Jag orkar inte, jag orkar inte, jag orkar inte

Orden snurrar i mitt huvud, och det har de gjort ett tag nu. Jag orkar inte. Orkar inte kämpa mer, orkar inte må dåligt mer. Jag orkar inte se mig själv i spegeln och bara känna förakt, bara se en ful, tjock och horribel människa. Jag orkar inte se mig själv, jag orkar inte vara jag. Just nu, iallafall. Missta mig inte, för jag är tacksam över mitt liv. Det är inte så att jag inte vill leva. Det är bara så förbaskat svårt och tungt.

Om någon skulle peta på mig nu skulle jag börja gråta, och så har det varit i någon timme. Allt känns bara så hemskt, jag vill inte äta, jag vill bara gå ner i vikt. Få höra att siffran sjunker. Känna lättnaden över att jag gör något åt min äckliga kropp. Känna att jag inte bara göder mig och upprätthåller en alldeles för hög vikt. De säger att jag ligger i normalviktsspannet, i nedre spannet, att jag inte ens ligger på mitten. Men jag ser ju själv hur jag ser ut. 50000 kg. Tjock. Jag avskyr det.

Så ja. Jag orkar inte. Jag hatar, hatar, hatar det här. Den här sjukdomen. Allt som har med vikt att göra. Jag vill inte vara sjuk, vill inte ha det här monstret. Jag klarar inte mer.