Hur kan jag vilja tillbaka till ett helvete?

Det är oförklarligt. Jag kan aldrig förstå det själv, och någon som inte har en ätstörning/har jobbat aktivt med sjuka kan aldrig heller förstå det. För ibland, som just nu, blir jag uppslukad och vill bara tillbaka till ätstörningens trygga, hemska famn. Trots att det var, har varit och ibland är förjävligt. Trots att jag för det mesta aldrig vill återvända till helvetet. Trots allt detta så är jag ibland villig att bara släppa allt, och utan motstånd följa med djävulen som lagt sin arm runt mig och försiktigt, men målmedvetet, leder mig mot avgrunden till helvetet. Rakt ner i all sorg och smärta, allt självhat och förakt. Mot ett liv som en levande död. Jag förstår det inte. Men det är bara så hemskt att leva i den här tjocka, hemska kroppen. Jag kan inte ens titta ner, eller se på mig själv ordentligt. Gör jag det mår jag bara illa för att det gör så ont att se hur jag ser ut.

Ibland går det jättebra, men ibland går det bara inte alls.

En ganska bra dag (?)

Hela den här dagen har egentligen varit väldigt bra. Igår sov jag över hos en kompis (inklusive två andra), och alla tre är jättenära vänner till mig. En av dem är den vännen som jag berättade för, allt det här med att jag hade blivit inbokad till möte osv när jag själv kontaktade kliniken.
Hur som helst, vi hade jättetrevligt. Vi åt tacos, pratade och tittade på en film (som i och för sig var lite skum, men jaja). Sedan satt vi uppe sent, de andra åt gröt tillsammans med mig och vi drack te och pratade. Kom inte i säng förrän runt halv ett, och somnade väl vid ett.

Idag åkte vi runt elva till Täby centrum, och eftersom att min vän har körkort slapp vi åka kommunalt. Sedan knatade vi omkring där ända tills lite efter fyra. Vi hann besöka många butiker, och köpa många saker! Jag låg verkligen efter med julklappar i år, jag har haft alldeles för mycket i huvudet. Annars brukar jag vara klar någon månad innan julafton då jag köper saker varefter de dyker upp. På så sätt hittar jag oftast bra julklappar som verkligen passar personen. Men men, nu har jag testat på att julhandla ordentligt ;)

Jag översteg min "budget", as always. Jag är helt okej på att spara, så därför gör det iof ingenting om jag handlar för mer per person än beräknat. När det gäller mig själv är det inga problem att hålla i pengarna, men när jag köper presenter till andra (speciellt till jul) så är det så himla kul. Jag älskar att ge bort presenter!

Vi åt lunch på Subway, och fortsatte att gå runt i butiker. När vi var helt klara så tog vi även en munk/doughnut på "Dunkin Doughnut". Jag bestämde mig för att också äta en, och det gick bra. Jag drack även iste, vilket måste ha varit det absolut uschligaste iste jag någonsin (!) har druckit! Annars brukar jag vara väldigt förtjust i iste.

När vi ätit klart packade vi in allt i bilen och styrde hemåt i mörkret. Jag satt i framsätet.
Den jobbiga känslan som legat och lurat i bakgrunden, och som jag hade kunnat knuffa undan, smög sig plötsligt fram, och kastade sig över mig. Det är verkligen som att ätstörningen är en person, som är så äckligt elak. Jag "blev utskälld" och hela ätstörningen blockerade min hjärna. Det enda som fick plats var vad jag hade ätit, och det gick på repeat. Jag vet inte om jag har skrivit om det förut, men jag har fikat några gånger, så det var konstigt att det kom just nu. Och jobbigt. Jag kunde inte andas ordentligt, det blev helt tjockt i halsen och att andas in gick bara jättetrögt. Så jag började andas ytligt, men kunde ändå hålla det ifrån att bli hyperventilering eller så att det lät. Men jag kunde absolut inte andas med magen, även om jag försökte.

Som vanligt blir det tillslut så att jag håller andan, utan att egentligen vara medveten om det, och då är det oftast kört. Men trots att jag hamnade där några gånger så gick det ändå att hålla andningen på oupptäckbar nivå. Även om dem skulle hjälpa mig och så om jag fick en ångestattack så känner jag att jag inte vill få det. Jag vill inte freaka ur. Jag hatar det, det är inte jag. Riktiga jag har kontroll.
Det var iallafall svårt att andas jättelänge, och jag fick verkligen anstränga mig för att hålla det i schack. Och tillslut blev jag lite yr. Men, tillslut, äntligen, släppte det, men det tog lång tid.

Och, sådär out of the blue, jag måste tillägga att det är 18-årsgräns på tändare, även sådana där långa, stora till ljus. Jag hittade ett par jättefina som jag köpte, men jag var tvungen att visa leg, haha!Jag hade faktiskt ingen aning om det, så man lär sig något nytt varje dag!

Liknelser

Att gå i behandling för anorexia är lite som att springa in i en vägg om och om igen. Ibland tar man i allt vad man har, springer och kraschar rakt i väggen. Ibland tar man det lite långsammare, men kraschar likväl. Ibland går man in i den, med olika fart som resulterar i varierande smärta. Man går eller springer in i väggen dagligen, flera gånger. Och man väntar liksom på att man ska vänja sig, och att det ska göra mindre ont tillslut. Och det gör det. Även om man aldrig tror att det ska göra det. För det känns ju ganska hopplöst och totalt meningslöst att springa in i en vägg hela tiden, eller hur?

Men så kom hon igen

Det har gått ganska bra fram tills igår. Jag har hoppat något mellis någon gång, en frukost och frukten. Detta händer dock inte på samma dag, och överlag följer jag ordinationen rätt bra. Jag har dock väldigt svårt med mackan på morgonen, så vissa dagar fungerar det bara med yoghurten (plus tillbehör).

Hur som. Igår fick jag "typ" en lätt ångestattack. Jag lyckades dock hålla andingen i schack någorlunda, men usch, det var så jobbigt. Jag hatar det verkligen. Och den där ångestattacken blev värsta flashbacken. Alla (eller, haha, jag hade ju typ tiotusen, så det var väl egentligen bara en liten del, men det avr ändå många) mina ångestattacker som jag haft på Capio spelades upp. Jag kände de där känslorna, såg samma saker, fick alla minnen kastade över mig. Jag fylldes med de där hemska minnena, och kunde inte komma undan dem alls. Det var som på film. Alla olika behandlare som suttit med mig, stöttat mig, hållit i mig så att jag inte ramlat (jag har varit på väg att svimma flera gånger) och hjälpt mig svischade förbi. Alla olika händelser och scener. Alla olika rum, de få intrycken, känslan av hur hjärtat rusar, hur ont det gör. Hur hjärtskärande ont det gjorde, och hur ofantligt svårt allt var. Att inte kunna andas, att inte kunna kontrollera andningen. Och paniken. Allt det där, och mycket mer, bara forsade in.

Tillslut kunde jag ändå trycka bort det, ta tag i mig och gå och lägga mig. Men usch, jag har inte varit med om något liknande förut..
Dessutom fick jag världens impuls att kompensera igår. Det var så himla nära.

Jag stod och borstade tänderna, var nästan klar, när en liten röst började övertala mig. När det inte fungerade började monstret skrika, slå och sparka omkring sig. Hon kan skrika så högt, jag hör inte ens mig själv. Hela mitt inre blir i uppror, som en flodvåg som bara mejar ned och sliter med allting i sin väg. Men jag höll mig fast i det som gick, och jag klarade det. Men det var med nöd och näppe. Börjar jag så är jag rädd att jag fastnar, så jag måste verkligen undvika det. Jag har inte gjort det på så himla länge. Jag orkar inte kämpa bort det igen.

