att jag måste vara normalviktig, och kanske i övre gränsen av min normalvikt. Jag måste acceptera den jag är, för de är så jag ser ut. Jag har den kroppen jag har, jag har det utseendet jag har, jag är den jag är. Jag måste bara lära mig att leva med mig själv, och hur jag ska leva för att må bra. Att inte låta alla andra gå före, och att inte trycka ner mig själv. Och jag måste lära mig att tycka mer om mig själv, vara snällare mot mig själv (även om jag kommit väldigt långt på vägen, om man jämför med hur det var förut!). Men det är en hel del kvar.

Nu kom jag kanske bort lite ifrån ämnet, men hur som helst så insåg jag att jag är starkare än monstret. Jag bestämmer. Jag behöver inte sjunka längre, behöver inte bli underviktig och förstörd för att inse att jag måste jobba mig upp igen. Jag kan göra det nu. Jag behöver inte sjunka ner i sjukdomen igen. Och det tänker jag inte. Så jag äter normalt nu, och jag får jättemycket ångest av det. Det krävs så kort tid för att börja må dåligt igen. Men det går alltid att jobba så att man mår bra igen. Det är aldrig värt att ge upp på sig själv.

Så bye bye monstret. Jag vinner igen, och den här gången med så mycket mindre kraftansträngning än de andra gångerna. Och kommer du tillbaka vet vi båda vem som är starkast.

Att värdera hälsan

Att värdera hälsan. Det är det där man gör när man insett att hälsan är det viktigaste man har.
Att vara sjuk och inte orka är verkligen helt, totalt MEGA värdelöst. Det är läskigt, obehagligt och ibland fruktansvärt. Det är svårt, och otroligt svårt att behöva ändra så mycket på sitt liv.

Att inte ha hälsan är..
Att känna av hjärtat så mycket att man undrar om man kommer vakna imorgon.
Att knappt orka gå, resa sig upp, hålla sig upprätt.
Att svimma.
Att tro att man ska dö.
Att svischa fram i en ambulans.
Att vara på sjukhus.
Att hamna på sjukhus utomlands.
Att kroppen inte kan stå emot vanliga förkylningar,
så du måste åka in och ligga med andningshjälp i timmar.
Att du gång efter annan blir sjuk så du måste in
och hålla koll på hjärta och andning.
Att bli väckt var & varannan timme, långt hemifrån,
för att sköterskor måste se till dina värden.
Att ligga i mörkret i en sjukhussäng och bara vilja hem och må bra.
Att vara sjuk 90% av tiden.
Att missa livet för att du är sjuk.
Att veta hur det känns att verkligen tro att
du kommer dö.

Att få panikattacker när det som minst passar.
Att få panikattacker överhuvudtaget.
Att ha ångest varje dag.
Att hyperventilera tills du nästan svimmar.
Att spänna dig så mycket att du tillslut
inte kan röra dig.
Att ligga på toalettgolv för att du håller på att svimma.
Att sitta på toaletter, hyperventilera och försöka få
paniken att lägga sig.
Att må så dåligt att det känns som ett avgrundshål.
Att må så dåligt att det känns som om du ska dö.
Att inte kunna andas.
Att behöva lägga dig ned på stället för att du kommer svimma annars.

Att bli sjuk om du slarvat med maten en dag.
Att kräkas om du slarvar med maten.
Att få svimmningsattacker, känna dig enormt konstigt,
bli kall eller varm eller inte känna temperatur alls, för att du
slarvat med maten. En dag. Bara lite slarv.
Att när det äntligen släpper skakar du som en tok.
Att alla ser.

Att bli utbränd, och faktiskt leva i det.
Att inse hur lång tid det tar att komma tillbaka.
Att hantera hur mycket man faktiskt misslyckas med,
hur mycket man glömmer, hur mycket man inte
kan finna ork till.
Att inte kunna tvinga sig att göra saker längre.
Att få panik om du försöker tvinga dig, när det är det
du alltid kunnat göra - "bara göra".
Att inse att man måste ändra på så otroligt mycket i sitt liv;
sin livsstil, sitt tankesätt, sin syn på livet.
Att inse att du inte kan göra vissa saker, om du vill hålla
dig frisk. Saker som du kunnat göra, saker som du
tycker att du borde kunna göra, saker som andra kan göra.
Saker som du inte kan göra längre.

