Jag sover dåligt, sämre än vanligt till och med. Vaknar av och till. Är för varm, eller för kall. Aldrig lagom. Huvudvärken dunkar och ögonen känns som bly. En av gångerna när jag vaknar är klockan ungefär tre. Jag behöver verkligen kissa, så jag tråklar mig ur sängen och alla hundar som ligger kors och tvärs över, ovanpå eller intill mig. Släpar mig på trötta ben till toaletten och sedan tillbaka. Min lilla kattunge sitter yrvaket precis innanför dörren och väntar på mig. Börjar spinna på högsta volym och stryker sig mot mitt ben. Hon tittar på mig som om jag varit borta flera timmar, och inte två minuter. När jag böjer mig ned för att klappa på henne och lyfta upp henne känner jag hur yr jag har blivit. När jag går mot sängen känns allt jättekonstigt, och jag lägger mig snabbt ned.
Det tar ett tag att somna. Jag mår illa och det känns som om jag ska svimma, men utöver det känns det konstigt i kroppen på ett annorlunda sätt. Jag försöker att släppa det och bara somna om.
När jag slutligen vaknar runt sex känner jag att jag inte kommer kunna somna om något mer. Det känns som om någon har drämt till mig med en stekpanna ordentligt, och jag börjar ganska snart koka. Kul.
Jag har ett möte hos min psykolog klockan tio, och jag var tvungen att avboka förra veckan eftersom att jag reste bort några dagar. Detta har gjort att jag känner att jag verkligen inte kan avboka igen. Jag kände redan dagen innan att det antagligen inte skulle blivit bättre tills dagen därpå, men jag ville ändå inte avboka eftersom att jag avr inställd på att åka. Och den inställningen höll jag kvar hela morgonen, tills det började bli dags att åka. Jag kände att jag orkar verkligen inte. Jag har 2,5-3 grader högre än vad jag brukar ha i temp och känner mig bara fullkomligt sänkt. Men det är så svårt att lyssna på kroppen, för jag känner mig så överdriven, känslig och löjlig. Om jag bara kör på så går det ju, och skulle det verkligen inte gå så får man ju härda ut. Och så ska det bli mycket värre sedan? Nej, du får stanna hemma.
Jag gick in och tog en sval dusch, vilket var jätteskönt och hjälpte rätt så mycket. Jag hade jättedåligt samvete för att jag avbokat igen, och så känner jag mig så löjlig. Varför biter du inte bara ihop som en normal människa? Men jag försöker möta tankarna med logik. Faktum är att en normal människa med hög feber och huvudvärk antagligen inte skulle åka iväg om det inte var jätteviktigt. Och dessutom, hur schysst är det att åka iväg om man är förkyld? Kanske inte så jättekul om man smittar någon. Nu vet jag iof inte hur smittsam jag är, alla säger att sjukdomar slår värre på mig eftersom att kroppen inte är så stark.
Men men. Det är nytt att lyssna på kroppen. Det är skamfullt, läskigt, konstigt, ovanligt. Men ändå skönt. Jag får ångest av det, dåligt samvete och känner mig jättedålig och svag, men jag försöker också tänka att jag måste göra allt det här för att bli frisk. Det hänger ihop med anorexian, att inte lyssna på kroppen. Kämpa i motvind hela tiden. Jag ska äta det jag är sugen på, jag ska inte göra saker som jag inte orkar eller vill. Det är svårt, men det går. Och det blir lättare med tiden. Jag har alltid trott att sjukdomar som jag får är något påhittat. Jag tror att jag inbillar mig, och att det enda jag kan göra är att strunta i det och köra på som vanligt. Men det finns ändå en liten bit som på något plan vet, och den lilla biten måste jag lirka loss och hålla stenhårt i. Och det gör jag!
Efter duschen närmade det sig tiomålet, så då testade jag att göra ett svanäpple. Det blev, med tanke på omständigheterna, rätt okej ändå. Och det var jätteroligt! Så det blir mer matkonst :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar