Om du själv har "problem"

Jag vet hur svårt det är att leva med detta. När varje tanke som kämpat sig upp som säger att kanske, kanske har jag ett problem snabbt slits bort och bagatelliseras är det nästintill omöjligt att tänka klart. När en mur är rest mellan dig och dina klara tankar, och du är fast på andra sidan, tätt inlindad med anorexian finns det knappt någon möjlighet att se hur det faktiskt är. Så om du någon gång får tillgång till dina klara tankar - bestäm dig, vik dig inte och sök hjälp! Om du inte har något problem är ingen skada skedd, eller hur?

fredag 31 juli 2015

Vikten av att bli trodd

När man för det mesta tvivlar på sig själv är det viktigt att bli trodd. Livet med en ätstörning präglas av förvirring och kluvenhet. För det mesta är det väldigt svårt att förlika sig med att man skulle vara sjuk. Om man ser ned på sin kropp, ser sig själv i en spegel eller egentligen bara är i kroppen och känner av så kommer man alltid fram till samma slutsats. Jag är tjock. Kanske finns det något undantag ibland, och det skiljer sig från person till person, så jag kan såklart inte tala för alla. Men allt blir lätt till ett virrvarr. De korta stunder man har insyn försöker någon hela tiden att övermanna en, någon inuti en tar över hela förnuftet och barrikaderar ens känslor. Det är bara en fråga om hur lång tid man kan hålla kvar, men det är svårt. När förvirringen övermannar en är det kört sedan, för då håller man på att förlora och tappa sig själv.

Eftersom att man själv tvivlar på sig själv, och vad andra säger, är det viktigt att bli trodd. När man väl bestämmer sig för att man vill bli frisk är det därför väldigt negativt, enligt mig iallafall, att bli ifrågasatt. Jag har några gånger känt, när de jag litar på frågar om jag vill bli frisk, att jag struntar i det här. Om de inte tror på mig kan jag lika gärna skita i allt och ge upp. Ätstörningen svävar upp till ytan direkt när man tror sig bli ifrågasatt, och drar en allt närmre. Övertygar en. Den tar alla chanser den får. Och jag har varit nära flera gånger att bara släppa allt, och gå iväg med ätstörningen. Men så tänker jag att "jag tänker inte vara sjuk. Jag vill bli frisk, oavsett vad andra tror".

Dessutom vet jag, rent logiskt och utifrån information som jag läst och fått, att man kan vara överkänslig kring vissa saker när det gäller ätstörningen. Så jag antar att jag är överkänslig kring ämnet om jag vill bli frisk. För jag vill bli frisk. Så nästa gång någon frågar ska jag försöka tänka att de inte frågar för att de ifrågasätter mig, att folk måste kunna få fråga. Och att jag inte bara kan låta mig luras med av ätstörningen. Det är den som säger åt en att släppa allt, att alla tror att man inte försöker eller kämpar (oavsett hur många gånger de säger att de vet att man gör det, och de bara frågar om man vill bli frisk en eller två gånger). Och även om folk skulle ifrågasätta mig så spelar det ingen roll. Oavsett vad folk tror så VILL jag bli frisk. Jag SKA bli frisk. Jag tänker vinna, jag ska stå på min familjs sida. På den sidan där folk bryr sig om mig och älskar mig och vill mig väl. Jag måste bara ta mig över dit helt. Jag är inte där, men jag är på väg dit.

Men det är svårt. Det är jobbigt. Allt blir lätt ett virrvarr, förvirring, obeslutsamhet och omedvetenhet. Rädsla, ångest, panik. Panik, panik och åter panik. Man förstår inte, ser inte att man är sjuk. Ser att allt inte är normalt, ser en skymt av att man är sjuk. Det är så svårt och förvirrande. Man beskyller sig själv för att bara vara svag och överdriva, samtidigt som alla andra säger motsatsen. Är jag sjuk? Det är inte alltid så lätt att kämpa när man inte kan vara hundra procent bestämt hela tiden, och när allt bara blir superförvirrande. Och när man ofta inte ens är helt hundra på att man är sjuk. Men man kämpar ändå. Det gör alla som blivit friska. Och jag ska också dit.

torsdag 30 juli 2015

Blodprov

Vi kommer precis in i väntrummet vid utsatt tid. Receptionen är obemannad, och skylten säger att "jag är strax tillbaka, sitt ned och vänta", så vi sätter oss ned och väntar. Den där väntan är inte särskilt lång, och huxflux kommer läkaren eller sjuksystern som ska ta provet. Hon visar vart jag ska sitta och börjar plocka fram rör. Tittar på remissen, pratar med sig själv och säger "oj, det var många rör du skulle ta". Gulp.

Jag vet sedan innan att jag mår sämre (såklart) beroende på hur många rör de tar, och hur det går med maten (plus vikt). Eftersom att det ändå är lite sämre just nu så har jag oroat mig över hur jag ska må efteråt - eftersom att jag har svimmat och blir yr så är det ju inte optimalt att ta en massa blod.

Jag släpar med mig mamma, som vanligt, eftersom att jag är spruträdd, och den här gången ber jag henne att visa bilder från sin mobil på djuren. Både hennes och min mobil (och mina systrars med, för den delen) är proppfulla med djur, djur och åter djur. Så det är inte så svårt att hitta bilder och minnen ;)

Läkaren/sjuksystern tar fyra rör, och sedan råkar mamma komma åt stolen pyttelite, så nålen hamnar fel. Det är tydligen väldigt lätt att den hamnar fel. Så hon måste byta arm, och ta de rör som återstår plus två av dem hon redan tagit. Och plötsligt börjar jag känna mig konstig. Illamående, varmflammig, yr. Precis som när jag svimmade. Jag får lock för öronen, mår jättedåligt och det känns jättekonstigt i bröstkorgen. Jag säger till direkt när jag börjar må illa, så hon tar sista röret jättesnabbt och böjer ned mitt huvud. Jag börjar skaka och kan inte kontrollera skakningarna. Det är svårt att förklara helt hur det känns när det blir sådär, men jag mår verkligen jättedåligt, och det är läskigt.

