Hallå kroppen, näringsbrist??

Efter att ha följt ordinationen helt och fullt och alldeles utomordentligt i ungefär tre dagar började jag bli otålig. Varför känner jag mig fortfarande yr? Varför är jag trött, varför känns det inte som en mirakelförändring? Varför sover jag så fruktansvärt dåligt fortfarande?? Hallååå kroppen, du kan inte ha näringsbrist och saltbrist och alla brister du nu har längre. Jag har ju gett dig allt det där! Kom igen nu!

Kanske inte riktigt så det funkar, va? När jag tänkte lite längre än näsan räcker, eller kanske sjukdomen eller vad vet jag, så började jag väl kanske inse lite mer att det faktiskt tar ett tag. Allt måste nog byggas upp igen innan det ens hamnar på en icke-brist nivå. Och det sa Gisela, och andra runtom mig. Så jag antar det. Jag matar på iallafall. Oavsett vad monstret uppe i huvudet säger. I'm there for you, kroppen.

En annan väldigt, väldigt, V Ä L D I G T bra sak att höra var det här med viktuppgång och uppsvälldhet. Tydligen var det något med cellerna som gör att man blir uppsvälld efter att ha svultit; det betyder inte att man är tjock eller ens har gått upp i vikt. För det blir lite som om ens värsta farhågor besannas, att man inte kan äta normalt och som alla andra utan att bli JÄTTESTOR. Men det är inte sant. Jag försöker påminna mig om det efter varje måltid, och emellan, eftersom att jag kan vara uppsvälld ganska länge.

En gång blev jag så uppsvälld att jag, på allvar (verkligen på fullaste allvar) såg väldigt gravid ut. Alltså det var så stört att jag inte ens kunde få ångest, för inte ens monstret kunde övertala mig att jag gått upp så mycket i vikt (men tro mig, hon försökte allt). Jag får ta en dag och jobba på uppsvälldheten och äta en stor portion och träffa mina vänner som jag inte sett på ett tag, och säga att jag är gravid eller har rarus magus biggus eller något. Även om jag är bra på att övertyga/lura folk (eftersom att när jag väl gör det kan jag hålla masken, och jag gör det ytterst sällan. En gång lyckades jag lura ganska många i gymnasiet att skolverket förkortat sommarlovet med en månad eller till hälften eller något sådant. Efter ett tag trodde de mig, men jag fick lite dåligt samvete och var tvungen att avslöja mig rätt snabbt) så tror jag att just att jag är gravid kan bli väldigt svårt. Men man kan ju alltid försöka!

Men okej, förutom att det någon gång var så extremt att jag inte ens började dö så är det överlag ganska hemskt. Det skapar mycket ångest, men det hjälper att veta att det är just att man är uppblåst. Jag trodde inte att jag kunde bli uppblåst, utan att det var någon försvarsmekanism från min sida för att jag inte skulle få världens panik över hur mycket jag gick upp efter en måltid. Men obviously. Såklart att jag kan bli uppblåst. Gisela berättade också att det tar ett tag att gå upp i vikt på riktigt. Oftast när man kommer igång och äter så är det väldigt mycket vätska som gör att vågen visar mycket mer, men det tar ett tag innan det blir verklig vikt. Det försöker jag också tänka på när allt blir jättejobbigt. Man får försöka hitta pålitliga och bra människor som man känner att man kan lita på. Det är till en sådan enormt stor hjälp, även om man kanske inte kan förstå det innan.