Att behöva ändra sitt liv.
Omprioritera. Jobba med sig själv.
Gå igenom allt du inte vill gå igenom.
Vara stark när du inte kan eller orkar, men måste.
Att kunna vara svag.
Fundera över om du misskött dig så mycket att du kommer dö i förtid.
Vad för sjukdomar du kommer få?
Leva med alla sjukdomar du redan får.
Hantera allt som händer, inte ge upp, och bara fortsätta
kämpa.

Att inte visa.
Att aldrig visa.
Att bli tvingad att visa.
Att inte kunna dölja allt du vill.
Men samtidigt dölja.

Att veta hur det känns att tro att man ska dö.
Det säger egentligen det mesta.

Sjuk, sjukare, sjukast

Jag är förkyld. Jag har feber. Jag är halvt frisk. Jag är sjuk. Jättesjuk. Kan inte andas, får inhalator utskriven, hostmedicin med morfin som ska tas tre gånger om dagen. Så blir jag bättre, bättre.. Pang, bom, sjuk.

Tydligen är det så för vissa när man börjat bli frisk från anorexian, när man gått upp, håller vikten och är sund. Man blir sjuk, sjuk och återigen sjuk. Värre än när man hade gått ner sig totalt och var underviktig och helt zombiefierad.

I slutet av 2016 blev jag förkyld, och det höll i sig i ungefär 5-6 veckor. Mamma fick mig tillslut att gå till läkaren, eftersom att jag aldrig kan inse när jag behöver åka till en läkare, och där konstaterades det att jag hade bihåleinflammation och massor med vätska i öronen eller vad det nu var. Efter dessa 5-6 veckor med förkylning/bihåleinflammation så blev jag tillslut frisk i typ 5 dagar, sen träffade jag en kompis vars treåriga lillebror var förkyld. Dagen efter var jag förkyld, och det höll i sig i någon vecka.

Detta började släppa lagom till att jag åkte utomlands med några kompisar. Det var inte en lång eller svår resa, det hela gick smidigt och lätt, och förutom att jag sov för lite så var det en bra resa. Jag blev sjuk två dagar eftersom att jag inte ätit och druckit ordentligt - det blir lätt så när jag gör saker, jag har sedan något år tillbaka svårt att planera och det blir lätt att tiden rinner iväg. När jag är borta är jag dessutom alltid orolig för extra mycket, och för att bli dålig i magen av något jag äter osv, så jag blir väldigt kinkig med vad jag kan äta. Hur som, en av dagarna blev jag väldigt dålig under förmiddagen. Jag fick svimningsattacker, yrsel, känner mig jättekonstig och "borta". Ofta blir jag varm, eller känner inte om jag är varm eller kall, det blir lite svårt att känna av kroppen.

Detta höll tack och lov i sig kortare än vad det brukar. Jag tror att det tog cirka 30-60 minuter. När det börjar släppa blir jag trött, kall och ofta börjar jag skaka. Inte så roligt då jag ofta skakar ganska mycket, så att alla ser det. Många gånger brukar jag ta mig till en toalett eller något avskilt, då jag helst inte vill sitta bland massor av människor, för att jag mår så dåligt och känner mig så konstig. Man vill helst bara ha lugn och ro och tyst.

Dagen innan detta hände hade jag verkligen ätit och druckit dåligt under dagen (inte medvetet dock). Ibland rinner tiden bara iväg, och ibland har jag så mycket ångest/stress över saker att jag inte kan slappna av och bara städar och stressar omkring i flera timmar, och då kan jag inte hitta ro att varken sätta mig ned eller äta. Den dagen klarade jag mig relativt bra, tills jag satte mig i taxin och vi åkte tillbaka "hem". Jag började må fruktansvärt illa, och när vi nästan var framme kräktes jag. I munnen. Fruktansvärt äckligt. Jag skulle dock aldrig kräkas rätt ut, så det enda jag kunde göra var att svälja det. Jag hade ingen påse och hann nog inte riktigt tänka att jag kunde veva ned rutan och spotta ut det, men samtidigt vill jag inte det heller för då kommer det ju på någons bil. Och så har jag en liten grej med att jag helst inte vill visa hur dåligt jag faktiskt mår.

