Eftersträvan utan slut

 Jag går genom livet med en strävan efter perfektion och felfrihet. Jag går med, vad jag tror, en mycket stark rädsla för att göra fel. Jag är en människa som alltid eftersträvar att göra rätt, att göra andra nöjda, att aldrig göra fel, att alltid göra allt perfekt. Jag tycker väldigt ofta att jag gör fel. Jag tycker aldrig att jag gör något perfekt. Jag tycket alltid att jag kan göra allting bättre, väldigt mycket bättre. Jag tycker att det finns så många som är så duktiga, särskilt i jämförelse med mig. 

Jag har alltid tyckt att det är väldigt svårt att förklara mig själv. Jag är mjuk, och egentligen ganska ömtålig tror jag. Jag har alltid varit den "duktiga flickan" som aldrig gjorde fel. Man kan väl säga att jag blivit mer frispråkig sen dess, vilket i sig är en, på sätt och vis, motstridig egenskap som jag har. Det skapar ångest att gå emot vad majoriteten tycker och tänker, för någonstans så vill jag, som nog de flesta människor, inte trampa någon på tårna, inte göra någon ledsen, inte vara taskig eller plump och egentligen vill väl de flesta av oss inte stå ut för mycket. Vi är trots allt flockdjur. Jag har, å andra sidan, alltid varit envis - det är något jag alltid fått höra. Väldigt envis. Och det har väl sina för- och nackdelar. Jag står oftast upp för det jag tror på, och många gånger är jag den som stått upp för andra när ingen annan vågat. Inte alltid, vilket jag i efterhand ångrar, men det är också en egenskap jag är stolt över. Men den skapar också obekväma situationer, vilket är jobbigt - för egentligen är jag dålig på att hantera sådant och är i grund och botten en människa som vill andra väl, och jag vill göra gott.

Jag är en sådan som efter att ha umgåtts eller träffat någon grubblar. Funderar över vad jag sagt, eller inte sagt, gjort, eller inte gjort, uttryckt, eller inte uttryckt. Hur det uppfattades, och hur det kan uppfattas. Efter många år i min kropp kan jag konsten att överanalysera till världens ände, vilket i längden nog gör en lite knäpp. Osunt är det i alla fall, och det ger exakt.. Ingenting. Jo, kanske lite, det skapar väl självinsikt, men att missbruka våra analytiska verktyg gör nog en del skada. I alla fall för mig. Jag kan analysera saker som hänt, som inte går att förändra och som därför inte spelar någon roll i mitt liv längre. Detta kan trots allt ge mig väldigt mycket ångest och jag kan göra detta i timmar. "Om just det här inte hade hänt, vad hade då hänt? Tänk allt som kunde hänt.. Detta kunde hänt, eller detta, eller tänk om detta hade hänt..". Jag behöver släppa saker. Lättare sagt än gjort, eftersom att jag då känner att jag helt tappar kontrollen.

För de få som faktiskt vet hur mycket ångest jag har (vilket är mindre än antalet fingrar på en hand) är det nog inte så förvånande att jag har diagnosticerats med GAD - generaliserat ångestsyndrom. Jag har och har haft enormt stora problem med ångestattacker och mitt mående rent generellt. Jag har svårt att inte bli stressad, och jag har svårt att hitta en balans i mitt liv. Gör jag för lite eller om saker och ting går för långsamt så blir jag stressad - köer, bilen som kör framför för långsamt, människor som går för långsamt (att själv bli tvingad att gå för långsamt!), att sitta rakt upp- och ned och inte göra något mer än att titta på TV, att ha suttit stilla för mycket under dagen.. Ibland stressar det mig att sova, även om det för det mesta är rätt skönt men kanske lite tråkigt. Att sätta sig och läsa en bok är nästintill omöjligt, även om jag älskade det förut och läste hur mycket som helst. 

Men har jag för mycket skapar det också stress, och till och från tar jag på mig alldeles för mycket. Dagarna och timmarna räcker liksom inte till, och tillslut slutar det i att magkatarren utlöses igen och att om det vill sig riktigt illa får hjärtklappningar eller att hjärtat rusar. Eftersom att jag haft ungefär 1000 panik/ångestattacker som varat i desto fler timmar så vet jag att det inte är ångesten just i dessa fall. 

Hur är jag mer då? Jag har alltid sett mig som ganska svag, okunnig och generellt rätt oduglig. Just om jag är svag har jag väl ändå börjat ifrågasätta lite; jag kan pusha mig till att klara saker som jag egentligen kanske inte har styrkan eller fysiken till, men jag är tillräckligt tjurskallig eller vinstinriktad för att göra det. Jag är mycket mer smärttålig än vad exakt alla människor på hela planeten tror när de ser mig. Jag vet inte riktigt vad det här beror på, men troligtvis kan väl min kassa utstrålning ha något med saken att göra. Någonstans tvivlar jag alltid på mig själv, och jag går sällan in i saker med tanken att "det är klart att jag klarar det här". Det är snarare "du är så jävla sämst, hur kan du ens tänka tanken att du skulle göra detta bra?". Och för mig så får jag det bevisat gång efter gång. Att jag är just oduglig, och trots att jag har förutsättningar så kan jag ändå inte nå upp till den kvalitén som eftersträvas. Jag är aldrig god eller duktig nog i mina ögon. Jag kan alltid vara snällare, mer hjälpsam, mer kreativ, mer solidarisk, vara med disciplinerad, vara en bättre vän och ha mer kämparglöd. Det jag gör och tycker om att göra förstörs av att just jag gör det - mitt hundägarskap påverkas, mina hundar skulle vunnit mycket mer och vara mer och bättre tränade med någon annan, jag kunde vara en tusen gånger bättre uppfödare än vad jag är och varje gång jag gör en annons eller designarbete/bildredigering/fotografering så känner jag att jag borde sluta med detta och är ett skämt som ens kan ta betalt för det. Jag känner att jag lurar folk genom att vara så pass dålig just denna gång, att de kommer bli förvånade och besvikna.

Jag anser att det är en invecklad fråga gällande hur mycket man ska berätta om sig själv. Vad blir för utlämnande, vad blir för mycket? Man ska vara öppen för att hjälpa till att driva samhällssynen på sjukdomar och ohälsa framåt - men när blir det för mycket? När lämnar jag ut för mycket om mig själv? Jag vill vara öppen, men det ger mig också ångest. Egentligen vill jag nog inte att någon ska veta, för det är egentligen så jag är och har alltid varit. Jag har alltid varit väldigt bra på att dölja saker, men tillslut kommer man till sin bristningsgräns, och då går det bara inte längre. Utbrändhet bränner mer än bara nutid, dåtid. Den påverkar framtiden så starkt och så länge också. Jag blir aldrig den jag var, på gott och ont. Jag har lärt mig mycket om mig själv, men står också utan en utväg ur många av problemen. 

Ett av problemen är i alla fall att jag aldrig är nöjd med mig själv, och att jag också förstår varför. Varför skulle jag vara det när jag är en människa utan bra egenskaper? Allt som ändå kan anses som bra har också en dålig aspekt i sig. Jag förstår inte hur människor kan välja att vara med mig, eller hur människor kan tycka om mig. Jag undrar - vad finns det att tycka om? För mig har livet många fina aspekter, annars hade jag nog inte varit här idag. Men det är mycket som är tungrott och svårnavigerat. Jag vet inte hur man kommer vidare, och hur man slutar att eftersträva perfektionen som man aldrig kan uppnå, men som så många andra gång på gång verkar nå fram till.

Jag har ångest

 Jag har ångest, som kryper i kroppen. Jag hade kunnat likna det vid en blomma som slår ut, sprider ut sina blad i kroppen. Utåt, utåt, och vidare. Men det är ingen blomma. Det är ett mörker. Som den farliga dimman man ibland ser i filmer, som målmedvetet fyller ut alla utrymmen som går. Hela kroppen. Men tillslut finns det inte längre plats. Dimman kramar åt runt hjärtat, letar efter vägar ut och trycker, trycker, trycker på inifrån. Min kropp är inte gjord för så här mycket dimma - det finns bara inte plats. Ändå håller jag, samtidigt som jag inte alls gör det.

Det gör ont. Och det enda jag kan göra är att sitta med det inuti mig och känna hur hela jag, allt som är jag, bara kommer explodera. Eller gå sönder, bit för bit. Hur mycket onda känslor klarar en kropp? Hur mycket av det klarar en själ? Efter så många år så undrar jag fortfarande hur man är stark när det är det sista jag känner att jag klarar av. Fast det är ju det enda alternativet. Antingen är du stark, eller så får du sluta existera. Och det kan jag ju känna ibland, att jag kanske bara skulle sluta existera. Ångesten verkar aldrig ha något slut, oavsett hur mycket jag håller den stången. Oavsett om det går en längre tid där det verkligen är bra och minimalt med svåra känslor jämfört med hur det kan vara. Tillslut blir det svårt att motivera med att det blir bra - att det finns så mycket bra. För det gör det. Men oavsett så hamnar jag ju här igen. Och igen. Och igen. Igen, igen, igen, igen. Oavsett om jag har ett återfall med ätstörningen eller inte. Ångesten kommer alltid finnas där, den backar alltid upp.

Jag vill inte. Jag vill inte lida mer, jag vill inte fyllas av känslor för stora att känna. Jag vill inte kvävas av mig själv. Jag är så ledsen och trött på detta. Varför kan jag inte bara få må bra, varför måste jag vara en av de evigt dömda ångestmänniskorna. Vad jag än gör verkar det aldrig vara nog. Vad jag än gör verkar jag vara dömd att dela min kropp med monster. Vad jag än gör så kvävs min själ och allt som är jag, och jag blir helt aldrig fri.

Jag vill vara ensam i min kropp.

När allt bara ska vara bra

 "Bara viljan att finnas kvar.. Jag vill leva lycklig, för att jag é ja.. Kunna vara stark och fri, se hur natten går mot dag".

Musiken spelar fridfullt i huset, och solen är på nedgång. Utanför står två av mina bästa vänner och lagar mat, en av mina favoriträtter. De har glatt pratat om hur gott det ska bli, ingredienser som ska i och så vidare. Själv kryper det i kroppen på mig, jag mår illa och värmen har försvunnit ur kroppen. Det känns som att jag när som helst kommer att få en ångestattack. Jag stänger det inne, hör halvt om jag kan ansvara för brödet och säger att självklart kan jag det. Jag sitter kvar inomhus och redigerar en bild medans dem, glada i hågen drar på sig skorna och patrullerar ut till grillen. 

Jag känner hur ångesten kryper i kroppen och bävar inför middagen. Det känns som att explosionen är oundviklig, och jag vill verkligen inte. Jag orkar inte försöka planera hur jag ska försöka bete mig normalt medan det känns som att jag kvävs och ska kräkas på grund av all ångest. Varför, varför, varför? Varför är jag såhär, varför kan jag inte bara vara som alla andra? 

Ångestattacker är så jävla sämst. Jag vill inte behöva gå ifrån med någon halvluddig ursäkt. Jag vill inte behöva hantera och planera för att jag ska sitta med en ångestattack i över en timme. Varför ska jag behöva hantera detta, varför ska jag behöva dras med detta? Varför kan jag inte bara vara som alla andra..?

Problemet är..

 ..att varje gång måste du ta tag i problemet och kämpa. Varje litet bakslag, varje litet felsteg. Det verkar som att när man hat gått med sjukdomen tillräckligt länge så ligger den alltid på lur, så nära till hands att vissa bakslag bara slukar dig direkt. En vecka och det krävs mer än en månad att komma tillbaka. Det är så värdelöst. Så jävla värdelöst. Det tar så mycket av mig. Att stoppa ett bakslag är inte bara att börja äta igen, utan varje måltid blir jobbig igen, det blir ångest och panikattacker av det. Att inte orka kämpa är ett steg tillbaka eftersom vi människor MÅSTE äta. Du kommer liksom inte undan det, eller ta en paus, för varje paus är ett eller flera steg bakåt igen. Vila är lika med underlag och en värre kamp nästa gång.

Dansa med mig

 "Dansa över vägen,

över ängen,

över dalen.

Jag vet så väl vad du söker, kära du,

akta dina bara fötter nu.."

Jag vet egentligen inte när viskningarna startade; jag tror att det är något som är svårt för de flesta att peka ut. Hon, den eller det bara smyger sig på, obemärkligt, tyst och lugnt. Sträcker ut en hand och erbjuder vänskap, lindring och stabilitet. Jag omsluts av omvårdnad och omtanke, och beger mig i den riktning som lindas in som något bra. Något som kommer att hjälpa mig, något som serveras som en lösning.

"Dansa in i natten,

in i dimman,

in i kylan.

Lyssna nu noga på mig,

det är något jag vill visa dig.."

Livet förändras långsamt, men det är inget som jag själv överhuvudtaget är medveten om. Jag lär mig restriktioner, restriktioner och restriktioner. Jag lär mig att lägga om mitt liv, lägga mitt fokus på något som jag kan styra över och påverka. Plötsligt känns livet lite enklare och ljusare. Gladare. Dagarna upptas av att plugga, pusha sig själv, tänka på mat och vikt. Må dåligt - fast det hade jag ju inte gjort om jag hade någon som helst form av självbehärskning. Om jag var en bra person, om jag var duktig på något. Om jag inte var så värdelös, äcklig och ful. Om jag inte var så ovärdig. Om jag bara hade något bra i mig, så hade jag inte mått så dåligt.

