När vi väl lyckats få en parkeringsplats (det var fullt, fullt, fullt tills tre bilar som stod bredvid varandra plötsligt åkte med någon minuts mellanrum. Vad är oddsen för det?), tagit oss upp med hissen och anmält vår ankomst tar min behandlare (som de kallar det) med oss till samma samtalsrum som sist vi var där. Hon går igenom lite papper, förklarar, och frågar om något verkar konstigt eller om jag har några frågor. Nej, det har jag inte. Det mesta verkar vettigt och bra, tills vi pratar om hur mycket jag ska äta. Även om jag hört det förut känns det minst sagt helt galet hur mycket jag ska trycka i mig.
I avtalet som jag skrev på när jag tackade ja till vård står det att vi "alltid strävar efter att äta upp" eller något i den stilen. Och de har sagt att vi ska äta upp, vilket känns jobbigt. Jag kan mest bara tänka att jag kommer bli jättetjock, och att ingen jag känner äter såhär mycket. Jag har aldrig hört om någon som äter frukost, en frukt, lunch, mellis, middag OCH kvällsmål. Men det är kraven, så jag får helt enkelt försöka acceptera min framtid som flodhäst. Men ångesten börjar vrida och vända sig i mig, men jag lyckas bestämt knuffa bort den för tillfället. Det är mer att gå igenom, och jag har ändå grubblat den ofantliga mängden mat sedan förra gången.
Efter "genomgången" är det dags för mamma att åka. Hon kramar om mig, säger att det kommer gå bra och att hon älskar mig. Och om det är en sak jag vet här i livet, då är det det. Att hon älskar mig. Och jag älskar henne så himla mycket, hon gör verkligen allt för mig och är helt objektivt världens bästa mamma! På allvar. Så mycket kärlek som hon ger, så mycket som hon bryr sig och ja, allt! Men det gör ont att se att hon är ledsen, och jag oroar mig över hur hon mår, och att hon ska glömma bort sig själv i sin ansträngning om att jag ska må bra.
Min första måltid blir 10-målet, vilket består av en valfri frukt. I matsalen sitter en behandlare och endel tjejer. Tydligen äter ungdomsavdelningen denna måltid med vuxenavdelningen, och tydligen är det just idag väldigt få som är med. Någon i ungdomsgruppen, där jag går, är sjuk, och andra är på utslussning. Men det känns ändå jobbigt att helt plötsligt äta med dessa nya människor, som vet så mycket, men ändå så lite, om mig. Jag försöker tvinga i mig äpplet, trots att kroppen skriker stopp och spelar upp hur mycket jag kommer bli tvungen att äta idag. Inuti kräver en röst att jag ska sluta, sluta, sluta att äta. Sluta göra mig tjock och äcklig. Rösten berättar att varje tugga är för mycket.
Tillslut är det bara jag och behandlaren kvar, som småpratar med mig för att distrahera mig. Det funkar någorlunda, och tillslut är äpplet äntligen, äntligen nästan helt slut.
Efter frukten (eller näringsdryck, det beror lite på. Jag ligger tydligen precis, precis på gränsen till undervikt, så jag fick äta frukt istället för näringsdryck, men min behandlare betonade att jag låg precis på gränsen. Inte för att jag misstror henne, och jag förstår att folk inte ljuger, men samtidigt kan jag verkligen, verkligen inte hålla med om att jag väger för lite och borde gå upp något kilo, som alla säger. När jag ser mig själv känns det bara helt absurt och befängt att de ens kan säga att jag behöver gå upp några kilon..), får jag vara med när en tjej går igenom sin helgutvärdering. När hon berättar om vad som gått dåligt, hur det känns och varför det blir som det blir rörs det om inuti mig. Hon säger så mycket som jag själv känner igen! Det är en lättnad att få höra, samtidigt som det känns så tungt och ledsamt. Jag tycker synd om henne, och önskar att hon kunde se sig själv ur mina ögon. Hon ser bra ut, är söt och verkar jättetrevlig. Men hon inser det inte själv..
Lunchen infaller kvart i tolv, och jag känner mig långt ifrån hungrig. Det serveras pasta, sallad, någon ädelost och broccoli/spenatsås (och ett glas mjölk). Eftersom att det är min först dag, och första vecka, får jag äta en halv portion. Vi får själva lägga upp, och det finns ett "visningsex" för att vi ska veta hur mycket vi ska ta. Det är två nya behandlare nu, och de hälsar glatt. Därefter får vi ta mat, och de hjälper till så att vi tar så mycket som vi ska. Det känns konstigt att andra lägger sig i hur jag äter, men samtidigt gör dem det på ett smidigt sätt.
Vi är bara fyra (med mig) idag, plus de två behandlarna, så vi ryms precis vid ett bord. När jag sätter mig vid bordet vet jag inte riktigt hur jag ska hantera allt. Jag vill inte äta, det är inte bra. Jag äter absolut inte lunch, men jag vet att jag måste, så jag börjar med salladen. Jag tar små tuggor eftersom att det inte skulle gå annars, men när jag ätit ungefär hälften gör hela mitt inre uppror och tillslut känner jag bara paniken välla upp. Jag kommer börja gråta, så jag sätter händerna för ansiktet, och då börjar det spruta tårar. Och jag känner mig så oerhört bortgjord.
Jag försöker hejda mig, men det går inte. Jag, som är så van att inte visa känslor hur som helst (och absolut inte gråta inför främmande människor), och trycka ned och kontrollera, kan inte ens förmå mig att sluta gråta. Då känner jag en hand på min rygg, och en lugn röst frågar hur jag mår. Jag skulle vilja svara, men om jag gör det kommer jag börja hyperventilera, och min röst kommer inte hålla. Behandlaren frågar mig om jag vill gå ut ett litet tag, och jag minns inte om jag svarar eller bara nickar. Utanför matrummet pratar hon lugnt med mig, och lyckas faktiskt få mig lugn väldigt snabbt. Jag själv vill ju inte heller få en panikattack, så jag gör allt för att lugna mig och andas. Andas in, andas ut. Lyssna inte på insidan, koncentrera dig på vad hon säger. Och andas.
Självklart blir jag tvungen att avsluta lunchen, men behandlaren frågade vad jag är intresserad av, så när vi kommer tillbaka börjar hon fråga den andra behandlaren, och sedan de andra, om de har djur. Hon pratar med mig också, och jag försöker prata lite, men det är svårt. Men jag måste säga att det hjälpte lite! Och även om jag kände mig lite bortgjord såg jag att även de andra hade det kämpigt. Och någonstans kan jag ändå tänka att dem måste väl ändå förstå? Jag hoppas det.
Efter lunchen är det vila, och sedan egen tid. Vid halv två ska jag besvara frågor till en viktig undersökning som jag gått med på att göra, och den är jag inte klar med förrän vid kvart över tre ungefär, så jag missar mellanmålet. Min behandlare, E, tycker jag redan väldigt bra om, går med och äter med mig. Jag får Sveriges största (jäkla, ursäkta språket) risifrutti. Konstigt nog är det ganska tyst där inne hela måltiden, eller i alla fall så är rösten nerskruvad. Men den ligger och bränner under hela tiden, och efter ett tag säger Emma, lite i förbifarten medan vi pratar om annat, att jag måste ta större tuggor, även om hon förstår att det är svårt. Jag gör mitt bästa, eftersom det är så jag fungerar. Jag gillar inte att bli tillsagd eller att göra fel. Jag har som ett inbyggt system där jag inte ska behöva bli tillsagd. Och även om jag avskyr att bli kontrollerad, så är det för mig så jobbigt att bli tillsagd, att inte göra rätt, även om det framförs bra och vänligt. Jag är helt enkelt lite störd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar