Fingerfix

Vi har varit i Tyskland och tävlat med hundarna, och jag har passat på att besöka ett av deras största sjukhus bara för att jag tycker det är så fantastiskt kul med sjukhus. Så nu kan jag bocka av sjukhus i Tyskland också på min lista över ställen att besöka (som inte finns, men ändå).

Typ en halvtimme innan vi skulle åka gav jag min väns hund godis. Hon gillar godis, men brukar ändå ta helt okej när jag ger henne. Nu gav jag henne en väldigt stor godis och det sa bara slafs så var den och mitt finger mellan hennes käkar och i hennes stora mun. Jag tjöt till och började sedan hoppa upp och ned som en seriefigur. Så ont gjorde det! Hon tuggade två gånger, höll liksom kvar så att jag inte kunde dra ut fingret efter första tugget och tuggade en gång till.

Det blödde väldigt mycket, så jag satte mig på golvet med massor av papper runt. Jag fick sitta ett tag då jag började känna mig lite svimfärdig och det slutade inte att blöda på ett tag. Tillslut började det trappas av, så jag gick upp, tvättade och satte på ett plåster. Hon hade tuggat på nageln och nagelbandet, så det hade blivit en spricka i nageln och såret gick liksom lite snett ned också. Jag fortsatte att packa efter att jag fått på mig plåstret, och sedan bar det av.

Vi stannade och sov i Danmark (resan tar runt 15 timmar utan stopp har jag för mig), och morgonen därpå åkte vi vidare. Fingret gjorde ont, och jag fick byta plåster eftersom att det blödde en del.
Jag blev biten (eller egentligen tuggad på) på onsdagen, och vi var framme på torsdagen. På fredagen tävlade vi, och på lördagen. Fingret hade börjat svullna efter ett tag, så på lördagen fick vi masa oss iväg till sjuksherrarna som fanns på tävlingen (den är enorm!). De tittade på det, sprayade på något och satte på en linda så det såg ut som om jag brutit hela handen. De var lite konfunderade över att det inträffat på onsdagen och att jag inte kommit förrän på lördagen. Men jag trodde att det skulle gå över, och det är inte så lätt att åka till sjukhuset i ett annat land.

På söndagen gick vi tillbaka till dem, som vi blivit tillsagda, och knölen vid fingret hade blivit ännu större, och nu såg man varet som var därinne. Men det drogs inte ut som de hade hoppats på, så vi fick missa finalerna (suuuck) och och till sjukhuset (trippelmegasuuuuuck). Sjukhsuet var ett av de största i Tyskland (det vill säga enormt. Gigantiskt). Tanten vid informationsluckan kunde inte engelska (som alla andra i himla Tyskland. Jag har tysk släkt, så jag kan klaga. Den tyska genen ligger någonstans inuti mig). Hon tittade på oss, himlade lite med ögonen och fortsatte med pappersarbete. Ville ta en annan kund, som enligt henne inte hade en underutvecklad hjärna som inte kunde prata tyska. Vi frågade igen, så hon sa åt killen bakom oss att hjälpa till (som också uppsökte sjukhus). Han kunde lite engelska, och hjälpte oss knackligt på rätt väg. Tack och lov för att invandrarna kan kommunicera iallafall, Tyskland! Skärpning.

Det var världens kö, men de förstod iallafall lite mer. Vi fick vänta ett tag, och blev sedan hämtade, inledda i ett rum och.. Utledda igen. En annan läkare kom med en annan patient. Vi fick följa med till ett tomt rum med en stol och kartonger. Hon började fråga lite, tittade försiktigt på fingret som jag knappt vågade hålla i närheten av någon (bara man andades på det gjorde det ont. Typ). Sedan behövde de henne, så hon lämnade oss, sa till oss att stanna, och gick. Vi satt där ett bra tag tills läkare i rymddräkter kom och behövde rummet. De hade en patient som måste ha varit avsvimmad eller så, och jag hoppas verkligen att allt gick bra med honom.

Vi blev visade att sitta och vänta på ett annat ställe, och efter att tag kom läkaren som skulle hjälpa mig. Vi fick gå in i ett nytt rum, jag fick en stelkrampsspruta, och sedan två bedövningssprutor som hon stack in med världen längsta nål i princip i svullnaden. Det gjorde så (ursäkta) satans ont. Jag låg och hyperandades. Jag vet inte vad jag ska säga. Aj. Det gjorde svinont. Och när den första var klar kände jag bara att "jag överlevde" och då fick jag veta att jag skulle ha en till. Jag höll på att svimma, och kände bara att jag klarar inte det här.

Men obviously, I did. Jag fick ligga ett tag och bara känna att jag överlevt för att bedövningen verkligen skulle ta. Sen kom det andra fantastiskt roliga. Jag kände direkt när hon tog i fingret att det gjorde ont. Hon skar upp och började sedan trycka på det, och jag höll på att dö igen, haha. Nej, usch, det var hemskt. Heeeemskt. Hon sa att jag var tvungen att få mer bedövning, men alltså never ever. Aldrig i hela mitt liv att hon fick sticka in någon såndär nål igen. Jag kände bara att jag får överleva. Så hon såg tvivlande på mig, men gjorde som jag bad om. Och det gjorde så ont att jag bara andades jättesnabbt (efteråt fick jag veta att många gör så för att klara av att det gör så ont). Hon bad om ursäkt flera gånger medans hon tömde, stackarn. Sen skulle hon skölja i det där såret, under huden, och det var nog det värsta. När hon sa att hon bara skulle skölja och sen var klar tänkte jag att "bra, då är det ju i princip klart". Jag trodde liksom inte att det skulle göra särskilt ont alls. Men jag kan informera dig om att det gör stört ont.

Tillslut började tårarna bara att rinna för att det gjorde så ont. Jag var helt skakig och yr, och blev väldigt kall och började tappa känseln (som jag får när jag blir så rädd när jag ska ta blodprov). Men de var jättegulliga, läkaren och killen som kommit och tagit stelkrampssprutan. Jag och mamma fick med oss medicin och grejer, och jag skulle titta till det och byta förband osv. De pratade lite med oss (mest mamma, jag var så himla skakig och kunde inte riktigt prata), undrade varför vi var i Tyskland och frågade lite om hundarna och så. Som sagt, supergulliga. De tyckte, som alla andra vi mött, att vi var galna som åkte från Stockholm hela vägen dit. Och att vi inte kommit tidigare. Men vad fasiken, jag trodde inte att det skulle bli så illa, plus att vi hade viktiga tävlingar!

Vi fick med oss papper att ta med till läkarna hemma, och läkaren sa att vi skulle åka till sjukhuset i Sverige när vi kom hem. Hon bad om ursäkt igen, men jag svarade att det int var hennes fel och tackade. Det är ju inte hennes fel att det gör ont, hon vill ju bara hjälpa. Efter det där känner jag iallafall att jag klarar mer smärta än vad jag tror. Alltid nåt! :)