Ännu mera mörkrädd

Jag har alltid varit väldigt mökrädd. Jag vet inte riktigt vad det är som skrämmer mig, men mörkrädd är jag. Kanske har jag ärft det av min mamma, som aldrig har

uppskattat när natten slukar våra ljusa dagar. Men även om jag helst håller mig inne när det är mörkt så kan jag uppskatta den friska luften, och lugnet som

oftast infinner sig kvällstid. Om det är tätbebyggt och inte mitt i natten så kan det, trots mörkret, kännas rätt okej.

Trots att jag blir orolig av det nattsvarta så har jag aldrig riktigt varit rädd för människor, jag har alltid känt att "det kan inte hända mig". Jag är dock inte dumdristig eller oförnuftigt; beroende på var jag befinner mig så skulle jag aldrig någonsin, som nittonårig tjej, ge mig ut ensam. Det låter lite motsägelsefullt, men anledningen till att jag inte går ut ensam på vissa ställen är för att det är en dum grej att göra - även om jag aldrig trott att något kan hända, så behöver

jag inte utmana ödet.

En vinterkväll för snart två år sedan var jag på besök hos min mormor. Jag brukar sova över hos henne ibland, då vi bor en bit ifrån varandra. Vi går långa hundpromenader, tittar på film,

myser och pratar hål i huvudet på varandra. Den här lördagskvällen var det något som fattades, och jag erbjöd mig att springa och köpa det på ICA:n som ligger i

närheten. Området där hon bor är väldigt stort, men lugnt, och vägen till affären kantas av hus. Sista biten går man förbi ett bad, och en skola, och där finns det

inte några hus. Men som sagt, det är ett lugnt och tryggt område. Faktiskt ett av de ställen där jag känner mig som tryggast på. Där händer det inte otäcka saker,

även om det bor väldigt mycket människor där.

Hur som helst, jag gav mig ut i januarikylan och mörkret. Jag hade en relativt lång och fin kappa på mig, en lång, rosa halsduk och tunna vantar. Klockan var lite innan

tio, så när jag kom till ICA:n så var det väldigt tomt. Jag plockade på mig ett mjölkpaket, den sista Aftonbladet och någon frukt, och passerade sedan den lilla godis-

avdelningen. Där stod två ganska små bröder och pratade i munnen på varandra på ett för mig okänt språk. De var helt inne i sin "välja-godis-bubbla", och jag

kunde inte låta bli att le åt hur söta de var. De upptäckte snabbt att de var iakttagna, såg upp på mig och log lite finurligt tillbaka, innan deras vackra och pigga

ögon snabbt drogs tillbaka till godiset.

När jag skulle betala så satt det en väldigt ung tjej i kassan. Hon log snabbt men ganska uppriktigt mot mig, innan hon fortsatte att försöka bli av med ett gäng killar

i sjuttonårsåldern som försökte få henne att sälja cigaretter till dem. De la knappt märke till mig, flyttade sig inte och brydde sig inte ett dugg om att de blockerade

hela gången. Jag trängde mig emellan, ursäktade mig och betalade. Tog mina saker i en påse, vinkade snabbt hejdå till tjejen och gick ut i kylan. 

Jag brukar inte lyssna på musik när jag är ute på kvällen eftersom att jag vill kunna höra ordentligt (så mycket av ens syn försämras i mörkret, och då kan det vara

bra att åtminstone höra något). Idag satte jag dock i ena hörluren i ett öra, och skruvade ned så att det var väldigt lågt. Jag hörde några avlägsna röster; killarna

hade tydligen lämnat butiken. De pratade och skrattade, men jag tänkte egentligen inte så mycket på det. Jag andades in den friska luften och tänkte på skolan som

jag passerade. Min gamla skola. Jag hade så mycket minnen därifrån!

När jag gått förbi den stora skolgården ändrade jag mig plötsligt. Jag bestämde mig på en sekund för att gå över skolgården och förbi skolan, och sedan förbi de

stora ängarna där jag lekt som liten. Det ligger inga hus där, och på ena sidan ligger badet (det är dock stora häckar runt om, och även om det är vinter

så är häckarna så höga och täta att man inte ser in). På andra sidan ligger det stora ängar, och ganska långt bort en annan gångväg och skog. 

Hur som helst, jag vände mig snabbt om och gick tillbaka lite för att kunna svänga in på skolgården. Jag såg att några av killarna gick på gångvägen en bit bakom

mig, men nu var de bara tre-fyra stycken. Jag lade märke till att när jag svängt in så svängde de plötsligt in en bit bort, vid en annan öppning. Även om jag

la märke till det så tänkte jag inte mer på det. De var en bit bakom mig, så de skulle ändå inte gå ifatt.

Jag gick längst till höger, och killarna hade kommit ikapp lite, men gick på vänster sida. Plötsligt gick de tvärs över och gick då bakom mig. Jag drog ut hörluren

som jag hade i örat och började känna mig lite illa till mods. Jag försökte dock tänka att jag var skrattretande löjlig, och att de gick faktiskt en bit bakom. Men 

medan jag tänkte detta så hörde jag hur fotstegen successivt ökade i styrka, samtidigt som de pratade allt mindre. Stegen blev allt högre, och kom allt närmre, så jag ökade på mina egna steg. Jag gick redan rätt fort, så till min förskräckelse

så började de komma ikapp igen, och nu blev det allt svårare att tänka att jag var löjlig. Dessutom så sa de någonting om mig. Jag snappade inte upp exakt vad de sa,

bara att det handlade om mig. Jag ökade takten ytterligare, gick jättejättefort och rundade ett hus som

stack ut från badplatsen, utanför det höga staketet. Jag gick nära för att hinna runt innan killarna kom ikapp, och sedan sprang jag en bit. Innan de hann runda förrådet

saktade jag ned och gick väldigt snabbt igen; jag vågade inte vända mig om, men såg till att jag gick innan de såg mig igen. Jag hade plötsligt börjat höra allt väldigt tydligt. Jag ville inte att de skulle se mig springa, varför vet jag inte riktigt. Nu hade jag iallafall ett helt okej avstånd

mellan oss, och jag gick ännu snabbare. Och så tänkte jag att om de kommer ikapp mig igen, då är det inte bara jag som är löjlig. Och så hörde jag hur de närmade sig igen. De pratade inte alls längre, det enda som hördes var deras snabba och hårda steg mot den vinterkalla marken.

Och då började jag bli riktigt rädd. Varför, varför gick jag inte vid husen? Det här händer bara inte.

Jag stack snabbt ner handen i fickan och drog upp min mobil. Jag låste upp den som i trans, för helt plötsligt så stirrade jag i telefonboken, utan att minnas att jag

slagit in koden egentligen. Jag hörde varje fotsteg bakom mig, många och tunga. Nära, och de kom bara närmre. Jag försökte tänka att jag bara löjlig, att jag överdrev,

men det gick faktiskt inte. Jag bläddrade runt i telefonboken i panik, vilket resulterade i att jag inte hittade någon av de personer som poppat upp i huvudet som jag kunde

ringa till. Jag bläddrade upp och ned utan att se vad det stod. Tiden gick så otroligt långsamt, en sekund kändes som flera minuter.

Tillslut hittade jag en av mina närmsta vänner, och tryckte snabbt på hennes namn. När jag tog telefonen mot örat svängde vägen, och därborta kunde jag se gångvägen

där det låg hus. Men tills dess var det mörkt, inga hus, och ingen kunde se oss. 

