Jag känner hur det kommer krypande, och jag vet vad som är på väg att hända. Eller, rättare sagt, så tror jag att jag vet vad som ska hända. Kroppen känner igen signalerna direkt, och rädslan för paniken och ångesten drar mig bara närmre explosionen. Jag kn bara tänka att jag inte orkar, att jag inte klarar av detta igen. Jag försöker febrilt att fokusera på att andas långa andetag, samtidigt som jag i panik letar efter en utväg. En utväg som jag vet inte existerar när det har gått såhär långt.
Runtom mig trycker mörkret. Det är tyst och stilla i rummet och i övriga huset. Jag vet att det är lite ljud och rörelse nedifrån, men jag har kommit så pass långt i panikattacken att jag inte längre kan höra de lugnande ljuden som visar på ett bebott hem. Jag känner mig ensammast i världen, och jag håller ett krampaktigt tag runt det kalla fönsterbläcket. Känner att det enda jag vill göra är att hoppa ut genom fönstret så jag slutar känna, slipper vara i den här kroppen, med alla de här känslorna som är alldeles för stora för mitt jordliga skal. Känslan går inte att beskriva, och efteråt kan jag aldrig förstå hur jag klarar av dessa attacker när de är som värst. Ändå kommer jag alltid levande ur dem.
Att ta klivet ut genom fönstret är dock inte ett alternativ, och det har det aldrig varit. Tack och lov. Jag vill leva, och jag försöker alltid tänka på det, och på allt fint som finns omkring mig. Jag försöker tänka att tillslut så tar det här slut, och då blir det lugnt och stilla, och jag har klarat mig ännu en gång. Jag vill leva. Jag har mycket att leva för. Ingen människa ska behöva hitta ett skal av mig. Jag ska bara stå ut, och så kommer det att ta slut. Så småningom. Jag ska bara ta mig genom helvetet och tillbaka igen.
Andningen blir sämre och sämre, och paniken ökar. Jag känner hur hjärtat dunkar. Dunk-dunk, hårda slag. Det känns som att jag ska kvävas. Jag får ingen luft. Kroppen hyperventilerar, och fortsätter, och fortsätter, och fortsätter. Nej, nej, nej, det här är mycket värre än vanligt. Allt som är jag skriker i panik, men ändå rör jag inte en fena.
Tillslut sjunker jag ned och trycker in mig i ett hörn i det mörka rummet. Jag slutar alltid i ett hörn när jag får panik- och/eller ångestattacker. Någonstans hjälper trycket mot kroppen, eftersom att jag alltid dras till dessa kalla hörn. Jag försöker andas, försöker att ta det lugnt, men det går inte. Ingenting går och det blir bara värre och värre. Kroppen börjar göra väldigt ont, det pirrar i händer och i tandköttet och jag börjar känna hur yrseln slår till. De säger att man inte kan svimma av en ångestattack, och vad vet jag, än så länge har det inte hänt. Jag har bara ramlat ihop någon gång, men för det mesta sitter jag redan ned när det går såhär långt.
Jag vet inte när hon kommer, men någon gång under den här attacken så kommer iallafall min bästa vän in i rummet. Hon pratar med mig och sätter sig ned vid mig. Tar min händer och försöker få mig att släppa efter lite. Jag känner att hon rör vid mig, och mitt i allt det hemska känns det en gnutta bättre. Trots allt så är det en form av trygghet och lättnad att ha någon där, även om jag skäms över att jag är såhär. Att jag tar tid från andra, ställer till besvär och inte kan skärpa till mig. Att jag inte kan må bra, eller någorlunda bra iallafall. Att jag sitter här i ett hörn, i ett mörkt rum, och bara vill försvinna.
Attacken fortsätter att eskalera och tillslut låser kroppen sig. Det har hänt förut, som följd av att jag spänner mig något enormt. Det gör fruktansvärt ont och förhöjer paniken, om möjligt, till tusen. Jag kan inte öppna händerna eller veckla ut fötterna eftersom att jag spänt dem för länge och för hårt. Mitt i allt det här, helt plötsligt, så blir det dimmigt. Sekunden efter så kan jag inte se.
Tiden går och tillslut så släpper det. Jag känner mig som en urvriden socka och kan knappt stå upp. Jag måste få hjälp upp från golvet. Jag gör mig iordning och snubblar i säng. Jag är helt tom, och känner absolut ingenting. Det är en väldigt speciell känsla det där, när allt är så kaotiskt att du inte kan känna någonting alls. Jag är helt utmattad och somnar snabbt. Morgonen därpå vaknar jag med sprängande huvudvärk och en stark oro för att detta ska hända igen.
Såhär i efterhand är det alltid svårt att återberätta allting, eftersom att man helt tappar tidsuppfattningen och det blir svårt att komma ihåg vissa saker. Jag minns hur hemskt det känns, men mycket av händelsen försvinner också, speciellt detaljer. Jag vet dock att jag gnisslade tänder väldigt mycket, vilket jag gör ibland när jag får starkare ångestattacker. Jag är en sådan som kan hyperventilera som en tok för att helt plötsligt bara sluta andas. Allt blir helt stilla för ett tag, tills kroppen kastar sig ut i hyperventilerande igen.
Min underbara vän satt med mig länge; jag tror att det höll på i ungefär en fyrtio minuter till en timme. Tyvärr är mina ångestattacker ofta ganska så långa. När det är som värst och jag spänner mig så blir det så att naglarna trycks in i händerna på mig, och ibland börjar jag "klia" mig på armarna (när det är som värst). Dagen efter ser det väldigt illa ut, då jag river upp armarna och får sår på händerna, något som jag i princip är helt omedveten och också helt obrydd om när det blir såhär illa. Dock så är det här något som jag skäms otroligt mycket över. Jag känner mig okontrollerad och tänker att de få som får veta det här måste tycka att jag är helt dum i huvudet. Jag ber alltid om ursäkt efteråt. För att jag inte kan kontrollera mig, och för att jag tar andras tid. Min vän gav mig en kram och berättade att det var hemskt att se hur dåligt jag mådde. Hon sa att hon hade gråtit, och att det absolut inte var något jag skulle skämmas för eller be om ursäkt om.
Jag önskar att jag kunde förklara känslan, men det går inte. Den är för hemsk. Till och med kroppen får panik efter en sådan omgång, när man väl känner att det kommer krypandes nästa gång. Det är så otroligt påfrestande både psykiskt och fysiskt. Man blir skadad, maktlös och helt utan kontroll. Man blir en väldigt liten människa som är otroligt utlämnad och ensam. Vissa går bananas, vilket jag aldrig gjort. Jag blir inåtvänd, stilla och det är som att jag försöker dra ihop hela kroppen för att undkomma det onda och svåra. Men det går inte. Paniken i kroppen räcker dock för att riva ett helt hus, men istället vänds det mot mig själv. Jag hoppas att jag aldrig ska hamna där igen. Det är jobbigt att skriva om, och gör mig ledsen. För någon som aldrig kommit dit är det omöjligt att förstå till fullo, tyvärr. Det är hemskt. Hemskt, hemskt, hemskt. Ingen borde utsättas för det.
