För att kunna få kontroll måste man våga släppa på kontrollen. Den, egentliga, inbillade kontrollen. Anorexia är ingen kontroll, anorexia är en sjukdom, ett monster, en demon som ska ut. Frihet och friskhet är kontroll. Lycka och att tycka om sig själv, det är kontroll. Destruktivt självbeteende, oavsett form, är verkligen inte kontroll.
Jag har aldrig vågat släppa på kontrollen. Jag har trott att jag släppt på den; att äta och försöka minimera ätstörda beteenden har jag trott innebär att jag vågat släppa efter. Och ja, lite har jag ju släppt efter. Men jag har trott att jag har släppt mer än vad jag har, och det inser jag nu. Jag förstod inte det förrän jag kunde släppa helt. För det har jag faktiskt gjort nu, och så får jag se vad som händer. Men jag har ändå mycket mer kontroll nu än jag hade för bara någon ynklig vecka sedan.Och det hjälper mig att tro att jag kan bli frisk, och att det innebär att jag har kontrollen. En djupare kontroll, som inte ligger precis vid ytan hela tiden. En kontroll som man inte behöver tänka på, utan en automatisk kontroll. En normal, värdig och livsduglig kontroll.
Ätstörningskontrollen är bara en illusion av kontroll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar