Jag har ångest

 Jag har ångest, som kryper i kroppen. Jag hade kunnat likna det vid en blomma som slår ut, sprider ut sina blad i kroppen. Utåt, utåt, och vidare. Men det är ingen blomma. Det är ett mörker. Som den farliga dimman man ibland ser i filmer, som målmedvetet fyller ut alla utrymmen som går. Hela kroppen. Men tillslut finns det inte längre plats. Dimman kramar åt runt hjärtat, letar efter vägar ut och trycker, trycker, trycker på inifrån. Min kropp är inte gjord för så här mycket dimma - det finns bara inte plats. Ändå håller jag, samtidigt som jag inte alls gör det.

Det gör ont. Och det enda jag kan göra är att sitta med det inuti mig och känna hur hela jag, allt som är jag, bara kommer explodera. Eller gå sönder, bit för bit. Hur mycket onda känslor klarar en kropp? Hur mycket av det klarar en själ? Efter så många år så undrar jag fortfarande hur man är stark när det är det sista jag känner att jag klarar av. Fast det är ju det enda alternativet. Antingen är du stark, eller så får du sluta existera. Och det kan jag ju känna ibland, att jag kanske bara skulle sluta existera. Ångesten verkar aldrig ha något slut, oavsett hur mycket jag håller den stången. Oavsett om det går en längre tid där det verkligen är bra och minimalt med svåra känslor jämfört med hur det kan vara. Tillslut blir det svårt att motivera med att det blir bra - att det finns så mycket bra. För det gör det. Men oavsett så hamnar jag ju här igen. Och igen. Och igen. Igen, igen, igen, igen. Oavsett om jag har ett återfall med ätstörningen eller inte. Ångesten kommer alltid finnas där, den backar alltid upp.

Jag vill inte. Jag vill inte lida mer, jag vill inte fyllas av känslor för stora att känna. Jag vill inte kvävas av mig själv. Jag är så ledsen och trött på detta. Varför kan jag inte bara få må bra, varför måste jag vara en av de evigt dömda ångestmänniskorna. Vad jag än gör verkar det aldrig vara nog. Vad jag än gör verkar jag vara dömd att dela min kropp med monster. Vad jag än gör så kvävs min själ och allt som är jag, och jag blir helt aldrig fri.

Jag vill vara ensam i min kropp.