Idealvikt

Eftersom att det var länge sedan jag vägde mig så vägde jag mig när jag var hos en kompis. Det var inte något ryck eller tvångsinfall eller något sådant, utan för att jag vill veta vad jag väger när det var så länge sedan. 

Vågen stannade 2 kilo över det jag vägt som mest. Jag blev förvånad, men mycket mer än så var det inte. Jag kände kanske ett litet sting av illamående och obehag, men faktiskt inte mycket alls. När jag kände av det negativa tänkte jag att jag fortfarande låg inom min normalvikt, att det var så värt det. Jag tänkte på allt gott jag kan äta och allt roligt jag kan göra. Hur frisk jag håller på att bli. Att inte behöva vara rädd, åka in till sjukhus stup i kvarten. Att vara min egen, inte dela kropp med ett monster. Inte styras, inte låta mig bli instängd.

Idag var jag tvungen att räkna ut mitt BMI. Rätt värdelöst egentligen, men det är lätt att vara efterklok. Idag mådde jag lite dåligt över vikten, så jag tänkte att det är bra att räkna ut BMI:et, se hur stort spannet för normalvikt är, vilket bevisar att jag skulle kunna gå upp ganska så mycket mer i vikt. Men, nu kommer kruxet. På en av dem skrev de idealvikt! Och jag låg över den. Ångest. Det gjorde verkligen att jag mådde dåligt. Så nu har jag satt in min "livet-DVD" och låter inte ätstörnings-DVD:N köra. Nope. Never. Dra. Jag får må dåligt över det där om jag vill, men jag tänker se allt bra med mitt liv. Nu ska jag träffa min vän, köps nya kläder och leva. BMI är diffust och bara en riktlinje. Vikt är inget att hänga fast sig vid så länge man har en hälsosam vikt. Så det så. 

Hör du det ditt äckliga monster, din jävla demon? Jag lever och styr själv, du kan försöka bäst du vill. Jag står på min sida. Du ska bara bort.