What about everything

När allt bara går - rent ut sagt - åt helvete känns livet extremt ostabilt. Som nu. Exakt som nu. Det är så mycket i mitt huvud, och bara att börja sovra bland det ger mig ångest - jag vet inte riktigt ens vad jag ska skriva längre, för det tar liksom stopp. Alla tankar och minnen bara hoprar sig och trycker på för att komma fram framför allt annat, och det blir bara ett virrvarr av tankar och känslor som swishar runt inne i huvudet och träder fram samtidigt.

De två senaste dagarna har varit smått kaotiska. Jag är inte så bra på att visa hur jag känner har jag fått höra, och jag kan väl hålla med. Med tanke på allt kaos inne i mig så hade jag likväl kunnat riva allt och gått helt bananas. Ibland får jag så mycket ångest att jag inte vet vad jag ska ta mig till; det känns som att kroppen rivs sönder inifrån om och om igen, och jag kan inte göra någonting annat än att sitta med det. Och typ önska att jag ska dö, för jag klarar inte av ångesten. Så känns det.

Jag vill dock inte dö, så det är ju inte lösningen på någonting. Men när man sitter där och inte får luft så känns det som att man hellre tar det än sitter kvar i ångesten. Ibland känns det som att man blir helt knäpp, allting känns för mycket och det går inte att hantera. Igår fick jag en hemsk ångestattack som höll i sig ganska länge, och jag trodde nog nästan uppriktigt att jag skulle kvävas. Och då hyperventilerar man ännu mer, och får ännu mer panik. Det kändes till och från som att jag verkligen skulle svimma, och jag minns bara sektioner. Typ hur förjävligt det kändes. Hur hemskt allting kändes, hur ont det gjorde i hela mig. Tack och lov var de andra på övervåningen vilket jag inte hade någon aning om, och de hörde mig, så jag fick hjälp. Jag kan inte be om hjälp och vill helst inte att andra ska höra, samtidigt som jag egentligen inte alls vill sitta själv med det.

För mig hjälper det jättemycket att ha människor runtom när jag får mycket ångest. När jag får ångest/panikattacker så hjälper det att känna att någon är där, att det finns någon där förutom jag och att jag inte är ensam. Att fysiskt känna någon annan gör att man kan lägga över lite fokus och känna att någon annan finns där. Svårt att förklara, men det hjälper iallafall mig väldigt mycket att ha någon där, och att personen tar i mig. De är nästan som en livlina på något sätt.
Egentligen är det konstigt att det är till en så stor hjälp för mig, för jag har alltid haft svårt att visa känslor, och vill inte visa upp sådant här. Det känns fortfarande jättejobbigt att andra ser mig såhär och jag skäms över det. Det är väldigt, väldigt utlämnande.

Jag vet inte riktigt vad mer jag ska säga än att allt är helt upp- och nedvänt. Exakt allting känns bara.. Jättejobbigt. Verkligen jättejobbigt. Jag fick ett bakslag eller återfall i december, men det har fungerat helt okej nu i två veckor. Men sen i måndags hade jag dels en dålig dag, dels saknar jag de hundar jag inte kan ha hos mig (mamma och jag har hälften/hälften och byter lite till och från) och dels hade jag mycket jobbiga tankar och minnen. Allting bara kraschade och jag kunde inte äta. På kvällen blev en av de andra väldigt arg på mig, och jag är dålig på att hantera sådant och påverkas mycket av det, så det blev väldigt kaosigt inne i mig. Så maten har inte alls fungerat, jag åt en frukt på morgonen och igår fick de andra mig att äta yoghurt och flingor. Och alla är mer eller mindre upprörda på mig, eller ledsna, och det känns också jättehemskt. Jag förstår inte att folk bryr sig om mig. Jag vet inte riktigt vad det finns hos mig att tycka om.

Jag känner att jag aldrig mer vill ha en panikattack, jag orkar inte, jag klarar det inte. Jag vill aldrig mer känna så, för jag klarar inte av det igen. Men jag måste, jag vet att jag måste och jag vet att jag kommer behöva gå igenom det. För jag måste äta, det måste bli bra, jag måste ha kvar människorna runtom mig. Och om jag ska få ha kvar dem så måste jag äta den förbannade maten.