Det var iallafall superäckligt, och jag hade ont i halsen hur länge som helst efteråt. Dag två fick jag den där lilla incidenten, mådde illa i bilen påväg hem men klarade mig ifrån att kräkas iallafall. Slutet av resan fick jag världens hosta; jag fick tillslut jättesvårt att andas, hostade, hostade och hostade tills jag fick kräkreflex efter kräkreflex och träningsvärk i magen efter allt hostande. Jag hade ont i kroppen, och allt var jättekänsligt. Det gjorde ont att ha håret uppsatt till och med. Vi pallrade oss iväg och hittade ett apotek som var öppet, och kvinnan kunde tack och lov engelska, så hon kunde hjälpa oss. Jag fick något för halsen och några tabletter, som skulle motverka allergi. Vi var inne på att jag kanske hade reagerat på något, så jag testade att ta dem. Jag kunde inte läsa om dem då det bara stod på ungerska, och när jag googlade var det enda jag fick fram att de bara såldes i Ungern och på Malta. Mitt kontrollbehov mådde inte så bra av detta, men eftersom att jag var orolig för att kvävas i sömnen så tog jag dem (ja, jag är övernojig. Chansen att kvävas i sömnen är väl extremt liten haha, men det går inte att resonera med oron. Logik fungerar tyvärr inte riktigt mot min oro när den väl drar igång).

Tydligen så lät jag helt fruktansvärt, och jag hörde själv att rösten lät väldigt annorlunda mot vad den brukade. Jag har aldrig haft en sådan fruktansvärd hosta. Som tur var skulle vi hem dagen efter, vilket var jätteskönt. Sista dagen när jag mådde så där dåligt ville jag bara hem, och eftersom att jag ahde så svårt att andas var jag orolig att det skulle sluta med att jag behövde åka in till ett sjukhus. Skulle jag fått svårare att andas än vad jag hade så hade jag verkligen varit tvungen att åka in.

När jag kom hem dagen efter så fick jag åka till läkaren på flygplatsen, de hade en tid direkt så jag hade jättetur. De kollade lite saker först, och konstaterade att jag hade för hög puls, vilket jag själv hade känt av. Det blir lätt så när man får svårt att andas. Jag hade också väldigt hög feber, 38 grader, vilket är jätte, jättehögt för mig. Jag ligger runt 35,6 ungefär, så även 36-36,5 är inte normalt. Och när jag får feber verkar inte min temp höjas så mycket, så jag brukar bara ha 36,5-37,5 när jag har feber. Oftast inte över 37.

Läkaren kollade några mer grejer, och sa sedan att jag hade en virus infektion. Jag fick hostmedicinen och inhalatorn och sedan kunde jag åka hem. Jag blev bättre av medicinen, så någon dag mådde jag helt okej, men nu har det vänt och blivit sämre igen. Jättekul.

Summan av allt är iallafall, att man blir ofta sjuk efter att ha blivit "frisk". Det är nästan som att immunförsvaret har kämpat på som en tok, och måste pusta ut när kroppen blir sund igen. Och då blir man väldigt känslig. Drygt, men samtidigt kunde det också varit värre. Men det är tråkigt att vara sjuk hela tiden, och speciellt jobbigt att jag blir jättedålig om jag slarvar med maten. Ibland blir det så att man inte kan äta regelbundet, det händer något eller så, och då blir jag dålig. Denna gången när det hände blev jag ganska ledsen över det. Det är inte roligt, och det är väldigt obehagligt. Men jag tänker att förr eller senare går det över, och jag kunde haft mycket värre biverkningar. Mitt kan iallafall förhoppningsvis gå över tillslut.

Att bli frisk

Den stora gåtan, som jag alltid har velat ha nyckeln till. Hur blir man helt frisk från anorexia, eller ätstörningar. Hur? Jag har alltid trott att jag aldrig kan bli hundra procent frisk. Jag har alltid haft ett tvivel inuti. Jag kan fortfarande tvivla vissa dagar, och tänka att jag kanske kommer få tillbaka det - och ibland kan jag tänka att jag aldrig kommer lyckas gå ner i vikt om jag skulle vilja, för vissa dagar är sådana där dagar.

Jag kan fortfarande inte säga hur man gör för att bli frisk, men jag har lärt mig ganska mycket på den här oerhört långa vägen. Jag har lärt mig extremt mycket om mig själv, men också väldigt mycket om min sjukdom.

• Att ha något man brinner för, en hobby, något man ser framemot, någonting återkommande som verkligen är bra och roligt med livet. Jag föder upp hundar med min mamma, och tävlar och tränar. Jag lever och andas hund. Mitt stora intresse och kärlek för dessa fantastiska varelser (även katt och häst, men mest hund) har hjälpt mig ofantligt mycket, för att kunna hitta motivationen och inse vad jag vill. Så se till att du har någonting att se framemot iallafall varje vecka. Börja på någon kurs, hitta någon att gå på bio med någon/några gånger i månaden, börja pyssla/måla/göra armband/fotografera, eller det bästa av allt - skaffa ett djur att älska och ta hand om.
  
