Om du själv har "problem"

Jag vet hur svårt det är att leva med detta. När varje tanke som kämpat sig upp som säger att kanske, kanske har jag ett problem snabbt slits bort och bagatelliseras är det nästintill omöjligt att tänka klart. När en mur är rest mellan dig och dina klara tankar, och du är fast på andra sidan, tätt inlindad med anorexian finns det knappt någon möjlighet att se hur det faktiskt är. Så om du någon gång får tillgång till dina klara tankar - bestäm dig, vik dig inte och sök hjälp! Om du inte har något problem är ingen skada skedd, eller hur?

tisdag 14 mars 2017

Att värdera hälsan

Att värdera hälsan. Det är det där man gör när man insett att hälsan är det viktigaste man har.
Att vara sjuk och inte orka är verkligen helt, totalt MEGA värdelöst. Det är läskigt, obehagligt och ibland fruktansvärt. Det är svårt, och otroligt svårt att behöva ändra så mycket på sitt liv.

Att inte ha hälsan är..
Att känna av hjärtat så mycket att man undrar om man kommer vakna imorgon.
Att knappt orka gå, resa sig upp, hålla sig upprätt.
Att svimma.
Att tro att man ska dö.
Att svischa fram i en ambulans.
Att vara på sjukhus.
Att hamna på sjukhus utomlands.
Att kroppen inte kan stå emot vanliga förkylningar,
så du måste åka in och ligga med andningshjälp i timmar.
Att du gång efter annan blir sjuk så du måste in
och hålla koll på hjärta och andning.
Att bli väckt var & varannan timme, långt hemifrån,
för att sköterskor måste se till dina värden.
Att ligga i mörkret i en sjukhussäng och bara vilja hem och må bra.
Att vara sjuk 90% av tiden.
Att missa livet för att du är sjuk.
Att veta hur det känns att verkligen tro att
du kommer dö.

Att få panikattacker när det som minst passar.
Att få panikattacker överhuvudtaget.
Att ha ångest varje dag.
Att hyperventilera tills du nästan svimmar.
Att spänna dig så mycket att du tillslut
inte kan röra dig.
Att ligga på toalettgolv för att du håller på att svimma.
Att sitta på toaletter, hyperventilera och försöka få
paniken att lägga sig.
Att må så dåligt att det känns som ett avgrundshål.
Att må så dåligt att det känns som om du ska dö.
Att inte kunna andas.
Att behöva lägga dig ned på stället för att du kommer svimma annars.

Att bli sjuk om du slarvat med maten en dag.
Att kräkas om du slarvar med maten.
Att få svimmningsattacker, känna dig enormt konstigt,
bli kall eller varm eller inte känna temperatur alls, för att du
slarvat med maten. En dag. Bara lite slarv.
Att när det äntligen släpper skakar du som en tok.
Att alla ser.

Att bli utbränd, och faktiskt leva i det.
Att inse hur lång tid det tar att komma tillbaka.
Att hantera hur mycket man faktiskt misslyckas med,
hur mycket man glömmer, hur mycket man inte
kan finna ork till.
Att inte kunna tvinga sig att göra saker längre.
Att få panik om du försöker tvinga dig, när det är det
du alltid kunnat göra - "bara göra".
Att inse att man måste ändra på så otroligt mycket i sitt liv;
sin livsstil, sitt tankesätt, sin syn på livet.
Att inse att du inte kan göra vissa saker, om du vill hålla
dig frisk. Saker som du kunnat göra, saker som du
tycker att du borde kunna göra, saker som andra kan göra.
Saker som du inte kan göra längre.

Att behöva ändra sitt liv.
Omprioritera. Jobba med sig själv.
Gå igenom allt du inte vill gå igenom.
Vara stark när du inte kan eller orkar, men måste.
Att kunna vara svag.
Fundera över om du misskött dig så mycket att du kommer dö i förtid.
Vad för sjukdomar du kommer få?
Leva med alla sjukdomar du redan får.
Hantera allt som händer, inte ge upp, och bara fortsätta
kämpa.

Att inte visa.
Att aldrig visa.
Att bli tvingad att visa.
Att inte kunna dölja allt du vill.
Men samtidigt dölja.

Att veta hur det känns att tro att man ska dö.
Det säger egentligen det mesta.

lördag 4 mars 2017

Sjuk, sjukare, sjukast

Jag är förkyld. Jag har feber. Jag är halvt frisk. Jag är sjuk. Jättesjuk. Kan inte andas, får inhalator utskriven, hostmedicin med morfin som ska tas tre gånger om dagen. Så blir jag bättre, bättre.. Pang, bom, sjuk.

Tydligen är det så för vissa när man börjat bli frisk från anorexian, när man gått upp, håller vikten och är sund. Man blir sjuk, sjuk och återigen sjuk. Värre än när man hade gått ner sig totalt och var underviktig och helt zombiefierad.

I slutet av 2016 blev jag förkyld, och det höll i sig i ungefär 5-6 veckor. Mamma fick mig tillslut att gå till läkaren, eftersom att jag aldrig kan inse när jag behöver åka till en läkare, och där konstaterades det att jag hade bihåleinflammation och massor med vätska i öronen eller vad det nu var. Efter dessa 5-6 veckor med förkylning/bihåleinflammation så blev jag tillslut frisk i typ 5 dagar, sen träffade jag en kompis vars treåriga lillebror var förkyld. Dagen efter var jag förkyld, och det höll i sig i någon vecka.

Detta började släppa lagom till att jag åkte utomlands med några kompisar. Det var inte en lång eller svår resa, det hela gick smidigt och lätt, och förutom att jag sov för lite så var det en bra resa. Jag blev sjuk två dagar eftersom att jag inte ätit och druckit ordentligt - det blir lätt så när jag gör saker, jag har sedan något år tillbaka svårt att planera och det blir lätt att tiden rinner iväg. När jag är borta är jag dessutom alltid orolig för extra mycket, och för att bli dålig i magen av något jag äter osv, så jag blir väldigt kinkig med vad jag kan äta. Hur som, en av dagarna blev jag väldigt dålig under förmiddagen. Jag fick svimningsattacker, yrsel, känner mig jättekonstig och "borta". Ofta blir jag varm, eller känner inte om jag är varm eller kall, det blir lite svårt att känna av kroppen.

Detta höll tack och lov i sig kortare än vad det brukar. Jag tror att det tog cirka 30-60 minuter. När det börjar släppa blir jag trött, kall och ofta börjar jag skaka. Inte så roligt då jag ofta skakar ganska mycket, så att alla ser det. Många gånger brukar jag ta mig till en toalett eller något avskilt, då jag helst inte vill sitta bland massor av människor, för att jag mår så dåligt och känner mig så konstig. Man vill helst bara ha lugn och ro och tyst.

Dagen innan detta hände hade jag verkligen ätit och druckit dåligt under dagen (inte medvetet dock). Ibland rinner tiden bara iväg, och ibland har jag så mycket ångest/stress över saker att jag inte kan slappna av och bara städar och stressar omkring i flera timmar, och då kan jag inte hitta ro att varken sätta mig ned eller äta. Den dagen klarade jag mig relativt bra, tills jag satte mig i taxin och vi åkte tillbaka "hem". Jag började må fruktansvärt illa, och när vi nästan var framme kräktes jag. I munnen. Fruktansvärt äckligt. Jag skulle dock aldrig kräkas rätt ut, så det enda jag kunde göra var att svälja det. Jag hade ingen påse och hann nog inte riktigt tänka att jag kunde veva ned rutan och spotta ut det, men samtidigt vill jag inte det heller för då kommer det ju på någons bil. Och så har jag en liten grej med att jag helst inte vill visa hur dåligt jag faktiskt mår.