Tiden går ut på något annat också - dölja vad som händer. Fast själv är jag inte medveten om det, men Det säger åt mig att dölja vad som händer. Tänk på kläder, ha koll på vad som finns, lägg fram så det ser ut som du ätit, när du äter så se till att andra ser det.

"Dansa genom skogen,

genom dungen,

genom snåren.

Glöm din ängslan och din tvivel,

jag vill bara hjälpa dig."

Ångesten sliter sönder mig inuti. Ska det vara såhär? Kan jag kanske ha en..? Nej, det är helt omöjligt - hur kan du ens tänka det, så som du ser ut? Snacka om noll självinsikt. Så äcklig, du är du fruktansvärt äcklig och värdelös. Rösten är kall, föraktfull. Det kan höra allt jag tänker, se mig för den jag är. Det vet vem jag är, på riktigt; Det ser precis allt som jag själv ser. Hur dålig jag är, hur värdelös jag är. Vilken misslyckad, äcklig, dum, ful, dålig person jag är. Hur precis allt är fel med mig.

Vi fortsätter hand i hand, framåt, vidare. För alltid tillsammans.

"Låt dig inte bli förledd,

av de tvivlande rösterna inom dig.

Ta ett steg,

steg för steg,

allt närmre mig."

Skärmen lyser starkt i mörkret. Klockan tickar på. Natten sluter sig tätt omkring mig, och hundarna snusar sött tätt, tätt intill. Värmer upp min iskalla kropp som aldrig riktigt verkar vilja bli varm. Google. Ätstörning. Det kan inte stämma.. Jag kan inte ha det, som är så tjock. Eller..? Kan jag ha det? Det trycker på, och jag barrikaderar mig mot stormen som byggs upp utanför muren. Kroppen är delad, den tillhör inte längre mig. Men, kan det vara så? Står allt verkligen rätt till? Mycket stämmer ju in på anor..

NEJ. Allt raserar, och den lilla biten av mig är borta.

Vad är det för fel på dig din äckliga idiot?! Du kommer bara med undanflykter, tror att det är synd om dig. Det är bara du som inte klarar av livet och hittar på en massa skit som ursäkter.

Det är sant. Jag är dålig, jag är misslyckad. Jag är äcklig, ful, inkompetent och helt värdelös. Definitionen av misslyckad heter Felicia.

"Dansa,

ja, dansa

över sten för mig,

över taggar,

över is.

Tag min hjälp som en sköld runt dig,

och dansa genom eld för mig."

Sömnlösa nätter. Två timmar här, tre timmar där, per natt. Upp med gryningssolen och springer med hundarna. Till skolan, plugga. Non-stop plugg. Allt förutom högsta betyg är ett enormt misslyckande. När betygen kommer vill jag spola ner dem i toaletten medan jag får beröm. Jag skäms, vill bara vara ensam och gråta. Det skrockar och bekräftar tyst vad jag redan vet.

"Men gå försiktigt, kära du,

så du inte faller för knepen att förleda dig.

Snubbla inte på dina käras ord,

utan slut dig tätt till mig."

Läkarbesök, mamma är orolig. Jag får gå iväg för prover medan någon vill prata med mamma. År efter får jag veta att sjukvården ifrågasatte mamma, pekpinnade att om hon inte pressade sin dotter så mycket så skulle hon må bättre. Tester som senare lästes av läkare som upprört berättade att allt visade på grov undernäring ignorerades. Fokus lades på sköldkörteln som hade dåliga värden och magkatarren. Det hånlog - och jag fick det än mer bekräftat att jag inte alls var sjuk. De som ifrågasatte hade fel. Fel, fel, fel. Men det visste vi ju redan.

"Och dansa,

som älvorna i dimman,

som näcken vid en sjö.

Tårar blir till is en dag,

så dansa snabbt till mig."

Känslor är ganska värdelöst. Det leder ingen vart, och det är enbart tecken på att du inte har någon självkontroll. Att gråta var helt meningslöst. Att bli arg var totalt förbjudet. Självkontroll var ett genomgående tema som genomsyrades i allt. Det erbjöd snällt sin hjälp.

"Låt ingen se mig,

du vet att de bara skulle hindra oss,

så lyssna,

lyssna bara till mig.

Men skynda dig min vän,

glöm bort din övergivna sorg.

Ingen vill se mig förtära dig,

se oss två som en,

så skynda bort med mig."

Dunk, dunk, dunk. Kommer jag vakna imorgon? Jag vet inte. Hjärtat rusar. Vill jag vakna upp imorgon?

