1. Knappt åt middag igår
2. Totalvägrade kvällsmålet i typ en timme (/stängde av totalt). Som tillägg så blev mamma inte arg (hon är alltid väldigt bra <3). Om någon blir arg kommer jag typ bryta ihop eller bara gå tror jag. Det kommer iallafall ha helt motsatt effekt.
Det var jättesvårt att gå imorse när jag visste att världens fetaste frukost väntade. Och när denne någon viskade att jag inte tänkte äta, vilket betyder att jag måste stänga av väldigt kraftigt för att inte få en attack för att jag måste äta men vägrar när någon ber mig, blir det minst sagt jobbigt.
Hursom, det tog jättelång tid att komma igång, de började tillslut byta ut "du behöver börja äta" till "du måste lyfta på handen och börja äta". Och de frågar alltid vad som händer inuti mig och vart jag tar vägen (jag måste verkligen säga såhär i efterhand att de är väldigt duktiga som inte blir helt galna, men de är väl vana iof. Men ändå. Cred till alla på Capio som håller ut och bara är lugna! Måste fråga någon dag hur de tycker och tänker). Så tillslut tog jag iallafall skeden. Men jag kunde inte börja äta, det bara låser sig.
Det slutade med att jag och E satt tills alla hade gått, och tills vuxengruppen nästan var klar. Tiden går så otroligt snabbt, det är som om tid och rum bara försvinner. Jag höll på att få en attack några gånger; ibland kan man liksom känna "förstadiet", och ibland kommer dem bara huxflux. När vi äntligen gick hade jag ätit 2/3, lite mer kanske, och var typ helt bortdomnad. Så vi gick till ett samtalsrum där jag fick göra en så kallad STORKK direkt. Det är ett papper där man reder upp en händelse efter Situation, Tankar, Organism (känslor/reaktioner), Respons (vad man gjorde), Konsekvens K (kort sikt) och Konsekvens L (lång sikt). Så jag vaknade upp mer och mer, och vi pratade även under och efter att jag fyllt i pappret (jag pratade väl knappt under eftersom att jag fortfarande var zombiefierad då).
Tiomålet gick typ som vanligt, segt att komma igång och jag satt kvar längst som vanligt. De andra har fått in någon bra snits alltså. Därefter hade vi veckoutvärdering och helgplanering, och då är man tillsammans med dem som har samma behandlare, så jag är med två tjejer (den nya, E, och en som brukar kunna sitta kvar längre under typ lunchen, D). Båda är jättetrevliga, så det är jättebra!
Lunchen gick sådäär, med tanke på att jag inte ville äta alls tyckte jag att det gick relativt snabbt, men när det gått en halvtimme hade jag typ 1/5 kvar. Och det var mycket för att jag inte orkade krångla, och för att en av tjejerna, M (som också är jättetrevlig och verkar vara väldigt omtänksam, hon brukar försöka prata osv), frågade mig en direkt fråga. Annars brukar hon (främst hon som pratar), eller de andra, prata lite mer allmänt och öppet, så den som vill kan svara. Jag blev så förvånad när jag förstod att hon pratade direkt till mig att det tog ett tag att släpa mig tillbaka och klämma ur mig ett ganska tyst svar. Jag är inte den som är tystlåten i vanliga fall, och det är ofta jag som svarar på öppna frågor eftersom att andra inte brukar göra det, men allt det jobbiga förändrar en.
Efter det försökte D och M hålla konversationen uppe kändes det som, vilket var väldigt snällt och omtänksamt av dem. Det hjälpte faktiskt lite, jag försvann inte så långt och djupt, men jag kände mer. Men trots allt så kändes det ändå bättre än vad det brukar göra efter lunchen.
Efter vilan och lite egen tid gjorde vi flashcards. Det är kort där vi skriver saker som vi ska tänka på eller som kan motivera oss, och som vi ska kunna ha när vi äter för att påminna oss själva om varför vi går igenom det där förbaskade helvetet om och om igen. Jag har på senaste tiden börjat få problem med att klippa i papper - en liten bit är inte exakt rak, så då ska jag klippa till den, och vips gick allt åt pipsvängen. Och jag blir jättestors om det är guppigt och ojämnt. Jag gjorde om det tre gånger (en gång blev texten olika stor, och en annan gång blev K:et helt missbildat). På tredje kortet blev jag tvungen att rappa på lite; alla andra började bli klara och ville nog köra genom plastmaskinen, så jag var tvungen att slänga ihop det lite (= snett, ojämnt, olika stora bokstäver etc etc. SNARK! Kommer få ångest bara genom att se det där fula kortet, haha). Och sen var det dags att *trumvirvel*.. Vandra till melliset, yeay! Hade längtat hela dagen, speciellt som jag var tvungen att komplettera mat! Ingen ångest alls av det, nej.
Om vi ska ta det kort; jag satt kvar när alla gått, och inte ens då var jag klar med ordinarie maten. När jag ätit upp var jag så nära att bryta ihop, men det gick. Sen stängde jag av och marvägrade. Jag har ju fläskat i mig hela jäkla dagen, så den där mackan var dömd att åka i soporna.
På fredagar slutar vi lite tidigare, men jag kom iväg ungefär samma tid som vanligt med tanke på att jag satt kvar så länge. Och när jag gick fick jag verkligen banka in omgivningen och musiken för att inte flippa på väg till tåget. Usch usch.
Mmm, that's it I guess. Tvingat i mig lite middag, och lyckats gömma undan bröd. Jag vet att man inte ska ljuga och smussla, och jag hatar och avskyr det, men det blir blockering i hjärnan på allvar. Jag undviker dock verkligen att ljuga, och struntar istället i att svara (vilket är gaanska avslöjande, men ärligt så är det otroligt fult att ljuga. Hatar det. Så det undviker vi). Och nu är det snart dags för kvällsmål. Vet inte hur det ska hanteras, vill inte..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar