Dåliga dagar

Jag vet inte hur mycket jag har nämnt det, men jag började med utsluss för någon vecka sedan. Först hade jag utsluss en dag i cirka två veckor, sedan två-tre veckor med två dagar, en vecka med tre och nästa vecka slutar jag på torsdagen (så då har jag två utslussar). Hittills har utslussdagarna gått bra eller relativt bra. Det varierar lite.

I fredags hade jag utsluss igen, och den dagen var verkligen urusel! Jag fick inte med mackan vid frukost, jag åt ca 1/3 av yoghurten, hoppade frukten och lunchen och åt ungefär hälften av mellanmålet..

16:24 på fredagen gick mitt tåg. Jag tog med mig två av mina hundar (max antal är två) och drog iväg till en kompis och hans pojkvän i Falun (plus hans hundar och katter, såklart). Det var verkligen skönt att få komma iväg, och det var så roligt att få träffa honom!

Han hämtade mig vid tåget runt halv sju, så vi gick till en Kinarestaurang (..!) för att äta middag. Han hade jobbat hela dagen och inte slutat förrän vid sex. Det gick ändå, jag tog det enklaste jag kunde hitta som jag vet att jag gillar, så det funkade. Även kvällsmålet gick bra.

Resten av helgen gick upp och ner. Jag åt alla måltider, men vissa blev mer eller mindre i underkant. Hur som helst så var det väldigt skönt att komma iväg. Vi pratade en massa, gick hundpromenader, spelade och tittade på TV (och handlade, lagade mat och sprang upp och ner till hans lägenhet för att rasta hundar hela helgen). 

Jag såg till att ha utsluss på måndagen så att jag kunde ta tåget hem då. Vi gick en promenad i stan innan jag skulle åka, och vips satt jag på tåget och helgen var slut.

När jag skulle av var alla väldigt sega, så dörrarna stängdes mitt framför näsan på mig och jag fick åka en station längre (och betala endel extra). Men men, helgen var toppen trots det, och trots att ordinationen inte gick jättebra.

Min mobils nya liv

Sedan jag blev inlagd lever min mobil ett betydligt hårdare liv. Jag har en iphone som jag trivs väldigt bra med, men förr kunde jag ha den i två dygn (!) utan att behöva ladda. Två dygn! Numera börjar den sakta men säkert gå mot sitt mobilkoma runt eftermiddagen. 

Det dumma är att det går inte riktigt ihop. Min telefon klarar sig så pass länge att om jag ska ladda upp den fullt igen så har den runt 30-70% när jag går och lägger mig. Så jag har svårt att få det att gå ihop.. Jag har hört att man inte ska ladda för ofta, att man ska ladda när mobilen bara har typ 1% kvar samt att man ska ladda den full för att behålla ett bra batteri. Jag försöker och försöker, men det blir liksom ingen bra rutin med det hela..

Dessutom har jag, för första gången någonsin (!), använt slut på mitt surf. Jag har för mig att det var i augusti, då det är 31 dagar. Så min mobil lever med andra ord ett hårt liv numera 😁

Ätstörning, ätstörning, ätstörning

Jag antar att jag har det. En ätstörning, alltså. För det mesta har jag svårt att förlika mig med det, men när jag börjar tänka närmre på det så kan jag inte förneka att jag har en ätstörning, trots att jag aldrig har varit smal. Fast folk säger det. Och jag tycker det är jobbigt. Jag vill verkligen säga emot, men då verkar det bara som om jag är uppmärksamhetssökande, och jag vill helst inte prata om min storlek eller vikt. Fast ibland, men bara ibland, så kan det faktiskt hjälpa lite när folk säger att jag är smal, och har varit väldigt smal. Tyvärr. För tyvärr låter jag så självupptagen och ytlig, men det är verkligen inte det en ätstörning handlar om. Hur ytlig man är.
Men ja. Det är svårt att inse att jag är sjuk, men om jag verkligen tänker på det så kanske. Kanske är jag det ändå. Det har ju varit en hemskt jobbig tid, och är fortfarande. Och stundtals är jag ju rädd för att tappa kontrollen så monstret har fri väg.

Fast jag tycker fortfarande, verkligen inte, att jag är eller har varit smal.

Fikaträning á la exponering

..är precis vad jag har gjort idag. Fikatränat, alltså. För andra gången. Men den här gången skulle det verkligen vara "ordentligt", dvs vi skulle inte prata om annat utan snarare gå in på hur det känns, vad jag har för känslor, skatta ångest osv. Prata om smak och utseende på kakan (som förövrigt såg ut som mjuk pepparkaka, men det visade sig vara morotskaka med såntdär gojjs på. Det smakade inte som jag mindes det kan jag ju säga!). Kakan smakade lite skumt, men helt okej. Frostingen tog över det mesta, och det vara bara.. Jättejobbigt.

När jag hade ätit upp så hade ångesten dragit igång ganska duktigt; jag blev kallsvettig, fick ännu svårare att andas och ångesten och känslan av att börja gråta drog fram som vågor genom mig. Det är lurigt, för man kan känna sig pyttelite bättre för att sedan sköljas över av ångest och "sorg". Och då är man inte helt beredd på att det ska komma just då, och kanske inte så starkt. Så höll det på ett tag iallafall (dock ligger ångesten väldigt högt även när det går lite neråt mellan topparna). Tillslut började jag iallafall hyperventilera och fick min miljonte ångestattack. Jag fick som vanligt att det börjar pirra, sedan domna och när allt börjar lägga sig blir jag helt skakig och supertrött (och lite borta..). Men! Vi hade ett genombrott iallafall, för jag började gråta, och jag lyckades låta bli att forcera bort det direkt. Hurra.

Det var "jättebra" att jag lyckades att inte stänga av utan stanna i det jobbiga, eftersom att det var det som var meningen (och det är bara så jag verkligen kan bli bättre). Så även om det känns och är (och var) jättejobbigt så är det skönt att ha lyckats med det iallafall. Det går framåt :)

Matlagningsträning med kort varsel

Idag blev det trots allt, efter lite om och men, matlagningsträning. Jag hade lite svårt att tacka ja eftersom att jag fick veta detta igår innan lunchen, och av erfarenhet från förra gången var det allt annat än lätt att välja recept; var det inte det ena, så var det det andra. Lök, som finns med i exakt alla recept, och som jag inte tycker om. Grädde, ja, det säger sig självt. Creme fraiche - nja.. Och så vidare, och så vidare. De flesta recepten ratas egentligen inte utav mig, vilket jag är medveten om, utan av den ettriga lilla idioten inuti mig, som strimlar min hjärna i bitar bara jag vågar överväga att välja ett recept med ost eller grädde eller något annat "onyttigt".

Efter lunchen kom i alla fall min behandlare och frågade om matlagningsträningen (det är inte hon som håller i den). Hon hade fått veta, såklart, att jag blivit erbjuden en tid då en annan ställt in. Hon log glatt och lite finurligt när hon hörde mina tveksamma invändningar; speciellt när jag berättade om mina svårigheter med att välja recept. Hon vet att jag vet att det är ätstörningen och enbart den som härjar när det gäller allt det där. Så hon erbjöd sig att leta efter recept tillsammans.

Sagt och gjort. Så idag blev det alltså matlagningsträning trots allt, och vi gjorde pasta penne med lax och någon sås till. Det gick lättare än väntat och än förra gången, både att laga maten (vilket brukar kunna göra mig väldigt stressad), och att äta den (vilket känns jobbigt då det bara är jag och R. Även om vi känner varandra rätt bra nu så tycker jag ändå det är jättejobbigt när någon tittar på mig eller så när jag äter. Och när det bara är vi två så blir ju all fokus på mig. Dessutom äter jag ungefär hälften så långsamt, så det känns som att varje tugga låter superhögt, och jag blir medveten om varje tugga och rörelse som känns så onaturliga).

