Ångest, ångest, ångest

När jag sätter mig vid bordet känns det helt okej. Det är min familj, jag och två gäster, som är mycket nära vår familj. Nästan som två extra familjemedlemmar; vi barn har i princip alltid känt dem, och vi har mycket fina, härliga och roliga minnen ihop. Pappa har gjort italiensk middag, så det är lite plock. Sallad, bröd och olika korvar och skinkor/salami. Jag tycker inte så mycket om korv, så jag äter de andra, platta och skivade skinkorna/salamisarna/korvarna. Jag äter sallad och bröd, och tankar om bröd snuddar snabbt vid mig, men jag kan ändå trycka bak det. Monstret försöker, men jag lyssnar på allt annat. Allt förutom henne. Och så fortsätter jag att plocka.

Sallad, frukt och grönsaker, och skinkor eller vad de nu heter, har varit något av det som jag alltid har haft lättast för att äta. Men konstigt nog börjar det ganska snart att bli jobbigt, speciellt med brödet. Jag blir mätt jättesnabbt, och blir inte förvarnad med tankar eller så, utan ångesten, stressen och paniken börjar helt plötsligt att krypa sig uppåt. Snabbt. Jag får tryck över bröstet och det blir jättetungt och svårt att andas. Jag får knappt någon luft. Jag mår illa, blir jättevarm och ångesten river runt i mig. Men monstret håller sig ändå tyst. Hon river runt i hela mig istället, och just idag verkar hon inte attackera med så mycket tankar. Men desto mer ångest.

Jag försöker ignorera det. Acceptera ångesten, men inte på några villkors vis underkasta mig den. Så jag fortsätter att äta, och jag äter upp allt. Det är hemskt; jag får ännu mer panik, och bara svårare och svårare att andas. Jag orkar inte. Jag vill inte det här, jag vill inte ha ångest, jag avskyr det. Jag är så TRÖTT på ångest och panik. Jag är så TRÖTT på monstret, på anorexia och att inte kunna äta utan att må dåligt. Jag vill inte det här. Vill inte, vill inte, vill inte.

Jag försöker att koncentrera mig på samtalet, men det räcker inte, så jag tar fram mobilen och börjar bläddra omkring. Titta på hundar, titta på alla fina resultat från alla andra (själv har jag knappt varit på tävlingar i år, men det ska det bli ändring på!) och tillslut börjar jag spela. Jag är egentligen inte så jättemycket för att spela mobil/datorspel, men det är väldigt bra distraktion när jag blir stressad eller får hög ångest. För inte så länge sedan fick jag ångestattacker när ångesten blev för hög, och då var det helt omöjligt att koncentrera mig på att spela. Helt omöjligt. Men nu när vi jobbat med attackerna (och nästan fått bort dem helt), så har det blivit mycket bättre. Men idag funkar det sådär. Jag förstår inte varför! Jag kan inte släppa tanken om varför det blev såhär mycket just nu, eftersom att middagen var en av de lättaste för ätstörningen att acceptera (nu får ju inte ätstörningen vara med, utan jag äter det jag vill. Men ändå, konstigt).

Jag börjar förbereda efterrätten, gör bottnen, rensar jordgubbar, hackar daim. Kan inte andas, håller på att dö av värme, trots att jag har korta shorts och linne. Jag som alltid fryser, är helt överhettad. De andra har bytt om till långbyxor eftersom att det börjar bli kyligt i uterummet. Jag vill sätta på fläkten, och måste lägga i tusen isbitar i glaset. Jag får få brain freeze, men jag måste dricka jättekallt! Nu!

När mamma kommer upp efter att ha gjort det sista på jobbet märker hon att jag inte mår så bra. Jag frågar om en övning som hon berättat om för mig förut, och hon sitter med mig och går igenom. Spänna händerna, slappna av. Andas djupt. Känna på armarna, inte för snabbt. Och det hjälper faktiskt, ångesten lättar lite. Tillslut går vi ut till uterummet och spelar kort, och de andra börjar komma tillbaka efter att ha skött hästarna och rastat sina hundar. Ångesten ökar och minskar lite, men mest ökar den. Och jag är så orolig att få en ångestattack. Jag vill inte, jag orkar inte. Jag V.I.L.L I.N.T.E ha en ångestattack. Vi spelar, och jag kan inte andas. Nu har det snart gått tre timmar, och det känns fortfarande som om någon klämmer åt runt halsen och som om jag har en tvångströja åtsnärjd runt bröstkorgen. Jag avskyr det här.

Det har släppt lite tills vi ska äta desserten, men egentligen inte jättemycket. Det har gått tre timmar nu, och ångestattacken har legat precis under ytan i princip hela tiden. Bitvis är jag jätteskakig, och jag vill bara att allt ska gå över. Men jag kör på. Jag tänker inte låta monstret bestämma. Jag är helt förberedd på att jag kan få världens panikattack, men då får det vara så. Så jag äter dessert, och tar en gång till när min bit är borta. Och ångesten börjar faktiskt lägga sig. Jag börjar så smått kunna andas normalt igen, och jag känner mig inte lika varm. Trycket börjar lossna och skaket försvinna. Den vanliga och så välkända tröttheten börjar breda ut sig över mig, och jag blir supertrött. Men jag lyssnar till samtalet ett tag till, sitter med. Utan ångest. Så himla skönt! Gud vad jag avskyr när det blir sådär, när det aldrig släpper. Det är hemskt. Men förr eller senare försvinner det, jag måste bara stå ut. Och det ska jag. Monstret ska ut.