Idag var det samma sak. Det behövdes bara lite övertalning, och så hade jag bestämt mig. Men på vägen hann jag stoppa mig, slita loss mig själv ifrån hennes grepp och bara stänga ute henne. Försöka, försöka, försöka. Och det gick. Men usch, så nära det var!

Hur det har varit

Hej! Ja, jag har ju inte skrivit på ett tag nu. Har inte känt samma behov.
Sen senast jag skrev har det gått rätt så bra. Det enda problemet är väl att jag har fått tillbaka väldigt mycket av det här med att jag inte blir hungrig. Jag känner mig inte hungrig, vilket precis hade börjat komma tillbaka så smått (dock inte alls helt, verkligen inte), och så fort jag äter blir jag mätt och illamående. Vissa gånger har det varit så illa att när jag ätit hälften eller ibland tre fjärdedelar så känns det på riktigt som om jag ska kräkas eftersom att jag är så mätt.
Jag har dessutom haft så att jag inte är sugen på något - ingenting. Men jag har ändå, på något sätt, hållt mig väldigt bra till ordinationen.

Nu är det där på bättringsvägen, vilket känns så skönt!

Min kropp är konstig

Min kropp är så konstig, inte alls som förut. Den känns så annorlunda, och ser så annorlunda ut. Inte som min kropp gör. Den känns inte heller som min kropp gör. Fast, såklart, så är det ju min kropp.
Och överlag går det förvånansvärt bra att leva i den. Det är tungt ibland, och i min kropp sitter ju även demonen. Och hon är jobbig att leva med. Man blir så trött av henne. Men överlag går det bra. Men så undviker jag ju i och för sig att spegla mig, och jag känner allt oftare att tajta kläder inte är något för mig. Jag kan på riktigt må dåligt om jag inte har en helt lös tröja - även om jag aldrig burit jättetajta kläder då jag alltid tyckt att jag är tjock, så har det blivit mycket, mycket värre. Förr kunde jag ändå ha något mellanting eller något som satt åt lite (dock inte jättetajt), men alltid med en kofta eller något över (bland annat för att jag alltid, alltid fryser så himla mycket). Men titt som tätt börjar jag känna att jag bara vill slänga ut allting som inte hänger, allt som kan visa hur jag ser ut, även om det bara är lite.

För när jag går förbi en spegel och skymtar mig själv kan jag ibland ignorera det, men oftast känner jag bara avsmak. Hur kan folk ens prata om att jag ligger i "nedre delen av mitt normalviktsintervall"? Det är absurdt. Jag är inte smal, och när jag får det bekräftat genom att se mig själv (som är oundvikligt) så väller det bara ut svarta tankar och självhat. Jag kastar mig liksom inåt, över mig själv och bara dränker mig. Helt obarmhärtigt. Eller jag och jag, det är demonen. Fast demonen är väl kanske jag?

Även om jag kan förtränga hur jag ser ut större delen av dagen så kommer det alltid krypande. Jag kan inte låta bli att känna och dra i all hud som inte sitter helt tajt mot kroppen. Det är så skrattretande löjligt, för allvarligt - vem bryr sig? Vem har jag blivit egentligen? Nu har jag gått med ätstörningen i många år, men innan dess brydde jag mig inte ett dyft om vikt och utseende. Ren och fräsch, javisst, och matchande kläder, men inte så mycket mer. Jag började sminka mig i åttan och har aldrig lagt så mycket tid på mitt utseende. Ändå blir jag helt gråtfärdig av att känna min kropp, av att se mig själv. Men jag bryr mig inte om andras vikt; stor eller pinnsmal, så länge man är snäll. Skönhet ligger inte i vikten. Men ändå är det så inbitet i mig att jag knäcker mig själv.

Jag har aldrig vägt så mycket som jag gör nu (eller rättning; som jag gjorde för tre veckor sedan. Jag har gått ned lite och ligger där jag har legat ett tag nu). Och min kropp känns så annorlunda. Så stor, så lös, så enorm, så tjock och så ful. Men det gäller bara mig. Oavsett vad jag väger så kommer jag alltid tycka att jag är tjock/mullig. Och oavsett vikt så tycker jag inte att jag är snygg, vacker eller söt. Inte ens acceptabel när det kommer till utseende.

Jag låter som världens ytligaste person, men om det är något som jag kan säga om mig själv, en endaste "bra" sak så är det i alla fall att jag inte är ytlig. Jag är bara helt ätstörd.

En av de första måltiderna utan demonen

Jag tror att den här middagen är en av de första som jag verkligen inte har känt mig sjuk. Ingen röst vad jag kan komma ihåg, inga jobbiga känslor och inte heller några jättebegränsningar. Vi åt tacos, och jag åt en normalstor tacorulle med diverse fyllning. Sedan åt jag dessutom cirka tio tacochips med såndär smält ost för att jag var sugen på det! Och det kändes bra :)

Nu i efterhand känns det faktiskt fortfarande bra. Nu när jag satte mig och skrev detta började dock obehagskänslor smyga sig på, men jag kan inte sätta fingret på vad det är som gör att jag känner så.. Det är lite som en oro för att ätstörningen ska försvinna, hur sjukt det än låter. Jag vill, vill, vill bli frisk, men ibland kommer sådana där störda känslor. Och jag kan inte styra dem. Jag vill bli frisk, men någonstans sitter det ändå någon och sticker lite i mig. Som säger att jag tappar kontrollen..

Ja, nu blev ju det här peppande inlägget förstört, haha.. Det bara kom när jag satt och skrev! Men oavsett så är jag glad över att middagen gick så himla bra.

Det kunde varit bättre

Just nu går det väl sådär. Frukosten fungerar inte så fantastiskt bra - jag hoppade mackan för ungefär en vecka sedan, och efter det har jag inte lyckats få till det.. Yoghurten blir i underkant, och jag glömmer ofta frukten vid tiomålet eller struntar i den. Lunchen brukar funka då min mamma eller någon annan har koll, men när jag ätit själv blir det ibland hälften eller mindre av vad jag ska äta..

Mellis brukar funka helt ok, ibland blir det lite i underkant och middagen fungerar bäst (återigen så har andra koll då). Kvällsmålet fungerar också helt okej, men även det kan bli i underkant.

Mestadels så känns det ändå okej, eftersom att jag tycker allt blir för mycket annars. Det känns liksom lite väl mycket. Men jag har ju så himla lätt att bara dra ner mer och mer på maten när jag börjar hålla på med det där.. Men tänker att det kanske bara är en svacka. För samtidigt kan jag ändå äta glass ibland, eller någon godis utöver. Fast samtidigt inte, eftersom att när jag ätit för lite så är det lättare att äta något som är onyttigt och svårt.

Jag hoppas bara att det inte blir sämre, det är det som är det viktigaste.

Vidmakthållande the continuing

De hade slagit ihop vuxen- och ungdomsgruppen, så jag var yngst där. Dock verkade det som om det fattades några, så nästnästa vecka är det kanske annorlunda. 

De andra var hur som helst väldigt trevliga och att det var åldersskillnad gjorde ingenting alls. Så det känns bra, att det är bra människor i gruppen :) När man kommer dit ska man väga sig (och man får göra det själv). Sedan ger man en lapp med vikten på till någon behandlare. Jag hade gått ned lite, vilket känns.. Både bra och dåligt. Ibland känns det skönt och ibland skrämmer det mig.