I övrigt så har dagen varit helt okej. Det var endel som gick i skolan idag, eller hade utsluss, så vi var bara fem på ungdom. Men dagen flöt på trots allt. Två av dem som var där har varit där ett tag och vi gillar varandra, så vi pratade ganska så länge. Frukosten var som alltid jobbig, men ändå värre än vanligt (vilket den var även igår då jag inte hann med mackan. Drog to.m ut på tiden för att kunna äta yoghurten). Idag hann jag med mackan, men det får ju sina följder när jag har riktigt jobbiga måltider. Jag har så svårt att gå och knacka och typ "Hej, jag håller på att få en ångest/panikattack och kan inte andas", så det är lättare att bara.. Gå in på en toalett och gräva ned sig i ett hörn ett tag.
Just idag hade de dessutom möte, annars brukar de kunna svischa förbi lite då och då och kika snabbt så att allt är ok, och de är oftast ganska duktiga på att läsa av. Trots att man själv kan dölja en del. Dem har lite superkrafter när det gäller ätstörningar, kan jag säga :)

Imagine dragons

I wanna hide the truth

I wanna shelter you

But with the beast inside

There's nowhere we can hide

Don't get to close

It's dark inside

It's where my demons hide,

It's where my demons hide

Utsluss och grushals

Ja, tro det eller ej, men idag hade jag min första utsluss! (Så lägligt att jag missade vägningen också, mohaha! Faast jag tvekar inte en sekund på att jag blir vägd imorgon istället).

Dagen har gått över förväntan, vilket är skönt. Egentligen har jag inte gjort något speciellt.. Läst, varit påväg att bli förkyld, pussa på vovvarna.. Mja :) Varit ute i fint väder (så länge det var fint iaf).

Tyvärr har jag svårt att somna, plus att jag vaknar långt innan klockan ska ringa. Och okej om det händer då och då, men nästan varje natt och morgon? Inte ok. Dessutom vaknar jag ofta mitt i natten också. Snark, jag ligger typ tre månader efter med sömnen. Med tanke på hur mycket allt det här sliter på en så behöver man sova mer, och jag sover bara mindre och mindre. Jaja, blir säkert bättre så småningom :) Nu håller jag tummarna för att förkylningen ska släppa.

Under äppelträdet

Inte ett moln skymmer den vackra, klarblåa himlen. Solen lyser på mig, och en lätt bris fläktar tyst i mitt ansikte, smeker håret som lätt, lätt böljar bakåt. Det är en vacker dag. En avskyvärd dag. Men naturen gör mig ändå.. Glad? Lugn, iallafall. Det skänker ett inre lugn att känna solen och vinden och den friska luften. Att känna naturen. Att se den vackra grönskan, alla vackra växter och träd, de V-formade grupperna av fåglar som börjar bege sig mot något varmare, något bättre.

Jag går där, med bra musik i öronen och blicken på ett vackert äppelträd som närmar sig. Och så plötsligt går jag under det stora fruktträdets beskyddande krona, jag omsluts och omfamnas av det. Den underbara doften av solmogna äpplen, det lätta suset från vinden och från en skata som flygande rör sig bara en liten bit ifrån mig. Den slår sig ner på en lågt sittande gren precis ovanför mig. Det är en vacker fågel, och tillsammans med trädet utgör den en mycket vacker bild. Skatans starka färger glimmar i solstrålarna som strålar igenom trädets lövverk, och det hänger fina och väldoftande äpplen lite varstans. Jag blundar, försöker insupa allt. Känslan sitter inte kvar så länge, men den lilla tid den infinner sig känner jag verkligen ett lugn, och ett starkt välbefinnande. Trots att dagen har varit långt ifrån bra. Men även de värsta dagarna skänker solglimtar ♥

Den här dagen

Ja. Vad ska jag säga? Jag har tänkt flera gånger att det officiellt är en mycket sugig dag. Mycket. Sugig. Den har varit så uschlig att den till och med får äran att se mig använda ordet "sugig" för att förklara den. Och då har den dragigt det långt!