Det var iallafall superäckligt, och jag hade ont i halsen hur länge som helst efteråt. Dag två fick jag den där lilla incidenten, mådde illa i bilen påväg hem men klarade mig ifrån att kräkas iallafall. Slutet av resan fick jag världens hosta; jag fick tillslut jättesvårt att andas, hostade, hostade och hostade tills jag fick kräkreflex efter kräkreflex och träningsvärk i magen efter allt hostande. Jag hade ont i kroppen, och allt var jättekänsligt. Det gjorde ont att ha håret uppsatt till och med. Vi pallrade oss iväg och hittade ett apotek som var öppet, och kvinnan kunde tack och lov engelska, så hon kunde hjälpa oss. Jag fick något för halsen och några tabletter, som skulle motverka allergi. Vi var inne på att jag kanske hade reagerat på något, så jag testade att ta dem. Jag kunde inte läsa om dem då det bara stod på ungerska, och när jag googlade var det enda jag fick fram att de bara såldes i Ungern och på Malta. Mitt kontrollbehov mådde inte så bra av detta, men eftersom att jag var orolig för att kvävas i sömnen så tog jag dem (ja, jag är övernojig. Chansen att kvävas i sömnen är väl extremt liten haha, men det går inte att resonera med oron. Logik fungerar tyvärr inte riktigt mot min oro när den väl drar igång).

Tydligen så lät jag helt fruktansvärt, och jag hörde själv att rösten lät väldigt annorlunda mot vad den brukade. Jag har aldrig haft en sådan fruktansvärd hosta. Som tur var skulle vi hem dagen efter, vilket var jätteskönt. Sista dagen när jag mådde så där dåligt ville jag bara hem, och eftersom att jag ahde så svårt att andas var jag orolig att det skulle sluta med att jag behövde åka in till ett sjukhus. Skulle jag fått svårare att andas än vad jag hade så hade jag verkligen varit tvungen att åka in.

När jag kom hem dagen efter så fick jag åka till läkaren på flygplatsen, de hade en tid direkt så jag hade jättetur. De kollade lite saker först, och konstaterade att jag hade för hög puls, vilket jag själv hade känt av. Det blir lätt så när man får svårt att andas. Jag hade också väldigt hög feber, 38 grader, vilket är jätte, jättehögt för mig. Jag ligger runt 35,6 ungefär, så även 36-36,5 är inte normalt. Och när jag får feber verkar inte min temp höjas så mycket, så jag brukar bara ha 36,5-37,5 när jag har feber. Oftast inte över 37.

Läkaren kollade några mer grejer, och sa sedan att jag hade en virus infektion. Jag fick hostmedicinen och inhalatorn och sedan kunde jag åka hem. Jag blev bättre av medicinen, så någon dag mådde jag helt okej, men nu har det vänt och blivit sämre igen. Jättekul.

Summan av allt är iallafall, att man blir ofta sjuk efter att ha blivit "frisk". Det är nästan som att immunförsvaret har kämpat på som en tok, och måste pusta ut när kroppen blir sund igen. Och då blir man väldigt känslig. Drygt, men samtidigt kunde det också varit värre. Men det är tråkigt att vara sjuk hela tiden, och speciellt jobbigt att jag blir jättedålig om jag slarvar med maten. Ibland blir det så att man inte kan äta regelbundet, det händer något eller så, och då blir jag dålig. Denna gången när det hände blev jag ganska ledsen över det. Det är inte roligt, och det är väldigt obehagligt. Men jag tänker att förr eller senare går det över, och jag kunde haft mycket värre biverkningar. Mitt kan iallafall förhoppningsvis gå över tillslut.

lördag 21 januari 2017

Att bli frisk

Den stora gåtan, som jag alltid har velat ha nyckeln till. Hur blir man helt frisk från anorexia, eller ätstörningar. Hur? Jag har alltid trott att jag aldrig kan bli hundra procent frisk. Jag har alltid haft ett tvivel inuti. Jag kan fortfarande tvivla vissa dagar, och tänka att jag kanske kommer få tillbaka det - och ibland kan jag tänka att jag aldrig kommer lyckas gå ner i vikt om jag skulle vilja, för vissa dagar är sådana där dagar.

Jag kan fortfarande inte säga hur man gör för att bli frisk, men jag har lärt mig ganska mycket på den här oerhört långa vägen. Jag har lärt mig extremt mycket om mig själv, men också väldigt mycket om min sjukdom.

  • Att ha något man brinner för, en hobby, något man ser framemot, någonting återkommande som verkligen är bra och roligt med livet. Jag föder upp hundar med min mamma, och tävlar och tränar. Jag lever och andas hund. Mitt stora intresse och kärlek för dessa fantastiska varelser (även katt och häst, men mest hund) har hjälpt mig ofantligt mycket, för att kunna hitta motivationen och inse vad jag vill. Så se till att du har någonting att se framemot iallafall varje vecka. Börja på någon kurs, hitta någon att gå på bio med någon/några gånger i månaden, börja pyssla/måla/göra armband/fotografera, eller det bästa av allt - skaffa ett djur att älska och ta hand om.
  • Bestäm vad du vill och håll dig till det. Tillåt dig inte att ändra dig till något dåligt. Bestäm dig inte för dåliga saker, hindra dig själv från att kunna förstöra för dig själv. Har du sagt att du ska bli frisk så SKA du bli det. Inga men. Ta hand om dig själv, och lev fullt ut.
  • Du har gett det sjuka en chans, så det är inte mer än rätt att du ger det friska en chans. En ärlig chans, fullt ut. Inte något halvdant där du tränar fast du inte vill/tränar mer än nödvändigt, inte får/vågar äta vissa saker (eller tänker att det är "onödigt att äta det där"). Du kan alltid gå tillbaka till det sjuka, men du måste våga testa det friska fullt ut. Låta kroppen ligga på den vikt den vill och försöka jobba med och acceptera dig själv.
  • Du måste hitta motivationen och viljan själv. Ingen kan tvinga dig att bli frisk eller må bra, men det finns mycket bra hjälp att få. Men du måste vilja själv, och försöka själv. Ingen kan dra det tunga lasset åt dig, men som sagt - det finns mycket bra hjälpa, och många som kan underlätta för dig.
  • Skaffa ordentlig hjälp. Gå till psykolog, även om det känns som att det inte behövs eller kommer att hjälpa. Även om det inte känns som det i början. Ge det tid, mycket tid. Och byt om du inte gillar din psykolog (men ge det några gånger. Saker och ting kan ändras, och man kan bli väldigt förvånad). Det finns nog ingen som inte skulle få ut någonting av att gå till en psykolog. Och skäms inte - det gör inte jag. Jag är öppen med det.
  • Skaffa rutiner, och håll dig till att äta ordentligt och regelbundet. Frukost, något mellan, lunch, mellanmål, middag och något på kvällen. Gör dig av med restriktioner så fort det går.
  • Läs om allt som kan hända när man svälter sig själv. Det finns väldigt mycket men man kan få, och det vill du inte leva med resten av livet. Kom ihåg att tappar du kontrollen kommer din sjukdom förr eller senare döda dig.
  • Försök att omge dig med människor som bryr sig och är snälla. Elaka kommentarer är inte något som du behöver stå ut med. Umgås inte med folk som är taskiga och triggar dig att leva ett dåligt liv.
  • Akta dig för sådant som triggar - följ inte mat- och träningskonton på instagram, eller bloggar osv! Försök att umgås mindre om du har vänner som triggar dig (får dig att må dåligt/göder ätstörningen eller annat negativt). Detta kan ta ett tag att inse själv. Jag förstod inte att jag mådde dåligt av att följa matkonton och dylikt förrän ganska sent. Följ kak- och godiskonton isåfall ;) Inte all denna nyttighetsstrunt. Kom ihåg att du kan be om att folk inte pratar om bantning och sådant om du mår dåligt av, eller gå därifrån. Man kan inte kräva att hela världen ska låta bli att trigga en, men man kan försöka undvika det i största möjliga mån. Och har man vänner som inte kan acceptera detta så tja, då kanske de inte är riktigt schyssta vänner. Ta hand om dig själv.
  • Släng ut kläder som är för små eller för trånga. Detta kan oftast vara väldigt triggande, Undvik beteenden som inte för med sig något positivt.
  • Tänk på alla du tycker om, och hur mycket du skadar dem genom att göra detta. Och hur mycket du skadar dig själv.
  • Ge dig själv tid och acceptera att du kanske är trött eller har mindre ork.
  • Låt det ta tid. Det tar tid att bli frisk. Oftast blir det jobbigt när man gått upp i vikt och börjar må bättre. Många drar lätt på sig sjukdomar, har ett sämre immunförsvar ett tag och liknande. Ganska många går förr eller senare in i en depression eller en sämre period, och då gäller det att inte ge upp. Det är bara monstret som försöker få dig att ge upp.
  • Inga ursäkter så som "jag är inte hungrig/jag är jättemätt", "jag kan inte äta den här typen av mat", "jag kan inte äta det här tillsammans/utan det här", "jag gillar inte det här" och så vidare.
Egentligen gäller mycket av det här oavsett om man har en ätstörning eller inte. Mår man inte bra finns det nästan alltid något som du kan göra åt det. Men precis som fysiska åkommor så tar psykiska lång tid, och oftast mycket, mycket längre tid.