Ibland forslade rädslan genom kroppen, och ibland likgiltigheten. Det övervakade minsta reaktion. Jag vet inte vad som var jag längre. Vart jag var, eller kunde hittas. Någon glimt här och där av tvivel slukades snabbt och bestraffades hårt.

"Dansa nu närmre,

tig som jag bestämt.

Ta ett sista svävande steg mot mig,

och göm mig djupt i dig."

Jag får ingen luft. Hjärtat rusar. Någonstans vet jag att jag inte kommer dö, men det känns precis så, och jag tänker att jag kommer kvävas. Jag får svårt att se, kroppen pirrar och gör ont. Jag hyperventilerar, försöker dra in allt syre jag kan. Eller, kroppen tar över och försöker dra in allt syre den kan. Jag är fångad i paniken och smärtan. Allt känns, och ingenting känns. Det gör så otroligt ont i mig, i allt som är jag. Jag vill inte, jag klarar inte det här en gång till. Jag vill inte.

Kruxet är att du kan inte pausa en panikattack. Du måste stå ut. 10 minuter, 20, 30, 40, 50. Det gör så ont.

"Dansa en sista gång som dig, min vän,

en sista kuvad dans.

Ingen annan kan se oss,

så dansa tyst som

Mig."

Jag kan inte resa mig upp. Toalettgolvet är kallt mot min kropp, jag är kall ändå in till skelettet. Någonstans hör jag den lilla snosande nosen i dörröppningen. Hör försvinnande små hundtassar. Minns inte så mycket mer. Det gör ont att vara i den här kroppen, det är för trångt att vara två.

Paniken kastar sig likt ett lejon över mig. Jag klarar inte av det här igen, jag är livrädd för hur ont det gör att befinna sig i det här. Jag kramar karmen hårt, känner kylan mot min hud. Vinden blåser in på mig. Är det tillräckligt högt? Jag gör ingenting halvhjärtat.

"Gör det bara, din patetiska idiot. Ingen kommer sakna dig. Du behövs inte". Jag blundar, tänker på att någon kommer behöva hitta mig. Tänker på det som är viktigt för mig. Känner hur kroppen skakar, hyperventilerar. Känner hur jag slukas av allt det där som är alldeles för stort för min kropp att känna, hur jag rivs isär. Jag har klarat det så många gånger; jag klarar det inte. Det går.

Jag kan inte gå ut, det ger inte med sig. Jag har suttit här 30 minuter. Jag missar min lektion. Jag reser mig upp, står med dörren på handtaget. Kroppen skriker av panik. Jag sjunker ned i ett hörn, känner den kalla väggen mot mig. Försöker andas, och skriver tillslut till en kompis. Blir hämtad med gymnasiets skolsyster, hyperventilerar och uppfattar några skrämda blickar i korridoren. Jag kan inte ens skämmas, även om jag efteråt vill dö.

Jag har haft svårt att andas i tre dagar när jag säger till mamma. Jag har väldigt svårt att få luft. Jag uttrycker det inte så, men efter ett mindre förhör framgår detaljerna och vi åker till vårdcentralen. Tanterna i receptionen ser skeptiskt på mig och den som tar hand om mig tycker att nog överdriver du väl lite, lilla vän. Hjärtkollen visar tvärtom, så resten av kvällen spenderas med gasmask och hjärtkoll.

Om du inte berättar det, så kommer jag berätta det. Du ska gå på det där mötet, de skulle aldrig ringa så snabbt om det inte var något fel. Min vän ser mig i ögonen och lämnar av mig med orden ringandes i mina öron. Det säger inte så mycket. Stormen varade hela natten efter att jag skrivit till Capio. När jag slet till mig de där minutrarna av tvivel, höll upp barrikaden och skickade iväg det tveksamma mailet.

På kvällen berättar jag att Capio vill att jag ska komma omgående på ett möte. Även om jag inte tror på det själv längre, att jag har en ätstörning, så är det ju som mamma misstänkt, men som läkarna avfärdat. Men det är inte jag alls medveten om längre.

Nyfikna blickar möter mig, och jag förfäras över hur sjukliga dessa människor som betraktar mig är. Jag är helt fel ute. Det här är ett enormt missförstånd. Läkaren och alla andra tycker annorlunda. Hon går igenom tester och pekar ut hur allt visar på en allvarlig undernäring. Berättar hur det hänger ihop med alldeles för låg kroppstemp och allt annat. Jag känner mig skeptisk. Det skriker på mig, bankar hål i huvudet inifrån. Jag försöker förklara att det bara var något konstigt jag fick för mig..

Läkaren hotar subtilt med tvångsvård. Jag kapitulerar. Argumenterar för den öppna vården, varje dag. Jag kan inte bli inlåst, måste träffa hundarna. Jobbet i USA avbokas.