Jag får sitta med huvudet nere ett tag, de frågar om jag vill ha vatten, men just då mår jag så illa. Efter ett litet tag hjälper mamma och läkaren mig in till hennes rum, där jag får ligga ned på en brits. Det snurrar och känns superkonstigt, och jag kan först bara ligga och blunda. Efter ett litet tag börjar det kännas mycket bättre och jag kan tillslut sätta mig upp och dricka vattnet. Stackars mamma, som måste stå ut med allt det här. Jag vet att hon blir jätteorolig, och jag ser att hon är det. Och jag vet att hon hade ont i magen när vi åkte hit, och jag blir så ledsen och orolig över att det ska bli mycket värre nu på grund av mig. Jag skadar bara alla runtomkring mig hela tiden.

När vi går därifrån tackar jag för mig och för hjälpen, och de frågar om jag verkligen kan gå ner. En annan läkare kommer förbi, skrattar och säger att jag inte ska tacka, att de ju gör taskiga saker mot mig. Hon ler. Säger sedan att jag ser väldigt blek ut, och frågar hon också om jag klarar att gå därifrån? Den andra läkaren säger att jag ser rätt bra ut nu jämfört med hur blek jag var förut, och jag funderar över hur blek jag egentligen blir när jag får sådär. Alla påpekar att jag är så blek, så jag antar att jag blir väldigt blek. Jag försäkrar dem om att jag klarar att gå, känner mig lite vinglig och ostadig, men gå kan jag absolut. Jag tänker inte sätta mig i någon rullstol, jag klarar mig.

Vi går till bilen, och mamma vill gå upp och köpa en smoothie och juice till mig. Jag ber henne faktiskt att köpa lite choklad, men säger också att jag inte vet om jag klarar att äta det. Det är jobbigt att äta nya saker, men det står iallafall antal kalorier. Jag kan inte låta bli, när jag hamnar i de där situationerna så kan jag inte tänka att jag ska låta bli. Själva jag finns inte riktigt, mest bara ätstörningen. Men jag drack smoothien för mammas skull. För att jag inte orkade leva med mig själv om jag gjorde henne ännu mera ledsen och orolig. Och jag åt en nötbar. Jag kunde bara tänka att jag överåt och proppade i mig. Men när jag mått sådär dåligt så blir det lite lättare att äta efteråt, för då är jag så trött. Och så trött på ätstörningen, och att inte fungera som alla andra.

onsdag 29 juli 2015

Samtal

Igår hade jag fått en tid för vägning och samtal på Capio. Jag har nyligen fått en tid för att påbörja öppenvården, men (även om jag har lite svårt att acceptera det) så vet jag egentligen att det inte kommer fungera med öppenvården som det är nu. Så jag har oroat mig en del, mycket för att jag är så klyven. Jag tycker ju inte direkt att det är roligt att gå i behandling, och jag skäms. Men jag måste ha hjälpen. Så är det bara, och nu är det liksom som det är. Lika bra att göra det ordentligt.

Det var skönt att komma dit och prata iallafall. Min behandlare har semester, så jag träffade en annan som jobbar där och som har jag har träffat väldigt mycket under behandlingen. Han är också jättebra, och det var roligt att träffa honom. Han lugnade mig, och det kändes jättemycket bättre efteråt. Men jobbigt. Han sa att jag hade gått ned sen han sist såg mig, och att jag hade långsamma ögonrörelser vilket tydligen tyder på näringsbrist. Svårt att ta in, jag förstår inte att folk tycker att jag gått ned i vikt..

Han tog upp det här med att jag skämdes, och berättade att de flesta går flera gånger. Han frågade om jag tyckte att mina två gånger var mycket, och när jag svarade ja så sa han att han inte tyckte att det var mycket. Och att det inte var konstigt att komma tillbaka igen. Många kan tydligen komma tillbaka sex-sju gånger. Han sa att det var bra att jag ville ha hjälp, och att han hoppades att jag inte skulle skämmas över det. Att ingen i personalen tyckte det var konstigt.
Vi pratade om hur jag äter nu och hur jag mår och tänker. Jag ska få en tid för ett bedömningssamtal med en läkare, och så får vi se vad läkaren tycker att jag ska fortsätta med för behandling.
Det känns konstigt, för jag känner mig inte sjuk. Men det här har jag tjatat om många gånger.

Tyvärr fick jag en remiss för att ta nya blodprov. Usch.
Usch.
Usch.

tisdag 28 juli 2015

Hur ska jag kunna äta normalt?

Jag tror verkligen inte att jag kan äta som en normal människa. Jag tror att när jag börjar bli frisk, och släpper på kontrollen, så kommer jag att spåra ur totalt. Jag kommer bara äta onyttigheter och bara rusa upp i vikt. Jag tror inte att vikten någonsin kommer att sluta att gå upp, och jag förstår inte hur allt det här ska gå till. Jag har så svårt att tro att jag kommer att kunna äta som en normal människa, och ligga på en normalvikt. Jag tänker så mycket på mat, och onyttig mat. Jag är helt säker på att jag har/kommer få en hetsätningsstörning.

Jag börjar mer och mer få känslan av att jag skulle kunna äta hur mycket som helst, bara slänga i mig allt och ändå inte bli mätt. Det ökar känslan av att jag inte får tappa kontrollen, att jag måste hålla hårt i den. Kroppen blir ibland som ett djur, den drivs av impulser, och jag och hjärnan måste hålla emot den. Men det är svårt att hålla emot något som drivs av starka impulser, att bara äta, äta, äta. Det är som att försöka hålla fast en vild hingst eller björn i ett rep. Man spjärnar emot allt man kan, men det är svårt att inte glida när man står i sand. Djuret i andra änden är så väldigt stark, och den drivs av rena instinkter och impulser. Min kropp blir ett otämjt vilddjur, och jag kan inte släppa lös odjuret och låta det gå bärsäkrargång. Då skulle det inte finnas någon mat kvar. Till någon annan.


måndag 27 juli 2015

Behandlingsomgång nr. 2

Såhär i efterhand har jag insett en sak, som jag egentligen inte tänkt så mycket på. Det slog mig häromdagen, och blev helt plötsligt så självklart. Från att tanken inte ens hade existerat så växte den sig, på ingen tid alls, till en självklarhet.

Från att jag sökte hjälp första gången har jag verkligen velat bli frisk. När jag påbörjade min första behandling, fick lära mig massor av nytt och fick en förståelse, nya perspektiv och mera insyn så kunde jag på sätt och vis se att jag inte var frisk. Jag kunde ändå acceptera mer att jag var sjuk. Det fungerade rätt bra första gången, höll i sig ett tag, tills jag plötsligt en dag insåg att jag hade ett bakslag. Jag tror att de andra började påpeka det, och jag smög med maten. Jag visste inte riktigt hur jag skulle göra, men det blev tillslut så att jag skickade in en ny ansökan om behandling. Och jag ville bli frisk även denna gången, men nu gjorde jag det inte riktigt helt på eget bevåg. De andra hade "kommit på mig", och som jag såg det så var det enda alternativet för dem att jag skulle bli frisk. De skulle inte acceptera något annat, och det var nog därför jag till stor del sökte behandlingen. Men - även för att jag vill bli frisk.

Jag fick en plats, och det gick helt okej. Mitt i fick jag ett ganska stort bakslag, och ingenting fungerade. Jag gick ned i vikt vilket triggar mig något enormt. Jag kunde tillslut vända på det, men jag slutade inte att gå ned i vikt. Antingen stod jag still eller gick ned lite. Jag började med utsluss, dagen för mitt avslut närmade sig och det kändes bra. Skönt. Det var mest bara jobbigt att åka till Capio de dagar jag skulle dit. Människorna är toppen, men allt kring maten var bara jobbigt. Och något som jag insett nu, var att jag inte riktigt kunde erkänna det. Jag vet faktiskt inte riktigt varför. Jag fattade inte själv. Jag började känna mig rätt frisk. Jag skrevs ut. Det gick sämre och sämre.

Nu vet jag inte riktigt. Jag tycker att jag äter mycket, för mycket, för onyttigt. Så fort jag kommer åt mig själv känner jag bara fett, och måste dra i allt löst skinn. Det är alldeles för mycket sånt på mig. Som man kan dra ut från kroppen. Jag känner mig inte sjuk, men korta stunder kan jag få någon insikt och då tänker jag att jag fått ett återfall. Under en sådan stund skrev jag till mamma, för så fort jag ska prata om det så slukar monstret mig och jag har noll koll på situationen. När jag gör sånt måste jag verkligen, verkligen bestämma mig att jag SKA skriva och jag SKA skicka det jag skrivit. Punkt. Och det krävs all viljestyrka och lite till att göra det. Så fort jag ska ta upp det, så börjar jag omvändas direkt, och kommer allt längre och längre ifrån mig själv. Jag, sjuk? Aldrig. Det är konstigt det där. Ibland är jag i något mellanting, enstaka tillfällen är jag mig själv och har insikt, och majoriteten av tiden tycker jag absolut inte att jag är sjuk.

Summan av kardemumman är iallafall att jag tror att den här behandlingen gjorde jag för alla andras skull. Och så blir man inte frisk. Jag tror att jag gjorde den dels för att jag vill bli frisk, men dels för att det var det enda alternativet som jag såg det. Jag kunde inte se hur min familj skulle reagera om jag inte är frisk och inte jobbar för att bli det. Grejen är den att man måste vara redo för att verkligen kunna bli frisk. Missförstå mig inte - det är svårt att någonsin känna sig redo, speciellt när man inte känner sig sjuk jämt. Det är säkert väldigt olika för alla hur man känner kring det där. Men man kan inte äta för andras skull, eller gå i en behandling dels för andras skull. Det måste bara vara för din skull. För att Du vill bli frisk.

Jag ska bli frisk. Jag har ett liv framför mig, och det inkluderar inte anorexian. Jag är inte stark nog att bli av med den själv just nu, eller inse att jag är sjuk, men jag ska bara svälja min stolthet, mina farhågor och anklagelser mot mig själv. Jag ska ta emot hjälpen fullt ut när jag får den. Jag vill inte gå i behandling, och jag skäms för att jag kommer behöva göra det igen och så snart efter att jag skrivit ut, men det är så det är. Jag får skämmas ögonen ur mig men frisk ska jag banne mig bli. Jag kanske är svag just nu, men snart är det min tur.

C-H-O-K-L-A-D

Det är helt galet vilka choklad-cravings jag har! Om någon skulle ställa en skål full med center, mörk polly och marabou framför mig tror jag att jag skulle kunna äta hela och tycka det var värt det just då. Det känns verkligen så. Jag får mer och mer cravings efter just choklad, och det blir starkare och starkare (typ till den gränsen att "JAG DÖR om jag inte får choklad!!!!!"). Jag förstår inte riktigt varför, och jag har aldrig riktigt varit den typen av person som får sådana där riktiga, riktiga "måste-ha-cravings". Lite udda. Jag undrar hur mycket tid jag lägger på att tänka på choklad, haha. Det är löjligt. Jag borde bara äta det. Men det känns så förbjudet. Och jag blir så himla rädd när jag får värsta cravingsen, för det bekräftar bara att jag skulle kunna slänga i mig vad som helst och hur mycket som helst. Om jag slutar kontrollera hur jag äter. Och det känns som om jag håller på att tappa kontrollen.

Jag är helt övertygad om att jag kommer att bli överviktig när jag blir frisk, just för att jag får sådana här cravings. Och jag borde vara räddare än jag är för godis. Idag har jag faktiskt ätit några bitar, och det känns lite jobbigt och lite jobbigt efteråt, men mest får jag skuldkänslor över att jag inte har jättemycket skuldkänslor. Det bekräftar att jag håller på att acceptera all onyttig mat, och kommer vräka i mig av det när jag blir frisk. Jag kommer få hetsätningsstörningar och bli jätteöverviktig.

Jag kan inte låta bli att sitta och dreggla över choklad, så här kommer några som jag verkligen är sugen på just nu:

Center:
den som är kort och bred är jättegod! Den avlånga minns jag inte hur den smakar, men den här minns jag att den var supergod iallafall.

Center:
perfekt i rulle, för då blir de inte torkade och tappar smaken.

Marabou:
Jag älskar (!) vanlig marabou! Marabou daim, salta mandlar och schweizer nöt är goda också, men den vanliga är den bästa.

Marabou:
Och den här är läskigt god, vad jag minns iallfall. Det var väldigt länge sedan jag åt den, och jag har inte sett den på jättelänge. Jag har iof inte letat efter den eller köpt choklad på ett tag, så det kan vara jag som helt enkelt har missat den.

Jag hoppas att ni inte är lika dumma som jag är, och låter bli att äta det ni är sugna på. Man ska äta det man vill, leva och njuta av livet ♥

söndag 19 juli 2015

Vem är du?

Jag har tänkt länge på vilka människor det är bakom varje registrerad siffra på min blogg. Jag har besök från flera olika länder, men jag antar att dessa personer bara råkar ramla in här och sedan stänger ned igen. Men jag har ändå en del besök ifrån Sverige, men i princip aldrig några kommentarer. Just den delen gör inte så mycket, men jag undrar vilka ni alla är. För just nu är Du bara en siffra i min statistik över besökare.

Hur långt eller kort, eller lite eller mycket du vill skriva, så blir jag jätteglad för bara en rad. Du får hemskt gärna skriva ålder och situation, om det finns något bra med bloggen, eller ja, precis vad du känner för. Jag skulle bli väldigt glad att bara få se att det finns några riktiga besökare där ute. Först tänkte jag inte skriva det här inlägget. Jag tänkte att ingen kommer svara. Men skriver jag det inte så kan ju ingen svara alls. Så jag testar iaf :) Och hoppas på något svar.

lördag 18 juli 2015

Semester

Vi är på semester, hela familjen. Vi brukar åka till Danmark varje sommar och stanna en vecka, och alla älskar det. Danmarksresorna är verkligen lika med semester, mys och härliga dagar. Trots det började jag oroa mig ett tag innan vi skulle åka. Tankarna far fram och tillbaka - hur ofta kommer vi äta på restaurant? Hur ska jag klara det? Jag äter inte enligt ordinationen, och vi kommer att umgås hela dagarna, hur kommer det gå? Tänk om de andra blir arga på mig och det bara blir en massa bråk? Även om det inte blir det så kommer de andra - framförallt mamma - att bli ledsen. Och det är verkligen hemskt och illa nog.

Jag pratar lite med mamma om att jag oroar mig, och hon undrar varför jag är så orolig att hon ska bli arg på mig. Ärligt talat vet jag faktiskt inte riktigt, jag har bara otroligt svårt för att folk blir arga på mig, det är något av det värsta som finns. Grejen är att det var länge sedan som mamma faktiskt blev arg på mig för att jag inte åt som dem ville, men samtidigt så känner jag av henne ganska bra. Jag känner när hon är ledsen, besviken eller irriterad. Hon är väldigt sällan irriterad eller arg, men ibland är det svårt att avgöra om hon är ledsen eller lite arg. Egentligen vet jag nog, men eftersom att jag har en tendens att ta på mig all skuld så kommer det direkt att "hon är arg på mig för att jag är så värdelös". Typ. Och det är ju mitt problem att min osäkerhet eller oro för att hon ska bli arg på mig gör att jag förväxlar eller antar det värsta (vilket är konstigt eftersom att min mamma i princip aldrig blir arg).

Ofta när jag frågar henne om hur hon mår och frågar om hon är besviken eller ledsen på mig så svarar hon alltid att det inte är mitt fel, men att hon är ledsen att jag är sjuk. Att hon är ledsen och arg på sjukdomen. Och jag förstår att hon med detta menar att det inte är jag som är objektet för de känslorna, men indirekt så blir jag ändå det. Det är liksom mitt fel och mitt ansvar och mina hjärnceller som är så obefintliga att jag inte bara kan skärpa till mig och bli frisk.

Idag pratade vi ganska länge, vilket är jättejobbigt. Det blir bara mer och mer jobbigt att prata om, och jag får svårare och svårare att prata om saker som rör mat, ätstörning och sånt. Egentligen precis som förra gången när jag fick ett återfall/bakslag. Jag vet vad vågen visar, men min kropp har inte ändrats ett dugg. Jag är stor, och så är det bara. Jag vet vad jag ser. Jag kan inte se mig i spegeln, det har jag inte kunnat göra på länge. Hur som, mamma tyckte att jag äter lite, och jag tycker att jag äter hela tiden och väldigt mycket. Vi förstår inte riktigt varandra.

