Om du själv har "problem"

Jag vet hur svårt det är att leva med detta. När varje tanke som kämpat sig upp som säger att kanske, kanske har jag ett problem snabbt slits bort och bagatelliseras är det nästintill omöjligt att tänka klart. När en mur är rest mellan dig och dina klara tankar, och du är fast på andra sidan, tätt inlindad med anorexian finns det knappt någon möjlighet att se hur det faktiskt är. Så om du någon gång får tillgång till dina klara tankar - bestäm dig, vik dig inte och sök hjälp! Om du inte har något problem är ingen skada skedd, eller hur?

tisdag 22 november 2016

After ever after


Jag vet varken var jag ska börja eller sluta. Det har hunnit hända så mycket, som jag inte har orkat eller känt för att sätta på pränt. Nu börjar det, kanske, komma tillbaka lite, vi får se. Jag tycker det är viktigt att få med vad som händer efter en ätstörning, efter anorexian - det finns knappt någon information om det. Om man tycker det är svårt att hitta riktig information om ätstörningar (och inte det folk tror är riktigt), så är det här rent av omöjligt.

Jag kom in på mitt förstahandsval, Socionomlinjen i Uppsala. Jag gick någon vecka bara innan allt totalkrashade. Min mamma i princip tvingade mig att säga upp min plats. Det hela började egentligen en till två månader innan starten för skolan drog igång. Jag började bli mer och mer orolig, ledsen och ångestfylld. De två sista veckorna innan jag skulle dit för första gången spenderade jag mestadels av min tid med att stirra in i väggen på mitt rum.

Jag började få ångestattacker, och sista veckorna grät jag hysteriskt varje kväll innan jag somnade. Jag har alltid haft svårt att gråta, samt varit väldigt bra på att hålla tillbaka och inte gråta, men nu gick det inte alls. Jag var så ledsen att det gjorde ont i hela mig, och jag förstod inte hur jag skulle orka med den eviga psykiska smärtan. Jag sov hur dåligt som helst och absolut ingenting var roligt längre. Oavsett vad jag gjorde kände jag mig bara trött och ledsen, och jag fick ofta "gråtattacker" flera gånger om dagen som jag verkligen fick kämpa med för att inte börja gråta  där och då.

Tre mornar åkte jag till skolan, och varje morgon kunde jag inte sluta gråta förrän jag kom fram till skolan. Då fick jag sitta kvar i bilen tills jag såg helt normal ut, försöka dra på mig leendet och min mycket välanvända mask. När jag kom hem låg jag i sängen, grät någon timme och somnade till slut. Så såg det ut, tills mamma sa att det här inte fungerade längre (själv tänkte jag absolut inte sluta av mi själv). Jag ville inget annat än att sluta, men jag har aldrig gjort så. Jag har aldrig tänkt vad jag vill, utan vad som är bäst att göra. Oavsett vad jag känner och vill så har det aldrig spelat någon roll, jag har bara kört på.

Det slutade tillslut med att jag fick avsäga mig min plats, och tillslut insåg jag att jag fått en depression - och jag fick förlika mig med att jag var tvungen att testa med mediciner, för jag kunde inte fortsätta leva som ett dött vrak. Eftersom jag heller inte kunde sova blev jag tvungen att börja med sömntabletter, vilket jag fortfarande har. Jag har testat flera gånger, men jag kan inte sova utan. Min läkare och psykolog säger båda två att det är extremt viktigt att jag sover, och jag förstår det själv. Jag är trött som jag är, och när jag inte kan sova blir allt tusen gånger värre.

Just nu går det framåt. För mig var sängläget något nytt - när jag har mått dåligt har jag fått svårt att sätta mig ner, utan måste göra något produktivt (städa, gå ut, göra något med djuren eller plugga). Men jag mår som sagt bättre, även om jag ofta kan känna mig ledsen eller nere. Det är ingenting emot hur det var när det var som värst. Jag har oerhört svårt med koncentrationen, jag har jättesvårt att läsa och för tillfället vill jag heller inte köra. Jag har svårt att fokusera, tänka och komma ihåg saker. Jag orkar väldigt lite, och det är svårt att acceptera. Jag är rädd att jag ska fastna i det här tillståndet, förslappas och att ramarna för vad jag tycker är okej ska flyttas, vilket gör att jag utvecklas negativt. Läkarna säger dock att det blir såhär, och att det blir bra så småningom. Men det tar tid.
Jag önskar att allt inte tog sådan tid.