Vad som hände sen var helvetet på jorden. För att bli av med en ätstörning så krävs allt och lite till. Det hade funnits med mig ungefär sex år och var inte villig att ge sig. Alla dessa Det, anorexiamonster, är extrema jävlar som inte vill ge sig av. Behandlingar är så värt det, men man kan aldrig förstå hur fruktansvärt tufft det är om man inte gjort det själv - och knappt då ens. När man befinner sig i det där och känner att alla vill ha något utav en, som man inte kan eller orkar ge. Att alla är emot en, pushar en mot något som man inte klarar av. Varje dag är en kamp, varje måltid. Sex gånger om dagen. Det är att vara stark när man är som svagast, men det finns inte tid eller möjlighet för det. Skippar du måltider göder du monstret, och det blir så mycket svårare nästa gång. Varje svagt tillfälle får du ta igen hundra gånger om. Ett steg fram, hundra steg bak. Men så värt det. Nu, i efterhand. Tack för att du kämpade. Det har funnits för länge hos mig, och har slagit sig till ro. När livet känns jobbigt eller svårt sår Det tankar i mig och försöker göra mig till ett vi. Dets långa, krokiga fingrar lindar sig successivt runt mig tills jag inte kan andas ordentligt och märker det. Det går fort, och ibland hinner Det sno sig in i min hjärna och kampen börjar om. Även om det inte hinner synas. Det, anorexian, kommer nog alltid att vara en del av mig som inte vill ge sig av. Vi slåss till och från, och jag hoppas att jag alltid går vinnande ur det.

Att se kontrollen i vitögat

 Om det är något som en ätstörning medför så är det väl ändå den där känslan av kontroll som infinner sig när man har en rak linje att följa, och när man klarar av det mål man satt upp. När vågen visar på minus, när man skippar det där målet eller tar den där extra promenaden. Då har man kontroll. Då har jag kontroll. Då har monstret kontroll. För jag, jag har väl egentligen ingen kontroll?

När jag insåg det här, att jag faktiskt inte har kontroll, och att jag bara kommer vara medveten om det ett tag, fick jag panik. Det har hänt mer än en gång, och det är så fruktansvärt läskigt. Det är skrämmande att veta att något inuti dig driver dig mot sjukdom, och mot döden. Och om du inte fattar det, om du inte trycker in det i din hjärna, så kommer du tillslut att förstöra ditt liv och dö. Eller få leva med omfattande skador resten av ditt liv. Att stå med maten i handen, eller kylskåpsdörren öppen och inte kunna ta fram något att äta och då verkligen förstå att "fuck, jag har ingen kontroll, det här är så mycket värre än vad jag insett", då vet du också att det enda som finns att göra är att utkämpa kampen igen.

Kampen blir dock lättare. Kanske inte varje gång, eller vid varje bakslag, men den blir oftast lättare. Särskilt när det inte hunnit gå lika långt, eller lika lång tid. 

Jag minns ett särskilt bakslag när jag plötsligt fick hela kroppen tillbaka och förstod hur långt det faktiskt gått, och hur lite kontroll jag faktiskt hade. Det var hemskt, och allt som var jag slukades av sorg. Jag kände bara att jag inte orkade mer, att jag inte ville gå igenom detta igen. Jag ville bara bli lämnad ifred och slippa monstret, pesten, demonen inuti mig. Jag var så rädd och ledsen, och så förstörd över att jag visste att snart skulle insikten släppa och då skulle jag tappa all kontroll igen. Men jag skulle tro att jag hade den. Och kruxet i kråksången är att du kommer aldrig undan; jag kommer aldrig undan. Problemet kan inte läggas på vänt, och det går inte att skjuta framför sig. Eller jo, går gör det ju, men desto längre tiden går desto värre blir det. Som fånge i den här sjukdomen så tvingas du att kämpa, kämpa för ditt liv. Jag har aldrig genomgått något värre än att försöka bli frisk.

Det är ett svårförklarat fenomen, och jag tror att det är väldigt svårt att förstå. Det som jag kan likna det med är att vara fångad i sin egen kropp, i sitt eget sinne och sina tankar. Någon annan håller dig i ett järngrepp och det är otroligt svårt att slita sig fri. Och problemet är att även om du gör det, så sitter din förövare inuti dig, i ditt huvud. Din hjärna vänder sig mot sig själv och svälter successivt ihjäl dig. Du kan aldrig veta vart du själv står någonstans, och det är en av aspekterna som gör det så svårarbetat. 