Jag vet inte om jag har hamnat i ett bakslag igen. Kan man göra det så kort tid efter att man avslutat behandlingen? Fast det har kanske varit på gång ett tag, jag vet ju att jag inte brukar upptäcka det förrän det har pågått ett tag. Men samtidigt.. Så äter jag ju. Och jag äter mycket. Och ofta. Och jag förstår mig inte på allt det här. Jag kan inte äta mer. Mamma sa, bland annat (hon sa massor), men bland annat, att jag äter restriktivt och för lite. Jag sa emot, för jag håller verkligen inte med. Och jag kan inte äta mer. Hon frågade om jag fortfarande vill bli frisk, och ja, det vill jag. Jag vill verkligen bli frisk, men om hon och andra tycker att jag äter för lite vet jag inte vad jag ska göra. Jag kan inte äta mer, och i augusti kommer jag att få en plats i öppenvården (dvs ett-två samtal i veckan), och om det nu är så att jag eventuellt äter för lite så vet jag inte om det kommer hjälpa att gå i samtal. Kanske är det bara en svacka eller något.. Men ja, alltså, jag äter ju. Och så känner jag bara att ja, jag vet att jag är helt värdelös och patetisk och sämst om jag blir dålig IGEN och måste gå i behandling IGEN. Jag avslutade just en. P A T E T I S K T. Jag orkar verkligen inte med det här. Jag kan inte gå i behandling igen. Jag är inte ens säker på att jag är så sjuk. Samtidigt kan jag känna igen vissa saker från alla år som gått.

Rent logiskt går det att känna igen vissa saker, men sen kan jag inte riktigt koppla ihop det med mig själv. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill be om ursäkt till varenda en som läser det här för att jag låter så ynklig. Jag är själv medveten om att jag, på en sämst-skala mellan 1-10, ligger på typ 5000. Och jag är så orolig att något jag skriver ska påverka någon annan negativt. Jag hoppas inte att någon sjuk läser min blogg och på något sätt blir triggad eller påverkad negativt, för i sådana fall ber jag verkligen tusen gånger om ursäkt. Ta hand om er, och kom ihåg att just Du är unik!

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Och, herregud, vad virrig och dåligt sammansatt det här blev. Helt oläsligt säkert. Men jag måste ändå ta upp en sista grej, och det är angående behandlingen - som jag verkligen inte vet hur jag sak göra med. Jag vet att de vill att jag ska äta på ett visst sätt, och jag äter inte exakt så, även om jag äter tillräckligt. Jag vill inte gå dit och sitta och säga att allt går bra eller helt okej, för jag vet inte hur det går. Mestadels tycker jag att jag äter för mycket, och ibland kan jag få något infall av att "jag tror att jag har ett bakslag". Men det är en väldigt, väldigt liten del. Nästan obefintlig. Och (jag vet att man inte ska säga såhär, men nu gör jag det), jag har väldigt svårt att tro att öppenvården kommer funka. Jag vill bli frisk, jag äter mycket, men jag kommer inte klara att på egen hand äta som de vill att jag ska göra.
Herregud. Varför är allt så invecklat?

fredag 17 juli 2015

Way to freedom or hell?

Alltså ibland undrar jag bara.. Vägen till frihet? Kanske snarare ska vara Vägen genom helvetet :p

tisdag 14 juli 2015

Utskriven

I tisdags blev jag utskriven ifrån Capio. Jag vet inte exakt hur lång tid jag gått, men nästan fyra månader. Och ärligt talat känns det faktiskt ganska bra. Jag kommer sakna min behandlare, vår behandlingsassistens, personalen och de andra som gick där. Men jag kommer inte sakna.. Situationen, eller vad man ska kalla det. Nu på slutet, när jag var där alltmer sällan eftersom att jag haft utsluss, så har det känts jobbigare och jobbigare att åka dit.

Jag har gjort de sista stepwisen, tittat på resultaten med min behandlare, haft samtal och kramat alla hejdå. Jag har fått ett jättefint kort med peppande ord och bokat in några samtal tills dess att öppenvården öppnar. De har sommarstängt, så jag har två möten inbokade mellan att jag slutar på dagsjukvården och tills jag får en tid hos öppenvården. Jag ska ta vikt och stämma av hur det går. Ena gången ska jag gå igenom min vidmakthållandeplanering, och det känns bra. Det blir väldigt jobbigt att inte ta vikten på flera veckor, och även om det alltid är jobbigt att kolla vikten så känns det iallafall bättre än att inte ta den alls. Det känns som att jag inte har någon koll eller kontroll annars.

Nu hoppas jag att sommaren blir fin, bjuder på mycket skratt och framgång. Vi får se. Även om människorna är underbara så vill jag inte gå i behandling igen. Så jag kämpar på, såklart.

söndag 12 juli 2015

Äpplen gör mig inte tjock

Jag sitter och äter ett äpple och känner plötsligt hur andningen blir mycket svårare. Luften känns tung, som jag får dra in den för att få in syret till kroppen, och pressa ut den när jag andas ut. Tungt. Men inte ovant, långt ifrån. Ångesten är där så ofta, men trots det är det alltid jobbigt att inte kunna andas. Obehagligt. Jag vet att jag inte kommer kvävas, jag vet att det är ångest, jag vet att det inte har med kroppen att göra. Men blir det tillräckligt tungt kan jag ibland bli extra stressad över att jag inte får någon luft. Så att det förvärras. Men det är inte så ofta jag verkligen blir rädd - men det har hänt.

