100% bestämd

Nu har jag verkligen bestämt mig. Hundra procent, skiten ska ut. Jag trodde att jag bestämt mig förut, men tydligen inte tillräckligt. Nu tänker jag satsa fullt ut och verkligen hålla i det friska. Jag vill och tänker äta normalt. Jag tänker inte vara sjuk. Jag vill inte vara på sjukhus, orkeslös, trött, virrig och svimma. Jag vägrar. Jag styr över mitt liv och jag tänker aktivt välja att bli frisk. Jag tänker stå på min familjs och mina vänners sida, inte monstrets. Jag tänker inte svälta ihjäl min kropp och själ. Jag tänker vinna och leva.

Jag fick ju en tid för läkarsamtal, och det var idag. Jag var där och pratade, och det var jobbigt, jättejobbigt. Men jag känner verkligen att jag vill och ska bli frisk. Jag ska ta emot all hjälp jag kan få och ta stöd ifrån mina nära och kära. Jag ska kämpa, och kunna visa att jag är svag eller behöver hjälp. Jag har tydligen svårt att be om hjälp, och att verkligen säga hur illa det är. Jag har lätt att stryka över, så folk tror att det är mycket bättre än det är, även läkare och utredare. Det är jättedåligt, för det hjälper absolut inte mig, men jag förstår inte riktigt att jag gör det. Jag tycker att jag är gnällig. Så det är bra att ha med mamma, och hon var med i slutet av samtalet. Vi gav lite olika versioner av det hela, och jag tyckte att jag sa som det var, men efter att mamma varit med var läkaren inte helt hundra kring behandlingen, så jag får fundera och så ringer hon mig imorgon (angående vilken behandling jag ska ha). Det var skönt att mamma kunde ge uttryck för allt som jag inte kunde, även om jag tyckte att jag sa som det var och tyckte att jag lät gnällig. Jag måste verkligen jobba på det där. Men jag är så orolig att överdriva, eller att de ska tro att det är värre än vad det är. Men det verkar ha fullt motsatt effekt.

Så nu har jag betsämt mig för att ta öppenvården, dvs samtal två gr/vecka, gå hos en dietist och gå på Frisk och Fri's träffar. Jag ska planera in roliga aktiviteter som ska bli av, oavsett hur jag mår. Filmkväll med familjen har vi redan en gång i veckan plus en jättenära vän, och sen ska jag se om det går att planera in någon fast dag med mina kompisar och systrar. Kanske ena systern en dag och andra en annan, och båda någon gång. Vi ska gå ut och äta en gång i veckan eller en gång varannan vecka. Jag ska leva, med andra ord. Ta hjälpen, fortsätta hos min psykolog såklart, ta öppenvård och allt annat jag nämnt. Och vinna. Jag ska vinna. Jag är en vinnare, och jag gör det här för min skull. Nu ska jag verkligen sätta upp en skiljevägg mellan mig och monstret. Sjukdomen, ätstörningen, allt som hindrar och förgör mig är på ena sidan, och jag på andra. Vi hör inte ihop på något plan. Det är inte mitt fel att jag är sjuk, och det är inte bara att äta. Jag är inte dum i huvudet, och jag måste sluta se mig som svag och patetisk. Jag får må dåligt. Jag får vara liten och svag. Jag får vara modig och stark, arg, ledsen, glad, överlycklig. Jag får misslyckas. Det är inte farligt. För jag har styrkan att resa mig igen.

Jag ska följa ordinationen, verkligen försöka följa den till punkt och pricka. Inte lämna, inte hoppa, inte ta den lätta utvägen. Jag ska göra tvärtemot, hellre ta mer när monstret försöker få mig att ta mindre. Ta hjälp när den vill tvinga ut mig att motionera eller bara får mig att må fruktansvärt. Folk får ta mig som jag är - jag är som jag är. Ibland mår jag bra, ibland är det jobbigt. Jag är ingen maskin eller robot. Och jag vet att de som står mig nära tar mig som jag är. Det är hos mig det mesta ligger, och jag måste jobba med det. Och jag vill det. Jag har förstått att jag verkligen måste jobba aktivt för min skull, för att jag bryr mig om mig själv, för att jag vill. Och åh, vad jag vill. Jag tycker ju om mat, jag vill njuta av den, äta för mycket, testa nya smaker. Må bra. Inte svälta. Inte svimma och ha näringsbrist och gud vet allt. Och jag ska dit.

Jag har ätit så restriktivt sedan jag blev klar med behandlingen, att nu finns det knappt något kvar. Jag har ätit en frukt om dagen, lite mindre än en halv portion havregrynsgröt, kanske en till tre godisbitar, en bar (typ nutrilett eller någon runt 190-200 kcal) och sallad till middag. Jag har bara druckit vatten. Så nu skiter jag i allt. Jag äter det som bjuds, det som de andra äter och det som jag är sugen på. Oavsett om det är pizza, chips, korv eller snabbmat. Jag minns inte när jag åt korv senast, det blir läskigt, men kul. För det är jag som kommer vinna. Och ja, det kommer säkert bli asjobbigt. Jag kommer må jättedåligt och kanske få ångestattacker/panikattacker, inte kunna andas och få total panik. Jag hoppas att jag ska slippa, vi har ju jobbat mycket med det hos min psykolog och det gav ju resultat. Men oavsett så kör jag på. Får jag det på en resturant, ja, då får jag det. Tough shit. Jag ska leva. Monstret ska ut NU. Min kropp ska finnas för min skull, och inte tvärtom.