Vi hade även utvärdering (hur allt gått sedan sist, fast för mig blev det hur det gått sedan jag skrivits ut), mellis och kroppskännedom. Och vidmakthållande håller på i fyra och en halv timme, varannan vecka. Ja, det var väl allt jag hade att berätta :)

Vidmakthållande

Igår kom det. Jag förstod direkt vad brevet, prytt med Capios kännetecken, skulle innehålla. Där stod tid och plats (vilket jag redan visste, men ändå), och lite annat. 

Jag känner mig nervös över att börja i en ny grupp, med nya människor. Av någon konstig anledning känns det som om alla ska vara så mycket äldre, men i själva verket så vet jag att det inte är så. Vad jag vet är jag med i ungdomsgruppen, så ja.. Det säger sig självt. Skumt iallafall. Nervöst och spännande. Och jag kan inte låta bli att tänka att jag kommer vara störst av alla, att alla kommer titta och undra hur jag hamnade där egentligen. För att det inte syns alls.

Det känns som om jag varit borta från Capio en så lång tid, men i själva verket slutade jag den nionde oktober, vilket knappt är två veckor sedan. Men det känns som några månader, minst. Det är konstigt det där med tid.

När jag ser mig själv vill jag bara gråta

Jag tänker på min vikt, helt galet mycket. Jag har aldrig vägt så här mycket i hela mitt liv, och just nu är det hemskt. Jag känner bara ett sådant självförakt för hur jag blivit. Jag äter hela tiden, trycker i mig onödigt mycket mat som jag inte behöver. Äcklig. Tjock. Bara ett berg fullt av fett, helt missbildad under lagret av överflöd. Hur någon ens kan säga att jag ligger i nedre delen av min normalvikt är ofattbart. Helt ofattbart. Jag orkar inte se mig själv, men även om jag kan låta bli så kan jag aldrig komma ifrån mig själv, komma ifrån den här äckliga och förhatliga kroppen. 

Det är bara så hemskt. Jag vill bara tillbaka, och samtidigt försöker jag medla med mig själv. Att jag måste äta för att inte fastna där. Men hur ska jag kunna äta när jag ser ut såhär? Och det blir ju bara värre.. Jag får panik, jag vet inte vad jag ska göra. Inget av alternativen är ett alternativ. 

Jag vill inte ha det såhär. Jag hatar hatar hatar det. Jag vill bara gråta, men kan inte just nu, får inte. Vill inte visa det, behöva förklara, prata. Det är bara sjukt. Jag kan inte vara i en kropp som ser ut såhär. Hemsk.

En ätstörnings biverkningar (citat)

Jobbigt

Ryssland

Som ni kanske kan gissa så ska jag till Ryssland - idag! Det är så spännande, men samtidigt lite läskigt.. Haha, jag är lite fjantig :) Hur som, det ska bli superkul att få se nya hundar, och få se Moskva och Ryssland. Jag oroar mig lite över maten, och jag hoppas att de inte bara har massa konstig mat.

Skriver så snart jag kan!

Avslut

Idag (/igår 9/10) skrevs jag ut från Capio.. Det känns konstigt, men samtidigt bra. Kommer skriva ett bättre inlägg kring det :)

Jag orkar inte, jag orkar inte, jag orkar inte

Orden snurrar i mitt huvud, och det har de gjort ett tag nu. Jag orkar inte. Orkar inte kämpa mer, orkar inte må dåligt mer. Jag orkar inte se mig själv i spegeln och bara känna förakt, bara se en ful, tjock och horribel människa. Jag orkar inte se mig själv, jag orkar inte vara jag. Just nu, iallafall. Missta mig inte, för jag är tacksam över mitt liv. Det är inte så att jag inte vill leva. Det är bara så förbaskat svårt och tungt.

Om någon skulle peta på mig nu skulle jag börja gråta, och så har det varit i någon timme. Allt känns bara så hemskt, jag vill inte äta, jag vill bara gå ner i vikt. Få höra att siffran sjunker. Känna lättnaden över att jag gör något åt min äckliga kropp. Känna att jag inte bara göder mig och upprätthåller en alldeles för hög vikt. De säger att jag ligger i normalviktsspannet, i nedre spannet, att jag inte ens ligger på mitten. Men jag ser ju själv hur jag ser ut. 50000 kg. Tjock. Jag avskyr det.

Så ja. Jag orkar inte. Jag hatar, hatar, hatar det här. Den här sjukdomen. Allt som har med vikt att göra. Jag vill inte vara sjuk, vill inte ha det här monstret. Jag klarar inte mer.

Känslor

Inlägg från den 9/4 2014

Jag äter upp mina känslor, och därför kan jag inte äta något annat. Stress, prestationsångest, att jag aldrig räcker till, aldrig är bra nog och ångest (och mer därtill) rasslar runt inuti mig. Tar allt mer och mer plats, expanderar och fyller ut det mesta. Resten av platsen inuti mig är fylld av kärlek till min familj och mina vänner, lycka och tacksamhet. Tacksamhet och lycka för allt som är fint med mitt liv, vilket väldigt mycket är. Trots allt det jobbiga. Precis som så många andra har det, för jag är långt ifrån ensam.

Men så äter jag upp alla de där jobbiga och hemska känslorna. Och så finns det liksom inte någon plats för mat. Den där hemska maten.

Dåliga dagar

Jag vet inte hur mycket jag har nämnt det, men jag började med utsluss för någon vecka sedan. Först hade jag utsluss en dag i cirka två veckor, sedan två-tre veckor med två dagar, en vecka med tre och nästa vecka slutar jag på torsdagen (så då har jag två utslussar). Hittills har utslussdagarna gått bra eller relativt bra. Det varierar lite.

I fredags hade jag utsluss igen, och den dagen var verkligen urusel! Jag fick inte med mackan vid frukost, jag åt ca 1/3 av yoghurten, hoppade frukten och lunchen och åt ungefär hälften av mellanmålet..

16:24 på fredagen gick mitt tåg. Jag tog med mig två av mina hundar (max antal är två) och drog iväg till en kompis och hans pojkvän i Falun (plus hans hundar och katter, såklart). Det var verkligen skönt att få komma iväg, och det var så roligt att få träffa honom!

Han hämtade mig vid tåget runt halv sju, så vi gick till en Kinarestaurang (..!) för att äta middag. Han hade jobbat hela dagen och inte slutat förrän vid sex. Det gick ändå, jag tog det enklaste jag kunde hitta som jag vet att jag gillar, så det funkade. Även kvällsmålet gick bra.

Resten av helgen gick upp och ner. Jag åt alla måltider, men vissa blev mer eller mindre i underkant. Hur som helst så var det väldigt skönt att komma iväg. Vi pratade en massa, gick hundpromenader, spelade och tittade på TV (och handlade, lagade mat och sprang upp och ner till hans lägenhet för att rasta hundar hela helgen). 

Jag såg till att ha utsluss på måndagen så att jag kunde ta tåget hem då. Vi gick en promenad i stan innan jag skulle åka, och vips satt jag på tåget och helgen var slut.

När jag skulle av var alla väldigt sega, så dörrarna stängdes mitt framför näsan på mig och jag fick åka en station längre (och betala endel extra). Men men, helgen var toppen trots det, och trots att ordinationen inte gick jättebra.

Min mobils nya liv

Sedan jag blev inlagd lever min mobil ett betydligt hårdare liv. Jag har en iphone som jag trivs väldigt bra med, men förr kunde jag ha den i två dygn (!) utan att behöva ladda. Två dygn! Numera börjar den sakta men säkert gå mot sitt mobilkoma runt eftermiddagen. 