Samtidigt har jag lärt mig ännu mer om mig själv, vad jag behöver och hur jag kan göra för att må bättre. Till exempel prata med människor som står mig nära när jag mår dåligt, och berätta. Men det är väldigt svårt, jag är orolig att jag är gnällig eller belastar andra, eller bara är överkänslig och mjäkig. Det är svårt att ställa om när man levt på ett visst sätt så länge.

torsdag 21 april 2016

Vad räds du?

Att bli frisk, eller att bara ta steget mot friskhet, är en komplicerad ekvation, och som vi alla vet så behöver man ofta vrida, vända och bända vissa extra knepiga ekvationer som man inte riktigt får bukt med. Och innan vi kan lösa ekvationen måste vi ha lärt oss tillvägagångssättet, vilket bara det kan ta ett tag om det är något som man har svårt för.

När jag tog steget att köra en all-in hade jag drivits till min gräns. Allt var rent ut sagt skit, livet handlade bara om att få tiden att gå för att glömma hungern, maten omkring mig, all ångest som var närvarande nästan hela tiden och för att inte äta. Det kändes så värdelöst, allt var så svårt och en evig kamp. Jag stred mot alla runtomkring som försökte få mig att äta, och mot mig själv. Mot kroppen, som var i svält och därmed bara ville ÄTA, ÄTA och ÄTA. Man ser allt. Känner allt. Är medveten om exakt allt som har med mat att göra. Vi människor är djur, och när man hamnar i svält blir man djurisk, precis lika manisk som vissa hundar kan vara. Varenda doft, varenda tugga registreras. Ingenting går en förbi, och man förbannar sig och hatar sig själv för det. Försöker att trycka bort allt, göra annat. Men i ärlighetens namn så kan man inte det.

Det som var så läskigt med att ta steget var att jag trodde att jag bara skulle gå upp, och upp och upp i vikt. Jag trodde dessutom inte att jag kunde gå ned i vikt riktigt. Och det som man behöver förstå för att på riktigt kunna förstå på någon plan är att det handlar inte om vikten, men samtidigt gör det det. Egentligen är jag inte en sådan människa som bryr mig om vikt. Couldn't care less. Men det är en sjukdom som gör att man bryr sig, mer än bryr sig, eftersom att man kan svälta ihjäl sig på grund av vikt och mat.

Något annat som var så läskigt var att jag hela tiden tänkte på mat, såg mat, kände doften av mat, planerade för mat, räknade ut saker som hade med mat att göra och så vidare och så vidare. Full fokus på mat, alltså. Detta gjorde att jag såklart trodde att det alltid skulle vara såhär. Att jag alltid skulle vilja kasta mig över mat och bara trycka i mig kopiösa mängder. Att jag alltid skulle behöva kontrollera mitt matintag, för att jag hela tiden skulle vilja äta. Så jag trodde att om jag börjar äta kommer jag gå upp i vikt, och så kommer jag liksom aldrig kunna sluta äta. Så är det såklart inte. När allt stabiliserat sig släpper det där, men det tar ett tag. Ibland går man upp jätte, jättefort, ibland långsammare. Ibland behöver man gå upp i högsta normalvikten eller över det innan allt stabiliseras och man lägger sig i det normala igen. Det är olika för alla, men man måste våga pröva.

I början så åt jag min ordination och mycket utöver, där när jag bestämde mig för att bara släppa alla regler förra sensommaren. Jag åt vanlig mat till frukost, lunch och middag, och ibland till mellanmål och kvällsmål. Ibland fikade jag till mellanmål, åt glass eller chips till kvällsmål. Första gången jag gick på bio efter att ha bestämt mig så skulle jag köpa en mellanpopcorn eftersom alla ndra gjorde det, men min meny blev billigare om jag tog en stor. Så jag gjorde det och tänkte att de andra kan ju smaka, men jag åt upp i princip hela själv (när jag insåg att den nästan var slut mådde jag så dåligt att jag vägrade äta upp resten även om jag VILLE). Så man kan säga att jag åt ikapp lite. Jag åt väldigt mycket, och det var det som behövdes. Jag var jämnt sugen på saker, speciellt godis och sånt. Och jag tillät mig.

