Att gråta av lycka och sorg

Vattnet strilar ner över mig, och som alltid när jag duschar svävar tankarna runt  inuti huvudet. Det är konstigt hur mycket man tänker när man står i duschen, men det ger en verkligen ett slags andrum. Iallafall nu när jag inte får ångest över min kropp hela tiden.

Jag tänker glada tankar, vilket jag gjort väldigt mycket senaste tiden. Jag tänker på hur bra allt som är bra är, på allt mysigt och roligt som ligger framför mig. Jag är så uppslukad av tankarna att jag knappt känner av frossan och magknipet.  Och plötsligt slår just det mig; hur glad jag är. Hur bra jag ändå mår när jag inte har ångest. Hur mycket roligt som ligger framför mig. Att det inte finns något längre som otillåten mat eller styrande monster. Jag kan kliva ut ur duschen och äta vad jag vill. Exakt vad jag vill, och inget kommer hända. Jag måste inte vara utan mat resten av dagen, jag behöver inte gå utan flera dagar i sträck. Jag behöver inte gå ut och jogga eller kompensera på annat sätt. Monstret kan inte bestämma längre. Hon kan ge mig ångest, göra mig yr och svimfärdig, eller ge mig andra kroppsliga krämpor. Men det går över, och jag kommer äta oavsett. Så gör vad du vill, ätstörningsjävel.

Jag tänker på hur jobbigt det har varit. Jag tillåter mig att känna. Känna hur hemsk anorexian är. Hur mycket jag fått genomlida och kämpa mig igenom. Hur svårt och förfärligt det har varit att leva ett "normalt" liv i flera, flera år och vara instängd, inte få välja och styra själv. Att skiljas från de man älskar och står nära, trots att de finns precis framför en. Monstret styr kroppen och jag sitter inlåst i ett mörker inuti mig. 

Och när jag tillåter mig att känna allt det här, så börjar jag gråta. Först av glädje över hur bra mitt liv är och håller på att bli. Hur bra det kommer bli. Att jag kommer kunna äta och inte ha ångest. Jag kan ha ångest över vanliga saker, som alla andra. Det är ofattbart att jag knappt har panikattacker/ångestattacker längre, det är otroligt skönt. Jag kan få ordentligt med ångest, men nästan aldrig så att det blir en attack. Det betyder dock inte att ångesten är mycket svagare, utan att jag har fått hjälp så jag kan hantera allt det jobbiga och svåra bättre. Men överlag mår jag så mycket bättre, för när man svälter har man inte så mycket bra perioder. Man tror det, men det har man inte. Men jag har mycket mindre ångest nu, och oftast inte lika extremt jobbig.

Sen gråter jag av sorg. Över allt jag utsatts för. Att jag inte tillåtit mig att känna. Att jag levt instängd i så många år, levt i svält, blivit så misshandlad. Att jag vägt så lite utan att se det. Att jag avskytt mig själv så, och nedvärderat mig så totalt. Min stackars kropp och själ som utsatts för det här. Ingen borde få genomgå sånt här. 

Sen tänker jag att jag kan gå ut och äta vad jag vill. Och då börjar jag gråta ännu mer.

Nu sitter jag ute på tomten i solen. Det blåser rätt mycket, så jag kan sitta här även om jag har lite feber. Alla mina älskade vapendragare, hundarna, ligger bredvid mig. Hästarna betar utanför och jag lyssnar på musik. Min vardag är bra. 

Det här inlägget var svårt att skriva, jag bröt ihop när jag kom till "känna hur hemsk anorexian..". Jag förstår att många inte förstår det. Men jag gör det äntligen. Jag tycker inte synd om mig själv, men det som jag varit med om är hemskt. Denna sjukdom räknas som den näst mest svåra och kämpiga efter cancer. Den påverkar främst den sjuka så mycket, men också de runt om. Anorexia är bland, eller den, värsta psykiska sjukdomen enligt utförliga studier. Hemskt värdelös. Jag är utbränd, och måste jobba länge för att bli helt bra. Men jag har lärt mig så ofantligt mycket, och jag håller på att förändras. När man varit med om något sånthär är det som att man kommer upp till en ny nivå av förståelse som man inte ens visste fanns förut. Så jag förstår att folk inte förstår. För jag gjorde inte det heller förut. 

Så jag sitter på tomten och gråter med mina hundar. Och så tänker jag "jag kan gå upp och äta choklad". Jag ler, och så tränger ännu mer tårar på. Men mest av glädje.