Det dumma är att det går inte riktigt ihop. Min telefon klarar sig så pass länge att om jag ska ladda upp den fullt igen så har den runt 30-70% när jag går och lägger mig. Så jag har svårt att få det att gå ihop.. Jag har hört att man inte ska ladda för ofta, att man ska ladda när mobilen bara har typ 1% kvar samt att man ska ladda den full för att behålla ett bra batteri. Jag försöker och försöker, men det blir liksom ingen bra rutin med det hela..

Dessutom har jag, för första gången någonsin (!), använt slut på mitt surf. Jag har för mig att det var i augusti, då det är 31 dagar. Så min mobil lever med andra ord ett hårt liv numera 😁

Ätstörning, ätstörning, ätstörning

Jag antar att jag har det. En ätstörning, alltså. För det mesta har jag svårt att förlika mig med det, men när jag börjar tänka närmre på det så kan jag inte förneka att jag har en ätstörning, trots att jag aldrig har varit smal. Fast folk säger det. Och jag tycker det är jobbigt. Jag vill verkligen säga emot, men då verkar det bara som om jag är uppmärksamhetssökande, och jag vill helst inte prata om min storlek eller vikt. Fast ibland, men bara ibland, så kan det faktiskt hjälpa lite när folk säger att jag är smal, och har varit väldigt smal. Tyvärr. För tyvärr låter jag så självupptagen och ytlig, men det är verkligen inte det en ätstörning handlar om. Hur ytlig man är.
Men ja. Det är svårt att inse att jag är sjuk, men om jag verkligen tänker på det så kanske. Kanske är jag det ändå. Det har ju varit en hemskt jobbig tid, och är fortfarande. Och stundtals är jag ju rädd för att tappa kontrollen så monstret har fri väg.

Fast jag tycker fortfarande, verkligen inte, att jag är eller har varit smal.

Fikaträning á la exponering

..är precis vad jag har gjort idag. Fikatränat, alltså. För andra gången. Men den här gången skulle det verkligen vara "ordentligt", dvs vi skulle inte prata om annat utan snarare gå in på hur det känns, vad jag har för känslor, skatta ångest osv. Prata om smak och utseende på kakan (som förövrigt såg ut som mjuk pepparkaka, men det visade sig vara morotskaka med såntdär gojjs på. Det smakade inte som jag mindes det kan jag ju säga!). Kakan smakade lite skumt, men helt okej. Frostingen tog över det mesta, och det vara bara.. Jättejobbigt.

När jag hade ätit upp så hade ångesten dragit igång ganska duktigt; jag blev kallsvettig, fick ännu svårare att andas och ångesten och känslan av att börja gråta drog fram som vågor genom mig. Det är lurigt, för man kan känna sig pyttelite bättre för att sedan sköljas över av ångest och "sorg". Och då är man inte helt beredd på att det ska komma just då, och kanske inte så starkt. Så höll det på ett tag iallafall (dock ligger ångesten väldigt högt även när det går lite neråt mellan topparna). Tillslut började jag iallafall hyperventilera och fick min miljonte ångestattack. Jag fick som vanligt att det börjar pirra, sedan domna och när allt börjar lägga sig blir jag helt skakig och supertrött (och lite borta..). Men! Vi hade ett genombrott iallafall, för jag började gråta, och jag lyckades låta bli att forcera bort det direkt. Hurra.

Det var "jättebra" att jag lyckades att inte stänga av utan stanna i det jobbiga, eftersom att det var det som var meningen (och det är bara så jag verkligen kan bli bättre). Så även om det känns och är (och var) jättejobbigt så är det skönt att ha lyckats med det iallafall. Det går framåt :)

Matlagningsträning med kort varsel

Idag blev det trots allt, efter lite om och men, matlagningsträning. Jag hade lite svårt att tacka ja eftersom att jag fick veta detta igår innan lunchen, och av erfarenhet från förra gången var det allt annat än lätt att välja recept; var det inte det ena, så var det det andra. Lök, som finns med i exakt alla recept, och som jag inte tycker om. Grädde, ja, det säger sig självt. Creme fraiche - nja.. Och så vidare, och så vidare. De flesta recepten ratas egentligen inte utav mig, vilket jag är medveten om, utan av den ettriga lilla idioten inuti mig, som strimlar min hjärna i bitar bara jag vågar överväga att välja ett recept med ost eller grädde eller något annat "onyttigt".

Efter lunchen kom i alla fall min behandlare och frågade om matlagningsträningen (det är inte hon som håller i den). Hon hade fått veta, såklart, att jag blivit erbjuden en tid då en annan ställt in. Hon log glatt och lite finurligt när hon hörde mina tveksamma invändningar; speciellt när jag berättade om mina svårigheter med att välja recept. Hon vet att jag vet att det är ätstörningen och enbart den som härjar när det gäller allt det där. Så hon erbjöd sig att leta efter recept tillsammans.

Sagt och gjort. Så idag blev det alltså matlagningsträning trots allt, och vi gjorde pasta penne med lax och någon sås till. Det gick lättare än väntat och än förra gången, både att laga maten (vilket brukar kunna göra mig väldigt stressad), och att äta den (vilket känns jobbigt då det bara är jag och R. Även om vi känner varandra rätt bra nu så tycker jag ändå det är jättejobbigt när någon tittar på mig eller så när jag äter. Och när det bara är vi två så blir ju all fokus på mig. Dessutom äter jag ungefär hälften så långsamt, så det känns som att varje tugga låter superhögt, och jag blir medveten om varje tugga och rörelse som känns så onaturliga).

I övrigt så har dagen varit helt okej. Det var endel som gick i skolan idag, eller hade utsluss, så vi var bara fem på ungdom. Men dagen flöt på trots allt. Två av dem som var där har varit där ett tag och vi gillar varandra, så vi pratade ganska så länge. Frukosten var som alltid jobbig, men ändå värre än vanligt (vilket den var även igår då jag inte hann med mackan. Drog to.m ut på tiden för att kunna äta yoghurten). Idag hann jag med mackan, men det får ju sina följder när jag har riktigt jobbiga måltider. Jag har så svårt att gå och knacka och typ "Hej, jag håller på att få en ångest/panikattack och kan inte andas", så det är lättare att bara.. Gå in på en toalett och gräva ned sig i ett hörn ett tag.
Just idag hade de dessutom möte, annars brukar de kunna svischa förbi lite då och då och kika snabbt så att allt är ok, och de är oftast ganska duktiga på att läsa av. Trots att man själv kan dölja en del. Dem har lite superkrafter när det gäller ätstörningar, kan jag säga :)

Imagine dragons

I wanna hide the truth

I wanna shelter you

But with the beast inside

There's nowhere we can hide

Don't get to close

It's dark inside

It's where my demons hide,

It's where my demons hide

Utsluss och grushals

Ja, tro det eller ej, men idag hade jag min första utsluss! (Så lägligt att jag missade vägningen också, mohaha! Faast jag tvekar inte en sekund på att jag blir vägd imorgon istället).

Dagen har gått över förväntan, vilket är skönt. Egentligen har jag inte gjort något speciellt.. Läst, varit påväg att bli förkyld, pussa på vovvarna.. Mja :) Varit ute i fint väder (så länge det var fint iaf).

