Jag hade bestämt mig för att äta en mannafrutti som jag bara kunde ta ut ur kylen och äta. Men när jag kommer till kylskåpet känner jag hur sugen jag är på mackor. Senast jag åt det var på Capio, och det gjorde jag absolut inte för min egen skull. Så nu bestämde jag mig för att äta mackor för att jag ville det. Konstigt!
När jag kom in i skafferiet såg jag att vi hade runda, mjuka bröd. De är goda, och det var verkligen länge sedan jag åt sådana. Så det blev två stycken till mellis. Innan jag gick ut fick jag syn på nutellan. Monstret rev redan runt om att bröd var ABSOLUT FÖRBJUDET, och nutella fanns inte ens i vokabuläret. Så länge sedan var det jag åt nutella. När monstret förstod att jag menade allvar med tanken tappade hon talförmågan, så jag grabbade tag i den och bestämde mig för att idag skulle jag äta nutella på mackan.
Den ena mackan blev rostad med skinka och ost (!) och den andra delade jag i två, med nutella på ena halvan och glada ko-ost på den andra. Allt det här var såå länge sedan jag åt, det är helt galet. Samma sak med dubbelt pålägg. Helt out of question, vilket är HELT fel. Det handlar verkligen bara om att försöka och bestämma sig. Oavsett hur jag känner så ska jag äta det jag är sugen på, inte det som enligt mig/ätstörningen är nyttigast. Härjar den för mycket tänker jag äta extra så kan hon få en härdsmältning. Då får jag stå ut och skratta henne i ansiktet sen.
Det är otroligt hur gott det kan vara med mackor. Folk som inte svultit kan aldrig förstå hur GOTT det är med vanlig, simpel mat. Hur gott det är att få ta hela tuggor, inte begränsas, hållas tillbaka. Inte behöva planera varje tugga, hålla ett öga på sig själv och aldrig äta det man vill. Att kunna ta en tugga av något, och inte bara små, små bitar. Himmelskt. Nästan vad som helst smakar som en dyr lyxmiddag efter svält.
Och jag har plötsligt accepterat att jag har svultit. Det har jag aldrig riktigt kunnat inse förut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar