Det är så värt det

Jag har följt ordinationen sedan halva onsdagen, och än så länge har det fungerat bra. Några gånger har det blivit lite jobbigt och jag har fått ångest och börjat skaka endel, men det har ändå lagt sig relativt snabbt. Igår gick vi ut och åt hela familjen plus min storasysters kille. Jag minns inte när vi åt ute tillsammans sist.. Jag har varit med någon gång under senaste semestern, men då följde jag bara ätstörningen och åt på tok för lite och bara fisk eller sallad.

Igår åt jag frukost, en frozen yoghurt vid tio med tillbehör, fattiga riddare till lunch, mackor till lunch och någon godis under dagen. Till middag blev det hamburgare på en resturante. Det var inte snabbmatshamburgare och pommes, men ändå. Jag har inte kunnat äta bröd sedan i onsdags, och pommes frites minns jag inte när jag åt senast. Jag åt hamburgaren med ost och dressing, och pommes med ketchup. Jag har inte druckit något annat än vatten, men nu har jag druckit både juice och mjölk. Jag har verkligen bestämt mig, och tänker inte ödsla någon tid på att "introducera" allt läskigt och förbjudet. Allt var i princip förbjudet så nu skiter jag i allt det där. Bort med monstret, in med hela mig. Och maten. Så det kan bli mer av mig.
Innan vi åkte hem köpte vi frozen yoghurt igen. Det blev jobbigt efter middagen, och jag fick rätt mkt ångest och blev yr. När det la sig lite åt jag som sagt en frozen yoghurt, så jag var inställd på att det skulle bli jobbigt sen.

När jag kom hem spolade allt plötsligt över mig, så jag ringde mamma och bad henne komma ner till mig. Jag var ute på tomten med hundarna, och det bara kom. Jag höll på att börja störtgråta och blev helt tung i kroppen. Jag kunde inte andas ordentligt, mådde jätteilla och kände mig svimfärdig. Det kom inte så mycket tankar, det var som om monstret mest attackerade fysiskt. Jag fick lite tankar om att jag överåt, var tjock och ful och hopplös, och att jag hade ätit jätteonyttigt. Men samtidigt kunde jag återkalla hur gott det jag ätit hade varit, hur mysigt det var att åka iväg och äta med familjen, hur mysigt det var att umgås med mamma och bli mindre introvert. Hur värt det här var för att få allt det andra. Så även om det var jobbigt kändes det samtidigt bra. Gå och dö, ditt ätstörda monster. Jag tänker leva, äta och vara glad. Jag lever för allt jag tycker om, inte för att att planera ätandet in i minsta detalj och hålla koll på mig själv och hur och vad jag äter. Det är slut med det!