Blåmärket

Vi stirrar på varandra, blåmärket och jag. Den senaste tiden har jag varit otroligt blåmärksfri. Konstigt. Så när herr blå dyker upp på mitt ben stirrar jag på honom. Han är så kusligt lik alla blåmärken jag haft. Han är ett exakt såntdär "jag-vet-inte-varifrån-han-kommer-blåmärke-men-är-ändå-där-och-skriker-ut-sin-existens-blåmärke".

Jag har haft oräkneligt med blåmärken; sådana som kommit out of the blue, sådana som kommit för att jag slagit i tillräckligt hårt och sådana som kommit trots att jag inte slagit i tillräckligt hårt. Ibland har jag fått när någon har petat på mig eller råkat komma åt mig lite hårdare. Sånt som ingen annan får blåmärken av.

Jag minns några gånger när jag vetat att det är vägning på Capio, undersökning någonstans eller bara något som gjort att jag vet att jag kommer behöva ta av mig kläderna inför någon annan. När jag panikslaget upptäckt att jag ser ut som en välanvänd boxningssäck och tänkt att "de kommer tro att jag är helt galen, så här kan jag inte se ut" och frågat ut min lillasyster efter täcksmink. Hon har ställt upp, men jag fick ju ta och skaffa eget (jag kan ju inte gör slut på min lillasysters grejer).

Såhär i efterhand undrar jag vad som egentligen var så farligt med det, samtidigt som jag förstår hur jag tänkte. Men vad skulle jag göra liksom, blåmärkena kom av sig själva, oavsett om jag så förpackat mig med bubbelplast hade jag likförbannat iallafall fått blåmärken. Jag tyckte att jag mådde nra, ville inte att folk skulle tro att jag gjort dem själv. Och jag ville absolut inte (!) att andra skulle se mig och reagera, tro att jag mådde dåligt eller så, eftersom att jag "mådde väldigt bra nästan jämt. Jag var bara självömkande och överkänslig". Folk skulle överreagera på något som inte ens var någon grej. Alla får blåmärken, big deal. 

Vi tittar på varandra. Han undrar om jag aldrig sett ett blåmärke förut, tycker att jag får skylla mig själv och gå vidare med mitt liv. Jag tittar på honom och ser hur mina ben och jag såg ut till och från. Med blåmärken överallt. Jag förstår inte att jag inte blev rädd då, förstår inte att jag inte reagerade. Men jag tyckte att jag mådde bra. Och ingen skulle få tro något annat. Jag var så orolig för att folk skulle tro att jag mådde sämre än vad jag gjorde, för som jag såg det så hade jag inte några jättestora problem. Enda problemet var, som sagt, att jag var mjäkig.