Jag tror det är bästa sättet, att bara släppa alla regler och äta allt. Åtminstone äta enligt ordination, men utöver om man vill. Inte begränsa sig och kontrollera. För det stabiliseras sen. Man kommer inte fortsätta att vara sugen hela tiden, om man tillåter sig.
Men det är så svårt att ta stegen när man är så rädd. Tyvärr måste man slänga sig ut och pröva, och få se att ens farhågor inte besannas. Men man måste låta det ta tid.

fredag 25 mars 2016

I didn't sign up for this war

Att drabbas av en ätstörning är ingenting som händer genom ett enkelt knäpp med fingrarna. Det är en process, som det mesta är. Det händer dig och mig, även fast man aldrig kan tänka sig det - jag kunde aldrig tänka mig det. Jag gick runt och såg mig själv som äcklig, ful och på riktigt mullig/tjock. Även när jag i sjuan fick åka till sjukhuset pågrund av att jag vägde så lite så var det helt otänkbart att jag skulle ha en ätstörning, speciellt inte anorexia.

Det här är inte något man väljer. Det här handlar om en sjukdom. Om en psykopat som tar ifrån en ens kropp. Jag kan inte tänka mig en elakare, lömskare och ondare varelse än den självgoda anorexian. Den självkrönta drottningen som drar ut en i ett krig mot sig själv som man aldrig själv gick med på. Eller kunde förbereda sig på.
Men som man säger - det som inte dödar det härdar, eller det som inte dödar dig gör dig starkare.
Jag kunde inte sagt det bättre själv.

söndag 28 februari 2016

Tankar om förut

Oftast börjar det med att jag känner hur paniken kommer krypande, och successivt byggs upp. Jag får svårt att andas och det är som om paniken väller ut överallt. Jag försöker frenetiskt dra in den, dra tillbaka alla lösa trådar som vecklar ut sig och ringlar sig runt mig. Jag försöker dra in dem innan de stryper mig.

Ibland kan jag hålla tillbaka det, ibland inte. När jag lyckas hålla in det vet jag att det bara handlar om korta stunder innan det måste ut. Några gånger försvinner jag ut i periferin; jag har läst att man kan stänga av medvetet, men det är inte det jag gör. Jag stängs av för att min själ inte orkar. Det är för tungt för den sköra slöjan inuti mig som försöker värja sig och överleva. Så för att slå ut det svarta, tunga måste de helt enkelt göra så att ingen kommer åt. Vi är för många inuti en endaste kropp. Det får inte plats med så många; speciellt inte med det svarta, som bara vill härska å sina vägnar.

När jag inte stänger av så kommer paniken. Många gånger har jag kunnat skjuta upp det lite, ibland lite längre och ibland inte alls. Men förr eller senare exploderar paniken inuti mig, och att hantera dessa stora explosioner inuti sin kropp är vi inte byggda för att ta itu med på ett civiliserat vis. Paniken handlar om att fly, och om att värja sig mot en riktig livsfara, samtidigt som det känns som att man kvävs. 

Jag var såklart inte mig själv när det här hände; jag ville riva ner hela rummet som jag befann mig i, för att bli av med paniken. Egentligen en ganska ologisk tanke, och jag vet inte varför den tanken eller känslan kommer. Jag har hört att många i samma situation gör just det, och det är väl egentligen det som är bra. Om man går lite bananas så får man nog utlopp för sin panik och ångest på något sätt. Jag rev inget rum. Jag välte ingen stol, jag bröt ingen penna och jag satt på min plats. Rakt upp och ned. Jag kunde knappt försöka slita in trådarna av panik som strömmade ut ur mig, eftersom att jag behövde fokusera på att inte uppslukas av paniken som vrålade inuti mig.

Jag vet inte hur mycket det syntes på utsidan, jag har ingen aning. Jag vet att jag spände mig, och att den som var med försökte få mig att inte spänna mig så mycket (det förvärrar bara allt). Det jag gjorde var att jag spände mig och så spände jag mig bara mer och mer, började hyperventilera men tillslut slutade jag andas. När jag slutade andas var jag ibland så spänd att hela kroppen bara skrek, och några gånger var det så spänt att jag inte "kunde" släppa efter. Då fick jag ännu mer panik, när den värsta paniken släppt så pass att jag kunde känna det. Så det var väldigt bra att den behandlare som var med försökte hjälpa mig med det.