• Bestäm vad du vill och håll dig till det. Tillåt dig inte att ändra dig till något dåligt. Bestäm dig inte för dåliga saker, hindra dig själv från att kunna förstöra för dig själv. Har du sagt att du ska bli frisk så SKA du bli det. Inga men. Ta hand om dig själv, och lev fullt ut.
  
• Du har gett det sjuka en chans, så det är inte mer än rätt att du ger det friska en chans. En ärlig chans, fullt ut. Inte något halvdant där du tränar fast du inte vill/tränar mer än nödvändigt, inte får/vågar äta vissa saker (eller tänker att det är "onödigt att äta det där"). Du kan alltid gå tillbaka till det sjuka, men du måste våga testa det friska fullt ut. Låta kroppen ligga på den vikt den vill och försöka jobba med och acceptera dig själv.
  
• Du måste hitta motivationen och viljan själv. Ingen kan tvinga dig att bli frisk eller må bra, men det finns mycket bra hjälp att få. Men du måste vilja själv, och försöka själv. Ingen kan dra det tunga lasset åt dig, men som sagt - det finns mycket bra hjälpa, och många som kan underlätta för dig.
  
• Skaffa ordentlig hjälp. Gå till psykolog, även om det känns som att det inte behövs eller kommer att hjälpa. Även om det inte känns som det i början. Ge det tid, mycket tid. Och byt om du inte gillar din psykolog (men ge det några gånger. Saker och ting kan ändras, och man kan bli väldigt förvånad). Det finns nog ingen som inte skulle få ut någonting av att gå till en psykolog. Och skäms inte - det gör inte jag. Jag är öppen med det.
  
• Skaffa rutiner, och håll dig till att äta ordentligt och regelbundet. Frukost, något mellan, lunch, mellanmål, middag och något på kvällen. Gör dig av med restriktioner så fort det går.
  
• Läs om allt som kan hända när man svälter sig själv. Det finns väldigt mycket men man kan få, och det vill du inte leva med resten av livet. Kom ihåg att tappar du kontrollen kommer din sjukdom förr eller senare döda dig.
  
• Försök att omge dig med människor som bryr sig och är snälla. Elaka kommentarer är inte något som du behöver stå ut med. Umgås inte med folk som är taskiga och triggar dig att leva ett dåligt liv.
  
• Akta dig för sådant som triggar - följ inte mat- och träningskonton på instagram, eller bloggar osv! Försök att umgås mindre om du har vänner som triggar dig (får dig att må dåligt/göder ätstörningen eller annat negativt). Detta kan ta ett tag att inse själv. Jag förstod inte att jag mådde dåligt av att följa matkonton och dylikt förrän ganska sent. Följ kak- och godiskonton isåfall ;) Inte all denna nyttighetsstrunt. Kom ihåg att du kan be om att folk inte pratar om bantning och sådant om du mår dåligt av, eller gå därifrån. Man kan inte kräva att hela världen ska låta bli att trigga en, men man kan försöka undvika det i största möjliga mån. Och har man vänner som inte kan acceptera detta så tja, då kanske de inte är riktigt schyssta vänner. Ta hand om dig själv.
  
• Släng ut kläder som är för små eller för trånga. Detta kan oftast vara väldigt triggande, Undvik beteenden som inte för med sig något positivt.
  
• Tänk på alla du tycker om, och hur mycket du skadar dem genom att göra detta. Och hur mycket du skadar dig själv.
  
• Ge dig själv tid och acceptera att du kanske är trött eller har mindre ork.
  
• Låt det ta tid. Det tar tid att bli frisk. Oftast blir det jobbigt när man gått upp i vikt och börjar må bättre. Många drar lätt på sig sjukdomar, har ett sämre immunförsvar ett tag och liknande. Ganska många går förr eller senare in i en depression eller en sämre period, och då gäller det att inte ge upp. Det är bara monstret som försöker få dig att ge upp.
  
• Inga ursäkter så som "jag är inte hungrig/jag är jättemätt", "jag kan inte äta den här typen av mat", "jag kan inte äta det här tillsammans/utan det här", "jag gillar inte det här" och så vidare.

Egentligen gäller mycket av det här oavsett om man har en ätstörning eller inte. Mår man inte bra finns det nästan alltid något som du kan göra åt det. Men precis som fysiska åkommor så tar psykiska lång tid, och oftast mycket, mycket längre tid.