tisdag 22 november 2016

After ever after


Jag vet varken var jag ska börja eller sluta. Det har hunnit hända så mycket, som jag inte har orkat eller känt för att sätta på pränt. Nu börjar det, kanske, komma tillbaka lite, vi får se. Jag tycker det är viktigt att få med vad som händer efter en ätstörning, efter anorexian - det finns knappt någon information om det. Om man tycker det är svårt att hitta riktig information om ätstörningar (och inte det folk tror är riktigt), så är det här rent av omöjligt.

Jag kom in på mitt förstahandsval, Socionomlinjen i Uppsala. Jag gick någon vecka bara innan allt totalkrashade. Min mamma i princip tvingade mig att säga upp min plats. Det hela började egentligen en till två månader innan starten för skolan drog igång. Jag började bli mer och mer orolig, ledsen och ångestfylld. De två sista veckorna innan jag skulle dit för första gången spenderade jag mestadels av min tid med att stirra in i väggen på mitt rum.

Jag började få ångestattacker, och sista veckorna grät jag hysteriskt varje kväll innan jag somnade. Jag har alltid haft svårt att gråta, samt varit väldigt bra på att hålla tillbaka och inte gråta, men nu gick det inte alls. Jag var så ledsen att det gjorde ont i hela mig, och jag förstod inte hur jag skulle orka med den eviga psykiska smärtan. Jag sov hur dåligt som helst och absolut ingenting var roligt längre. Oavsett vad jag gjorde kände jag mig bara trött och ledsen, och jag fick ofta "gråtattacker" flera gånger om dagen som jag verkligen fick kämpa med för att inte börja gråta  där och då.

Tre mornar åkte jag till skolan, och varje morgon kunde jag inte sluta gråta förrän jag kom fram till skolan. Då fick jag sitta kvar i bilen tills jag såg helt normal ut, försöka dra på mig leendet och min mycket välanvända mask. När jag kom hem låg jag i sängen, grät någon timme och somnade till slut. Så såg det ut, tills mamma sa att det här inte fungerade längre (själv tänkte jag absolut inte sluta av mi själv). Jag ville inget annat än att sluta, men jag har aldrig gjort så. Jag har aldrig tänkt vad jag vill, utan vad som är bäst att göra. Oavsett vad jag känner och vill så har det aldrig spelat någon roll, jag har bara kört på.

Det slutade tillslut med att jag fick avsäga mig min plats, och tillslut insåg jag att jag fått en depression - och jag fick förlika mig med att jag var tvungen att testa med mediciner, för jag kunde inte fortsätta leva som ett dött vrak. Eftersom jag heller inte kunde sova blev jag tvungen att börja med sömntabletter, vilket jag fortfarande har. Jag har testat flera gånger, men jag kan inte sova utan. Min läkare och psykolog säger båda två att det är extremt viktigt att jag sover, och jag förstår det själv. Jag är trött som jag är, och när jag inte kan sova blir allt tusen gånger värre.

Just nu går det framåt. För mig var sängläget något nytt - när jag har mått dåligt har jag fått svårt att sätta mig ner, utan måste göra något produktivt (städa, gå ut, göra något med djuren eller plugga). Men jag mår som sagt bättre, även om jag ofta kan känna mig ledsen eller nere. Det är ingenting emot hur det var när det var som värst. Jag har oerhört svårt med koncentrationen, jag har jättesvårt att läsa och för tillfället vill jag heller inte köra. Jag har svårt att fokusera, tänka och komma ihåg saker. Jag orkar väldigt lite, och det är svårt att acceptera. Jag är rädd att jag ska fastna i det här tillståndet, förslappas och att ramarna för vad jag tycker är okej ska flyttas, vilket gör att jag utvecklas negativt. Läkarna säger dock att det blir såhär, och att det blir bra så småningom. Men det tar tid.
Jag önskar att allt inte tog sådan tid.

Samtidigt har jag lärt mig ännu mer om mig själv, vad jag behöver och hur jag kan göra för att må bättre. Till exempel prata med människor som står mig nära när jag mår dåligt, och berätta. Men det är väldigt svårt, jag är orolig att jag är gnällig eller belastar andra, eller bara är överkänslig och mjäkig. Det är svårt att ställa om när man levt på ett visst sätt så länge.

torsdag 21 april 2016

Vad räds du?

Att bli frisk, eller att bara ta steget mot friskhet, är en komplicerad ekvation, och som vi alla vet så behöver man ofta vrida, vända och bända vissa extra knepiga ekvationer som man inte riktigt får bukt med. Och innan vi kan lösa ekvationen måste vi ha lärt oss tillvägagångssättet, vilket bara det kan ta ett tag om det är något som man har svårt för.

När jag tog steget att köra en all-in hade jag drivits till min gräns. Allt var rent ut sagt skit, livet handlade bara om att få tiden att gå för att glömma hungern, maten omkring mig, all ångest som var närvarande nästan hela tiden och för att inte äta. Det kändes så värdelöst, allt var så svårt och en evig kamp. Jag stred mot alla runtomkring som försökte få mig att äta, och mot mig själv. Mot kroppen, som var i svält och därmed bara ville ÄTA, ÄTA och ÄTA. Man ser allt. Känner allt. Är medveten om exakt allt som har med mat att göra. Vi människor är djur, och när man hamnar i svält blir man djurisk, precis lika manisk som vissa hundar kan vara. Varenda doft, varenda tugga registreras. Ingenting går en förbi, och man förbannar sig och hatar sig själv för det. Försöker att trycka bort allt, göra annat. Men i ärlighetens namn så kan man inte det.

Det som var så läskigt med att ta steget var att jag trodde att jag bara skulle gå upp, och upp och upp i vikt. Jag trodde dessutom inte att jag kunde gå ned i vikt riktigt. Och det som man behöver förstå för att på riktigt kunna förstå på någon plan är att det handlar inte om vikten, men samtidigt gör det det. Egentligen är jag inte en sådan människa som bryr mig om vikt. Couldn't care less. Men det är en sjukdom som gör att man bryr sig, mer än bryr sig, eftersom att man kan svälta ihjäl sig på grund av vikt och mat.

Något annat som var så läskigt var att jag hela tiden tänkte på mat, såg mat, kände doften av mat, planerade för mat, räknade ut saker som hade med mat att göra och så vidare och så vidare. Full fokus på mat, alltså. Detta gjorde att jag såklart trodde att det alltid skulle vara såhär. Att jag alltid skulle vilja kasta mig över mat och bara trycka i mig kopiösa mängder. Att jag alltid skulle behöva kontrollera mitt matintag, för att jag hela tiden skulle vilja äta. Så jag trodde att om jag börjar äta kommer jag gå upp i vikt, och så kommer jag liksom aldrig kunna sluta äta. Så är det såklart inte. När allt stabiliserat sig släpper det där, men det tar ett tag. Ibland går man upp jätte, jättefort, ibland långsammare. Ibland behöver man gå upp i högsta normalvikten eller över det innan allt stabiliseras och man lägger sig i det normala igen. Det är olika för alla, men man måste våga pröva.

I början så åt jag min ordination och mycket utöver, där när jag bestämde mig för att bara släppa alla regler förra sensommaren. Jag åt vanlig mat till frukost, lunch och middag, och ibland till mellanmål och kvällsmål. Ibland fikade jag till mellanmål, åt glass eller chips till kvällsmål. Första gången jag gick på bio efter att ha bestämt mig så skulle jag köpa en mellanpopcorn eftersom alla ndra gjorde det, men min meny blev billigare om jag tog en stor. Så jag gjorde det och tänkte att de andra kan ju smaka, men jag åt upp i princip hela själv (när jag insåg att den nästan var slut mådde jag så dåligt att jag vägrade äta upp resten även om jag VILLE). Så man kan säga att jag åt ikapp lite. Jag åt väldigt mycket, och det var det som behövdes. Jag var jämnt sugen på saker, speciellt godis och sånt. Och jag tillät mig.

Jag tror det är bästa sättet, att bara släppa alla regler och äta allt. Åtminstone äta enligt ordination, men utöver om man vill. Inte begränsa sig och kontrollera. För det stabiliseras sen. Man kommer inte fortsätta att vara sugen hela tiden, om man tillåter sig.
Men det är så svårt att ta stegen när man är så rädd. Tyvärr måste man slänga sig ut och pröva, och få se att ens farhågor inte besannas. Men man måste låta det ta tid.

fredag 25 mars 2016

I didn't sign up for this war

Att drabbas av en ätstörning är ingenting som händer genom ett enkelt knäpp med fingrarna. Det är en process, som det mesta är. Det händer dig och mig, även fast man aldrig kan tänka sig det - jag kunde aldrig tänka mig det. Jag gick runt och såg mig själv som äcklig, ful och på riktigt mullig/tjock. Även när jag i sjuan fick åka till sjukhuset pågrund av att jag vägde så lite så var det helt otänkbart att jag skulle ha en ätstörning, speciellt inte anorexia.

Det här är inte något man väljer. Det här handlar om en sjukdom. Om en psykopat som tar ifrån en ens kropp. Jag kan inte tänka mig en elakare, lömskare och ondare varelse än den självgoda anorexian. Den självkrönta drottningen som drar ut en i ett krig mot sig själv som man aldrig själv gick med på. Eller kunde förbereda sig på.
Men som man säger - det som inte dödar det härdar, eller det som inte dödar dig gör dig starkare.
Jag kunde inte sagt det bättre själv.

söndag 28 februari 2016

Tankar om förut

Oftast börjar det med att jag känner hur paniken kommer krypande, och successivt byggs upp. Jag får svårt att andas och det är som om paniken väller ut överallt. Jag försöker frenetiskt dra in den, dra tillbaka alla lösa trådar som vecklar ut sig och ringlar sig runt mig. Jag försöker dra in dem innan de stryper mig.

Ibland kan jag hålla tillbaka det, ibland inte. När jag lyckas hålla in det vet jag att det bara handlar om korta stunder innan det måste ut. Några gånger försvinner jag ut i periferin; jag har läst att man kan stänga av medvetet, men det är inte det jag gör. Jag stängs av för att min själ inte orkar. Det är för tungt för den sköra slöjan inuti mig som försöker värja sig och överleva. Så för att slå ut det svarta, tunga måste de helt enkelt göra så att ingen kommer åt. Vi är för många inuti en endaste kropp. Det får inte plats med så många; speciellt inte med det svarta, som bara vill härska å sina vägnar.

När jag inte stänger av så kommer paniken. Många gånger har jag kunnat skjuta upp det lite, ibland lite längre och ibland inte alls. Men förr eller senare exploderar paniken inuti mig, och att hantera dessa stora explosioner inuti sin kropp är vi inte byggda för att ta itu med på ett civiliserat vis. Paniken handlar om att fly, och om att värja sig mot en riktig livsfara, samtidigt som det känns som att man kvävs. 

Jag var såklart inte mig själv när det här hände; jag ville riva ner hela rummet som jag befann mig i, för att bli av med paniken. Egentligen en ganska ologisk tanke, och jag vet inte varför den tanken eller känslan kommer. Jag har hört att många i samma situation gör just det, och det är väl egentligen det som är bra. Om man går lite bananas så får man nog utlopp för sin panik och ångest på något sätt. Jag rev inget rum. Jag välte ingen stol, jag bröt ingen penna och jag satt på min plats. Rakt upp och ned. Jag kunde knappt försöka slita in trådarna av panik som strömmade ut ur mig, eftersom att jag behövde fokusera på att inte uppslukas av paniken som vrålade inuti mig.