De människor som står mig nära och som har hjälpt mig genom sjukdomen och olika återfall uttrycker alla i någon form att det dyker upp två personligheter, vilket egentligen är ett lite vagt uttryck för vad som faktiskt händer. De säger att det är som att prata med två olika personer, eftersom att jag mitt i samtalet kan börja vända åt det ena eller andra hållet. Jag har själv minnen av vissa av gångerna, eller i alla fall fragment. Jag kan vara medveten om problemet och prata om det, för att sedan switcha om och då i princip helt ändra mitt synsätt. Från att jag förstår att jag är sjuk eller har ett återfall, till att "ni oroar er i onödan, jag är inte sjuk, jag har inte ett återfall, bla bla bla".

Eftersom att jag, den riktiga jag, ser på saker gällande sjukdomen på ett helt annat sätt så vet jag att det i vissa samtal blivit väldigt tydligt när jag switchar om, vilket flertalet av gångerna också har lett till att den jag pratar med blir upprörd - vilket jag kan förstå från där jag nu står idag. Det är nog både obehagligt och läskigt att se hur en person kan tänka rationellt till att helt bytas ut och ändra sitt tankesätt under bara några minuter. Detta är inte något som jag gör gällande något annat, utan just under vissa tillfällen under ett sjukdomsförlopp. Ibland har jag inte ens varit där då jag kan tänka rationellt kring det, eller ens diskutera det utifrån mitt riktiga tankesätt.

Om man då tänker sig in i den lilla människan som sitter fångad i sig själv, och vid korta tillfällen faktiskt blir medveten om detta, så kanske det går att förstå rädslan som greppar en när man väl förstår vad som händer. När man förstår att man blir driven till stupkanten, och när man förstår att man står där och dinglar över branten. När man så gärna bara vill vara frisk, när man är så trött på sjukdomen och att vara fångad i själv. Och när man förstår att man självmant dansar med djävulen mot sin egen undergång. Då är man en mycket, mycket liten och rädd människa. 

När hela kroppen exploderar och en bit av själen dör

 Jag känner hur det kommer krypande, och jag vet vad som är på väg att hända. Eller, rättare sagt, så tror jag att jag vet vad som ska hända. Kroppen känner igen signalerna direkt, och rädslan för paniken och ångesten drar mig bara närmre explosionen. Jag kn bara tänka att jag inte orkar, att jag inte klarar av detta igen. Jag försöker febrilt att fokusera på att andas långa andetag, samtidigt som jag i panik letar efter en utväg. En utväg som jag vet inte existerar när det har gått såhär långt. 

Runtom mig trycker mörkret. Det är tyst och stilla i rummet och i övriga huset. Jag vet att det är lite ljud och rörelse nedifrån, men jag har kommit så pass långt i panikattacken att jag inte längre kan höra de lugnande ljuden som visar på ett bebott hem. Jag känner mig ensammast i världen, och jag håller ett krampaktigt tag runt det kalla fönsterbläcket. Känner att det enda jag vill göra är att hoppa ut genom fönstret så jag slutar känna, slipper vara i den här kroppen, med alla de här känslorna som är alldeles för stora för mitt jordliga skal. Känslan går inte att beskriva, och efteråt kan jag aldrig förstå hur jag klarar av dessa attacker när de är som värst. Ändå kommer jag alltid levande ur dem.

Att ta klivet ut genom fönstret är dock inte ett alternativ, och det har det aldrig varit. Tack och lov. Jag vill leva, och jag försöker alltid tänka på det, och på allt fint som finns omkring mig. Jag försöker tänka att tillslut så tar det här slut, och då blir det lugnt och stilla, och jag har klarat mig ännu en gång. Jag vill leva. Jag har mycket att leva för. Ingen människa ska behöva hitta ett skal av mig. Jag ska bara stå ut, och så kommer det att ta slut. Så småningom. Jag ska bara ta mig genom helvetet och tillbaka igen.

Andningen blir sämre och sämre, och paniken ökar. Jag känner hur hjärtat dunkar. Dunk-dunk, hårda slag. Det känns som att jag ska kvävas. Jag får ingen luft. Kroppen hyperventilerar, och fortsätter, och fortsätter, och fortsätter. Nej, nej, nej, det här är mycket värre än vanligt. Allt som är jag skriker i panik, men ändå rör jag inte en fena. 