Monstret vill inte att jag ska fortsätta äta. Jag vet inte vad jag vill. Jag-jag vill äta äpplet, för det är gott. Det är min favorittyp, och ett väldigt bra exempel av just den typen, och jag känner av hungern. Och jag äter faktiskt upp det, mässar orden om och om igen i huvudet "du blir inte tjock av ett äpple, du blir inte tjock av ett äpple" och "ett äpple kommer inte gör dig tjock". Jag försöker att bara äta, och letar samtidigt fram min behandlares röst. Jag spelar upp ett samtal som vi haft relativt nyligen, som handlade om hur man behöver äta. Att man måste äta mer under en lång tid för att gå upp i vikt. Och för att bli överviktig måste jag äta mycket mer än min ordination under en längre tid. Och sedan måste man öka på ännu mer för att gå upp, och så vidare. Jag hör henne säga att hon inte tror att jag ens kommer att nå min normalvikt om jag följer ordinationen, och att det är därför vi la på extra.

Det hjälper lite. Tror jag iallafall. Jag äter upp. Och det känns skit.

fredag 10 juli 2015

Dietist

Det var mammas förslag att vi skulle åka till en dietist som hon hört väldigt mycket bra om. Ärligt talat så kände jag mig inte direkt övertaggad, men jag sa ja ändå. Jag vet inte riktigt varför.. Det kändes dumt att säga nej, eftersom att mamma verkade vilja att jag skulle dit, och eftersom att jag faktiskt inte har velat åka på något av Frisk och Fri's möten. Det har räckt med behandlingen på Capio, och de föreläsningar vi har där (Frisk och Fri kommer ju dit och har föreläsningar och genomgångar). Så jag sa ja. Och den tredje juli var vi där.

Mamma hade pratat med henne och kollat om hon ville ta emot mig, vilket hon ville, så de hade en tid klar när mamma frågade mig. Dietisten hade även bett att både jag och mamma skulle komma och träffa henne tillsammans, så det gjorde vi.

Det var ett gammalt hus vi kom till, och hennes rum låg en våning upp. Det tog ett tag att hitta hennes namn på dörren; vi blev väldigt osäkra, men det stod att hon skulle finnas på det här planet. Och efter att ha skummat igenom samtliga namnbrickor på dörren hittade vi hennes namn tillslut och klev in i väntrummet. Hon kom och hämtade oss ganska exakt på utsatt tid, och hon kändes rätt okej redan från början. Hennes rum var stort och luftigt, lite äldre stil, men fint och lite annorlunda.

Vi pratade, och sedan började utfrågningen, haha. Hon frågade mig om det mesta, ställde följdfrågor och det var väldigt jobbigt. Det är jobbigt att prata om ätstörningen och tankar, vad jag tänker och framförallt tycker om mig själv och min kropp. Jag vet inte varför, men det har alltid varit svårt. Jag har aldrig visat eller berättat vad jag tyckt och tänkt om mig innan allt det här med behandlingen drog igång första gången. Så ingen har vetat att jag har haft problem med mig själv. Och jag har aldrig sagt vad jag tycker om mig själv.

Hon var väldigt träffsäker, och rak på sak. Trevlig, kunde skratta och le, skämta lite. Hon var äldre och världsvan, fast på ett bra sätt. Även om det var väldigt jobbigt så var det också skönt. Hon reagerade inte på något jag; hon har säkert hört allt tusen, miljoner gånger, vilket är skönt. Hon lät mig tänka när jag behövde, men ställde en ny fråga de gånger jag tänkte men egentligen inte kom fram till något. När jag uppriktigt inte visste, och behövde en ny fråga istället. Hon var verkligen duktig.

Hon tittade på mina provsvar som hon bett att vi skulle ta med oss, och efter att ha frågat mig om väldigt, väldigt mycket (och efter ganska lång tid) så var det nästan slut. Jag har tydligen saltbrist, vilket gjorde att provsvaren såg ut på ett särskilt vis, vilket var väldigt vanligt. De ser tydligen ofta lite bättre ut när man är uttorkad/har saltbrist, men det var också något värde som hade varit normalt om jag vägt typ 72 kilo vilket är ganska långt ifrån min vikt. Hon berättade att det inte är så konstigt att jag inte känner av att jag är törstig, eftersom att saltbrist slår ut den funktionen (har jag för mig). Så jag måste börja äta mera salt, men inte för fort. Jag ska ha i en tesked salt i yoghurten på morgonen och om någon vecka ska jag börja salta maten och lägga in en till tid då jag dricker. Jag ska även ta tre järntabletter om dagen. Hon påpekade att hon inte gillade piller heller (jag hade nämnt det innan), men att just järntabletterna faktiskt var bra. Om jag inte ville äta typ ett halvt paket blodpudding i veckan.

Hon berättade och förklarade ganska mycket, men jag minns tyvärr inte allt. Fast det nämnde hon också, att minnet påverkas av att jag har brist på salt eller järn, eller vilket det nu var. Hon tog upp saker och frågade till exempel hur det var med förvirring, hur minnet är och hur det är med att glömma saker man håller på med, till exempel att man byter plats på saker (man slänger det som ska in i kylen och ställer in det som skulle slängas i kylen), och sådana saker har jag gjort eller varit nära att göra flera gånger. En annan sak som också var skönt att höra var när jag frågade "men tänk om det bara är jag som överdriver då?". Jag är orolig att det bara är jag som är svag och mjäkig, och är överdriven utan att veta om det. Att jag inte tål lika mycket som andra, och egentligen är normal men överdriver. Då sa hon något i stil med att "tänk att den frågan får jag så ofta, jag undrar varför". Och så pratade hon vidare, så det kändes bättre.

Jag är väldigt glad att jag åkte dit. Det var jobbigt, men hon var väldigt bra, och det var absolut värt det. Hon var riktigt duktig, förstod och hade koll. Som sagt; jag är glad att jag åkte. Jag rekommenderar henne om man vill träffa en dietist (Gisela Van Der Ster).

onsdag 8 juli 2015

Så kan man (kanske inte) säga

Vår vanliga husläkare är ledig, och därför följer vi nu efter en manlig läkare. Han visar in mig och mamma i ett undersökningsrum, ber oss att slå oss ned, och sätter sig själv mitt emot mig. Jag får berätta att jag är där eftersom att jag svimmade i Italien, och eftersom att jag slog i huvudet (tydligen slog jag i det i glasväggen när jag ramlade, och sen slog jag i huvudet en eller två gånger till när jag ramlade ned). Jag berättar att läkaren i Italien sa att vi skulle besöka en läkare i Sverige, att en neurolog skulle titta på mig. Och därför är vi här. Vi behöver en remiss för att få träffa en neurolog.
Han frågar vidare om vad som hände, och jag berättar det jag minns. Och det mamma berättat för mig, som jag inte minns själv. Jag sneglar på henne, blir osäker. Minns inte helt hundra, och det känns konstigt att berätta om något som hänt men som jag inte var medveten om. Som jag har fått berättat för mig. Hon möter min blick och fyller i det som behövs, och läkaren frågar henne om den tjocka bunten med papper som vi fick med oss från Italien, med alla provsvar.

Eftersom att de tog så mycket prov och gjorde så många tester på mig i Milano så behövs det inte så mycket. Läkaren pratar lite kort om att kroppen behöver energi, men säger att han inte ska dra det så långt. Jag har säkert hört det här om att äta tusen gånger. Och jo, det har jag ju.

När han ska mäta mitt blodtryck funderar han på vilken storlek som behövs till armen. Medan han funderar så säger han att han inte är säker på vilken storlek jag ska ha, och att "du är ju inte så smal". Det första som kommer upp i huvudet är "jag vet". Jag vet att jag är stor, jag vet att jag inte är smal. Jag vet att jag ser helt hemsk ut. Jag vill bara gå därifrån direkt, eftersom att jag skäms så mycket. Jag ska ha en ätstörning, en viss diagnos, men det syns inte. Det är löjligt. Jag känner mig patetisk och som om jag bara vill ha uppmärksamhet. Jag vet redan att jag inte är smal. Det är jobbigt att få det bekräftat, men monstret därinne slår tillbaka och hånar mig bara. Bekräftar, bekräftar, bekräftar att jag är stor, att folk tror att jag ljuger. Jag tycker det är så jobbigt att prata om det som rör ätstörningen som det är, eftersom att jag vet att det inte syns på mig. Vem ska tro mig? Jag vill inte ha uppmärksamhet kring det här. Men det måste vara vad folk tror.

Mamma flikar in att han inte menar att jag inte är smal, att han inte menar att jag är tjock. Jag hör inte vad han säger. Han testar blodtrycksgrejen, men den är för stor, så han måste hämta en mindre. Mamma påpekar det för mig, som för att understryka att jag inte är tjock. Hon säger att nu går han för att hämta barnstorleken. När han kommer tillbaka säger han att han lyckades hitta ett mellanting. Han understryker att det inte är barnstorleken, och tittar på mamma som för att lägga ännu mer tyngd bakom det han säger. Det är nästan, men det är faktiskt inte barnstorleken.
Jag känner mig bara enorm och äcklig. Och idiotisk. Och jag blir irriterad på mig själv för att jag ens reagerar. Men det är jobbigt att få sina jobbiga tankar bekräftade.

Det är en lättnad att gå därifrån. Gå bland folk som inte vet, som inte vet att jag är misslyckad åt båda hållen. Jag är misslyckad eftersom att ingen anser mig frisk, men samtidigt är jag en misslyckad sjuk till på köpet. Folk måste tro att jag bara försöker få bekräftelse och uppmärksamhet, vilket är det sista jag vill. Jag har aldrig tyckt om att få beröm eller att folk säger snälla saker om mig - jag tänker oftast att folk är så snälla mot mig, att de är för snälla och inte ser hur dålig jag är på riktigt. Jag tackar såklart, och skulle aldrig säga emot, men jag kan inte ta de snälla orden till mig. När jag får höra bra saker om mig själv är det bara en röst därinne som motbevisar allt tvåtusen femhundra gånger om. Men den biten har faktiskt blivit lite bättre.

Nu, i efterhand, så försöker jag att inte avfärda händelsen med att det är jag som är överkänslig. Faktum är att jag är överkänslig, men det hör till sjukdomen, vilket man som läkare ändå bör vara insatt i. Det är kanske inte det bästa att säga till någon som mig. Och jag har kanske rätt att vara överkänslig ibland. Mamma blev upprörd iallafall, och likaså min behandlare. Hon blev väldigt arg. Jag tycker ändå synd om läkaren, för jag tror att han sa sådär för att vara snäll. Men så kan man kanske inte säga som läkare.

måndag 6 juli 2015

Nedåtspiral

Jag tycker att jag äter, jag missar oftast inte något mål och jag tar mycket mera ansvar själv. Jag har fortfarande svårt att äta upp och inte ta för lite, något som är en stor upprätthållning av ätstörningen. Det känns lite bättre att lämna, och det känns lite bättre att ta för lite. Just nu klarar jag inte riktigt att inte göra så. Jag blir trött på mig själv, ledsen, men samtidigt är rösten där inne så svår att stå emot. Det är så svårt att se siffrorna på vågen gå uppåt, att äta stora portioner, att äta upp. Att leva friskt. Att leva som jag egentligen vill leva.

Jag blir trött på mig själv, att jag är så svag. Och sen blir jag undanskuffad, och då når inte riktigt den friska rösten fram. Jag vill bli frisk. Men jag vill inte gå upp i vikt. Fast på sätt och vis vill jag det, för jag vet att jag måste det för att bli frisk. Men just nu är det något av det värsta som kan hända.

Det går iallafall neråt för det mesta. Det enda som har blivit bättre är att jag kan äta mer fritt, lite mer vad jag är sugen på, och jag har utmanat mig själv med chips, godis och kakor. Så det har börjat släppa lite igen. Men mängden är fortfarande så himla svår. Och ja.. Det är bara så motsägelsefullt alltihop. När jag ser mig själv får jag panik, så jag speglar mig inte särskilt mycket. Det leder bara till en massa ångest. Jag är så stor, och ändå har de utökat min ordination för att jag inte ska gå ned mer i vikt. Det är absurt. Jag hör ju vad alla säger, jag ser siffrorna, och jag måste intala mig själv att det INTE är fel på vågen. Att de inte skulle kunna ha en våg som de väger alla patienter på, som är missvisande. Och ibland kommer det galna mottankar om att "de kanske har ställt in den så att den visar att man väger mycket mindre än vad man gör..". Och så blir jag irriterad på mig själv, att jag ens tillåter tanken att finnas i mitt huvud. Det är knäppt att tänka så. Egentligen hjälper det inte att argumentera emot mina tankar såhär. Egentligen borde jag bara acceptera tankarna och ta upp det med min behandlare, så får jag svar direkt. Men "tänk om" vill inte släppa. Den logiska biten av mig säger att jag är galen, att jag inte kan tänka så. Att det är självklart att det inte är fel på vågen - jag behöver inte ens komma med argument, för varför skulle det vara fel på den? Men den andra där inne är så himla slug. Eller så är det kanske bara jag som är lättövertalad. Vem vet.

lördag 4 juli 2015

På sjukhus i Italien (3)

Jag blir körd tillbaka till rummet, där mamma fick vänta, och det går rätt snabbt att få plåtarna. Läkaren tittar igenom dem noga, visar mamma, och förklarar sedan att de inte hittade något allvarligt. Jag har druckit för lite, och hade lågt blodtryck, men det är lite bättre nu efter droppet. Jag förstår inte riktigt, för jag tycker att jag har följt ordinationen bra och druckit ovanligt bra, men det är ju också varmare i Italien. Så jag antar att jag, tydligen, har druckit för lite ändå. Jag som ansträngde mig och tyckte att jag drack bra - jag klunkade i mig massor av extra vatten trots att kroppen sa nej, och trots att jag mår illa av det för att jag verkligen inte känner mig sugen (och ja, jag vet att jag egentligen inte kan lita på kroppen. Men det är så äckligt att trycka i sig vare sig det är mat eller vatten/vätska när kroppen verkligen inte vill ha. Fast alla säger att den vill. Men det känns inte. Tvärtom). Jag blir ordinerad att äta och dricka ordentligt, och ta smärtstillande. Han säger att det inte är bra för kroppen att gå runt och ha ont. Att jag har slagit mig ganska mycket. Och det börjar faktiskt kännas nu, jag börjar få ont i resten av kroppen som jag slog i när jag ramlade.

Den unga killen tar med sig mamma för att hjälpa till att fixa en taxi, och de andra som jobbat med mig kommer in i rummet. De ställer sig vid huvudänden, och jag tror att de går igenom röntgenplåtarna en gång till. De pratar på italienska, och jag förstår knappt någonting. Jag känner igen lite ifrån spanskan som jag lärt mig i skolan, men inte jättemycket.

Tillslut, efter ganska lång tid, kommer de äntligen tillbaka. Jag och mamma får mina papper med oss, läkaren upprepar vad jag är ordinerad och att jag ska prata med en läkare och visa upp papprena när jag kommer hem, och sedan får vi gå och vänta på taxin. Vi tackar för oss och säger hejdå, och en kör av italienska röster svarar oss. Det är inte lika lugnt som på sjukhusen hemma, kan jag ju säga! Men de var duktiga.

Jag bläddrar frenetiskt igenom papprena i jakt på en summa. Jag har nästan oroat ihjäl mig för vad det här ska sluta på; jag ser skräckscenarion från alla sjukhusnyheter jag sett ifrån USA och försöker tänka att jag är i ett EU-land och att det ordnar sig. Mamma har sagt det tusen gånger, att det ordnar sig. Hon är så snäll och omtänksam, och jag vet att hon är ärlig mot mig. Vi kan säkert betala det, vi kommer inte behöva gå ifrån hus och hem, men jag blir ändå orolig. Jag vill hellre att mina föräldrar tar ledigt eftersom att de har ett eget företag och jobbar mycket (mycket, mycket mer än vanliga anställda gör, plus att mamma har hand om många av djuren, vi har ett hus med tomt, och de har mig och mina systrar, som alla tre har problem just nu. Jag är utbränd och har en ätstörning och är allmänt hopplös, och mina systrar har ADHD/social fobi och min andra syster har aspberger/ADD. Vi kan starta "The A club"), eller något annat. Sparar pengarna eller vad som helst. Jag vill inte att pengarna ska gå till mig, och att de ska behöva jobba extra. Isåfall får jag försöka hjälpa till jättemycket på helgerna, men samtidigt är det inte smart för då blir jag inte frisk, och mamma kommer inte låta mig bränna ut mig ännu mer. Och som sagt, även om det känns förjäkligt och egoistiskt, så kommer det inte hjälpa mig. Bara mitt dåliga samvete. Men så kommer jag på att jag faktiskt fick endel pengar nyligen eftersom att jag inte fått något ekonomiskt stöd under tiden jag varit sjuk. Och då känns det lite bättre iallfall.