Kämpigt och ledsamt, men det gick

Igår var jag på Capio igen för att kolla vikten och prata lite, och det blev faktiskt jobbigare än vad jag hade trott. Dels hade jag ätit innan vägningen, och jag hade kläder på mig vilket jag inte brukar ha annars. Jag hade gått upp väldigt, väldigt mycket. Och då pratar jag inte bara om ett kilo. Det var hemskt, jobbigt och bara.. Usch. Usch, usch, usch. Monstret körde igenom hela sitt monster-manus och stack hål på mig bit för bit. Jag hade egentligen inte särskilt mycket att sätta emot, men på något sätt kunde jag ändå behålla tankarna om att det var värt det, och att jag måste pröva det här fullt ut. För det är det enda jag inte gjort. Ätit som jag vill och släppt på kontrollen som jag hållit så stenhårt i i alla dessa år.

Jag och min syster skulle äta lunch ihop efter mötet (hon var också på ett möte precis i närheten) och innan jag gick ifrån Capio fick jag stanna upp och bara försöka andas. Det var svårt. Svårt att andas, svårt att inte hyperventilera. Svårt att finnas till. Men jag samlade upp mig själv och gick till centrum. Skrev till M, panikade endel, och hon svarade, som alltid, jättebra. Jag förstår inte hur hon alltid kan skriva saker som lugnar mig. Men det gör hon. Hon hjälper alltid till, har alltid bästa svaren och orkar med mig. Och förstår, eftersom att hon själv varit där.

Sen beställde jag mat med min syster och åt det. Och jag beställde inte sallad eller fisk, som ätstörningen lobbade för (eftersom att den på något sätt accepterat att jag inte hoppar måltider, vilket den först försökte med. Då byter den strategi och försöker få mig att äta så nyttigt och restriktivt som möjligt, så att jag fastnar där, för att sedan plocka bort allt mer och på så sätt kunna plocka bort måltider också). Men jag sket högaktningsfullt i den, fast jag grät inombords. Jag tog inte ens vatten till maten, men det tog verkligen mina sista kraftansträgningar.
Ja, och sen var det ju bara det svåraste kvar. Det där med att äta. Och det gjorde jag.
Monstret fick en härdsmältning.

Mamma hämtade upp mig medan min syster och pappa handlade färg till stallet. När vi kom hem och min lillasyster gått upp så satt jag och mamma kvar i bilen. Så fort vi var ensamma så brast det. Det hade legat och skavt, eller snarare brunnit, inuti mig hela dagen. Även om hon på Capio sa att eftersom att jag är underviktig så vill kroppen upp i vikt, och därför kan man öka väldigt mycket; kroppen strävar efter att komma upp till normalvikten. Trots att jag återupprepade det gång på gång på gång, så hjälpte det inte så mycket. Jag grät och mamma pratade med mig, kramade mig. Påminde mig om vad jag vill, och det gjorde jag också. Påminde mig om vad jag vill, och att det är monstret som röjer.

Efteråt gick vi upp och åt mellis, och först kände jag bara att "aldrig, jag äter det aldrig. Jag tänker inte äta något mer idag alls, för jag är tjock och ful och äcklig, och helt överviktig". Men så påminde jag mig, igen, om vart jag vill. Vad jag vill, och vad jag har bestämt mig för. Oavsett hur jobbigt det blir eller vad som händer så S.K.A jag följa ordinationen. Så det var bara att äta.
Mamma satt med mig och pratade, och efter ett tag kom pappa. Han lyfte upp en av mina hundar i knät, och efter ett tag drog hon baken mot hans tröja, på magen (pappa säger att de åker "arselkana". Så han utbröst "men vad gör du?! Åker du ARSELKANA på mig??!" och oavsett hur jobbigt det var så letade sig skrattet fram ändå. Hans förvånade och förskräckta uppsyn och utrop, och min lilla hunds ide om att dra baken över honom, var helt enkelt jätteroligt. Och hon såg helt oförstående ut när han lyfte ner henne. Hon tittade upp och såg ut att tänka "men värst vad du var kinkig då", innan hon skakade på sig och spatserade till mig. Hoppade upp, och la sig med mina andra hundar i stolen bredvid.
Jag har så mycket att leva för. Och det inkluderar inte en ätstörning.