Främst min behandlare och I, som jobbade med den grupp eller avdelning som jag tillhörde, hade väldigt bra koll. De hjälpte mig så att jag (tillslut) kunde komma på att jag inte andades, så att jag började andas igen. De hjälpte mig för att inte vara så spänd. Att någon av dem la händerna på mina axlar kunde hjälpa, eller att de la sina händer i mina. Jag kunde själv inte riktigt känna eller motverka att jag spände mig, men när de pratade med mig och la händerna på axlarna kunde jag ibland koppla lite och försöka släppa efter lite. När de la händerna i mina händer så gjorde jag allt jag kunde för att inte spänna dem så mycket eftersom att jag inte ville göra illa dem. Och när jag spände fötterna och benen så hjälpte det jättemycket att de petade ut mina fötter och tår med sina. 

När jag hamnade i det här var det jättejobbigt att vara själv. Även om jag blev väldigt inne i mig själv fanns det ändå en liten trygghet i att någon satt där, speciellt de som jag verkligen litade på. Samtidigt spädde det på paniken eftersom att jag tyckte att jag tog upp deras tid, var okontrollerad och inte hade någon som helst självkontroll. Det var en stor omställning att visa upp något så förbjudet - jag visade aldrig upp att jag inte hade kontroll, förutom några ytterst få gånger. Men i behandlingen var allt så förjävligt jobbigt att det inte gick att hålla i fasaden, även om jag krampaktigt klamrade mig fast i den till och från. Så att visa upp gjorde mig stressad, att känna att jag inte hade någon kontroll var hemskt, och att bara sitta i en ångestattack/panikattack/panikångestattack är något av det värsta som finns. 

Allt kring dessa attacker är så laddat med panik, stress och ångest. När man väl börjar komma in i det så blir allt lika med panik. Dels att man känner att man är påväg in i det, kroppen laddar för att överleva något jättefarligt och allt blir bara på helspänn. Sedan, för mig, som försökte kontrollera så mycket i ett ganska okontrollerbart stadium, var det så mycket som bara spädde på. Jag ville att den skulle ta slut så fort som möjligt för min skull, och för alla andras skull. Jag kände mig konstig och jättejobbig och försökte som sagt att inte explodera. Några gånger spände jag mig så mycket att jag stolen eller fåtöljen jag satt i bara backades och jag ville bara flyga upp därifrån. Jag andades så snabbt att det kändes som om jag skulle explodera, och ändå fick jag ingen luft. Det är väldigt svårt att lugna ned sig när man väl kommit upp i det här; för att få luft behöver man sluta hyperventilera men det går inte att tänka så. Då känns det bara som att man kommer få ännu mindre luft om man börjar andas lugnare/långsammare. Det blir så tungt i bröstet, och det känns som om någon tryckt på en en tvångströja och bara drar åt allt den kan. Första gångerna det hände blev jag några gånger jätteyr och kunde inte stå.

Så istället för att go crazy så spände jag mig, slutade andas. Hyperventilerade, slutade andas. En sådan här attack kunde hålla på ett tag, men när det väl slutade så blev jag jätte, jätteskakig, och det kändes i hela kroppen hur mycket jag spänt mig. När det började släppa hamnade jag lite som i ett töcken, för att sedan "komma" tillbaka. Lättnaden när det släpper är enorm! 

Nu var det ganska länge sedan jag fick en riktigt, riktigt kraftig, och jag hoppas att jag aldrig mer ska få en igen! Panikångestattacker är så svåra att beskriva, för de är så hemska. Men ändå har det här dykt upp så mycket i tankarna på mig på senaste tiden, så nu behövde jag skriva om det. Förhoppningsvis så kommer det inte upp lika ofta, eftersom att det är så jobbigt att tänka på. Allt är väldigt jobbigt att tänka tillbaka på, och inte minst att skriva om det.

lördag 20 februari 2016

Öppenhet

Jag kan fortfarande tycka att det är svårt att vara öppen, eller normalisera ångest och dåligt mående. Jag har i så många år uppenbarligen mått så jäkla dåligt (vilket jag inte förstått förrän allt med behandlingarna och så drog igång) men ändå kunnat dölja det för i princip alla. Mamma märkte väl på vissa plan att jag inte mådde bra, och några gånger när jag mådde så fruktansvärt dåligt att det inte gick att hantera allt själv kunde jag ibland visa det. Men jag menar, när man tar med sitt barn till läkare och psykologer och alla säger att det är bra, vad gör man då? Jag sa ju också att jag mådde bra. Så att ha tryckt ned och gömt alla känslor, även för sig själv, i så många år sätter såklart sina spår i måendet. Jag är utbränd, fick enorma problem med maten, enorma problem med mig själv och känslohantering. Att inte kunna bli arg i princip var ju bara en av många. Jag funkade inte alls som jag skulle, men kunde dölja det. Jag förstår inte hur jag kunde hålla ihop allt i så många år, det är hemskt att tänka tillbaka på.

Jag skulle aldrig skriva om att jag mådde dåligt, eller berätta om det. Helt okej när andra gör det, men inte om jag själv gör det, och det sitter fortfarande kvar. Jag känner mig svag, patetisk, uppmärksamhetssökande. Jag vet inte varför jag skriver lite om det på te.x Facebook ibland (inte på långa vägar som här). Eller jo. För att det ska vara okej, och för att det är bra för alla att läsa blandade statusar. Men jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, och jag är dörädd för att folk ska tro att jag vill ha uppmärksamhet, för det är det sista jag vill. Dem kan få gilla inlägget, haha! Men egentligen är det väl bra träning, både att skriva om det och ta emot kommentarerna. Jag får ju också finnas. Jag måste inte vara en fasad. Men när jag tänker så så kommer alltid mottankarna att "ja, men du har skrivit om det fler än en gång!!!!" osv osv. Men jag är inte någon robot.

Lögner av misstro

Jag har tänkt tillbaka lite på de formulär som jag fyllt i, och alla uppgifter jag har gett ut om mig själv till min behandlare och läkare. Jag tror att jag fått ta upp många saker x-antal gånger, bland annat min lägst vikt och hur menstruationerna har sett ut. Jag har ingen aning om hur det här har sett ut för andra, men nu i efterhand så inser jag ju att jag gett dem lite fel information vilket har berott på min mycket starka misstänksamhet gentemot mig själv och vågen. Jag kan inte låta bli att skratta åt hur stört invalid jag var, men egentligen är det väl inte kul. Men jag kan inte låta bli, haha.

Så, såhär var det. När de frågade om min minsta vikt så uppgav jag en högre vikt än vad som faktiskt stämmer. Dels vet jag att jag vägde väldigt, väldigt mycket mindre några gånger då jag inte vägde mig särskilt ofta (så jag vet inte exakt vikt). Sen är det då min lite komiska inställning till vågen som jag inte litade på. Jag hyste väldigt mycket hatkärlek till den. Jag var helt och fullt övertygad om att vår våg inte stämde, och trodde på fullaste allvar att den var trasig och visade mycket mindre än vad jag vägde. Jag vet att jag någon gång vägde mig när jag var iväg någonstans, två olika gånger (detta alltså innan någon visste att jag var sjuk och innan behandlingen och allt). Vågarna visade väl i princip exakt likadant, men jag trodde inte på dem heller. Så när jag senare blev utfrågad om vikt och lägsta vikt så la jag väl på en del, eftersom att jag verkligen inte ville att de skulle tro att det var värre än det var (döh).

Samma sak gäller väl egentligen mensen. Om jag blödde typ två gånger på två dagar (eller någon gång under en dag) så räknade jag det som att kroppen körde på som vanligt. Jag vet att jag varit utan flera månader i omgångar, och någon gång har det kanske kommit typ en droppe, och det räknade jag då som att jag hade mens (grejen var väl också att det onormala blev normalt för mig. Jag normaliserade det genom att "såhär är det ju alltid"). Jag har ingen aning om hur jag fick ihop det här i min hjärna, men det är väl egentligen inte så mycket som makes sense när det kommer till svält och anorexia. Man blir lite lätt överkörd i hjärnan. Platt som en pannkaka. 

Samma sak gällde här, att jag var orolig för att det bara var jag som överdrev, att jag var överdrivet känslig, ängslig och rädd för sjukdomar. Minsta lilla att jag kände mig sjuk så blev ju det världens grej i mitt huvud eftersom att jag inte litade på att jag var sjuk (vilket jag iof kan ha kvar fortfarande. Helt värdelöst). Världens längsta utredning med bevis för varför jag inte var sjuk, men ifrågasättande av varför jag kände som jag kände. Jag kom alltid fram till att det var påhittat av mig och att jag inte var sjuk (bara jävligt känslig, egoistisk och hypokondriker). Och det här höll på länge, för när jag blev tillräckligt sjuk för att verkligen dra igång allt det här så var det oftast någonting som höll i sig länge. Om det inte var tillräckligt mycket, och inte ens alltid då (typ att kroppen slog till en med en stekpanna i huvudet och skrek "DU HAR MIGRÄN") så "kände" jag inte, låtsades inte om det, eller jag vet inte faktiskt. Det bara var där och jag bara körde på.

Dock kunde och fick jag riktigt ordentligt med mensvärk de gånger jag fick mensen/en tiondel av mensen. Det har blivit mycket bättre nu, fast jag kan fortfarande inte riktigt leva normalt de två första dagarna. Har jag bokat in något när jag får min mens är det kört. Jag förstår inte hur jag överlevde innan. Jag vaknade alltid på natten och hade så ont att jag bara kunde gå fram- och tillbaka helt apatisk i huset. Satan i gatan vad ont det gjorde!

Men, iallafall. Jag drog nog många lögner, som egentligen inte var lögner, eftersom jag trodde på dem då min misstro mot mig själv var så stark. Och även mot andra saker (som vågen). Vågen på Capio har jag nog skrivit om förr, den fick jag ju ryck ibland på och hade svårt att släppa tankarna om att de kanske hade gjort om den så att den visade mer eller mindre än vad vi vägde. Där kunde jag dock sätta stopp på mig själv någorlunda. Jag frågade min behandlare eller I som jobbade jättemycket med oss, och som jag litade på. Så om dem sa att vågen var okej och gick att lita på så ljög de inte för mig. Men jag hade lite trust-issues gentemot vågen ändå vissa dagar, det gick liksom inte riktigt att få ihop jämt. Jag trodde inte på vågen, men jag trodde på E och I - krock i hjärnan, och det där kunde jag ju sitta och försöka puzzla ihop i evigheters evighet (jag fick säga åt mig själv och försöka tänka på något annat).
Ja, herregud.

tisdag 2 februari 2016

Update

Nu är jag, sedan fredag, tillbaka efter att ha varit iväg på intensivkurs. Jag pluggade som en tok (dvs antagligen för mycket), men men. Jag klarade både teoriprov och uppkörning, vilket jag aldrig hade trott faktiskt. Teoriprovet skulle inte känts så roligt att misslyckas med, det hade nog kunnat bli en ganska stor grej, men uppkörningen trodde jag aldrig att jag skulle klara. Men det gjorde jag!

Jag var dödligt nervös, vaknade flera gånger under natten och drömde hur mycket som helst. Jag brukar inte vara nervös på det sättet, mer orolig, men nu var jag dels väldigt orolig men också helt galet nervös. Usch! Mannen som jag körde upp för var först "stel"/allvarlig, och efter att ha kört max, max fem minuter fick jag fickparkera i en uppförsbacke. Taaack för den. Var fortfarande skakig av nervositet och fick en jättefin parkering - förutom den lilla detaljen att jag stod för långt ifrån kanten. Höll på att dö. Gjorde om, gjorde fel. Då höll jag på att få panik eftersom att jag vet att det inte får ta för lång tid. Men sen gick det (men först fick jag säga åt mig själv att SKÄRP TILL DIG, andas. Det är ingen idé att vara nervös, för sumpar du det så gör du det, men om du ska få paniknervositet så är du körd). Jag hade fickparkerat kanske tre gånger innan, och det hade inte varit något problem direkt, men det blir ju annorlunda under uppkörning. Och tydligen är det jätteovanligt att man får fickparkera under uppkörningen.
Well, well.

Så, äntligen är det klart och kan checkas av.
Check!