Om du själv har "problem"

Jag vet hur svårt det är att leva med detta. När varje tanke som kämpat sig upp som säger att kanske, kanske har jag ett problem snabbt slits bort och bagatelliseras är det nästintill omöjligt att tänka klart. När en mur är rest mellan dig och dina klara tankar, och du är fast på andra sidan, tätt inlindad med anorexian finns det knappt någon möjlighet att se hur det faktiskt är. Så om du någon gång får tillgång till dina klara tankar - bestäm dig, vik dig inte och sök hjälp! Om du inte har något problem är ingen skada skedd, eller hur?

fredag 4 december 2015

Stötar

Jag drar snabbt tillbaka fingret som jag stoppat in under vattenkranen. Jag fick precis en stöt av vattnet, och den var ganska så stark också! Jag står konfunderat ett litet tag och begrundar det här innan jag vågar pröva på att stoppa in toppen av ett finger under det rinnande vattnet igen. Jag klarar mig den här gången och kan tvätta händerna i lugn och ro.

Jag har varit iväg på möte, och efter det åt jag lunch i centrumet. Jag tror att det är första lunchen jag äter ute, helt själv, på.. Jag vet inte hur länge. Länge, i alla fall. Därefter gick jag på toaletten, blev helt elektrifierad (eller ja, nästan då i alla fall) och knatade sedan vidare mot nya äventyr. Äventyret gick ut på att titta i affärer tills jag skulle iväg till tåget, för att gå på nästa möte. Tiden gick relativt snabbt, men jag hann träffa på en liten tjej som verkade arg, eller kanske trött, på sin mamma. Hon var hur söt som helst, med jättefin mörk hy, mörkt hår, och knallturkosa ytterkläder. Hon var verkligen jättefin i sina kläder och med sin mörka hårskrud. Jag såg först bara att hon såg besvärad ut, och gick omkring ensam, så jag frågade om hon var där ensam. Hon skakade på huvudet och pekade, och då kom hennes mamma runt hörnet. Mamman hade ingen brådska och pratade i telefon. 

När jag slutligen gick till tåget stod det ett gäng med killar och rökte som ånglok och drack ur massor av burkar. De var något år yngre än mig och "supertufft" klädda. När jag gick förbi släppte de burkar på marken, sparkade lite nonchalant på dem, pratade och skrattade. Alla vuxna tittade på dem, vissa med besvärade och vissa med upprörda miner. Alla gick förbi. Förutom jag. För allvarligt talat är det väl extremt tradigt att folk ska stå och skräpa ned på det sättet, och om ingen annan tar tag i problemet så får väl jag göra det. Därför stannar jag och frågar vad de håller på med; soptunnan är precis bredvid dem. Ni får plocka upp det där och slänga. Dem stirrar på mig, och jag börjar gå iväg. Efter ett litet tag spottar någon efter mig och skriker något förolämpande. Alla stirrar. Ingen gör ett dyft.
Samhället i ett nötskal.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar