Problemet är..

 ..att varje gång måste du ta tag i problemet och kämpa. Varje litet bakslag, varje litet felsteg. Det verkar som att när man hat gått med sjukdomen tillräckligt länge så ligger den alltid på lur, så nära till hands att vissa bakslag bara slukar dig direkt. En vecka och det krävs mer än en månad att komma tillbaka. Det är så värdelöst. Så jävla värdelöst. Det tar så mycket av mig. Att stoppa ett bakslag är inte bara att börja äta igen, utan varje måltid blir jobbig igen, det blir ångest och panikattacker av det. Att inte orka kämpa är ett steg tillbaka eftersom vi människor MÅSTE äta. Du kommer liksom inte undan det, eller ta en paus, för varje paus är ett eller flera steg bakåt igen. Vila är lika med underlag och en värre kamp nästa gång.