Jag vet inte hur mycket det syntes på utsidan, jag har ingen aning. Jag vet att jag spände mig, och att den som var med försökte få mig att inte spänna mig så mycket (det förvärrar bara allt). Det jag gjorde var att jag spände mig och så spände jag mig bara mer och mer, började hyperventilera men tillslut slutade jag andas. När jag slutade andas var jag ibland så spänd att hela kroppen bara skrek, och några gånger var det så spänt att jag inte "kunde" släppa efter. Då fick jag ännu mer panik, när den värsta paniken släppt så pass att jag kunde känna det. Så det var väldigt bra att den behandlare som var med försökte hjälpa mig med det.

Främst min behandlare och I, som jobbade med den grupp eller avdelning som jag tillhörde, hade väldigt bra koll. De hjälpte mig så att jag (tillslut) kunde komma på att jag inte andades, så att jag började andas igen. De hjälpte mig för att inte vara så spänd. Att någon av dem la händerna på mina axlar kunde hjälpa, eller att de la sina händer i mina. Jag kunde själv inte riktigt känna eller motverka att jag spände mig, men när de pratade med mig och la händerna på axlarna kunde jag ibland koppla lite och försöka släppa efter lite. När de la händerna i mina händer så gjorde jag allt jag kunde för att inte spänna dem så mycket eftersom att jag inte ville göra illa dem. Och när jag spände fötterna och benen så hjälpte det jättemycket att de petade ut mina fötter och tår med sina. 

När jag hamnade i det här var det jättejobbigt att vara själv. Även om jag blev väldigt inne i mig själv fanns det ändå en liten trygghet i att någon satt där, speciellt de som jag verkligen litade på. Samtidigt spädde det på paniken eftersom att jag tyckte att jag tog upp deras tid, var okontrollerad och inte hade någon som helst självkontroll. Det var en stor omställning att visa upp något så förbjudet - jag visade aldrig upp att jag inte hade kontroll, förutom några ytterst få gånger. Men i behandlingen var allt så förjävligt jobbigt att det inte gick att hålla i fasaden, även om jag krampaktigt klamrade mig fast i den till och från. Så att visa upp gjorde mig stressad, att känna att jag inte hade någon kontroll var hemskt, och att bara sitta i en ångestattack/panikattack/panikångestattack är något av det värsta som finns. 

Allt kring dessa attacker är så laddat med panik, stress och ångest. När man väl börjar komma in i det så blir allt lika med panik. Dels att man känner att man är påväg in i det, kroppen laddar för att överleva något jättefarligt och allt blir bara på helspänn. Sedan, för mig, som försökte kontrollera så mycket i ett ganska okontrollerbart stadium, var det så mycket som bara spädde på. Jag ville att den skulle ta slut så fort som möjligt för min skull, och för alla andras skull. Jag kände mig konstig och jättejobbig och försökte som sagt att inte explodera. Några gånger spände jag mig så mycket att jag stolen eller fåtöljen jag satt i bara backades och jag ville bara flyga upp därifrån. Jag andades så snabbt att det kändes som om jag skulle explodera, och ändå fick jag ingen luft. Det är väldigt svårt att lugna ned sig när man väl kommit upp i det här; för att få luft behöver man sluta hyperventilera men det går inte att tänka så. Då känns det bara som att man kommer få ännu mindre luft om man börjar andas lugnare/långsammare. Det blir så tungt i bröstet, och det känns som om någon tryckt på en en tvångströja och bara drar åt allt den kan. Första gångerna det hände blev jag några gånger jätteyr och kunde inte stå.

Så istället för att go crazy så spände jag mig, slutade andas. Hyperventilerade, slutade andas. En sådan här attack kunde hålla på ett tag, men när det väl slutade så blev jag jätte, jätteskakig, och det kändes i hela kroppen hur mycket jag spänt mig. När det började släppa hamnade jag lite som i ett töcken, för att sedan "komma" tillbaka. Lättnaden när det släpper är enorm! 

Nu var det ganska länge sedan jag fick en riktigt, riktigt kraftig, och jag hoppas att jag aldrig mer ska få en igen! Panikångestattacker är så svåra att beskriva, för de är så hemska. Men ändå har det här dykt upp så mycket i tankarna på mig på senaste tiden, så nu behövde jag skriva om det. Förhoppningsvis så kommer det inte upp lika ofta, eftersom att det är så jobbigt att tänka på. Allt är väldigt jobbigt att tänka tillbaka på, och inte minst att skriva om det.