Det enda som upptog mina tankar var ett enda ord "svara, svara, svara, svara, svara". Och så slog det mig att vad gör jag om hon inte svarar? Jag hinner inte ringa

någon annan. Paniken började stegras, och plötsligt både kände och hörde jag att de var precis bakom igen. Om hon inte svarade nu så skulle de snart vara precis bakom eller jämsides mig.  Jag bara väntade på att någon skulle ta tag i mig, slita

mig åt sidan eller att de skulle gå upp framför mig och blockera vägen. Om det hände något skulle jag inte ha så mycket att sätta emot tre-fyra

tränade, stora och långa killar. Även om de var två år yngre. Dessutom var jag inne i en dålig period, vägde knappt någonting och var ganska orkeslös (även om jag själv inte fattade det). Inte en chans. Och precis som jag kände att nu, nu kommer dem, hörde jag min underbara väns röst i telefonen.

Jag började hyperventilera, kunde knappt klämma fram ett ynka ord. Tillslut lyckades jag säga "hej", och sedan "jag tror att några följer efter mig". Jag vet inte

riktigt vad "tror" kom ifrån, men jag hade inte tänkt så mycket direkt på vad jag skulle säga. 

Jag är ganska lugn och samlad i vanliga fall, och hetsar inte upp mig över särskilt mycket. Jennifer, som min vän heter, frågade om de fortfarande gick efter mig. Först

vågade jag inte se mig om, men när jag kom upp till gångvägen så kastade jag en blick bakom mig. Tomt. Jag stannade och tittade på vägen som gick åt höger. Ingen där.

De hade alltså vänt och gått tillbaka, bakom kröken, så jag kunde inte se dem. Så jag berättade att de hade gått. Bad om ursäkt för mitt panikanfall. Försökte andas

normalt. 

Jennifer pratade med mig hela vägen tillbaka, och det kändes mycket bättre. Hon sa att hon suttit med sin familj och först inte tänkt svara, men sedan hade hon fått

för sig att det var något viktigt och svarat ändå. Och jag tror inte att jag behöver förklara hur glad jag är att hon svarade, och hur skönt det vara att få prata

med henne. Hon är helt enkelt bäst!

Nu i efterhand känns det overkligt, som om det omöjligt kan ha hänt. Och så tänker jag att de bara försökte skrämmas. Jag vet inte vad som var meningen eller grejen

med det där, men om de försökte skrämmas så fungerade det verkligen. En tid efter att det här hände så blev jag bli stressad eller orolig om någon kom upp bakom mig eller stod för nära,

och det sitter fortfarande kvar. Jag kan tycka att det är obehagligt om folk står alldeles för nära, men det är såklart inte något som hindrar mig på något sätt.

Jag är mycket nojjigare när det gäller att gå ut på kvällen, speciellt om någon går efter, även om den inte går ovanligt nära. Och även om jag har personer kring mig kvällstid (jag är dock nästan aldrig ute på kvällen) så får jag som vågar av panik om det känns som om någon går nära, eller kommer upp snabbt bakom mig. Några gånger blir jag som förlamad för att jag blir så rädd. Utifrån vet jag inte om det märks, men inuti känns det som om det varar en hel evighet. Jag får hjärtklappning och svårt att andas, och så känner jag mig jättelöjlig. För det hände ju ingenting den där kvällen. Men så fort jag påminns om den så får jag tillbaka den där hemska känslan.

Egentligen hände det ingenting. Jag blev inte rånad, misshandlad, våldtagen eller skadad. Jag hatar inte män eller ser alla som potentiella faror. Såklart inte.

Jag som inte har oroat mig så mycket över att gå ut om kvällen (vilket jag vet att

många tjejer och kvinnor gör), blir nu väldigt lätt orolig eller rädd de få gånger jag är ute på kvällen. Ska det behöva vara så? Och vad är det egentligen för killar som tycker att det är roligt att skrämmas,

på ett sådant allvarligt sätt? För jag hoppas att det bara var det som de var ute efter, att skrämmas. För att det på något oförståeligt sätt var roligt.

Jag behöver nog inte säga att jag aldrig kommer tycka att det var roligt. Aldrig.