Efter att ha varit på Capio och vägt mig mådde jag som sagt inte särskilt bra. Jag kunde inte sluta fundera på hur mycket jag hade gått upp, och hur mycket av vikten mina kläder faktiskt utgjorde. Tillslut var jag tvungen att rota fram brevvågen och väga kläderna som jag hade på mig (eftersom att jag inte brukar vägas med kläder). Mina kläder vägde runt 650 gram, vilket lugnade mig lite. Lite.
Medans och efteråt tänkte jag på hur jäkla maniskt det här beteendet är. Stört. Jag kände mig så ytlig och löjlig. För folk som inte förstår verkar jag nog hur dum som helst, men det blir liksom något man hakar upp sig på. Det är svårt att tänka på något annat, och eftersom att jag oroade mig så mycket och inte kunde släppa det bestämde jag att det kanske var bäst att ta reda på hur mycket kläderna vägde. Bättre det än att jag ska ha sådan panik att maten inte fungerar. För den ska fungera. Jag kommer bli så besviken om jag misslyckas (samtidigt måste man väl misslyckas också, antar jag).
Ja, så jag gjorde något så banalt som att väga mina kläder. För 650 gram spelar ju så himla stor roll. Så löjligt, fast samtidigt inte. Jag har mycket att jobba med och jag gör mitt bästa. En ätstörning handlar mycket om kontroll, och jag har släppt på så ofantligt mycket av kontrollen nu, att detta helt enkelt blev för mycket. Löjligt, men samtidigt inte. Jag äter enligt full ordination, och när man får panik är det svårt. Man vill bara bli av med det, och jag stod ut hela dagen. Ja, jag vet inte om det var bra eller dåligt att göra det, men men.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar