Problemet är..

 ..att varje gång måste du ta tag i problemet och kämpa. Varje litet bakslag, varje litet felsteg. Det verkar som att när man hat gått med sjukdomen tillräckligt länge så ligger den alltid på lur, så nära till hands att vissa bakslag bara slukar dig direkt. En vecka och det krävs mer än en månad att komma tillbaka. Det är så värdelöst. Så jävla värdelöst. Det tar så mycket av mig. Att stoppa ett bakslag är inte bara att börja äta igen, utan varje måltid blir jobbig igen, det blir ångest och panikattacker av det. Att inte orka kämpa är ett steg tillbaka eftersom vi människor MÅSTE äta. Du kommer liksom inte undan det, eller ta en paus, för varje paus är ett eller flera steg bakåt igen. Vila är lika med underlag och en värre kamp nästa gång.

Dansa med mig

 "Dansa över vägen,

över ängen,

över dalen.

Jag vet så väl vad du söker, kära du,

akta dina bara fötter nu.."

Jag vet egentligen inte när viskningarna startade; jag tror att det är något som är svårt för de flesta att peka ut. Hon, den eller det bara smyger sig på, obemärkligt, tyst och lugnt. Sträcker ut en hand och erbjuder vänskap, lindring och stabilitet. Jag omsluts av omvårdnad och omtanke, och beger mig i den riktning som lindas in som något bra. Något som kommer att hjälpa mig, något som serveras som en lösning.

"Dansa in i natten,

in i dimman,

in i kylan.

Lyssna nu noga på mig,

det är något jag vill visa dig.."

Livet förändras långsamt, men det är inget som jag själv överhuvudtaget är medveten om. Jag lär mig restriktioner, restriktioner och restriktioner. Jag lär mig att lägga om mitt liv, lägga mitt fokus på något som jag kan styra över och påverka. Plötsligt känns livet lite enklare och ljusare. Gladare. Dagarna upptas av att plugga, pusha sig själv, tänka på mat och vikt. Må dåligt - fast det hade jag ju inte gjort om jag hade någon som helst form av självbehärskning. Om jag var en bra person, om jag var duktig på något. Om jag inte var så värdelös, äcklig och ful. Om jag inte var så ovärdig. Om jag bara hade något bra i mig, så hade jag inte mått så dåligt.

Tiden går ut på något annat också - dölja vad som händer. Fast själv är jag inte medveten om det, men Det säger åt mig att dölja vad som händer. Tänk på kläder, ha koll på vad som finns, lägg fram så det ser ut som du ätit, när du äter så se till att andra ser det.

"Dansa genom skogen,

genom dungen,

genom snåren.

Glöm din ängslan och din tvivel,

jag vill bara hjälpa dig."

Ångesten sliter sönder mig inuti. Ska det vara såhär? Kan jag kanske ha en..? Nej, det är helt omöjligt - hur kan du ens tänka det, så som du ser ut? Snacka om noll självinsikt. Så äcklig, du är du fruktansvärt äcklig och värdelös. Rösten är kall, föraktfull. Det kan höra allt jag tänker, se mig för den jag är. Det vet vem jag är, på riktigt; Det ser precis allt som jag själv ser. Hur dålig jag är, hur värdelös jag är. Vilken misslyckad, äcklig, dum, ful, dålig person jag är. Hur precis allt är fel med mig.

Vi fortsätter hand i hand, framåt, vidare. För alltid tillsammans.

"Låt dig inte bli förledd,

av de tvivlande rösterna inom dig.

Ta ett steg,

steg för steg,

allt närmre mig."

Skärmen lyser starkt i mörkret. Klockan tickar på. Natten sluter sig tätt omkring mig, och hundarna snusar sött tätt, tätt intill. Värmer upp min iskalla kropp som aldrig riktigt verkar vilja bli varm. Google. Ätstörning. Det kan inte stämma.. Jag kan inte ha det, som är så tjock. Eller..? Kan jag ha det? Det trycker på, och jag barrikaderar mig mot stormen som byggs upp utanför muren. Kroppen är delad, den tillhör inte längre mig. Men, kan det vara så? Står allt verkligen rätt till? Mycket stämmer ju in på anor..

NEJ. Allt raserar, och den lilla biten av mig är borta.

Vad är det för fel på dig din äckliga idiot?! Du kommer bara med undanflykter, tror att det är synd om dig. Det är bara du som inte klarar av livet och hittar på en massa skit som ursäkter.

Det är sant. Jag är dålig, jag är misslyckad. Jag är äcklig, ful, inkompetent och helt värdelös. Definitionen av misslyckad heter Felicia.

"Dansa,

ja, dansa

över sten för mig,

över taggar,

över is.

Tag min hjälp som en sköld runt dig,

och dansa genom eld för mig."

Sömnlösa nätter. Två timmar här, tre timmar där, per natt. Upp med gryningssolen och springer med hundarna. Till skolan, plugga. Non-stop plugg. Allt förutom högsta betyg är ett enormt misslyckande. När betygen kommer vill jag spola ner dem i toaletten medan jag får beröm. Jag skäms, vill bara vara ensam och gråta. Det skrockar och bekräftar tyst vad jag redan vet.

"Men gå försiktigt, kära du,

så du inte faller för knepen att förleda dig.

Snubbla inte på dina käras ord,

utan slut dig tätt till mig."

Läkarbesök, mamma är orolig. Jag får gå iväg för prover medan någon vill prata med mamma. År efter får jag veta att sjukvården ifrågasatte mamma, pekpinnade att om hon inte pressade sin dotter så mycket så skulle hon må bättre. Tester som senare lästes av läkare som upprört berättade att allt visade på grov undernäring ignorerades. Fokus lades på sköldkörteln som hade dåliga värden och magkatarren. Det hånlog - och jag fick det än mer bekräftat att jag inte alls var sjuk. De som ifrågasatte hade fel. Fel, fel, fel. Men det visste vi ju redan.

"Och dansa,

som älvorna i dimman,

som näcken vid en sjö.

Tårar blir till is en dag,

så dansa snabbt till mig."

Känslor är ganska värdelöst. Det leder ingen vart, och det är enbart tecken på att du inte har någon självkontroll. Att gråta var helt meningslöst. Att bli arg var totalt förbjudet. Självkontroll var ett genomgående tema som genomsyrades i allt. Det erbjöd snällt sin hjälp.

"Låt ingen se mig,

du vet att de bara skulle hindra oss,

så lyssna,

lyssna bara till mig.

Men skynda dig min vän,

glöm bort din övergivna sorg.

Ingen vill se mig förtära dig,

se oss två som en,

så skynda bort med mig."

Dunk, dunk, dunk. Kommer jag vakna imorgon? Jag vet inte. Hjärtat rusar. Vill jag vakna upp imorgon?

Ibland forslade rädslan genom kroppen, och ibland likgiltigheten. Det övervakade minsta reaktion. Jag vet inte vad som var jag längre. Vart jag var, eller kunde hittas. Någon glimt här och där av tvivel slukades snabbt och bestraffades hårt.

"Dansa nu närmre,

tig som jag bestämt.

Ta ett sista svävande steg mot mig,

och göm mig djupt i dig."

Jag får ingen luft. Hjärtat rusar. Någonstans vet jag att jag inte kommer dö, men det känns precis så, och jag tänker att jag kommer kvävas. Jag får svårt att se, kroppen pirrar och gör ont. Jag hyperventilerar, försöker dra in allt syre jag kan. Eller, kroppen tar över och försöker dra in allt syre den kan. Jag är fångad i paniken och smärtan. Allt känns, och ingenting känns. Det gör så otroligt ont i mig, i allt som är jag. Jag vill inte, jag klarar inte det här en gång till. Jag vill inte.

Kruxet är att du kan inte pausa en panikattack. Du måste stå ut. 10 minuter, 20, 30, 40, 50. Det gör så ont.

"Dansa en sista gång som dig, min vän,

en sista kuvad dans.

Ingen annan kan se oss,

så dansa tyst som

Mig."

Jag kan inte resa mig upp. Toalettgolvet är kallt mot min kropp, jag är kall ändå in till skelettet. Någonstans hör jag den lilla snosande nosen i dörröppningen. Hör försvinnande små hundtassar. Minns inte så mycket mer. Det gör ont att vara i den här kroppen, det är för trångt att vara två.

Paniken kastar sig likt ett lejon över mig. Jag klarar inte av det här igen, jag är livrädd för hur ont det gör att befinna sig i det här. Jag kramar karmen hårt, känner kylan mot min hud. Vinden blåser in på mig. Är det tillräckligt högt? Jag gör ingenting halvhjärtat.

