När allt bara ska vara bra

 "Bara viljan att finnas kvar.. Jag vill leva lycklig, för att jag é ja.. Kunna vara stark och fri, se hur natten går mot dag".

Musiken spelar fridfullt i huset, och solen är på nedgång. Utanför står två av mina bästa vänner och lagar mat, en av mina favoriträtter. De har glatt pratat om hur gott det ska bli, ingredienser som ska i och så vidare. Själv kryper det i kroppen på mig, jag mår illa och värmen har försvunnit ur kroppen. Det känns som att jag när som helst kommer att få en ångestattack. Jag stänger det inne, hör halvt om jag kan ansvara för brödet och säger att självklart kan jag det. Jag sitter kvar inomhus och redigerar en bild medans dem, glada i hågen drar på sig skorna och patrullerar ut till grillen. 

Jag känner hur ångesten kryper i kroppen och bävar inför middagen. Det känns som att explosionen är oundviklig, och jag vill verkligen inte. Jag orkar inte försöka planera hur jag ska försöka bete mig normalt medan det känns som att jag kvävs och ska kräkas på grund av all ångest. Varför, varför, varför? Varför är jag såhär, varför kan jag inte bara vara som alla andra? 

Ångestattacker är så jävla sämst. Jag vill inte behöva gå ifrån med någon halvluddig ursäkt. Jag vill inte behöva hantera och planera för att jag ska sitta med en ångestattack i över en timme. Varför ska jag behöva hantera detta, varför ska jag behöva dras med detta? Varför kan jag inte bara vara som alla andra..?