Jag äter upp mina känslor, och därför kan jag inte äta något annat. Stress, prestationsångest, att jag aldrig räcker till, aldrig är bra nog och ångest (och mer därtill) rasslar runt inuti mig. Tar allt mer och mer plats, expanderar och fyller ut det mesta. Resten av platsen inuti mig är fylld av kärlek till min familj och mina vänner, lycka och tacksamhet. Tacksamhet och lycka för allt som är fint med mitt liv, vilket väldigt mycket är. Trots allt det jobbiga. Precis som så många andra har det, för jag är långt ifrån ensam.
Men så äter jag upp alla de där jobbiga och hemska känslorna. Och så finns det liksom inte någon plats för mat. Den där hemska maten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar