Dag 16 - ångestattacker

Eftersom att jag bara fortsätter att ha så hög ångest att jag får flera ångestattacker om dagen tyckte både överläkaren, Emma och min mamma att jag ska börja ta ångestdämpande. Jag själv är väldigt skeptisk, och avskyr att ta medecin, men förstår också varför de tänker som de gör angående medicinen. Jag själv tycker såklart att det är jättejobbigt, och ibland är det riktigt läskigt, och det är alltid väldigt obehagligt. Hjärtat kan slå jättejättesnabbt och hårt, det börjar sticka och pirra så mycket att jag ibland tappar känseln, det gör väldigt ont i bröstet och jag hyperventilerar jättemycket. Ibland känns det som om jag ska explodera, eller dö. Jag får ingen luft, lungorna skriker efter luft och kroppen kämpar för att få in luft, snabbare, snabbare. Men tillslut går det inte att andas snabbare, och då får jag ännu mera panik. Jag blir även jätteyr, och får svårt att fokusera blicken. Ibland kan jag känna att jag börjar gunga eller vingla (speciellt om jag skulle stå upp då detta händer!!). Det är bara usch helt enkelt, och dessutom blir jag alltid senare än de andra. Det är bara jobbigt, pinsamt och uschligt.

Det slutade iallafall med att jag fick testa Atarax. Känns väl sådär då jag inte är förtjust i medicin. Alla tar det så lättvindigt numera, som om det är en merit eller något att stoltsera med. Man ska vara försiktig med vad man trycker i sig, och vi måste lära oss att kämpa lite och inte bara äta mediciner så fort det blir jobbigt eller gör lite ont. De har oftast biverkningar, och ibland går det lite snabbt att acceptera nya mediciner och vacciner (som svininfluensan till exempel. Jag vaccinerade mig inte, och jag fick den. Jag blev jättesjuk, men det går över).

Jag skulle börja med att ta en halv tablett, för att test om det nu möjligtvis kunde funka. Överläkaren trodde inte att det skulle fungera på mig, men jag kunde testa vid middagen och kvällsmålet.

Jag kände ingen skillnad vid middagen, men efteråt var jag så trött! Halvsomnade vid TV:n, vaknade, halvsov, vaknade till osv osv. Och det var ingen skön sömn direkt, utan en såndär som klibbar sig fast vid en och som man kämpar emot. 

Jag tog ingen vid kvällsmålet eftersom att jag kände mig totaldäckad. Jag "bara" åt det och gick och la mig. Så jag kan minst sagt säga att jag blir trött av det! Men det beror kanske på att det är första gången.

Förövrigt så var dagen idag (24) inget vidare. Jag tog en halv till frukosten, men det hjälpte inte ett dugg, så nu behöver jag ta en hel i fortsättningen. Annars är det verkligen helt bortkastat att stoppa i mig de där. Usch usch. Jag känner ju att det blir jättejobbigt och pinsamt att gå runt och uppfattas som ovanligt instabil person utan någon självbehärskning, samtidigt som den andra sidan av mig inte vill bara. Punkt. Men nu lär jag ju bli fast med de där ett tag. Det är en sådan omväxling - jag har alltid varit så kontrollerad, och även om jag haft ångestattacker innan jag kom hit så har jag kunnat gå undan och bara ta tag i dem ensam. Jag visar inte sånt, jag visar inte att jag mår dåligt eller pratar om det som jag gör nu. Framförallt hur jag skriver får rösten inuti att skrika att jag har blivit en av de där svaga som sitter och tycker synd om sig själva och skriver ut när de mår dåligt eller när de får attacker eller liknande. Men det är inte synd om mig, och egentligen borde jag bara ta mig i kragen och sluta vara så mesig.