Frukosten var något enklare än i tisdags och onsdags, men jag har fortfarande tagit ett stort steg bakåt. Jag klarar inte av mackan längre (vid frukosten, så jag tar den vid tiomålet), men jag hoppas att det bara är en svacka som ligger över några dagar. Jag fokuserar på att det ska bli bättre, men sen när man väl är där och blir helt uppslukad av stressen och ångesten och paniken är det inte så lätt. Jag har kämpat och krigat, och krigat och kämpat och tillslut blir jag bara så trött. Så trött på att kriga varenda dag, så trött på det där monstret på insidan som hånler och bara säger att "ja, men lilla vän, försök du bara. Vi vet båda hur det kommer att gå" efter att ha försökt övertala mig att gå den sjuka vägen. Se det hånleende, elaka, lömska som bara väntar på att jag ska misslyckas. För den vet när jag inte kommer att klara det, och om jag då motsätter mig ler den bara kallt, överseende och elakt, och dryper av med en dräpande kommentar. Backar sakta bort, men håller sig kvar, knappt synlig, inuti mig. Ser på, och bara njuter av mina misslyckanden. Även om det är mörkt i monstrets lilla håla så ser jag de svagt lysande ögonen, och då och då ett elakt grin.

Idag fick jag en ångestattack igen, trots att jag håller ihop och håller ihop och håller ihop. Men tack och lov klarade jag att äta yoghurten och dricka juicen, och så kom attacken ett tag efter. Jag försökte trycka ned den, andas, koncentrera mig, men det gick inte.

Förutom allt det där så har nervositeten legat och gnaagt hela dagen. Det är nämligen så att jag fikatränade för första gången idag! Jag och min behandlare satt i köket för matlagningsträning, där det även finns matbord. Jag har varit så orolig för hur jag ska reagera att jag inte vill testa i matsalen med alla andra första gången. Så, sagt och gjort. Det tog ett litet tag att trycka i mig den där kanelbullen, och det var hemskt. Jag spände mig verkligen jättemycket, vilket tydligen syntes, för om hon inte påpekat det så hade jag inte tänkt särskilt mycket på det. Jag vet att jag spänner mig, men när någon säger det kan jag ibland känna hur mycket jag verkligen, verkligen spänner mig (för att inte tala om efteråt). Tyvärr hanterade jag fikaträningen genom att stänga av; jag kände knappt någon smak, och blev helt tom inuti. Känslorna av stressen och känslan av total tomhet kom och gick om vartannat, och tillslut började armar och ben kännas så tunga, och bortdomnade. Och det kändes som en tvångströja tvingades ner över mig, över min bröstkorg.
Hemskt, iallafall.

Jag ångrade mig innan, och efteråt. Det tog över två timmar innan jag kunde ta mig ur det där, och det var tackvare att jag fick en undersökningsblankett från några som ringde i förrgår och ville att jag skulle vara med i en undersökning (väldigt lägligt!).
Tja, det var väldigt kort om min dag.. Jag är väldigt trött, så jag kan tänka mig att det här blir både virrigt och osammanhängande. Men men. Kämpa på där ute :)

M is for meltdown

Igår kom vi hem efter en helg med tävlingar på Gotland. Vi fick ingen plats på båten på söndagen, så vi åkte måndagmorgon (vilket i och för sig var ganska skönt). Därför kom jag till sjukhuset vid kvart över tolv (vilket är den tiden som vi ätit klart om vi kommer in i matsalen i tid). Så jag åt med vuxengruppen, vilket gick helt okej, men det var en ganska jobbig lunch.

Efter vilan och skapandet var det i vanlig ordning mellis, och även det gick helt okej, men det kändes hemskt efteråt.

När jag vaknade imorse vaknade jag ut en ganska.. Konstig och jobbig sömn. Jag hade drömt "hela natten" om att jag simmat en massa, och i vattnet fanns plötsligt en jättestor val. Den ville inte skada mig eller någon med vilje, men en val är ju liksom en val. Stor. Kan mosa eller svälja en utan att blinka, även om det inte var dennes avsikt. Förutom det fanns det även en stor och aggressiv haj i vattnet. Men jag klarade mig, men den var ändå väldigt läskig.. Dessutom fick jag reda på att vattnet jag simmat i var jättegiftigt, och allt gick som på repeat, fast ändå inte.. Den där äckliga känslan satt iallafall kvar när jag vaknade.

Förutom mardrömmen (som inte verkar läskig men som verkligen var obehaglig!) så kom jag snabbt på att det var tisdag, = vägning. Och jag kunde bara känna att jag vill inte, vill inte, vill inte.

Påvägen till sjukhuset började min hjärna bete sig som en liten unge, och försökte verkligen få mig att hoppa vägningen, prata mig ur det (lycka till med det!). Andra tror (tror) jag har fått igenom det någon gång, men jag får inte igenom sånt där, just eftersom att jag ger mig väldigt lätt eftersom att jag egentligen vet vad jag ska göra. Men vägningen har verkligen blivit något som tynger mig, det är hemskt.. Men ja, usch, jag gjorde det såklart. 

Väl i matsalen började allt bara kännas ännu värre, och min behandlare, som var en av den som åt frukost med oss imorse, märkte rätt snabbt att det inte var så bra (jag var lite avstängd, så det var kanske inte jättesvårt). Hon pratade lite med mig, och jag svarade såklart, men har svårt att tänka längre eller ge utförliga eller engagerade svar när jag får sådär (vilket jag inte får så mycket längre, tack och lov. Jag försöker undvika det om jag kan).

När jag tagit allt som jag skulle ha och gått och satt mig (vid ett annat bord, då de som sitter vid mitt bord hade utsluss samtidigt just idag, så några av de andra stackarna i min grupp fick dras med mig), så tog det bara helt stopp. Det gick inte att börja, och när min behandlare kom och tyst frågade hur det var/vad som händer i mig så brast det. Jag visste att hon skulle fråga, eller säga att jag behövde börja. Men hon hann inte dit, eftersom att när jag började svara så kom det plötsligt tårar, och andningen började hacka. Så vi gick ut. Det kändes som om hela jag skulle explodera av tårar, men jag är ganska bra på att avbryta det där, speciellt om jag reser mig och går någonstans. Då kan jag rycka tillbaka kontrollen och barrikadera mig. Stänga inne det ledsna, stänga av lite. Och jag vet att jag inte ska göra så, men jag vet inte hur jag ska låta bli att göra det..

Vi gick iallafall iväg till ett rum och pratade, och efter ett litet tag fick jag tag på andningen, och kunde komma tillbaka lite. Och så kom det obligatoriska "skaket", vilket är lite som en urladdning eftersom att jag spänner mig så mycket och anstränger mig för att inte få en panikattack.

Tydligen var det bra att det kommer gråt, eller iallafall påväg dit. Jag har inte gråtit särskilt mycket, och min behandlare har aldrig varit med när jag väl gjort det (jag gjorde det någon enstaka gång under första veckan). Så det var alltid något i allt det där jobbiga. I det där stora bakslaget. 

Tiden går fort när det blir sådär, och när vi kom tillbaka var frukosten för oss slut, men jag och E satt kvar så att jag kunde äta frukosten. Det, ursäkta språket, sög, men det gick. Dessutom är hon väldigt, väldigt duktig, så hon hjälper till och märker så fort jag är påväg bort. Det är jobbigt att vara mitt i det där jobbiga, men det är tyvärr det som krävs..