Tillslut sjunker jag ned och trycker in mig i ett hörn i det mörka rummet. Jag slutar alltid i ett hörn när jag får panik- och/eller ångestattacker. Någonstans hjälper trycket mot kroppen, eftersom att jag alltid dras till dessa kalla hörn. Jag försöker andas, försöker att ta det lugnt, men det går inte. Ingenting går och det blir bara värre och värre. Kroppen börjar göra väldigt ont, det pirrar i händer och i tandköttet och jag börjar känna hur yrseln slår till. De säger att man inte kan svimma av en ångestattack, och vad vet jag, än så länge har det inte hänt. Jag har bara ramlat ihop någon gång, men för det mesta sitter jag redan ned när det går såhär långt.

Jag vet inte när hon kommer, men någon gång under den här attacken så kommer iallafall min bästa vän in i rummet. Hon pratar med mig och sätter sig ned vid mig. Tar min händer och försöker få mig att släppa efter lite. Jag känner att hon rör vid mig, och mitt i allt det hemska känns det en gnutta bättre. Trots allt så är det en form av trygghet och lättnad att ha någon där, även om jag skäms över att jag är såhär. Att jag tar tid från andra, ställer till besvär och inte kan skärpa till mig. Att jag inte kan må bra, eller någorlunda bra iallafall. Att jag sitter här i ett hörn, i ett mörkt rum, och bara vill försvinna.

Attacken fortsätter att eskalera och tillslut låser kroppen sig. Det har hänt förut, som följd av att jag spänner mig något enormt. Det gör fruktansvärt ont och förhöjer paniken, om möjligt, till tusen. Jag kan inte öppna händerna eller veckla ut fötterna eftersom att jag spänt dem för länge och för hårt. Mitt i allt det här, helt plötsligt, så blir det dimmigt. Sekunden efter så kan jag inte se. 

Tiden går och tillslut så släpper det. Jag känner mig som en urvriden socka och kan knappt stå upp. Jag måste få hjälp upp från golvet. Jag gör mig iordning och snubblar i säng. Jag är helt tom, och känner absolut ingenting. Det är en väldigt speciell känsla det där, när allt är så kaotiskt att du inte kan känna någonting alls. Jag är helt utmattad och somnar snabbt. Morgonen därpå vaknar jag med sprängande huvudvärk och en stark oro för att detta ska hända igen.

Såhär i efterhand är det alltid svårt att återberätta allting, eftersom att man helt tappar tidsuppfattningen och det blir svårt att komma ihåg vissa saker. Jag minns hur hemskt det känns, men mycket av händelsen försvinner också, speciellt detaljer. Jag vet dock att jag gnisslade tänder väldigt mycket, vilket jag gör ibland när jag får starkare ångestattacker. Jag är en sådan som kan hyperventilera som en tok för att helt plötsligt bara sluta andas. Allt blir helt stilla för ett tag, tills kroppen kastar sig ut i hyperventilerande igen. 

Min underbara vän satt med mig länge; jag tror att det höll på i ungefär en fyrtio minuter till en timme. Tyvärr är mina ångestattacker ofta ganska så långa. När det är som värst och jag spänner mig så blir det så att naglarna trycks in i händerna på mig, och ibland börjar jag "klia" mig på armarna (när det är som värst). Dagen efter ser det väldigt illa ut, då jag river upp armarna och får sår på händerna, något som jag i princip är helt omedveten och också helt obrydd om när det blir såhär illa. Dock så är det här något som jag skäms otroligt mycket över. Jag känner mig okontrollerad och tänker att de få som får veta det här måste tycka att jag är helt dum i huvudet. Jag ber alltid om ursäkt efteråt. För att jag inte kan kontrollera mig, och för att jag tar andras tid. Min vän gav mig en kram och berättade att det var hemskt att se hur dåligt jag mådde. Hon sa att hon hade gråtit, och att det absolut inte var något jag skulle skämmas för eller be om ursäkt om. 

Jag önskar att jag kunde förklara känslan, men det går inte. Den är för hemsk. Till och med kroppen får panik efter en sådan omgång, när man väl känner att det kommer krypandes nästa gång. Det är så otroligt påfrestande både psykiskt och fysiskt. Man blir skadad, maktlös och helt utan kontroll. Man blir en väldigt liten människa som är otroligt utlämnad och ensam. Vissa går bananas, vilket jag aldrig gjort. Jag blir inåtvänd, stilla och det är som att jag försöker dra ihop hela kroppen för att undkomma det onda och svåra. Men det går inte. Paniken i kroppen räcker dock för att riva ett helt hus, men istället vänds det mot mig själv. Jag hoppas att jag aldrig ska hamna där igen. Det är jobbigt att skriva om, och gör mig ledsen. För någon som aldrig kommit dit är det omöjligt att förstå till fullo, tyvärr. Det är hemskt. Hemskt, hemskt, hemskt. Ingen borde utsättas för det.