Jag har som sagt bestämt mig för att släppa alla restriktioner och (försöka) släppa alla ätstörda beteenden. Jag är väl medveten om att det inte bara går att knäppa med fingrarna, och huxflux kan jag äta vad jag vill och helt normalt. Men jag tänker inte ge vika för monstret eller ångesten. Jag ska kämpa för min skull, och för alla jag tycker om. Men mest för min. För det är något jag har insett - jag måste göra det för min skull, och jag måste sluta trycka ned mig själv. Börja acceptera mig och behandla mig som en människa och inte en robot. Jag måste börja jämföra mig med alla andra, på ett positivt sätt. Om jag tycker att det är för mycket för någon annan, varför skulle det inte vara för mycket för mig? Om jag inte tycker det är konstigt att den här personen inte klarade det här, att det är bra bara om den gör sitt bästa, varför skulle det inte vara likadant för mig? Varför är det så farligt att misslyckas eller visa sig svag? Varför kan inte jag äta som alla andra? Hur kan jag vara tjock vid ett visst BMI om alla andra är alldeles för underviktiga vid samma BMI?
Det kommer säkert ta lång tid, men då får det göra det. Ett steg i taget. Ibland kanske det går bakåt, men förr eller senare går det framåt igen. Det har tagit så (!) lång tid för mig att inse det här, och att börja inse hur annorlunda jag behandlar mig själv. Jag har inte förstått allt jag gjort, att jag inte får misslyckas och hur svårt jag har att visa när jag mår dåligt eller berätta om det. Jag har verkligen inte fattat det. Men nu börjar jag förstå mer och mer. Behandlingarna och tiden hos psykologerna har hjälpt, successivt. Inget har varit förgäves.
Men iallafall, tillbaka till det här med restriktivt ätande. Nu är det nog. Jag kör och det är från och med nu. Jag äter det jag är sugen på. Jag har alltid varit så rädd att tappa kontrollen, och uppriktigt trott att jag har hetsätningsstörningar om jag äter godis eller något onyttigt, eller en viss mängd mat som jag tycker är mycket (men som i andras ögon är för lite). Jag är så rädd för att överäta, och bli mullig/tjock. Och det är svårt att skriva, för jag skäms för det. För jag bryr mig inte om hur folk ser ut. Alla är fina på sitt sätt, och jag tittar inte på en människa och ser "den är smal, den är mager, den är tjock", utan jag ser människan. För vem fan bryr sig om vikten? Och oavsett hur jävla lite jag äter så tycker jag att jag är tjock, jag ser bara fett som dallrar överallt på mig. Men inte på andra. För varför skulle jag bry mig? Det enda jag bryr mig om är att folk är lyckliga och tar hand om sig själva. Det är inte bra att vara för stor eller för mager. Men hellre mullig än underviktig. Då kan jag iallafall leva normalt.
Så jag ska verkligen försöka att äta som jag vill, äta fritt. Jag har inget som jag inte äter från och med nu. Jo, lök, för det har jag aldrig tyckt om. Saker som jag aldrig har tyckt om behöver jag ju kanske inte äta, men jag ska kunna äta allt. Inte välja bort det för att det inte är tillräckligt gott/för gott/för onyttigt/onödigt att äta och så vidare och så vidare. Jag ska följa ordinationen, och om jag är hungrig eller sugen utöver det så ska jag äta. Alla har sagt det, att det är inte så konstigt om man äter mer när man har varit i svält så länge och levt med en ätstörning i så många år. Kroppen har inte fått leva normalt, äta, följa cravings etc. Jag ska försöka att inte vara rädd för att överäta eller bli stor. Eller jo, jag får vara rädd. Jag får acceptera känslan, men inte gå vika mig för den. Äta även om det känns helt överjävligt. För jag kan bara äta mig ur den här sjukdomen, det är det enda sättet. Och så tänker jag att matvanor går att ändra. Skulle jag få en störning åt något annat håll så får jag hjälp. Mamma hjälper mig och skulle stoppa om det går åt andra hållet. Hon har dessutom läst på jättemycket, och skickar artiklar och bloggar som är likadana som mina tankar. Och jag har ju läst lite själv, och pratat med många sjuka. Och de flesta tänker likadant. Nästan alla tror att de ska tappa kontrollen, börja överäta, gå överstyr. Och det känns sorgligt, men skönt, att andra tänker likadant. För då är det inte bara jag. Det är en del av sjukdomen att tänka så.
Mamma visade mig en artikel om en kvinna som jobbar i frisk och fri. När hon väl bestämde sig för att bli frisk så började hon tillslut hetsäta i ungefär en månad, men sedan la det sig. Kroppen var nöjd. Och kanske är det så när man har svultit den så länge, i flera år. För svält är mer än att bara vara underviktig. Vem som helst kan svälta, oavsett vikt. Det handlar om att äta oregelbundet bland annat. Och en månad är ju kort tid jämfört med att svälta i flera år. Jag hoppas att jag inte får något sånt, men jag kanske får det, och då får det vara så. Jag ska lyssna på kroppen och inte vika mig för rädslan och monstret. Jag måste. Och det känns bra. Läskigt, bra, spännande, skräckinjagande. Men jag känner mig lycklig. Jag ska få äta. Jag ska tillåta mig att leva, äta normalt och vara lycklig. Jag ska kunna göra allt jag vill igen. Vara glad, umgås med de jag tycker om, tävla med hundarna, orka leva. Njuta. Äta. Leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar