Faking a Smile

Den här bilden sammanfattar så mycket och så många år av mitt liv. Det är sorgligt, hemskt, ofattbart att en enda bild kan sammanfatta en så stor och lång tid av mitt liv. Fake it til you make it. Det var knappt någonting jag reflekterade över, utan det var bara så det var. Annat än fullständig kontroll av känslor och beteende var en enorm och oacceptabel förlust som gav en så stark och ohanterlig ångest.

Det fanns inte att jag skulle prata om att jag var missnöjd med mig själv. Hur mycket jag föraktade mig själv och hur dålig jag tyckte att jag var. Det var olidligt att få beröm; jag ville bara att folk skulle förstå hur dålig och hopplös och korkad jag var. Att de var alldeles för snälla emot mig. Jag tyckte uppriktigt synd om människorna som behövde se mig varje dag, eftersom att jag var så ful. Folk som jag kände, och folk som jag inte kände. 

Jag vet inte varifrån allt kom. Allt självförakt. Jag förstår heller inte varför jag bara låtsats må bra hela tiden. Jag har trott att jag mår bra, och när jag mådde så dåligt att hela jag höll på att brista, när jag mådde så dåligt att jag inte visste var jag skulle ta vägen, beskyllde jag mig själv för att vara mjäkig, uppmärksamhetssökande och bara helt enkelt dum i huvudet och överdriven. Jag dolde hur jag kände och sprängdes i ensamhet. Packade in tårarna långt inom mig, höll inne, höll inne och höll inne, tills jag inte längre visste hur jag skulle tillåta mig själv att gråta.

Trots att det alltid varit okej att visa känslor hemma så blev jag så. Jag visste inte varför. Nu vet jag lite, lite mer, men mycket förstår jag mig fortfarande inte på. Men mycket mer nu än innan ätstörningsbehandlingar och behandling hos min psykolog (som inte verkar vara slut på långa vägar. Bra för mig, för det hjälper! Hon är toppen). Vi har mycket diagnoser inom släkten, och många nära mig har starka reaktioner på sina känslor. Så jag är van. Och vid vissa är jag kanske för van, och därav att jag fått lite svårt för till exempel ilska. Det skrämmer mig och jag får sådan ångest och stress av det. Men vi jobbar på det :)

Hur som helst, det här med att stänga in sina känslor hjälper inte ett dugg. Men det är läskigt att visa känslor. Det känns som om jag släpper på gränserna, tappar kontroll. Men samtidigt får leva. Och att släppa på kontrollen är väl att leva. För mycket kontroll är enbart begränsande och destruktivt.