Tyvärr har jag svårt att somna, plus att jag vaknar långt innan klockan ska ringa. Och okej om det händer då och då, men nästan varje natt och morgon? Inte ok. Dessutom vaknar jag ofta mitt i natten också. Snark, jag ligger typ tre månader efter med sömnen. Med tanke på hur mycket allt det här sliter på en så behöver man sova mer, och jag sover bara mindre och mindre. Jaja, blir säkert bättre så småningom :) Nu håller jag tummarna för att förkylningen ska släppa.

Under äppelträdet

Inte ett moln skymmer den vackra, klarblåa himlen. Solen lyser på mig, och en lätt bris fläktar tyst i mitt ansikte, smeker håret som lätt, lätt böljar bakåt. Det är en vacker dag. En avskyvärd dag. Men naturen gör mig ändå.. Glad? Lugn, iallafall. Det skänker ett inre lugn att känna solen och vinden och den friska luften. Att känna naturen. Att se den vackra grönskan, alla vackra växter och träd, de V-formade grupperna av fåglar som börjar bege sig mot något varmare, något bättre.

Jag går där, med bra musik i öronen och blicken på ett vackert äppelträd som närmar sig. Och så plötsligt går jag under det stora fruktträdets beskyddande krona, jag omsluts och omfamnas av det. Den underbara doften av solmogna äpplen, det lätta suset från vinden och från en skata som flygande rör sig bara en liten bit ifrån mig. Den slår sig ner på en lågt sittande gren precis ovanför mig. Det är en vacker fågel, och tillsammans med trädet utgör den en mycket vacker bild. Skatans starka färger glimmar i solstrålarna som strålar igenom trädets lövverk, och det hänger fina och väldoftande äpplen lite varstans. Jag blundar, försöker insupa allt. Känslan sitter inte kvar så länge, men den lilla tid den infinner sig känner jag verkligen ett lugn, och ett starkt välbefinnande. Trots att dagen har varit långt ifrån bra. Men även de värsta dagarna skänker solglimtar ♥

Den här dagen

Ja. Vad ska jag säga? Jag har tänkt flera gånger att det officiellt är en mycket sugig dag. Mycket. Sugig. Den har varit så uschlig att den till och med får äran att se mig använda ordet "sugig" för att förklara den. Och då har den dragigt det långt!

Frukosten var något enklare än i tisdags och onsdags, men jag har fortfarande tagit ett stort steg bakåt. Jag klarar inte av mackan längre (vid frukosten, så jag tar den vid tiomålet), men jag hoppas att det bara är en svacka som ligger över några dagar. Jag fokuserar på att det ska bli bättre, men sen när man väl är där och blir helt uppslukad av stressen och ångesten och paniken är det inte så lätt. Jag har kämpat och krigat, och krigat och kämpat och tillslut blir jag bara så trött. Så trött på att kriga varenda dag, så trött på det där monstret på insidan som hånler och bara säger att "ja, men lilla vän, försök du bara. Vi vet båda hur det kommer att gå" efter att ha försökt övertala mig att gå den sjuka vägen. Se det hånleende, elaka, lömska som bara väntar på att jag ska misslyckas. För den vet när jag inte kommer att klara det, och om jag då motsätter mig ler den bara kallt, överseende och elakt, och dryper av med en dräpande kommentar. Backar sakta bort, men håller sig kvar, knappt synlig, inuti mig. Ser på, och bara njuter av mina misslyckanden. Även om det är mörkt i monstrets lilla håla så ser jag de svagt lysande ögonen, och då och då ett elakt grin.

Idag fick jag en ångestattack igen, trots att jag håller ihop och håller ihop och håller ihop. Men tack och lov klarade jag att äta yoghurten och dricka juicen, och så kom attacken ett tag efter. Jag försökte trycka ned den, andas, koncentrera mig, men det gick inte.

Förutom allt det där så har nervositeten legat och gnaagt hela dagen. Det är nämligen så att jag fikatränade för första gången idag! Jag och min behandlare satt i köket för matlagningsträning, där det även finns matbord. Jag har varit så orolig för hur jag ska reagera att jag inte vill testa i matsalen med alla andra första gången. Så, sagt och gjort. Det tog ett litet tag att trycka i mig den där kanelbullen, och det var hemskt. Jag spände mig verkligen jättemycket, vilket tydligen syntes, för om hon inte påpekat det så hade jag inte tänkt särskilt mycket på det. Jag vet att jag spänner mig, men när någon säger det kan jag ibland känna hur mycket jag verkligen, verkligen spänner mig (för att inte tala om efteråt). Tyvärr hanterade jag fikaträningen genom att stänga av; jag kände knappt någon smak, och blev helt tom inuti. Känslorna av stressen och känslan av total tomhet kom och gick om vartannat, och tillslut började armar och ben kännas så tunga, och bortdomnade. Och det kändes som en tvångströja tvingades ner över mig, över min bröstkorg.
Hemskt, iallafall.

Jag ångrade mig innan, och efteråt. Det tog över två timmar innan jag kunde ta mig ur det där, och det var tackvare att jag fick en undersökningsblankett från några som ringde i förrgår och ville att jag skulle vara med i en undersökning (väldigt lägligt!).
Tja, det var väldigt kort om min dag.. Jag är väldigt trött, så jag kan tänka mig att det här blir både virrigt och osammanhängande. Men men. Kämpa på där ute :)

M is for meltdown

Igår kom vi hem efter en helg med tävlingar på Gotland. Vi fick ingen plats på båten på söndagen, så vi åkte måndagmorgon (vilket i och för sig var ganska skönt). Därför kom jag till sjukhuset vid kvart över tolv (vilket är den tiden som vi ätit klart om vi kommer in i matsalen i tid). Så jag åt med vuxengruppen, vilket gick helt okej, men det var en ganska jobbig lunch.

Efter vilan och skapandet var det i vanlig ordning mellis, och även det gick helt okej, men det kändes hemskt efteråt.

När jag vaknade imorse vaknade jag ut en ganska.. Konstig och jobbig sömn. Jag hade drömt "hela natten" om att jag simmat en massa, och i vattnet fanns plötsligt en jättestor val. Den ville inte skada mig eller någon med vilje, men en val är ju liksom en val. Stor. Kan mosa eller svälja en utan att blinka, även om det inte var dennes avsikt. Förutom det fanns det även en stor och aggressiv haj i vattnet. Men jag klarade mig, men den var ändå väldigt läskig.. Dessutom fick jag reda på att vattnet jag simmat i var jättegiftigt, och allt gick som på repeat, fast ändå inte.. Den där äckliga känslan satt iallafall kvar när jag vaknade.

Förutom mardrömmen (som inte verkar läskig men som verkligen var obehaglig!) så kom jag snabbt på att det var tisdag, = vägning. Och jag kunde bara känna att jag vill inte, vill inte, vill inte.

Påvägen till sjukhuset började min hjärna bete sig som en liten unge, och försökte verkligen få mig att hoppa vägningen, prata mig ur det (lycka till med det!). Andra tror (tror) jag har fått igenom det någon gång, men jag får inte igenom sånt där, just eftersom att jag ger mig väldigt lätt eftersom att jag egentligen vet vad jag ska göra. Men vägningen har verkligen blivit något som tynger mig, det är hemskt.. Men ja, usch, jag gjorde det såklart. 

Väl i matsalen började allt bara kännas ännu värre, och min behandlare, som var en av den som åt frukost med oss imorse, märkte rätt snabbt att det inte var så bra (jag var lite avstängd, så det var kanske inte jättesvårt). Hon pratade lite med mig, och jag svarade såklart, men har svårt att tänka längre eller ge utförliga eller engagerade svar när jag får sådär (vilket jag inte får så mycket längre, tack och lov. Jag försöker undvika det om jag kan).

När jag tagit allt som jag skulle ha och gått och satt mig (vid ett annat bord, då de som sitter vid mitt bord hade utsluss samtidigt just idag, så några av de andra stackarna i min grupp fick dras med mig), så tog det bara helt stopp. Det gick inte att börja, och när min behandlare kom och tyst frågade hur det var/vad som händer i mig så brast det. Jag visste att hon skulle fråga, eller säga att jag behövde börja. Men hon hann inte dit, eftersom att när jag började svara så kom det plötsligt tårar, och andningen började hacka. Så vi gick ut. Det kändes som om hela jag skulle explodera av tårar, men jag är ganska bra på att avbryta det där, speciellt om jag reser mig och går någonstans. Då kan jag rycka tillbaka kontrollen och barrikadera mig. Stänga inne det ledsna, stänga av lite. Och jag vet att jag inte ska göra så, men jag vet inte hur jag ska låta bli att göra det..

Vi gick iallafall iväg till ett rum och pratade, och efter ett litet tag fick jag tag på andningen, och kunde komma tillbaka lite. Och så kom det obligatoriska "skaket", vilket är lite som en urladdning eftersom att jag spänner mig så mycket och anstränger mig för att inte få en panikattack.

Tydligen var det bra att det kommer gråt, eller iallafall påväg dit. Jag har inte gråtit särskilt mycket, och min behandlare har aldrig varit med när jag väl gjort det (jag gjorde det någon enstaka gång under första veckan). Så det var alltid något i allt det där jobbiga. I det där stora bakslaget. 

Tiden går fort när det blir sådär, och när vi kom tillbaka var frukosten för oss slut, men jag och E satt kvar så att jag kunde äta frukosten. Det, ursäkta språket, sög, men det gick. Dessutom är hon väldigt, väldigt duktig, så hon hjälper till och märker så fort jag är påväg bort. Det är jobbigt att vara mitt i det där jobbiga, men det är tyvärr det som krävs.. 

Ett steg fram, tre steg bak

Igår åt jag godis för första gången på flera månader (om man inte räknar med glassen som jag utmanade mig med för en eller två veckor sedan). Jag och en annan tjej bestämde tillsammans att vi skulle äta en marabouruta (daim) igår, samtidigt, och vi klarade det båda två! Jag tog även tag i middagen och lagade lasagne, eftersom att det dök upp lite saker vilket skulle leda till en sen middag - och då skulle vi inte kunna äta samtidigt.

Och det var första gången jag lagade mat, på riktigt (kokade makaroner för en eller två veckor sedan, dock satte jag bara på dem, så det räknas inte riktigt som att laga mat). Det gick, även om jag var väldigt stressad. Katterna höll mig iaf sällskap :)

Idag har det dock gått bakåt igen. Frukosten var jobbig, och jag satt över tid, och jag klarade inte att äta lunchen. Det ledde till att jag fick ta igen, och jag fick en väldig stor och matig brödskiva - som till råga på allt var vit, och det fanns bara ost eller pastejbitar!! *svim*

Eftersom att det var en jobbig dag tog yoghurten och flingorna längre tid än vanligt, och mackan drog ju ut på det hela ännu mer.. Det tog ett tag att komma igång med den när jag väl ätit upp mitt vanliga mellis, och jag trodde faktiskt inte att det skulle gå. Men ja, det gick! Det kändes helt hemskt just då och efteråt, men nu känns det helt ok, och jag lyckades också att inte kompensera.

Lunchen kändes "bra i stunden" (jag mår ju väldigt dåligt under måltiden, vilket leder till att jag inte kan äta upp) och lite efteråt, men det är väldigt jobbigt att ha det där med att ta igen hängande över sig. Och så kände jag mig väldigt besviken efter lunchen, eftersom att jag de senaste veckorna ändå har lyckats (tvinga) mig att äta upp. Det blir ett misslyckande, iallafall efteråt, och faktiskt under måltiden också, trots att man inget hellre vill än att få slippa äta.

Vägning 2

Jag har skrivit om det här tidigare, men vägningen är verkligen jobbig.. Jag avskyr verkligen att vänta utanför rummet, se den lysande knappen som visar att rummet är upptaget och höra tystnaden från de andra. Ibland kan vi småprata lite, men just innan vägning är det inte särskilt många som är så pratglada. Mig inräknat. 

Jag är oftast en av de tidigare, och därför hinner jag ofta bli vägd först eller bland de första. De dagar jag inte är först hör jag låset vridas runt, vet att det snart är min tur, och se dörren öppnas. Ut kommer någon, tyst, och när jag går in står någon där och väntar. Oftast R, men idag var det min behandlare som höll i vägningen (annars är det oftast samma personer). Jag stänger dörren efter mig, låser, lägger upp mina saker på en bokhylla i hörnet, och börjar snabbt klä av mig. Tänker att det går fort, det är snart över. Vill bara försvinna, vägra, gå ner i vikt. Slippa se hur tjock jag är, slippa visa andra det. 

Jag svarar, som vanligt, på de två frågorna som alltid ställs; "har du varit på toaletten?" och "har du ätit/druckit något?". Ja, och nej. Alltid samma svar. Sedan styrs mina nakna fötter mot vågen, backa upp, båda fötterna på den gudsförgätna maskinen (och inte utanför). Jag knäpper alltid händerna framför mig, står rakt, och väntar. Det tar alltid lite för lång tid innan behandlaren, som står bredvid mig och kollar vikten, säger "så" eller "tack", och jag får gå tillbaka till motsatta hörnet och klä på mig igen.

Ibland pratar de avslappnat med mig, och det hjälper faktiskt lite. Men när jag är klar skyndar jag mig ut ochvdrar en suck av lättnad över att jag är klar. En vecka kvar tills nästa gång. Jag längtar inte.

Stjärnhimmel

Det är kyligt ute, och luften är frisk. Kall. Fräsch. När jag vänder huvudet uppåt ser jag stjärnor. Vackra, lysande. Och ju längre jag tittar, desto fler ger sig till känna. De är alla olika stora, olika starka, lysande och synliga. Tillsammans skapar de en helt fantastisk syn. Och för en gångsskull kan jag verkligen slappna av, på riktigt.

Mina vänner ligger redan på rad på trädäcket och pratar mjukt. Ljudet är hemtamt, och jag är så glad som har dessa underbara människor som vänner. Mina vänner. De är helt otroliga! Förstående, accepterande. Tar saker och ting som de är.

Jag lägger mig bredvid och deltar i samtalet. Lyssnar. Förutom rösterna hörs ett mjukt kluckande från sjön som knappt ligger någon meter ifrån huset. Och jag känner att jag lever. Livet är komplext, men det är meningen att man ska leva. Njuta, ta tillvara på det som är bra och vackert. Det som är givande och snällt.

När vi ligger där och är som mest inne i ett samtal rör det sug vid mitt öga. Jag ligger lite på sidan, med täcket virat runt mig, ända upp till ögat på ena sidan. Och plötsligt sträcker sig flera långa, stora ben över täckets kant, precis ovanför mitt öga och ansikte. Benen följs av en jättekropp, och jag blir så förvånad och chokad att jag flyger upp och skriker till. Skrämmer de andra, och vi sitter sedan och skrattar ett tag innan vi går in. Stackars spindel, jag hoppas att den inte blev totalmosad. Jag är inte så rädd för spindlar egentligen, men det där var väldigt oväntat!

Skipbo

Som jag har nämnt förut så är Skippo en ganska stor grej här (och det verkar faktiskt vara det även på andra Capioställen). Jag brukar vara rätt okej på kortspel, men Skipbo har inte riktigt varit min grej.. 

Häromdagen började jag iallafall vara med igen när de andra spelade Skipbo, och nu när jag kommit in i det och förstår hur det faktiskt går till så är det rätt så kul. Och det känns lite som ett måste att ha vunnit Skipbo iallafall en gång. En, enstaka gång. Och idag lyckades jag (och nä, det handlade inte alls om enbart tur!).

Och.. Jag har testat lite nya frisyrer (once in a lifetime!)

Dock var det en hel konst i sig att få till en bra bild.. :)

I'm not gonna need you, not gonna miss you (so why am I crying?)

I'm not gonna need
Not gonna need
Not gonna need you if I fall
So why am I crying
I'm not gonna miss
Not gonna miss
Not gonna miss you, not at all
So what am I doing here on the floor crying

So don't you worry about me,

Go on, enjoy being free

Recovery

"You just don't choose recovery. You have to keep choosing it over and over again".

Vad vacker du är, förresten

Fredag

Suck. Människor överallt igen som myllrar och trängs. Skuffar sig fram utan några som helst skrupler, skapar en ring runt tågdörrarna, släpper inte ut avstigande passagerare innan de själva börjar tränga sig på. Ibland undrar man hur folk tänker. Jag är en av dem som stått närmst, men eftersom folk inte har varken vett eller etikett (eller respekt) så har jag blivit undanföst från tågets ingång. Så jag väntar, och får sedan vandra långt bak i tåget för att ens hitta någon sittplats.

Plötsligt glesnar det äntligen, och jag är väldigt svensk och sätter mig snett mittemot killen som sitter ensam i ett "fyrasäte". Han tittar snabbt upp när jag slår mig ner, och flyttar undan sitt ben som han har haft upplagt ovanpå det andra.

Jag lyssnar på musik och håller på med mobilen när han plötsligt knuffar på min fot med sin fot. Jag tror först att han bara råkade komma åt eller något, och gör ingen notis om att han nuddat mig. Och då känner jag hur han puttar på mig igen. Ler. Håller fram sin mobil, där han gått in på "ny kontakt". Jag blir väldigt förvånad, men tar emot hans mobil och knappar nervöst in mitt namn och nummer. Vill inte ta för lång tid, och därför är det ju exakt det jag gör.

Efter ett litet tag får jag ett sms där han skriver vad han heter, och att vi kanske kan höras sen, det är så mycket folk på tåget, så det blir kanske lite konstigt. Och så avslutar han med att "Gud vad vacker du är, förresten!". 

Vi går av på samma station, pratar lite och så får jag en stor kram innan vi går åt varsitt håll. Jag är smickrad, speciellt som jag tyckte att jag var ovanligt ful imorse. Men tydligen tycker inte alla det, och det var verkligen rätt dag att få höra något sådant!

Glass

Illamåendet knyter sig i magen. Jag känner mig sådär äckligt mätt, illamående, uppsvälld och uschlig. Idag (igår) har jag nämligen ätit glass för första gången på minst fyra-fem månader, vilket har ökat illamåendet markant.

Jag var tvungen att ta medicin för att klara det, vilket framkallar en väldigt tung trötthet.

Men jag lyckades iallafall, vilket jag är förvånad över! 

När jag var klar skulle jag duscha rätt tätt efteråt, och det är egentligen aldrig bra. När jag drog av mig tröjan hann jag se lite av mig i spegeln, och det där dåliga började kravla sig upp direkt. Likt en stor, äcklig spindel kunde jag se hur sjukdomens håriga spindelben kom krypande upp över axeln. Därför blundade jag snabbt, vände mig om och undvek spegeln och mina reflektioner i fönstret. Jag kände mig gråtfärdig, äcklig och tung. Jag hade gjort något jättedåligt, och tankarna om kompensation pockade på. Men jag hade bestämt mig. Och det gick.

Varmt

Just nu är allt varmt. Luften är varm och kvav, och jag är varm och kvav. Jag känner mig nästan alltid lite blossande varm, och den kvava luften går inte att komma ifrån. Speciellt inte på sjukhuset. Man skulle tro att det är skönt och svalt på sjukhus, men icke.

Just nu springer jag in på toaletten då och då och sköljer händerna och handlederna i iskallt vatten. Räknar sekunderna, håller kvar tills det börjar värka. Känner ibland att det känns lite svalare där längst inne i mig. Lite, men inte mycket. Och det håller inte så länge. Men ändå. Bättre än ingenting, man får se det positiva med det lilla :)

Men jag klagar inte, jag bara konstaterar. Att det är varmt. Jag har alltid älskat värme, och den här värmen är toppen, men kanske inte när man är inlagd för en ätstörning. Jag tappar lättare matlusten när det är varmt, har ännu svårare att överhuvudtaget känna när jag är hungrig och blir proppmätt direkt. Såhär hade det ju varit ändå, men det blir värre när det är varmt. Jag hade önskat att det varit såhär varmt någon annan sommar, när jag kan njuta av det! I vanliga fall fryser jag jämt, även sommartid, så jag föredrar helt klart denna värme än att det är för kallt. Fast just i år hade det gärna kunnat få vara en vanlig, svensk sommar.

Men jag hoppas att alla njuter av sommaren! Och jag tänker en massa på alla er som drabbats av branden - jag hoppas verkligen att de snart kan få bukt med den.

(Skrivet för cirka två-tre veckor sedan)

Instängd och kontrollerad

Ibland känns det som om jag ska explodera. Vart jag än vänder mig så är det människor där. Min familj, eller sjukhuspersonal. Alltid någon som slänger ett vakande öga, iaktar, frågar, mäter, läser av, kontrollerar och styr. På sjukhuset har de väldigt bra koll, och är vana. De kan alla sorters säkerhetsbeteenden, och vet hur de ska bemöta det - vilket alltid gör det jobbigare, även fast de är jätteduktiga. För att bli frisk måste jag göra det som är det värsta som finns, och jag måste gå igenom all ångest. Men ibland blir det övermäktigt, och när jag sedan kommer hem och blir helt kontrollerad så vill jag bara skrika åt alla att lämna mig ifred. Jag vill inte, jag orkar inte. Jag vill inte äta, jag vill inte se deras oroliga blickar när de tror att jag inte ser. Jag köper det mestadels av tiden, i princip jämt, men ibland blir det bara för mycket! Inte för att jag gör så mycket, jag kan på min höjd bli irriterad, eventuellt lite sur, men det är bara på mina föräldrar, aldrig på någon på sjukhuset.

Något av det värsta som finns är när jag i ögonvrån ser att de tittar på mig när jag äter. Även om de försöker göra allt väldigt diskret (och även om jag förstår att de måste göra det), så är det jättejobbigt. Jag är så obekväm med att äta, det känns så konstigt, fel och fult. Så konstiga och ovana rörelser, kladdigt och oförutsägbart. Men hela situationen är ju bara ångestfylld och obekväm, och det är bara.. Hemskt att vara så kontrollerad. Vi bor dessutom på landet, så det finns ingen bussförbindelse eller möjlighet att sig någonstans utan skjuts. Så jag kvävs lite. Ibland blir det bara för mycket. Jag är aldrig helt ensam (jag är i princip aldrig ensam för den delen heller), och jag är oförmögen att styra mitt liv själv, eftersom att alla runt om tränger sig på, kontrollerar mig. Jag kan liksom inte fly undan. Och skulle jag göra det måste jag stå ut med det som kommer därefter. Besvikelse, gå emot vad andra säger åt mig att göra, frågor, övertalningsförsök, "tjat" och utläggningar. Och det orkar jag inte heller. Då vill jag bara fly, vara ifred, och gömma mig från all ångest.

Missförstå mig inte bara. När jag väl blir irriterad på mamma, som är den som tar hand om mig och måltiderna, så ångrar jag mig direkt efter. Jag vet att hon vill hjälpa mig, men ibland känner jag bara att jag inte vill ha hjälp. Jag vill kunna strunta i att äta. Vara ifred. Slippa alla ögon, all oro, all kontroll. All ångest, panik, stress och självhat. Men det går inte alltid att hjälpa, eftersom att folk pushar när jag mår som sämst, och för att jag ska göra det värsta som finns.

Jag är lite av ett kontrollfreak, och har alltid tagit mycket eget ansvar. Redan som liten tog jag på mig ansvaret för mina läxor. Snart pushade jag mig självmant till att alltid få högsta betyg, och jag intalade mig själv att inget var bra nog. Jag var aldrig bra nog. Jag kunde alltid göra mer, oavsett om det i praktiken inte skulle hålla. Men grejen är att, även om jag har en jättebra familj och en underbar mamma som alltid finns där och hjälper mig, och som jag vet bryr sig om oss mer än något annat, så har jag skött mig själv. Jag har varit en "duktig flicka". Inte ställt till med bekymmer, gjort det som förväntas. Rullat på, pushat, stängt in det jobbiga och styrt mitt liv själv. Så det är svårt, så svårt, när jag inte längre kan styra mitt liv. Men det här är förhoppningsvis min väg ut. Jag kommer bli styrd och kollad länge till, men tillslut blir det bra. Tillslut blir jag lite friare. Och oavsett vad, ett liv med en ätstörning är så långt ifrån frihet du kan komma. Egentligen.

(Skrivet den 18/7)

Böcker

Igår hämtade jag ut mina böcker som jag beställt. Det är med lite skräckblandad förtjusning som jag ska börja läsa dem. Jag ser verkligen framemot det, men känner mig ändå.. Nervös? Ja, nervös. Spänd. Men förväntsfull, glad och nyfiken. Förhoppningsvis är de givande.

Vägning

Verkligen underbart att komma till kliniken och ha glömt bort att det är vägning.. Härligt..

Jag tycker om dig

Jag står framför spegeln och tvättar händerna. Visarna i klockan kryper sakta mot trean, vilket innebär att den snart är kvart över sex. Dags att gå ner till bilarna på bildäcket. 

När jag snabbt ser upp i spegeln ser jag för först gången på mycket länge en tjej som faktiskt ser helt okej ut, iallafall för dagen. Jag tittar på henne, och hon ser tillbaka på mig. Såklart. Det är min kopia jag står och tittar på. Men hur kan det vara så? Jag har alltid varit så ful, och det är konstigt att tillåta mig själv att tänka att jag inte ser så farlig ut ändå. Att tänka att jag faktiskt ser helt okej ut, iallafall i ansiktet och håret, utan att svar upp med massa elaka kommentarer. Och plötsligt kommer en ny röst, trevande, försiktigt och tyst. Den viskar "jag tycker om dig", vilket får mig att häpet titta upp i spegeln igen. Jag ser på mig själv, och känner en slags glädje slå rot. Den är inte stark, men förhoppningsvis kan jag sköta den nya tanken, låta den växa sig större och starkare, för att slutligen kunna blomma ut. För att slutligen kunna bli bra, och kunna acceptera mig själv precis som jag accepterar precis alla andra. Kanske är jag inte ett så förskräckligt undantagsfall.

Positivt självprat

Min tillfälliga behandlare förklarar att vårt sätt att tänka på och om oss själva tillslut skapar en bild av hur vi ser på oss själva. Om man matar sig själv med negativa tankar blir det tillslut en verklighet, och de inlärda tankarna spinner vidare av sig själva. Därför måste man träna sig på att se bra saker med sig själv. Skulle jag kunna tänka mig att försöka det?

Det är en uppgift jag fått förut. Under en kort period träffade jag en psykolog på BUP pga all min stress och prestationsångest. Jag är enligt de flesta, som känner mig (med undantag för psykologerna då, eftersom att jag försöker berätta så mycket som jag kan förmå mig till), ett bra exempel på "duktig-flicka"uttrycket. Att jag ska förädla ta fram positiva saker med mig själv. Och bara det sätter konstigt nog igång ångestvågorna inom mig. De gungar, och börjar skvalpa lite över kanten. Det är fullt hanterbart, men ändå ganska starkt. Konstigt. 

Jag vet att jag har väldigt svårt för att hitta bra saker med mig själv, eftersom att dessa är icke-existerande i mina ögon. Jag avskyr det. Det blir kaos inuti mig de gånger jag försökt. Den där dåliga sidan, sjuka sidan, vaknar verkligen till liv likt ett vrålande, blodtörstig monster, som bara har en sak i åtanke; att få hela mig att falla, och stängas in i ett mörkt hörn av mig själv. Mitt inre slår tillbaka med full kraft om jag ens försöker uttala det positiva i tanken, och när stormen är över  är det som om hon därinne hämtar andan efter sitt utbrott, sträcker på sig, harklar, sopar bort osynligt damm från sin arm och ler överlägset och hånfullt. Och så säger hon bara "lilla vän, skaffa dig inga falska förhoppningar. Vi vet båda att det inte finns något bra med dig, så sluta hoppas". Hennes ögon är smala och illvilliga, och så lämnar hon mig. Besegrad. Men jag börjar kunna inse att hon därinne faktiskt kanske inte är så snäll eller hjälpsam. Ibland kan jag se det, iallafall. 

Lämna mig ifred

Jag kvävs. Just i detta nu känner jag att jag bara vill ta hundarna och ge mig ut i skogen. Jag är omringad av människor, och alla kräver något av mig. Att jag ska äta, att jag ska svara på alla tusentals frågor om hur jag mår, vad jag ska göra, om allt är bra, vad som händer, varför varför varför det inte går, varför jag låser mig och tuuusen till. Jag är kontrollerad och under uppsikt. Och jag kvävs. Jag är aldrig ensam.

En potatisdag

Lite mer än ett dussin par bestick gnisslar och skrapar mot tallrikarna. Några pratar och jag slås av en lätt vindpust när den vaggande fläkten långsamt roterar förbi i rätt riktning. Bredvid mig är ett avlångt, smalt fönster öppet, men den tunna gardinen är fördragen så att de andra inte ska bländas av solen. Det är varmt i rummet, kvavt. Luften vibrerar, men inte av värmen. Det är alla instängda känslor som trots allt sipprar igenom. 

Lunchen börjar relativt bra med tanke på att det är potatis. Den senaste tiden har jag inte kunnat äta någon potatis alls, så man kan säga att jag har fått äta mycket extramackor! (Vilket även det inte är så smärtfritt. Mackor är en av de svårare sakerna att äta, men det går. Oftast).

Så, för första gången på länge pressar jag i mig de där himla gulingarna. Jag gör det. Jag äter potatisen. Eller, ja, fyra av sex iallafall. Och för första gången känner jag ett litet, litet sting av olust över att jag inte åt upp, dock är det väldigt lite och svagt. Men jag slås av att jag blir så trött på mig själv. Tankarna säger tillslut bara "jag orkar inte med dig", och så lägger jag mig ner på madrassen i vilorummet, slutet ögonen och försöker vila. För ärligt talar orkar jag inte med mig själv just då.

Saker att ta till sig och tänka på