"Gör det bara, din patetiska idiot. Ingen kommer sakna dig. Du behövs inte". Jag blundar, tänker på att någon kommer behöva hitta mig. Tänker på det som är viktigt för mig. Känner hur kroppen skakar, hyperventilerar. Känner hur jag slukas av allt det där som är alldeles för stort för min kropp att känna, hur jag rivs isär. Jag har klarat det så många gånger; jag klarar det inte. Det går.

Jag kan inte gå ut, det ger inte med sig. Jag har suttit här 30 minuter. Jag missar min lektion. Jag reser mig upp, står med dörren på handtaget. Kroppen skriker av panik. Jag sjunker ned i ett hörn, känner den kalla väggen mot mig. Försöker andas, och skriver tillslut till en kompis. Blir hämtad med gymnasiets skolsyster, hyperventilerar och uppfattar några skrämda blickar i korridoren. Jag kan inte ens skämmas, även om jag efteråt vill dö.

Jag har haft svårt att andas i tre dagar när jag säger till mamma. Jag har väldigt svårt att få luft. Jag uttrycker det inte så, men efter ett mindre förhör framgår detaljerna och vi åker till vårdcentralen. Tanterna i receptionen ser skeptiskt på mig och den som tar hand om mig tycker att nog överdriver du väl lite, lilla vän. Hjärtkollen visar tvärtom, så resten av kvällen spenderas med gasmask och hjärtkoll.

Om du inte berättar det, så kommer jag berätta det. Du ska gå på det där mötet, de skulle aldrig ringa så snabbt om det inte var något fel. Min vän ser mig i ögonen och lämnar av mig med orden ringandes i mina öron. Det säger inte så mycket. Stormen varade hela natten efter att jag skrivit till Capio. När jag slet till mig de där minutrarna av tvivel, höll upp barrikaden och skickade iväg det tveksamma mailet.

På kvällen berättar jag att Capio vill att jag ska komma omgående på ett möte. Även om jag inte tror på det själv längre, att jag har en ätstörning, så är det ju som mamma misstänkt, men som läkarna avfärdat. Men det är inte jag alls medveten om längre.

Nyfikna blickar möter mig, och jag förfäras över hur sjukliga dessa människor som betraktar mig är. Jag är helt fel ute. Det här är ett enormt missförstånd. Läkaren och alla andra tycker annorlunda. Hon går igenom tester och pekar ut hur allt visar på en allvarlig undernäring. Berättar hur det hänger ihop med alldeles för låg kroppstemp och allt annat. Jag känner mig skeptisk. Det skriker på mig, bankar hål i huvudet inifrån. Jag försöker förklara att det bara var något konstigt jag fick för mig..

Läkaren hotar subtilt med tvångsvård. Jag kapitulerar. Argumenterar för den öppna vården, varje dag. Jag kan inte bli inlåst, måste träffa hundarna. Jobbet i USA avbokas.

Vad som hände sen var helvetet på jorden. För att bli av med en ätstörning så krävs allt och lite till. Det hade funnits med mig ungefär sex år och var inte villig att ge sig. Alla dessa Det, anorexiamonster, är extrema jävlar som inte vill ge sig av. Behandlingar är så värt det, men man kan aldrig förstå hur fruktansvärt tufft det är om man inte gjort det själv - och knappt då ens. När man befinner sig i det där och känner att alla vill ha något utav en, som man inte kan eller orkar ge. Att alla är emot en, pushar en mot något som man inte klarar av. Varje dag är en kamp, varje måltid. Sex gånger om dagen. Det är att vara stark när man är som svagast, men det finns inte tid eller möjlighet för det. Skippar du måltider göder du monstret, och det blir så mycket svårare nästa gång. Varje svagt tillfälle får du ta igen hundra gånger om. Ett steg fram, hundra steg bak. Men så värt det. Nu, i efterhand. Tack för att du kämpade. Det har funnits för länge hos mig, och har slagit sig till ro. När livet känns jobbigt eller svårt sår Det tankar i mig och försöker göra mig till ett vi. Dets långa, krokiga fingrar lindar sig successivt runt mig tills jag inte kan andas ordentligt och märker det. Det går fort, och ibland hinner Det sno sig in i min hjärna och kampen börjar om. Även om det inte hinner synas. Det, anorexian, kommer nog alltid att vara en del av mig som inte vill ge sig av. Vi slåss till och från, och jag hoppas att jag alltid går vinnande ur det.